”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.
Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?
Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist
Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna
Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen
Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.
Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.
Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):
Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/
Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”
Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.
De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).
Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/
Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”
P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”
Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:
I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist
I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/
Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.
Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.
Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.
”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa.”
Så lyder en del av Sverigedemokraternas kampanj inför valet till Europaparlamentet. Även om denna valslogan är hårdragen är den inte osann. Socialdemokraternas intog före och under första delen av Andra världskriget en påtagligt undfallande attityd gentemot Tredje riket.
Det finns gott om väl dokumenterade exempel. En rent socialdemokratisk regering krävde efter det tyska Anschluss av Österrike 1938 att naziregimen i Berlin skulle stämpla ”J” i judiska flyktingars pass. Dessa nekades komma in i Sverige och hamnade i många fall sedan i förintelselägret Auschwitz i den tyskockuperade delen av Polen. När sedan kriget kommit igång gjorde den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen en rad eftergifter gentemot Tyskland.
Exempelvis censurerades och/eller beslagtogs tyskkritiska publikationer såsom Trots Allt!, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Eskilstuna-Kuriren Skriftställaren Ture Nerman, som var chefredaktör för och grundare av Trots Allt!, fängslades. Tyska trupp- och vapentransporter till olika krigsskådeplatser tilläts passera svenskt territorium. Export av malm och kullager från svenska företag spelade en avgörande roll för de tyska krigsinsatserna. När det började gå dåligt för Tyskland i kriget morskade dessbättre sosseriet upp sig något.
När Sverigedemokraterna påminner om Socialdemokraternas mörka historia slår dessa ifrån sig och försöker patetiskt nog få det till att S var den ledande antinazistiska kraften under kriget. Förmågan att erkänna och lära sig något av historiska missgrepp är lika med noll.
Jag tänkte i den här bloggtexten ta upp en måhända mindre men ändock nog så talande incident som visar vilka prioriteringar den av Per Albin Hansson ledda regeringen de facto hade. När Tyskland invaderade Norge (och Danmark) den 9 april 1940 bestämde sig Norges konung Haakon VII (1872-1957) att tillsammans med sin familj fly landet, då han inte genom sin närvaro ville ge legitimitet åt den nazistiska lydregimen ledd av landsförrädaren Vidkun Quisling.
När kung Haakon, jagad av tyskt stridsflyg och tyska trupper, anlände till gränsen mot Sverige nära Särna i Dalarna och ville få fri lejd för sig och sin familj genom Sverige sade statsminister Per Albin Hansson (S) blankt nej med instämmande av den tyskvänlige Gustaf V. Jag låter historieskrivaren Herman Lindqvist berätta hur det förhöll sig:
Per Albin meddelade att kungen skulle interneras omedelbart eftersom tyskarna annars kunde tro att vi var på Norges sida i kriget. Bestört återvände den jagade norska kungafamiljen tillbaka till kriget. Kungen lyckades senare ta sig ut med brittisk hjälp, men den norska kungafamiljens bitterhet mot Sverige skulle sitta i till långt fram i vår tid. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/qnPaOL/per-albin-hansson-vagrade-ge-den-norske-kungen-fri-lejd
Haakon VII regerade Norge 1905-57.
Haakon (Håkon) VII föddes som prins Carl av Danmark och anlände till Norge efter frigörelsen från Sverige 1905. Han regerade sedan till sin död 1957, då han efterträddes på tronen av sonen Olav. Åren 1940-45 tillbringade han tillsammans med sin familj som landsflyktig i England, dit även den legitima norska regeringen tog sin tillflykt. När konung Haakon återvände till Norge och Oslo i juni 1945 hälsades han välkommen av en stor och entusiastisk folkmassa. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kon_VII_av_Norge
Den norska kungafamiljens bitterhet gentemot Sverige skulle sitta i lång tid framöver, något som är mer än förståeligt. Den skulle knappast ha hållit med om att den svenska socialdemokratin var den starkaste antinazistiska kraften i Sverige.
Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.
Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.
Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE
Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.
Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.
Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.
Tidig SD-propaganda.
Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).
Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”
Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.
Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.
Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.
Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.
Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.
Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.
I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.
Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.
Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.
Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.
Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.
Anders Klarström framhåller (sidan15):
Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?
Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.
För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.
Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.
Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.
Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.
Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.
1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.
Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.
Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.
Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.
Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.
Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):
Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.
Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),
Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.
Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.
Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/
Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.
Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.
SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs
Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.
Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.
Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.
Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”
Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.
Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”
Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?
Riksdagsvalet i ett nötskal i en tecknares perspektiv.
Nej, det blev väl inte de valresultat vi SDare i Södertälje hade hoppats på när vi bänkade oss för att hålla valvaka på valdagskvällen. 17,6 i riksdags- och 14,4 i kommunvalet är ändå 4,7 respektive 1,2 procentenheters ökning jämfört med förra valet. Ingen optimal utdelning – jag hade trott på 20-25 procent – men likväl ingen katastrof. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valet-2018-har-ar-riksdagspartierna-storst-och-har-gick-det-samst/
Det är ingen överdrift att utnämna Socialdemokraterna till det här valets stora förlorare. 28,4 procent är partiets sämsta resultat sedan den allmänna rösträtten infördes, precis som jag hade förutspått. I riksdagsvalet 1911 erhöll S-partiet under Hjalmar Brantings ledning 28,5 procent av rösterna. Jämfört med partiets bästa val någonsin – krigsåret 1940 då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent – har sosseriet så gott som halverats.
Inte heller för Moderaterna blev det något succéval. 19,8 procent är 3,5 procentenheter sämre än i 2014 års riksdagsval, även om M inte kommer i närheten av partiets genom tiderna sämsta valresultat om 11,53 procent 1970.
I övrigt kan noteras att Miljöpartiets framgångar i opinionen, efter att ha dragit maximal nytta av den varma sommaren och helt oseriöst tagit denna som intäkt för långtgående klimatförändringar, har brutits – med 4,4 procent hankar man sig nätt och jämnt över riksdagsspärren och tappar tio mandat. Även den rödgröna regeringens stödparti Vänsterpartiet halkade ner några procentenheter jämfört med de flesta opinionsmätningar och får nu nöja sig med 7,9 procent.
Bloggaren flankeras av SD Södertälje/Nykvarns ordförande Joachim Hagström och gruppledaren Beata Milewczyk på föreningens valvaka. Foto: Rickard Graff
Centern på 8,6 och Liberalerna på 5,5 procent innebär väl rätt ”normala” noteringar, under det att Kristdemokraterna jämte SD kan utnämnas till valets segrare: 6,4 procent för KD innebär partiets fjärde bästa resultat någonsin även om det var långt ifrån alla tiders högsta som inföll 1998 med 11,77 procent.
SDs kommunala valresultat på 14,4 procent medför ett mandat mer i fullmäktige, detta med reservation för att vårt parti kan komma att tappa ett mandat till Realistpartiet när detta lokalpartis resultat föreligger först i slutet på veckan. Detta hänger samman med att Länsstyrelsen klantat till det och inrangerat RP bland ”övriga” trots att partiet har 1 mandat i fullmäktige. Stapeln med övriga partier når i Södertälje upp till 4,0 procent och RP behöver 2,0 procent för att komma in. Realistpartiet är för övrigt det enda parti som sagt sig kunna samverka med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-ska-sodertalje-styras-fyra-ar-framat
Vårt valresultat i Södertälje är desto märkligare, som vi med vår duktiga gruppledare Beata Milewczyk i spetsen bedrivit en mycket aktiv valrörelse med rekordmycket annonsering i lokalpressen, talrika debattinlägg och ett träget arbete i valstugan. Kanske har några väljare svalt den skräckpropaganda som producerats av den socialdemokratiska lögnfabriken, jag vet faktiskt inte.
