General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.
Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.
Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.
Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.
Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.
Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.
Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.
Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.
I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.
Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.
USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.
Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.
Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.
Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!
NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg inledde en översynsprocess av den egna organisationen sedan såväl Trump som Frankrikes president Emmanuel Macron riktat kritik mot den 1949 bildade västliga försvarsalliansen såsom varande obsolet och i avsaknad av strategisk koordination, något som tydligt framgick av medlemslandet Turkiets invasion i norra Syrien 2019. Trump menade också att de europeiska medlemsländerna bidrar med för litet pengar till organisationen.
Stoltenberg uppmanar nu NATOs medlemsländer att stå upp mot det kommunistiska Kinas aggressiva hållning gentemot omvärlden. Stoltenberg citerades på följande sätt i Euobserver den 9 juni 2020:
The rise of China is fundamentally shifting the global balance of power, heating up the race for economic and technological supremacy, multiplying the threats to open societies and individual freedoms and increasing the competition over our values and our way of life. https://euobserver.com/foreign/148597
Socialdemokraten Jens Stoltenberg föddes i Oslo 1959 och var Norges statsminister 2000-01 samt 2005-13. Han tog över som NATOs (North Atlantic Treaty Organization) generalsekreterare efter dansken Anders Fogh Rasmussen den 1 oktober 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_Stoltenberg
NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar för ökat samgående Kina-Ryssland.
Stoltenberg ger i sina kommentarer, som avgavs via video från NATO-högkvarteret i Bryssel, covid-19-viruset en betydande del av skulden till hotet från Folkrepubliken Kina. Den kinesiska pandemin har enligt NATO-chefen ”magnified existing tensions and trends when it comes to our security.” Kinas ökade status till att bli det land som efter USA spenderar näst mest pengar på det militära kräver i Stoltenbergs ögon ” a more global approach” från NATOs 30 medlemsländer.
Det var inte första gången den norske NATO-chefen tog upp Kinas växande betydelse på världsscenen. Samma argument som han nu använde i Bryssel använde han enligt CNBCs rapportering i december 2019. Han hävdade då, liksom nu, att NATO inte betraktade Peking som ”a new adversary” men att det ändå var väsentligt att uppmärksamma den kinesiska uppmarschen på olika plan och i olika delar av världen. https://www.cnbc.com/2019/12/02/jens-stoltenberg-rising-power-china-must-be-addressed-by-nato.html
”They´re coming closer to us in cyber space, we see them in the Arctic, in Africa, we see them investing in our critical infrastructure”, framhöll Jens Stoltenberg. ”And they´re working more together with Russia. All of this has a security consequence for Nato allies.” Av detta framgår att NATO inte har släppt vaksamheten gentemot den traditionella motståndaren Ryssland; som bekant bildades NATO en gång som en västlig försvarsallians i syfte att bemöta hotet från Sovjetunionen.
Stoltenberg påpekade att Vladimir Putins ryska rike har använt militärt våld mot grannländerna Ukraina (2014) och Georgien (2008) och att man nu utplacerat nya markbaserade SSC-8-robotar med kapacitet att nå europeiska städer, något som tros ha sänkt tröskeln för potentiellt användande av kärnvapen. https://www.svd.se/trump-spelar-hogt-mot-putins-nya-missiler
Kina och Ryssland är vidare en effektiv axel för spridande av desinformation i väst, vilket framgått icke minst av covid-19-narrativet: båda länderna har exempelvis anklagat USA för att ligga bakom den pandemiska smittspridningen. Syftet är att splittra, försvaga och förvirra väst.Tidskriften Ny Teknik tillhör de medier som fäst uppmärksamheten på den ryska desinformationsverksamheten: https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521
Två presidenter, två goda vänner: Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin i Kreml i juni 2019.
