Luke Kelly: En gruvarbetares vaggsång

Luke Kelly i The Dubliners med rött hår.

http://www.youtube.com/watch?v=HK_WGjss69Q

Den här gången önskar jag mina kära läsare en god natt med en genuin vaggsång: ”A Miner´s Lullaby (Coorie Doon)”. Den framförs till eget banjoackompanjemang av ingen mindre än Luke Kelly.

Luke Kelly föddes den 17 november i Dublin 1940 och avled i samma stad den 20 januari 1984 efter att ha drabbats av en hjärntumör. Luke var med och bildade gruppen The Dubliners 1962 tillsammans med Ronnie Drew, Barney McKenna och Ciaron Bourke. Han betraktas som den irländska populärmusikens troligen mest inflytelserike sångare.

Fråga vilken känd irländsk sångare som helst vem han har som förebild och svaret kommer att bli  ”Luke Kelly”.

Min egen kärlekshistoria med The Dubliners sträcker sig tillbaka till 1969. Sedan dess har jag sett gruppen uppträda sex gånger. Sista gången var i Köpenhamn i april 2012 tillsammans med min käresta. Jag skriver ”sista”, eftersom gruppen sedan dess upplösts. Några av medlemmarna har dock fortsatt uppträda tillsammans under annat namn.

Jag kan lämpligen tillägna sången min bäste vän i gymnasiet, Per Holmer, som fick mig intresserad av irländsk musik, historia och kultur.

_

The Dubliners kommer till Sverige!

När jag nyligen besökte den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners hemsida fann jag att ett besök i Malmö och därvarande konserthus ingår i turnéprogrammet för 2011.

Den 8 maj klockan 18.00 konserterar såldedes The Dubliners i Malmö efter att tidigare ha spelat på ett par ställen i Danmark.  Jag kommer, om hälsan står mig bi, garanterat att vara på plats då. Såsom konsument av gruppens musik sedan 1969 vill jag givetvis inte missa ett sådant tillfälle. Senaste gången jag såg grabbarna – eller kanske snarare gubbarna – var på Cirkus i Stockholm våren 2009 tillsammans med min hustru och det blev en oförglömlig upplevelse.

Den klassiska uppsättningen Kieran Bourke, John Sheahan, Ronnie Drew, Barney McKenna och Luke Kelly.

Tårarna började strömma  nerför kinderna redan när John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon, Seamus Campbell och Patsy Watchorn äntrade scenen och jag sjöng med i de välbekanta sångerna så att jag var alldeles hes efter konserten.

Det är inte så mycket att undra på. The Dubliners har varit en integrerad del av mitt liv ända sedan jag och min gymnasiekompis Per Holmer skrev en gemensam uppsats om Irlands historia och i samband därmed började lyssna på The Dubliners. Vi gick då i gamla Rosenborgsgymnasiet, tidigare Läroverket, i Södertälje på den halvklassiska linjen.

När jag kramade och pussade min första stora kärlek, Christine, ljöd deras musik från en skivspelare av 60-talstyp i bakgrunden. De var mina favoritartister när jag ryckte in i lumpen vid A8 i Boden 1971 och likaså när jag blev politiskt aktiv i Demokratisk Allians året därpå. De fanns med som avkoppling och inspirationskälla under resten av 1970-talet; inte ens när jag greps av ett religiöst uppvaknande och var försiktig med alkoholen under några år (det trodde ni inte!) slutade jag lyssna till deras whiskeydoftande visor.

Givetvis introducerade jag också min framlidna hustru Marika för gruppen i början på 1980-talet och vi fanns båda på plats på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm 1985, då Sean Cannon hade ersatt den eminente sångaren Luke Kelly som avlidit i hjärntumör året innan. Vid detta framträdande gjorde desslikes Kieran Bourke, som dragits med sviterna efter ett slaganfall sedan tio år tillbaka, ett sällsynt gästspel under andra hälften av konserten. Jag minns att han såg mager och tärd ut.

