Efter avtalet mellan Israel och UAE: fler arabstater kan vara på gång

USAs president Donald Trump har hjälpt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan att förhandla fram ett fredsavtal.

”Ett viktigt och positivt steg”.

Så twittrar vår före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt om det historiska fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) som  signerades av premiärminister Benjamin Netanyahu, kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan och president Donald Trump den 13 augusti.

De tre parterna offentliggjorde efter undertecknandet av avtalet följande gemensamma uttalande:

Detta historiska diplomatiska genombrott kommer att främja fred i Mellanöstern och är ett bevis för den djärva diplomatin och visionen hos de tre ledarna samt modet hos Förenade Arabemiraten och Israel när de banar ny väg för fred och tillgängliggör den stora potential som finns i regionen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/historisk-fredsplan-mellan-israel-och-uae?

En förutsättning för att UAE skulle gå med på överenskommelsen var att Israel skulle uppskjuta tidigare deklarerade planer på att införliva judiska samhällen i Judéen och Samarien (Västbanken) med Israel. Bland judiska boende i de aktuella områdena var reaktionerna på avtalet blandade. https://worldisraelnews.com/mixed-reaction-to-uae-deal-from-jews-in-judea-and-samaria/

Borgmästaren Oded Reviva i staden Efrat i Gush Etzion-området, som uppges vara anhängare av Netanyahu, citerades: ”Det israeliska medgivandet att uppskjuta tillämpningen av israelisk lag i den judiska bosättningen i Judéen och Samarien är ett godtagbart pris.” Andra judiska ledare var mer kritiska.

President Trump berömde efter avtalets undertecknande premiärminister Netanyahu för dennes eftergift att uppskjuta planerna på införlivande av judiska områden med staten Israel. https://worldisraelnews.com/trump-praises-israel-for-great-concession-of-dropping-annexation-for-peace/ Netanyahu menar dock att planerna står fast men har satts på väntläge. https://unitedwithisrael.org/friedman-backs-netanyahu-sovereignty-still-on-the-table/

Det som kommer att ske närmast är att det kommer att ingås separata avtal mellan de båda länderna avseende bland annat handel, turism, sjukvård och kommunikationer inklusive direktflyg mellan Tel Aviv och Abu Dhabi. Även utbyte av ambassader och ambassadörer kommer att äga rum inom kort.

Demokratiska kongressledamoten Rashida Tlaib var, till skillnad från presidentkandidaten Joe Biden, inte nöjd med avtalet.

Från amerikansk sida har det antytts att avtal med fler arabstater kan vara på gång. En nyckelperson härvidlag är kronprins Mohammed  bin Zayed Al Nahyar, född 1961, (ofta kallad ”MBZ”) vilken i vida kretsar anses vara Mellanösterns dolda makthavare och ett slags arabisk gudfader i regionen. Han är utbildad vid Royal Military Academy i Sandhurst i England och är biträdande överbefälhavare för UAEs väpnade styrkor. https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_bin_Zayed_Al_Nahyan

I Förenade Arabemiraten, som ligger vid Persiska viken och har 9,2 miljoner invånare, ingår de sju emiraten Abu Dhabi (som också är huvudstad), Dubai, Ajman, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharja och Umm al-Qaywayn. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_Arabemiraten

Även om avtalet har hälsats med gjädje och tillfredsställelse runtom i världen är det inte alla som är överlyckliga. Dit hör mullornas Iran, som upplevs som en fiende inte bara av Israel utan också av de flesta arabstater i regionen. Turkiet har gått på samma linje som Iran och menar att avtalet är ”en kniv i ryggen” på palestinaaraberna. Inte heller de båda palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas hoppar jämfota av glädje, eftersom de inte vill se en ”normalisering” av den judiska staten.

Bland avtalets amerikanska kritiker märks kongressledamoten Rashida Tlaib, född i Detroit i en muslimsk palastinaarabisk invandrarfamilj, som också motsätter sig en normalisering av det av henne hatade Israel. Hennes uppfattning delas av kongresskollegan Ilhan Omar, som är född i Somalias huvudstad Mogadishu. Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har däremot uttalat sitt stöd för avtalet. https://unitedwithisrael.org/rashida-tlaib-slams-uae-israel-peace-opposes-normalization/

Fred och normalisering i Mellanöstern är inte något som uppskattas av Iran och Turkiet.

En bedömare som sannolikt skulle ha uppskattat det historiska fredsavtalet är den framlidne israeliske författaren Amos Oz (1939-2018), en enveten förespråkare för fred och försoning. Han skrev i essäsamlingen Israel, Palestine and Peace (1994) bland annat följande): ”Denna konflikt kan lösas genom en kompromiss, genom en delning, , men inte bara genom att ha en trevlig kopp kaffe med fienden.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Amos_Oz

Oz skrev visserligen om den specifika konflikten mellan israeler och palestinaaraber, men jag känner mig rätt säker på att han även skulle ha välkomnat det nu ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Sedan är det upp till de inblandade parterna att se till att avtalet är mer värt än papperet det är skrivet på.

 

 

 

 

Iran klantar till det: replika av amerikanskt hangarfartyg sänkt av misstag vid flottövning

Den iranska replikan av ett amerikanskt Nimitz-fartyg innan den sjönk. 