Den kinesiska storsatsningen på att tillskansa sig en ledande global roll, och detta inte bara militärt, märks icke minst i vårt eget land. Den numera nedlagda tidningen Veckans Affärer (VA) publicerade den 10 juli 2019 en exposé över det röda Kinas investeringar i det svenska näringslivet. ”Kinesiskt kapital flödar in i svenska bolag just nu”, konstaterade VA och hänvisade till årliga analyser i regi av konsultfirman Rhodium Group och den affärsjuridiska byrån Baker McKenzie.
Kinas ägande av kapitalet i tio svenska företag såg enligt VAs lista ut så här (en lista som kan ha utökats sedan dess):
Filmstaden SF Bio: 100% Dalian Wanda Group via ATC och Odeon Cinemas. Nordic Paper: 100% Shanying International. Nevs: 100% Evergrenade/Hongkong-baserade NMEH. Volvo PV: 99% Geely. North Pole: 75% CGN. Tre: 60% Hongkong-baserade Hutchison Whampoa. Arlanda Express: 37,5% SAFE/Ginko Tree. Oatly: 30% China Resources. Spotify: 9% Tencent. AB Volvo: 8% Geely.https://www.va.se/nyheter/2019/07/10/svenska-bolagen-som-ags-av-kina/
NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”
Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/
Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.
Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato
NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.
När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.
Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.
Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen
NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.
Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.
”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”
När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig
”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”
USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.
Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.
Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.
Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.
Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.
NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).
För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen
Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget
När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.
Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):
Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.
Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.
Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.
29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.
Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.
Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/
Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.
Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.
Brittisk polis avhyser Julian Assange från Ecuadors ambassad i London i april 2019. Foto: Ruptly
Efter sju år på Ecuadors ambassad i London greps WikiLeaks grundare Julian Assange av brittisk polis den 11 april 2019 efter beslut av den ecuadorianska regeringen. Det var inte en dag för tidigt. Den kriminelle narcissisten och fullblodsegoisten Julian Assange fick precis vad han förtjänade. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xPrao8/julian-assange-har-gripits-i-london
Det var den 17 december 2012 som Assange sökte och fick tillåtelse av Ecuador att ta sin tillflykt till landets ambassad i London. Han var då häktad i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt anklagad för sexualbrott under ett besök i Sverige 2010. Han greps i London två år senare men frigavs mot borgen den 16 december 2012. Han bröt mot borgensbestämmelserna och begav sig dagen därpå till Ecuadors London-ambassad i syfte att undgå utlämning till USA.
När Assange beviljades uppehållstillstånd styrdes Ecuador av en USA-kritisk vänsterregering ledd av Rafael Cordea, som hade makten 2003-17. Därefter har ledningen innehafts av Lenin Moreno, vilken tillhör samma vänsterkonstellation som Correa men med betydligt svalare känslor för Julian Assange. Moreno är för övrigt den ende tjänstgörande statschef i världen som är rullstolsburen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Len%C3%ADn_Moreno
Förbindelser med ryska hackare. President Lenin Moreno har motiverat beslutet att avvisa Julian Assange från Ecuadors London-ambassad med den senares ”ohövliga och aggressiva beteende”. Assange sägs bland annat ha smetat avföring på väggarna samt misskött den katt han fått tillstånd att hysa på ambassaden. Han har också krävt att få utse sin egen säkerhetspersonal och föreslagit att den skall innehålla ryska inslag. Han skall vidare ha skyllt det eländiga tillståndet i världen omväxlande på feminismen och glasögonprydda judiska skribenter.
Ecuadors president Lenin Moreno.
Måhända ännu viktigare för avvisningsbeslutet är den ecuadorianska inrikesministern Maria Paula Romos deklaration om att Assange lagt sig i ”Ecuadors interna politiska förhållanden” samt att han upprätthållit förbindelser med två ryska datahackare i Ecuador; dessa skall ha samarbetat med den tidigare regeringsministern Ricardo Patino i syfte att försvaga Lenin Morenos regering.