Patrick Claesson, gruppledare i framgångsrika SD Nykvarn, omges av Beata Milewczyk, Rickard Graff och Oscar Ståhlbrand på valvakan. Foto: Tommy Hansson
Nåväl, sosseriet tappade åtskillig mark även i Södertälje och gick ner 3,3 procentenheter sedan förra valet till 31,3 procent. Det ser dock ut som om Boel Godner kan fortsätta vanstyra kommunen i ytterligare fyra år genom blocköverskridande samverkan. Jag gläder mig dock åt att Sveriges verkliga extremistparti, Miljöpartiet, backar med hela 2,9 procentenheter ner till 5,4 procent. Stor segrare i Södertälje är relativt sett KD med 8,7 procent.
Eftersom SD Södertälje /Nykvarn är en gemensam kommunförening glädjer jag mig åt att Sverigedemokraterna når ett kanonresultat i lilla Nykvarns kommun med 15,3 procent, vilket resulterar i två nya mandat upp till fem. Inte undra på att gruppledaren Patrick Claesson var glad som en speleman på valvakan! Det i kommunen dominerande Nykvarnspartiet har via sin ledare Bob Wållberg meddelat, att man som det pragmatiska parti man är ej utesluter samverkan med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/nykvarnspartiet-stanger-inte-dorren-for-att-samarbeta-med-sd
Medan Sverigedemokraternas motsvarigheter i de övriga nordiska länderna i två fall ingår i regeringar och i det tredje ses som ett normalt parti som alla andra råder i Sverige en egendomlig beröringsskräck gentemot SD. Det förefaller som om övriga partier hellre ser att Sverige går under än att ens samtala med SD-representanter. Om skillnaderna i synen på systemkritiska partier i Norden har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/
Redan ett dygn efter det att valresultatet offentliggjordes uttalade således Liberalernas ledare Jan Björklund, som slåss för sitt politiska liv, att den borgerliga alliansen spricker om något av dess fyra partier på något sätt samverkar med SD. Hellre skulle L söka stöd hos S eller MP, alltså två partier som innehåller gott om islamistiska element och har skänkt miljardbelopp i bistånd till den terrorbelastade Palestinska myndigheten .http://www.gp.se/nyheter/sverige/l-alliansen-spricker-vid-sd-samarbete-1.8174081
Förloraren Löfven försöker desperat klamra sig fast vid makten – vi får se hur det går.
Regeringsfrågan får i detta skede anses vara ytterligt osäker. Valets store förlorare, statsminister Stefan Löfven, tänker uppenbarligen klamra sig fast vid makten in i det längsta, kanske med hjälp av svikare i det gamla DÖ-underlaget. Det bästa från min konservativa horisont vore givetvis om M, SD och KD bildade regering, vilket hade inträffat i motsvarande situation i varje normalt land. Sverige är emellertid inget normalt land – här ligger en förlamande politisk korrekthet som en död hand över riket.
Slutligen noterar jag med tillfredsställelse att varken den öppet nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen eller kryptonazistiska Alternativ för Sverige kom in någonstans. För sistnämnda parti blev det en bitter läxa att vare sig gillanden på Facebook eller ”hög energi” i valrörelsen räckte till. Inte heller Medborgerlig samling (som jag nog hade kunnat tänka mig rösta på om inte SD hade funnits), Piratpartiet eller Feministiskt initiativ gjorde någon succé, även om F! faktiskt kom in i några kommuner. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-gick-det-for-smapartierna-i-valet-2018
Stefan Löfven har anledning se betänksam ut – den europeiska socialdemokratin befinner sig i kris och inte heller sosseriet i Sverige kommer upp i glanssiffrorna från fordomdags.
I tidningen Dagens Samhälles senaste så kallade Poll of polls – en månatlig sammanvägning av mätinstitutens opinionssiffror – landar Socialdemokraterna på 29,5 procent och är därmed landets överlägset största parti.