Mina barn, Sebastian och Isabella, har givetvis tvingats lyssna till The Dubliners under hela sitt liv, dock utan att bli särskilt tagna av gruppens musik. Nyligen tillkännagav dock dottern att hon tyckte Dubliners var ganska okay och att hon till och med laddat ner några låtar av dem. Jodå, jag blev rörd.

Av den Dubliners-uppsättning som framträder i Malmö har de flesta hunnit passera 70-årsstrecket. Barney och John har varit med från begynnelsen på O´Donoghues vid Merrion Row i Dublin 1962  – i strikt mening tror jag John kom med något år senare – och Sean som varit med i 27 år betraktar jag fortfarande som nykomling.

John, Sean, Patsy och Seamus – Barney utanför bild.

Under alla omständigheter hyser jag inga tvivel om att det kommer att bli en oförglömlig upplevelse att avnjuta denna världsunika grupp i Malmö den 8 maj!

Slutligen tre av mina absoluta Dubliners-favoriter:

Whiskey in the Jar:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

The Ballad of St. Anne´s Reel (inklusive framlidne Ronnie Drew):

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

The Black Velvet Band (inklusive framlidne Luke Kelly): 

http://www.myvideo.de/watch/7314495/Luke_Kelly_The_Dubliners_Black_Velvet_Band

Sverige är en musikprofil fattigare

Vildmän i storstan: Bo Anders Persson, Thomas Gartz, Torbjörn Abelli, Arne Ericsson och Jakob Sjöholm.

Aftonbladet kunde i dag  meddela att musikern Torbjörn Abelli – av AB kallad ”rockstjärna” – avlidit i fästingsjukdomen borrelia den 11 augusti vid 65 års ålder. Abelli var basist i det avantgardistiska rockbandet Träd, Gräs och Stenar.  När jag läste om hans tragiska frånfälle förflyttades tankarna oundvikligen drygt 40 år bakåt i tiden.

En av mina få paranormala (typ) upplevelser har med just Träd, Gräs och Stenar att göra. Jag och gymnasiekompisen Per Holmer befann oss kort tid efter vår gemensamma gymnasieavslutning i juni 1970 på resa i Härjedalen med Pers skruttiga Volkswagen-bubbla (vi hade båda helt nyligen tagit körkort och var sugna på att köra). På en väg med ytterst gles trafik mitt i obygden kom vi att tala om nämnda band, som räknades till de mer uppmärksammade inom proggmusiken och dessutom tillhörde våra absoluta favoriter.

Mitt under detta samtal ser vi en, som jag vill minnas,  rikt dekorerad buss som sett bättre dagar komma skumpande emot oss. På bussen står med stora bokstäver skrivet: ”Träd, Gräs och Stenar.” Vi hade konfronterats med bandets turnébuss!

 Jag kan bara minnas att jag varit med om en liknande händelse. Denna inträffade när jag under en resa i en väl packad pendeltågsvagn av en händelse kom att tänka på legendariske stavhopparen Ragnar ”Ragge”  Lundberg (född 1924) från IFK Södertälje, som för övrigt både jag och min diskuskastande far kände samt var klubbkamrater med. När jag höjer huvudet från min sittplats och tittar ut i vagnen, så vem ser jag – ingen annan än Ragge Lundberg!

1969 hade jag några av mitt unga livs största musikupplevelser – vilka i och för sig också gränsade till det paranormala – i Träd, Gräs och Stenars sällskap. Politiskt stod jag på den tiden till vänster, uppskattningsvis någonstans mitt emellan Vänsterpartiet kommunisterna och Socialdemokraterna. Min enda aktivitet som kan kallas politisk bestod just i att besöka proggspelningar tillsammans med Per Holmer och andra likasinnade, och förutom Träd och så vidare hette favoritbandet Gunder Hägg.