Grundade WikiLeaks 2006. Julian Paul Assange föddes den 2 juli 1971 i Townsville i Queensland på Australiens östkust som son till Christine Ann Hawkins och John Shipton. Modern bröt snart upp från förhållandet med Julians biologiska pappa till förmån för Richard Brett Assange, som alltså blev unge Julians styvfar och den han betraktar som sin riktige fader. Familjen, som inkluderade Julians halvbror, flyttade inte färre än 37 gånger. Paret Assange sysslade bland annat med dockteater, https://sv.wikipedia.org/wiki/Julian_Assange
Julian Assange började ägna sig åt datahackning 1987 under pseudonymen Mendax. Han bildade tillsammans med två medarbetare hackergruppen International Subversives, som bland annat bröt sig in i det amerikanska försvarsdepartementets samt NASAs datasystem. 1994 återfinner vi Assange i Melbourne som programmerare och utvecklare av fri programvara. Han var 1989-99 gift med Teresa Assange och fick med henne sonen Daniel, som nu är verksam i databranschen.
2006 blev så Julian Assange en av grundarna av gruppen WikiLeaks, dit den som ville kunde läcka hemligstämplade dokument. Gruppen fick stort genomslag när den började offentliggöra uppgifter om amerikanska övergrepp i krigen i Irak och Afghanistan. Assange blev WikiLeaks ansikte utåt och hade inom några få år fått statusen av rockstjärna. 2009 tilldelades Assange Amnestys Internationals Media Award för att ha uppmärksammat förekomsten av så kallade utomrättsliga avrättningar i Kenya.
Edward Snowden sökte och fick asyl i Ryssland.
Konspirationsteorier. När Julian Assange avhystes från Ecuadors ambassad deklarerade Edward Snowden, en amerikansk så kallad visselblåsare och tidigare CIA-anställd som läckt hemliga dokument från USAs signalspaningstjänst National Security Agency (NSA), från sin uppehållsort i Ryssland att det var ”en mörk stund för pressfriheten”. Efter att ha avslöjats tog Snowden sin tillflykt till Ryssland, där han ännu befinner sig. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/12/edward-snowden-hjalte-eller-forradare/
Snowden brukar i likhet med Assange av såväl vänsterliberaler som Rysslands-vänner långt ut på den nationalistiska högerkanten betraktas som en modig sanningssägare vilken fallit offer för dolska konspirationer mellan CIA (givetvis) och diverse internationella operatörer. Konspirationsteoretiker har gått så långt att de beskyllt de båda svenska kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt att vara förklädda amerikanska agenter med det enda syftet att ”sätta dit” hjälten Julian Assange.
Enligt detta narrativ, och troligen enligt Assange själv, skulle konspirationen mellan de svenska kvinnorna, Storbritannien och USA syfta till att förpassa Assange till det amerikanska terroristfängelset i Guantanamo på Kuba.
Edward Snowden och Julian Assange är emellertid inte några modiga sanningssägare eller frihetens förkämpar. Genom att med sin verksamhet undergräva världens viktigaste demokrati, USA, bidrar de tvärtom till att försvaga den globala friheten och demokratin och därmed stärka totalitära/auktoritära diktaturstater som Kina och Ryssland.
Mannings roll. Bilden av Julian Assanges USA-fientliga verksamhet blir inte fullständig om vi inte berör Bradley (Chelsea) Mannings roll i det hela. Michael Weiss skriver följande om Manning i den anrika amerikanska tidskriften The Atlantic den 12 april 2019: ”Med start i januari 2010 började Bradley (Chelsea) Manning till WikiLeaks (och Assange personligen) lämna hemligstämplade dokument som han fått från amerikanska regeringsservrar. Dessa inkluderar akter om krigen i Afghanistan och Irak och amerikanska dokumentgömmor.”
Bradley Manning innan han omvandlades till Chelsea.