Samtidigt ökar Moderaterna till 19,1 procent varmed M går om Sverigedemokraterna och blir näst största parti; SD får denna gång nöja sig med 17,8 procent. I övrigt kan man notera att såväl Miljöpartiet (3,9 procent) som Kristdemokraterna (3,5 procent) misslyckas med att nå upp till riksdagsspärren på 4 procent.
Även om Stefan Löfven och hans svenska socialdemokrater tycks sitta förhållandevis säkert i båten gäller detsamma ingalunda för de flesta systerpartierna ute i Europa. I flera av de val som har hållits i år blev S-partierna således närmast utraderade. https://www.europaportalen.se/2017/10/stora-valforluster-oroar-socialdemokrater
Socialdemokraterna noteras för 29,5 procent i senaste Poll of polls – ett historiskt sett skralt resultat. Foto: Tommy Hansson
Så skedde i Nederländerna, där PvdA sjönk som en sten från 24,7 i föregående val ner till 5,7 procent. Lika illa i Frankrike, där PS endast lyckades komma upp i 7,4 procent mot 29,4 procent i närmast föregående val. S-katastrof blev det också i Tjeckien – CSSD fick 7,3 procent, att jämföra med tidigare 20,5. I Tyskland blev inte nedgången lika pregnant, men 20,5 procent för SPD var ändå en stor besvikelse (25,7 i valet dessförinnan).
I Österrike fick SPÖ 26,7 procent, vilket är i nivå med närmast tidigare val. Resultatet har ändå betecknats som ett stort socialdemokratiskt nederlag, då samtidigt det konservativa ÖVP med Sebastian Kurz i spetsen tog regeringsmakten efter att ha gått framåt med 7,9 procentenheter till 31,6 procent jämfört med valet 2013.
Bara i tre europeiska stater noteras socialdemokratin för en påtagligt uppåtgående trend: i Malta, Storbritannien och Bulgarien.
Ovan kunde konstateras att våra svenska sossar för närvarande är ohotat största parti, även om Moderaterna i kraft av ”Kristersson-effekten” är på väg uppåt. Ändå bör S ta sig i en smula i akt. ”Det finns en oro för den politiska utvecklingen inom EU och medlemsländerna”, citeras så EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) i Europaportalen.
Tidernas sämsta valresultat för S inföll 1911, då Hjalmar Branting var partiledare: 28,5 procent.
Dessutom är det ett faktum att dagens 29,5 procent för Socialdemokraterna är ett historiskt riktigt skralt resultat. Det bör jämföras med sossarnas sämsta valresultat någonsin: 1911 nådde S-partiet under ledning av Hjalmar Branting 28,5 procent. Bäst gick det för S krigsåret 1940, då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent. Studerar vi resultaten under 1990- och 2000-talen hittar vi en toppnotering på 45,25 procent under Ingvar Carlsson 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag
2006 gick det betydligt sämre – 34,99 procent medförde den borgerliga alliansens maktövertagande och partiordföranden Göran Perssons avgång. Nya partiledaren Mona Sahlin lyckades emellertid ännu sämre 2010 och sosseriet fick nöja sig med 30,66 procent och fortsatt oppositionsroll. Efter parentesen Håkan Juholt 2011-12 kunde Stefan Löfven 2014 med inte särskilt imponerande 31,0 procent föra fram S till regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet och med de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet som stödparti.
I dag synes S ha etablerat sig under 30-procentsnivån och kan därför sägas leva farligt, även om det i nuläget är svårt att ana katastrofnivåer som blivit fallet i Nederländerna, Frankrike och Tjeckien.
Göran Persson: socialdemokratisk immigrationspolitik naiv och verklighetsfrämmande.