Här en länk med lite Träd-musik:

http://www.youtube.com/watch?v=PrCF1oHZveo&a=GxdCwVVULXfH7gdlzpu5IbCi2PsU815P&playnext=1

Och litet till:

http://www.youtube.com/watch?v=1sF2LdPyd7o

Träd, Gräs och Stenar bildades 1969 med en kärna av musiker som tidigare, med början 1967, i tur och ordning kallat sig Pärsson Sound, International Harvester (som för övrigt var namnet på en amerikansk skördetröska) samt Harvester. International Harvester gav ut vinyl-LPn ”Sov gott, Rose-Marie” medan efterföljarna Harvester stod för ”Hemåt.” Jag köpte naturligtvis båda, och senast jag tittade efter stod de fortfarande kvar i skivhyllan därhemma.

Det rör sig dels om inte särdeles märklig vänstermusik med angrepp på USA och kapitalismen och stöd för kommunisterna i Vietnam (exempelvis i låten/ramsan ”Ho Chi Minh”) men också om ett slags meditativ, kanske rentav hypnotisk musik som jag fann fascinerande och på den tiden kunde lyssna på hur mycket som helst. När gruppen 1970  kom med sin första platta ”Träd, Gräs och Stenar” efter namnbytet var den senare musikstilen mer renodlad, kanske främst i Dylan-tolkningen ”All Along the Watchtower” och Stones-dängan ”Satisfaction.”

Själv slutade jag intressera mig nämnvärt för gruppen sedan jag varit med om ett framträdande av den på Moderna muséet i Stockholm kring decennieskiftet 1969/70. Då hade man ökat på det redan tidigare fullt märkbara grönflummiga elementet i sin apparition och visade naturbilder till ackompanjemang av mungiga – åter till naturen för hela slanten, således, vilket jag fann mer än lovligt påfrestande.

Det var relativt nyligen som jag fick veta att Träd, Gräs och Stenar faktiskt höll på fortfarande, och dessutom sedan mitten på 1990-talet gjorde det på en hög, rentav internationell, nivå med turnéer i Europa, USA och Japan. Den bästa sammanfattningen av gruppens verksamhet jag hittat, en artikel i Svenska Dagbladet, följer här:

http://www.tgs.nu/notiser/svd-ps/svd-ps.htm

Träd, Gräs och Stenars ursprungliga medlemmar hette  Bo Anders Persson (sång, gitarr), Torbjörn Abelli (elbas), Arne Ericsson (elpiano), Jakob Sjöholm (gitarr) samt Thomas (Mera) Gartz (trummor). Av dessa anses nestorn Persson, tillika låtmakare och kompositör, ha varit gruppens stora geni och troligen också den mest utflipprade grönflummaren; han lämnade för övrigt gruppen efter lång och trogen tjänst 2008 eftersom han var trött på alla jobbiga resor och ersattes av Reine Fiske. Ett antal ytterligare musiker har medverkat genom åren.

Abelli, född 1945, var den allra långhårigaste och skäggigaste av bandmedlemmarna, men med åren blev det allt glesare mellan hårstråna. Förutom musikerbanan var Torbjörn Abelli även verksam som arkitekt, data-/videolärare samt webbdesigner. Han ryckte även in i andra musikaliska sammanhang än Träd, Gräs och Stenar när andan föll på och förstärkte till exempel bandet Elektriska Linden vid en proggkonsert i Tantolunden år 2000. Med hans död är Sverige tvivelsutan en musikprofil fattigare.

På Träd, Gräs och Stenars hemsida beskrivs gruppen som ”ett band med rötter fyrtio år tillbaka (som) spelar en tidlös trance-rock.” Vidare: ”Sveriges första minimalistiska rockband, med en obskyr nyckelroll i svensk undergound åren 1967-1972.” Bo Anders Persson betecknar i en intervju 2008  i anledning av att han beslutat dra sig tillbaka gruppens musik som ”kultmusik” vilken ”ingår i en naturreligion som inte finns men som borde finnas. Eller som finns fast vi inte ser den.”

Länken nedan går till Träd, Gräs och Stenars hemsida:

http://www.tgs.nu/svensk.htm