Bradley Manning, född 1987, är en tidigare amerikansk arméanställd analytiker som senare kom att identifiera sig som kvinna och därför bytte förnamn till Chelsea. Manning dömdes 2013 till 35 års fängelse för spionage och andra brott efter att ha utlämnat sekretessbelagda handlingar till allmänheten via WikiLeaks. En av Barack Obamas sista handlingar som amerikansk president var att förkorta Mannings straff. Den senare frigavs den 17 maj 2017. https://sv.wikipedia.org/wiki/Chelsea_Manning
Chelsea Manning arresterades på nytt den 8 mars 2019 efter att ha vägrat vittna mot Julian Assange inför en så kallad grand jury. Hon frigavs två månader senare men kan komma att fängslas på nytt om hon vidhåller sitt nekande att vittna mot Assange.
Den bisarre Israel Shamir. USA anklagar Julian Assange för att ha försökt hjälpa Manning att hacka det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon, något som inte kan anses vara ett normalt journalistiskt förfarande utan tvärtom ett lagbrott som kan resultera i förlust av arbete, renommé och frihet.
Assange har struntat i att han genom att publicera namn på amerikaner och andra som varit verksamma i krigszoner och/eller diktaturstater äventyrat dessas liv och välbefinnande. En journalist verksam på den brittiska vänstertidningen The Guardian sökte förgäves övertyga Julian Assange om att det var moraliskt förkastligt att offentliggöra namn på afghaner som samarbetade med USA.
Assange svarade: ”Tja, de är informatörer. Så om de blir dödade så är det något de får räkna med. De förtjänar det.” Namnen publicerades aldrig i The Guardian men väl i WikiLeaks upplaga av de aktuella filerna.
En av Julian Assanges mer bisarra kontakter har, enligt WikiLeaks-medarbetaren och Guardian-journalisten James Ball, varit Förintelse-förnekaren och Israel-hataren Israel Shamir – i Sverige folkbokförd som Adam Ermash – vilken 2010 blev WikiLeaks kontaktperson i Ryssland. Shamir hade tillgång till tusentals hemliga amerikanska telegram månader innan de publicerades av WikiLeaks. https://sv.wikipedia.org/wiki/Israel_Shamir
Shamir, som är av judisk börd, föddes i Novosibirsk i Ryssland 1947 och är far till den svenske journalisten Johannes Wahlström. Han dök upp i Moskva och erbjöd sig enligt tidningen Kommersant skriva artiklar för 10 000 US dollar styck baserade på telegrammen. Därefter reste Shamir till Minsk i Belarus och skall enligt uppgift ha överlämnat omfattande volymer med oredigerade telegram till Aleksandr Lukasjenkas vitryska diktaturregim.
Julian Assange och Daniel Domscheit-Berg 2009.
Fick nog. WikiLeaks-grundaren Julian Assange har genom sin verksamhet utsatt många oskyldiga människor för livsfara och tycks yttermera ha samarbetat med främmande regimer, inte bara i syfte att ”avslöja” amerikanska krigsbrott utan för att hjälpa dessa utföra egna brott. Han har genom denna verksamhet släpat ord som transparens och öppenhet i smutsen.
Michael Weiss i The Atlantic:”Om han är oskyldig till att ha hackat amerikanska regeringssystem – eller kan prestera ett godtagbart försvar för hackningen – låt honom då få sin dag i rätten, först i Storbritannien och därefter i Amerika. Men fortsätt inte att förväxla hans falska pläderingar för sympati, hans storhetsvansinne och hans promiskuitet med fakta. Julian Assange fick vad han förtjänade.”