Gamle partiledaren, numera konsulten och lantjunkaren Göran Persson, har nyligen lyft fram Socialdemokraternas naiva och verklighetsfrämmande flykting- och migrationspolitik fram till hösten 2015 och förutspår samtidigt att problemet med en invandring omfattande stora volymer kommer att växa. https://www.expressen.se/nyheter/persson-naiv-flyktingpolitik-det-straffade-sig-hart/
Jimmie Åkesson i Almedalen: ”Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.”
Ärlig som jag alltid försöker vara skall jag villigt tillstå, att jag inte rankar Jimmie Åkessons tal i Almedalen den 7 juli 2017 som det allra bästa han hållit rent innehållsmässigt. Någon har påpekat att han nämnde ordet ”folkhem” 40 gånger under det omkring 40 minuter långa talet – således en gång per minut – och det blev kanske litet väl mycket av det goda.
Däremot har jag aldrig upplevt Jimmie, som nu varit SD-ledare i tolv år, mer övertygande som talare. Han talade med den självklara auktoritet och säkerhet som kommer av att Sverigedemokraterna i skrivande stund tveklöst är Sveriges mest uppmärksammade och ”hetaste” parti. Detta framgick mer än väl av de skaror som såg och hörde talet på plats och i TV-rutorna. Här en länk till hela talet: http://www.tv4.se/nyheterna/artiklar/hela-jimmie-%C3%A5kessons-sd-tal-i-almedalen-595fd31724bc62d48b0112bb
Innan jag övergår till att recensera själva talet, tycker jag det kan vara motiverat att först något redogöra för bakgrunden till begreppet ”folkhem”. Som Åkesson påtalade under sitt tal var det den socialdemokratiske så kallade landsfadern Per Albin Hansson (18885-1946) som gjorde termen folkhem känd, detta sedan han lanserat den i en riksdagsdebatt 1928.
Folkligt, festligt, fullsatt var det när Jimmie Åkesson talade i Almedalen.
Talet om ett folkhem har emellertid äldre anor än så. Det anses följaktligen gripa tillbaka till 1800-talets mitt, då det användes om det Tyskland som vid denna tid införde framsynta socialförsäkringar vilka kom att stå modell för det begynnande svenska välfärdssamhället. Den svenske tänkare som först använde begreppet folkhem på 1910-talet var statsvetaren och den konservative politikern Rudolf Kjellén (1864-1922), men det fick då ingen större burskap.
Jag är dock personligen tacksam för att Åkesson inte tog upp den i flera avseenden mindre rumsrene Kjellén i Almedalen. Denne var förvisso en på sin tid framstående forskare, vilken myntade den statsvetenskapliga grenen geopolitik. Tyvärr kom den att inspirera lärjungen och den nationalsocialistiske teoretikern Karl Haushofer, som var upphovsman till Hitlers tes om Lebensraum (livsrum) för det germanska folket. https://ideellkulturkamp.com/2015/06/13/rudolf-kjellen-mannen-som-myntade-begreppet-folkhemmet-och-nationalsocialismen/
För egen del är jag heller inte överdrivet entusiastisk beträffande Per Albin Hansson, även om jag gärna erkänner att han kom att kreera en viktig roll som välbehövlig samlande gestalt under ofärdsåren 1939-45. Då kriget utbröt med Nazitysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 ljög Hansson om att ”vår beredskap är god”, vilket den alltså inte alls var. Han hade själv i hög grad bidragit till att vårt militära försvar låg för fäfot genom den aktiva nedrustningspolitik han som försvarsminister hade fört. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/
Inte alla var så förtjusta i Per Albin Hansson på den tid det begav sig.
För att återgå till Jimmie Åkessons tal i Visby inledde han med att kort referera till möten han haft med ett antal personer, både svensk- och utlandsfödda, på resor i landet under senare tid. Det är ett beprövat retoriskt knep som bland annat användes av förre statsministern Fredrik Reinfeldt i Almedalen för några år sedan.
