Birgitta Dahl: S-märkt lögnerska och samhällsdestruktör

Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.

1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.

Detta framgår på intet sätt i Henrik von Sydows okritiska hyllningsdokumentär med den något pretentiösa titeln ”Birgitta Dahls heliga vrede” som visades i SVT den 11 augusti och därefter körts i repris ett antal gånger. Det visar sig nu att filmen är behäftad med flera sakfel. https://www.varldenidag.se/nyheter/lyfte-fram-fel-i-svt-dokumentar-om-s-ikon-censurerades/repuhq!m9EAZjcLYfU4vlZNatMqrA/?fbclid=IwAR22UmKqPtNzUirwy0yqJkMh8KygfVGTZz4Xcr3ajI6XYX49zA-uEvDx-HA

När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.

Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.

Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.

Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.

Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”

Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk

Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.

Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.

Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.

Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.

Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.

Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna

I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.

Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.

När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”

Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.

Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.

Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.

Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet

Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.

Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner

Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.

Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.