Ett antal av Julian Assanges tidigare vänner och medarbetare fick till slut nog av hans narcissistiska divalater och diktaturfasoner. En av dessa är Daniel Domscheit-Berg, född i Tyskland 1978 och tidigare känd under pseudonymen Daniel Schmitt, som 2011 publicerade boken Inside WikiLeaks. Meine Zeit bei der gefährlichsten Website der Welt (303 sidor)
I boken, som också finns i en engelsk upplaga, beskriver Domscheit-Berg WikiLeaks som en farlig sekt och Julian Assange som en nyckfull diktator. Boken kritiserar dels Julian Assanges ledarstil, dels hanterandet av de Afghanska dagböckerna, en läcka amerikanska dokument avseende Afghanistan. Domscheit-Berg startade en egen verksamhet kallad OpenLeaks, vilken emellertid inte tycks ha blivit någon större succé. https://www.corren.se/kultur-noje/bocker/domscheit-berg-avslojar-wikileaks-egna-hemligheter-5540520.aspx
Julian Assange dömdes av den brittiska rättvisan efter sin hämtning från ambassaden till 50 veckors fängelse för borgensbrott. USAs justitiedepartement har sedan dess meddelat, att man avser åtala Assange för spionage på sammanlagt 18 punkter. Det innebär att han, i alla fall teoretiskt, kan dömas till över 100 års fängelse. Vilket innebär att han sannolikt kan ta Sveriges återupptagande av sexualbrottsutredningen med visst jämnmod. https://feber.se/samhalle/art/397583/usa_talar_julian_assange_fr_ny/
Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.
Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.
Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed
När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr
Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.
Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus
Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/
Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.
Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.
De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g
Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.
Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.
Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.
Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin
Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta
RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.
Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko
Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.
Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen
Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.
Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson
Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):
Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.
Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.
Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.
1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto
Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien
Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.
Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.
Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)
Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.
I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.
Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html
Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.
Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.
1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.
Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.
Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001
De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin
Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.
Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.
IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/
Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.
Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.
När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/
IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.
Det tycks som om Tyskland är på väg att begåvas med en ny så kallad shariapolis. Det vill säga en uniformerad styrka islamister som drar runt på gatorna och kontrollerar att människor inte ägnar sig åt aktiviteter som strider mot den muslimska sharialagen: dans, musik, sång, dryckenskap, klär sig olämpligt etcetera.
Det var 2014 som ett gäng islamister med brandgula västar med texten ”Sharia Police” gjorde gatorna i den tyska staden Wuppertal i nordvästra Tyskland, några mil sydväst om Hamburg, osäkra genom att ofreda människor de menade ägnade sig åt enligt sharialagen otillbörliga handlingar.
Shariapatrullen i Wuppertal startades av den beryktade Sven Lau, alias Abu Adam, född 1980, vilken 2000 konverterade från katolicismen till islam. Han bekänner sig till den extrema islamvariant som kallas salafism som tillämpas bland annat i Saudiarabien. Lau/Adam har kallats ”Tysklands fiende nummer 1”.
9/11-piloten Mohamed Atta tillhörde den så kallade Hamburg-cellen.
Enligt Die Welt har ett anonymt kvinnligt vittne uppgivit att hon på en bil i Hamburg iakttagit propaganda för dels shariapolis, dels IS. Bilen skall ha befolkats av tre individer klädda i heltäckande slöja. Ett annat vittne säger sig vid järnvägsstationen Dammtor ha observerat en buss med fem burkaklädda personer i. Från en backspegel hängde enligt vittnet en IS-logga.
Vänsterpolitikern Cansu Ozdemir har via en hemställan till senaten i Hamburg sökt utröna om polis och säkerhetsorgan har kännedom om shariaaktiviteter och/eller IS-propaganda i området men fått svaret, att den inte känner till något sådant. Någon formell polisanmälan har enligt uppgift icke gjorts.
Helt klart är under alla omständigheter att det i Tyskland förekommit minst sagt betydande problem i anslutning till den voluminösa muslimska närvaron. Det är belagt att flera av deltagarna i terrorangreppen mot World Trade Center (WTC) i New York och Pentagon den 11 september 2001 som ett led i förberedelserna hade vistats i islamistiska kretsar i Hamburg (”Hamburg-cellen”). Till dessa hörde icke minst den i Egypten födde ledande kraften Mohamed Atta, som var pilot på det första planet som flög in i WTC. https://en.wikipedia.org/wiki/Hamburg_cell
Enligt en demografisk prognos kommer vidare den muslimska närvaron i Tyskland, för närvarande uppgående till omkring fem miljoner, att ha fyrafaldigats till 20 miljoner fram till 2020 om den nuvarande liberala immigrationspolitiken vidmakthålls av förbundskansler Angela Merkel. Det är känt att Merkel, som nyligen förklarat att den hittillsvarande invandringspolitiken ligger fast, betraktar islam som en naturlig del av Tyskland: http://www.zeit.de/politik/deutschland/2015-01/angela-merkel-islam-deutschland-wulff
Frågan är dock hur långt släpphäntheten, och med denna tilltagande islamistiska och jihadistiska aktiviteter inklusive shariastyrkor och IS-stöd, tillåts fortsätta innan det blir någon ändring till det bättre i det av den muslimska massinvandringen svårt anfrätta Tyskland. Kansler Merkel anses av många personifiera det dåliga tyska samvetet inför nazitidens omänskligheter.
Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:
Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.
Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.
Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.
Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.
Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.
Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.
Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.
Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.
Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.
Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.
Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.
Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.
Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.
Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.
Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.
Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.
Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.
USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.
Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.
Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.
En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.
Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.
Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.
De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.
Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.
Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.
Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.
Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna i Islamiska staten (IS).
Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.
Här följer en komprimerad översikt över IS historia:
Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.
Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.
För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.
The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.
Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.
Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA
Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.
Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:
Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg.
Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:
Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.
Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.
Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.
Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.
I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”
Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:
President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.
Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.
Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.
Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.
General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.
President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.
Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.
Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.
Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:
Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.
Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.
Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:
Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.
Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.
Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.
Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:
”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment.
Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.
Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.
OK då. Jag kommer väl inte undan. Även jag får väl dra mitt strå till stacken och skriva något om dagens ödesmättade datum.
Nyheten om terrorattackerna fick jag av min son då jag kom hem från jobbet. Två flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Även det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade angripits medan ytterligare ett plan hade kraschat på en åker i Pennsylvania. Al-Qaidas inblandning stod klar redan från början och alla konspirationsteorier om annat kan saklöst placeras där de hör hemma – på soptippen.
Nästa makabra intryck jag vill återberätta och som hade med de islamistiska terroristernas angreppskrig mot Förenta staterna att göra emanerar från Debatt i SVT den 12 september, alltså dagen efter angreppen. Här framträdde vänsterpersonligheter såsom Nordal Åkerman, Björn Kumm och Per Gahrton med hånfulla attacker mot USA och dess förhatlige president George W. Bush. Detsamma gjorde islamologiprofessorn Jan Hjärpe.
Det bärande temat var att USA fick skylla sig självt på grund av sin utrikespolitik och att man knappast hade rätt att ens försvara sig mot terroristerna. Kumm menade att president Bush var en ”pajas” som inte hade någon politik över huvud taget. Gahrton ansåg att allt USA gjorde för att försvara sig mot terrorangreppet måste inställas till förmån för en ”internationell rättsordning”. Och den ständigt hånflinande Hjärpe framförde mantrat att ”USA måste fråga sig varför man är så hatat”.
Gåsleverproletären och Saddam-vännen, förre landsförrädaren Jan Guillou.
I en krönika i Aftonbladet den 17 september skrev den bedagade marxist-leninisten Jan Guillou på sedvanligt uppblåst sätt att ”Vi blev tvångskommenderade att bli amerikaner…USA är den store massmördaren i vår tid…Flaggviftarna vill ha med oss i kriget på amerikansk sida. Det är vi i den rika världen mot den muslimska världen.” Det Guillou skrev var idiotiskt dumt men inte på något sätt överraskande.
Jan Guillou hade då han skrev detta under flera decennier oförtrutet predikat hat och förstörelse mot den judeo-kristna-demokratiska civilisationen och så vitt jag vet undantagslöst tagit parti för kommunister mot demokrater och muslimska terrorister mot judar. I slutet av 1970-talet hyllade han Saddam Hussein och Baath-partiet i Irak. När det på Bokmässan i Göteborg hölls en tyst minut för att hedra terroroffren i USA vägrade Guillou att delta. Den dömde landsförrädaren och överbevisade KGB-spionen Guillou visade med eftertryck varför han är en skam för Sverige.