Medan Reinfeldt använde sig av denna teknik i syfte att påvisa massinvandringens förträfflighet (”tack för att ni valde Sverige”), använde Jimmie Åkesson den för att belysa människors oro i anledning av den misshandel som ”vänsterliberalerna” utsatt vårt kära fosterland för under en alltför lång följd av år i form av massinvandrings- och multikultipolitik. Ordet vänsterliberal är för övrigt välfunnet, då det kan syfta på såväl socialister som icke-socialister till vänster.
När det gäller att sammanfatta Åkessons övergripande budskap i en ordvändning har jag fastnat för denna mening i talet:
Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.
Antalet bilbränder har ökat kraftigt i Sverige under senare år.
Mycket tydligare än så kan det knappast sägas. Vi lever nämligen i ett samhälle där visserligen merparten i mån av möjlighet kan sägas arbeta och göra rätt för sig oavsett ursprung, hudfärg och religion, men där oroväckande många inskränker sig till att kräva den ena eller andra rättigheten men tycks omedvetna om att de även förväntas tillföra samhället något i form av skyldigheter.
”Det räcker nu”, inskärpte Jimmie Åkesson. ”Nu har ni förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet.”
Störst jubel väckte Åkesson då han uppmanade de migranter som kommer hit att ”ta seden dit de kommer”: ”Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer får man bo någon annanstans.”
SD-ledaren tog också, som en väsentlig del av sitt tal, upp de vårdanställdas prekära situation och presenterade Sverigedemokraterna som ”vårdpartiet” framför andra. SD avser bland annat anslå 400 miljoner kronor – ett så kallat stimulansbidrag – i sin höstbudget med syftet att få bort det ofrivilliga skiftarbetet inom vården; scheman där dag-. kvälls-, natt- och helgarbete blandas skall avskaffas. Därmed, är tanken, skall vårdyrkena bli mer attraktiva.
Om en rysk ockupation av Gotland handlar Björn Andersons och Tommy Jeppssons bok Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (SMB förlag 2017). Foto: Tommy Hansson
Slutligen hade jag för min del gärna sett att Jimmie Åkesson, när han nu faktiskt befann sig på Gotland, hade sagt några väl valda ord om vårt militära försvar. Visserligen har Gotland börjat återmilitariseras, men ännu återstår oerhört mycket innan Gotland – och Sverige i stort – kan sägas ha ett slagkraftigt försvar. Någon fullskalig invasion är det få om ens några som förväntar sig, men att Gotland kan komma att ockuperas av främmande makt i händelse av en väpnad konflikt i Östersjö-regionen är fullt realistiskt.
Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.
Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654
Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.
Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).
Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.
Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.
De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.
Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:
Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/
Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.
Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.
I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:
Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson
Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”
När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.
Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html
Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783
Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.
Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.
Glad nationalism enligt norsk modell.
Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.
Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.
Hakkorsflaggan hissad på Bromma flygplats 1936, då Per Albin Hansson (S) var svensk statsminister.
Stefan Löfven fortsätter att utkolportera lögnaktigt propagandistiska omdömen om Sverigedemokraterna (SD).
I en intervju i Dagens Nyheter nyligen påstod statsministern således följande om SDs partiledare Jimmie Åkesson: ”Han gick in i Sverigedemokraterna när de fortfarande hade hakkorsflaggor på sina möten. Det valet gjorde han /…/ Det är i grunden ett rasistiskt parti med nazistiska rötter också. Det är bara så.”
Åkesson blev inte svaret skyldig utan påpekade, att han inte kan minnas några nazistflaggor vid partimöten. Detta av den enkla orsaken att några sådana aldrig förekommit. En bild man ser då och då i Expo och skandalpressen visar en SD-medlem i Höör i Skåne, Tina Hallgren-Bengtsson, som är iklädd något slags uniform. I bakgrunden syns en svensk samt en svastikaförsedd flagga. Att bilden tagits i samband med ett ”SD-möte” tror jag inte ens SD-ätarna hävdar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetgranskar/article12482492.ab
Inte heller stämmer det att SD har ”nazistiska” eller ”rasistiska” rötter. När partiet såg dagens ljus 1988 fanns bland grundarna personer från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Inget av de båda förstnämnda partierna var nazistiskt eller rasistiskt utan kan väl lämpligast beskrivas som invandrings- och skattekritiska missnöjespartier. BSS var inget parti alls utan en invandringskritisk aktionsgrupp utan någon särskild politisk ideologi.
Alfred Petrén (S) motionerade om att inrätta Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Ett fåtal av SD-pionjärerna hade onekligen ett mindre rumsrent förflutet, däribland uppenbarligen Tina Hallgren-Bengtsson. Men att få det till att partiets rötter skulle vara ”nazistiska” eller ”rasistiska” är direkt lögnaktigt, såvida man inte hyser den oseriösa uppfattningen att varje form av invandringskritik är rasistisk. Under alla omständigheter så var det 28 år sedan Sverigedemokraterna bildades vid ett möte i Stockholm.
Det brukar ofta som ”bevis” för SDs tidiga så kallade nazism påtalas att partiets förste ledare, Anders Klarström, hade ett förflutet i det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Detta stämmer i och för sig, men det är lika sant att sossetoppar såsom Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog var aktiva i det kommunistiska revolutionspartiet KFML (SKP) innan de anslöt sig till S. Det gör naturligtvis inte det senare partiet kommunistiskt.
Det bör om Klarström dessutom nämnas att han efter SD-tiden bytte efternamn och gick med i – taram-taram-taram-taram – Socialdemokraterna! Man kan undra vad Löfven tycker om det. Vilket inte hindrar att han långt senare dök upp som gäst på en julfest hos SD Västra Götaland. Men det kan man väl unna till och med en socialdemokrat som Klarström? http://nyheteridag.se/har-ar-anders-klarstrom-pa-sd-fest-skapar-ny-konflikt-i-partiet/
Att Sverigedemokraterna sedan dess förändrats i grunden så att rasism och nazism numera leder till uteslutning i enlighet med partiets omskrivna ”nolltolerans” mot extremism borde rimligen vara ägnat att glädja Stefan Löfven, eller?! Att han fortsätter tjafsa om påhittade förhållanden i SDs forntid är bara pinsamt. Löfven, liksom andra etablissemangspolitiker, har jämväl börjat köra med uttrycket att SD ”är inte ett parti som alla andra”, och det är givetvis avsett i negativ mening när det kommer från det hållet.
Själv föredrar jag att ta det som en komplimang, ty SD ÄR knappast ett parti som alla andra. Vårt parti är unikt så tillvida som det åtskilliga år före alla andra identifierade de verkliga samhällsproblemen: mångkulturalism, massinvandring och flyktingromantik, ledande till en förödande polarisering och segregering samt ett hårt tryck på de samlade samhällsresurserna; skenande kriminalisering inför vilken polismakten står i stort sett maktlös; militär avrustning som lämnar landet vidöppet för presumtiva fiender; en fortgående islamisering som gör oss sårbara för terroraktioner; en ständig försämring av våra äldres villkor. Med mera, med mera.
Något egendomligt ter det sig därtill att svepande och falska anklagelser kommer från just Socialdemokraterna, ett parti som inte precis har någon demokratiskt otadlig historia. 1922 grundades, efter en riksdagsmotion som undertecknats av bland andra socialdemokraten Alfred Petrén, Rasbiologiska institutet i Uppsala. Under åren 1934 till 1976 genomfördes i institutets hägn 63 000 steriliseringar, det största antalet i något land bortsett från Nazityskland.https://petterssonsblogg.se/2014/01/15/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/
Socialdemokraterna bedrev fortfarande steriliseringspolitik när den unge Stefan Löfven gick med i partiet 1970.