Guillou backades givetvis upp av Aftonbladets dåvarande politiska chefredaktör Helle Klein. Klein talade om ”hetsjakt på oskyldiga” och ”rasistiska glåpord” men hade inte någon tröst till övers för terroroffrens efterlevande. Mycket bättre var heller inte den eljest utmärkte historieförfattaren Herman Lindqvist, som tyvärr sällade sig till de vulgära USA- och Bush-kritikerna. Detsamma gällde krönikören Cecilia Hagen i Expressen.
George W. Bush: en amerikansk hjälte.
Naturligtvis ältades i kölvattnet efter 9/11 också den gamla skrönan om att det är fattiga och förtrampade personer i Tredje världen som blir terrorister. Det var förstås oerhört synd om stackars Usama bin Ladin som hade en förmögenhet om ynka 3,5 miljarder kronor. Sanningen är ju att politiska extremister och terrorister nästan alltid kommer från välbeställda, borgerliga miljöer – de tycks vara drivna av missriktad idealism i kombination med total empatilöshet.
Jag skrev i en artikel i tidskriften Contra 5/2001:
Terrorattackerna mot USA den 11 september blev en intäkt för en rad mer eller mindre bekanta svenska figurer – praktiskt taget alla hemmahörande på den politiska vänsterkanten – att manifestera sitt hat mot världens viktigaste demokrati. Dessa figurer anser helt enkelt att attackerna var rätt åt USA, som egentligen själv är skuld till terrorn…Hos vänstern finns en tydligen outsläcklig aversion mot världens för närvarande enda supermakt, Amerikas Förenta Stater. Denna aversion döljs inte sällan bakom en ordridå som för på tal USAs ”förtryck”, ”orättvisor”, ”imperialism”, ”orättfärdiga utrikespolitik” och så vidare.
Det brukar emellertid ske något märkligt med representanterna för USA-hatets vänner varje gång en demokratisk kandidat går segrande ur ett amerikanskat presidentval. Då sätts allt hopp till att vederbörande skall ”röja upp” efter den republikanske klantskalle som föregick honom. Som Carter 1976, Clinton 1992 och Obama 2008. Efter ett tag, när det visat sig – vilket det undantagslöst brukar göra – att inte ens en demokratisk president räcker för att USA skall bli vänsterns idealland återgår allt till det gamla igen.
President Barack Obama har gjort vänstern besviken.
Det är där vi står i dag. Vänstern fick i Barack Obama sin idealpresident: afro-amerikan, socialist, Israel-kritiker och en skarp vedersakare av Bushs krigspolitik. Smekmånaden mellan Obama och vänstern tog dock i stort slut, då det visade sig att han i Mellanöstern-frågan inte kunde driva den antiisraeliska politik han visat prov på som senator. Inte heller kunde han med omedelbar verkan dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan och Irak, stänga Guantánamo-basen eller underlåta att skänka rebellerna i Libyen en hjälpande hand via NATO. Eller för den delen trumfa igenom sitt elefantiasiska förslag till sjukvårdsreform.
Efter att ha tittat på SVTs bevakning av det vackra och värdiga minnesprogrammet från Ground Zero i New York i dag är min spontana reaktion denna: i dag är vi alla amerikaner!
Ty det var vårt eget demokratiska statsskick de islamska terroristerna gav sig på den 11 september 2001, precis på samma sätt som när de attackerar Israel på fegast tänkbara sätt: genom angrepp på försvarslösa civila. Det var likaså våra värden president George W. Bush försvarade då han inledde Kriget mot terrorn, vilket lett till att två av världens värsta galningar gått till de sälla jaktmarkerna – jag syftar givetvis på Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Snart är det dags för Moammar Ghaddafi.
Heder åt Bush och heder åt Obama, vilka båda höll gripande och minnesvärda tal vid Ground Zero i dag. Och icke minst heder åt alla oskyldiga terroroffer och deras efterlevande. Gud välsigne Amerika!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 