Dessa steriliseringar godkändes av åtta socialdemokratiska regeringar med statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander som pådrivande. Steriliseringarna fortsatte även under Olof Palmes tid som statsminister under åren 1969-76. Institutet ändrade 1958 namn till Institutionen för medicinsk genetik och kom då att sortera under Uppsala universitet. Bland individer som blev föremål för sterilisering fanns homosexuella; homosexualitet var straffbart i Sverige till 1944 och betraktades som en sjukdom fram till 1979.
En intressant sakupplysning är att Stefan Löfven, förmodligen landets genom tiderna mest inkompetente statsminister och vars morfar var tvättäkta nazist, blev medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) vid 13 års ålder 1970. Det är alltså med allt fog Jimmie Åkesson om Löfven påpekar:
Själv engagerade han sig i Socialdemokraterna när man fortfarande ägnade sig åt att tvångssterilisera människor och betraktade homosexualitet som en sjukdom. Det säger dock väldigt lite om det parti han leder i dag.
Betydligt allvarligare i nuläget är det då att S-partiet med den drucknes envishet fortsätter att hålla det blodbesudlade partiet al-Fatah, som uppbär den så kallade Palestinska myndigheten, under armarna. Vid en socialdemokratisk kongress för några år sedan benämnde Löfven Fatah som ”vårt kära systerparti”, och i samband med att Sverige erkände ”Palestina” diplomatiskt strax efter valet 2014 utlovade han till Fatah-ledaren Mahmoud Abbas svenskt bistånd i storleksordningen 1,5 miljarder kronor.
Nazistflaggan vajar stolt utanför en moské i ”Palestina”.
Detta till ett parti som egentligen har en enda punkt på sitt program – att utplåna den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati vilken sosseriet av någon anledning skyr som pesten. De svenska biståndspengarna går bland annat till att betala ut frikostiga ”löner” till mördare och terrorister i israeliska fängelser, personer vilka regelmässigt av Fatah hyllas som hjältar när de frisläpps. Mer om S-partiets ”Palestina”-preferenser här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/
Till skillnad från Sverigedemokraterna HAR desslikes Fatah nazistiska rötter. Palestina-arabismens förste talesman, Jerusalems stormufti Hajj Amin al-Husseini (1895/97-1975), ledde redan på 1920-talet pogromer i Jerusalem och deltog 1941 i ett misslyckat nazistiskt kuppförsök i Irak. Han tillbringade resten av krigsåren som Hitlers gäst i Berlin och rekommenderade Führern att lösa”judeproblemet” genom utrotning. Stormuftin fortsatte att föra palestinaarabernas talan till 1962, då han efterträddes av sin yngre släkting Yassir Arafat (1929-2004) som 1958 hade grundat al-Fatah. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/
Detta parti fick för övrigt sin första undervisning i irreguljär krigföring av den legendariske nazikoryfén Otto Skorzeny (1910-75), som var Hitlers specielle favorit sedan han deltagit i den djärva fritagningen av den avsatte fascistiske diktatorn Benito Mussolini i Italien 1944. I krigets slutskede ledde Skorzeny nazityska gerillagrupperingar kallade Werwolf i ett desperat försök att vända krigslyckan till Tysklands fördel, erfarenheter han alltså senare delade med sig av till Fatah-krigarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/
Det går alltså en röd tråd från den rabiate antisemiten al-Husseini via Yassir Arafat till dagens Fatah-ledare, Löfven-vännen Mahmoud Abbas. Det kan nämnas att den senare på sistone har utsatts för hård kritik från länder i den arabiska omvärlden, som menar att Abbas genom sin omedgörlighet är oförmögen att skapa bättre förhållanden för sitt folk. Abbas har svarat genom att be länderna i fråga – Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten – ”dra åt helvete”. https://www.gatestoneinstitute.org/9023/abbas-arab-states
Skönt då för Abbas att han alltid är välkommen att gråta ut hos Stefan Löfven.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 