Nej, Iran har inte mycket flyt just nu. Vid en flottövning utanför hamnen i staden Bandar Abbas sjönk en replika av ett fartyg i mindre skala av ett amerikanskt hangarfartyg i U. S. Nimitz-klassen. Fartyget har använts som slagpåse i flera tidigare flottövningar i syfte att förödmjuka ”den stora Satan” USA. https://worldisraelnews.com/embarrassing-mockery-irans-replica-us-warship-sinks-blocking-port/

Inte bara det. Det sänkta fartyget blockerar nu inloppet till hamnen i Bandar Abbas, som med sina dryga 500 000 invånare är landets största hamnstad och en viktig iransk militärbas. Den är belägen strax norr om Hormuzsundet vid Persiska viken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bandar_Abbas

Den iranska replikan hade 16 attackflygplan av kulisskaraktär på däck och hade något mindre dimensioner än det amerikanska originalet. Det var således cirka 200 meter långt och 50 meter brett under det att ett amerikanskt fartyg i Nimitz-klassen är mer än 300 meter långt och 75 meter brett. Nimitz-klassen, en av världens största örlogsfartygstyper, utgörs av tio fartyg i den amerikanska marinen och är uppkallad efter amiral Chester W. Nimitz (1885-1966). Ett Nimitz-fartyg drivs av atomkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nimitz-klass

Bandar Abbas är Irans största hamnstad och en viktig militärbas.

Marinexperten H. I. Sutton skrev följande i den amerikanska affärstidningen Forbes i anledning av händelsen: ”The water there is approximately 45 feet deep, which is shallow. This makes it worse for Iran because it cannot be left to sink. It is so shallow that other ships face a very real risk of catastrophic damage if they sail over it…This is a serious shipping hazard.” (45 feet motsvarar ungefär 14 meter, bloggarens anmärkning).

Iran har under senare tid drabbats av en serie mer eller mindre mysteriösa bränder och explosioner, av vilka merparten drabbat militära anläggningar och installationer av olika slag. Det har spekulerats i om det rört sig om inhemska sabotagehandlingar, attacker från ärkefienden Israel eller rena olyckshändelser. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/18/explosionerna-i-iran-sabotage-eller-olyckor-eller-bade-och/

I fallet med sänkandet av Nimitz-replikan råder emellertid inga tvivel om att det är iranierna själva som klantat till det.

 

Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten

”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.” https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar

Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html

Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.

Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception

Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”

Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. https://www.expressen.se/kultur/ide/nya-uppgifter-putin-verkar-vinna-informationskriget/

Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”

Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.

Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent  i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.

Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov

Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.

Landsortsskribent som har blivit ett hot mot rikets säkerhet

Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.

Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar

Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:

Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.

 

 

Giuliani: ”Irans regim kommer att störtas”

Rudy Giuliani är övertygad om att Irans prästregim kommer att störtas.

”Iran´s regime will be overthrown” (Irans regim kommer att störtas).

Så uttryckte sig president Donald Trumps personlige advokat, Rudolph ”Rudy” Giuliani, i ett tal inför the Organization of Iranian-American Communities den 22 september. https://www.haaretz.com/middle-east-news/iran/giuliani-says-iran-regime-will-be-overthrown-could-be-years-but-it-s-going-to-happen-1.6493930

Enligt Rudy Giuliani, som var en mycket framgångsrik borgmästare i staden New York 1994-2001, är det troligt att USAs sanktioner mot Iran kommer att leda till ekonomiska svårigheter i landet som kan leda till en ”framgångsrik revolution”. Han framhöll vidare:

I don´t know when we´re going to overthrow them, it could be in a few days, months, a couple of years. But it´s going to happen.

Giulianis uttalanden stämmer inte överens med Trump-administrationens officiella Iran-politik. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton uttalade i maj att Förenta staterna ej syftar till en regimförändring i Teheran utan snarare till en omfattande förändring av maktbalansen i Mellanöstern-regionen, där såväl USA som Israel på ytterst goda grunder uppfattar Iran som det stora hotet.

Det var i maj i år som regeringen Trump rev upp det omdiskuterade Iran-avtalet från 2015 mellan Iran, USA, EU, Ryssland och Kina som var avsett att få Iran att skära ner på sin produktion av kärnvapenrelaterad teknologi. Därefter har USA skärpt sanktionerna mot Irans shiamuslimska prästregim. Den 4 november sätts nya sanktioner in mot Irans oljeframställning.

En iransk separatistgrupp har tagit på sig ansvaret för terrorattacken i Ahvaz.

Jag förklarade på min blogg 2015 varför världen skulle bli farligare efter Iran-avtalet, en värdering som tydligtvis delas av Trump-administrationen: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Klart är att mullornas förtryckarregim i Teheran är i blåsväder såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Samma dag som Rudy Giuliani höll sitt tal i New York genomfördes i staden Ahvaz i sydvästra delen av Iran en terrorattack mot en militärparad som uppges ha dödat minst 29 och skadat ett 60-tal personer varav en del barn.

Separatistgruppen Ahvaz nationella motstånd har tagit på sig ansvaret för dådet som skedde genom automateld. Ahvaz ligger i en region som domineras av en arabisk befolkning där det finns starka strömningar för att bryta sig ur Iran. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-doda-i-iran-efter-attack-under-militarparad

Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, har ryggmärgsmässigt anklagat USA för att ha orkestrerat terrordådet via allierade arabstater i området kring Persiska viken. Några bevis för att så skulle ha skett har han emellertid inte kunnat anföra.

John Kerry och Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif kommer väl överens.

Trots att USA dragit sig ur Iran-avtalet finns krafter som till varje ris vill rådda detsamma. Dit hör Obamas-administrationens utrikesminister John Kerry, som rest i skytteltrafik till Iran och andra avtalsländer i syfte att rädda överenskommelsen och underminera Trumps Iran-politik. Han har bland annat utvecklat en nära relation till den iranske utrikesministern Mohammad Jahad Zarif. Kerrys verksamhet tangerar möjligen det landsförrädiska. https://www.businessinsider.com/john-kerry-secretly-working-to-save-iran-nuclear-deal-2018-5?r=US&IR=T&IR=T

Också EU-kommuniteten, inklusive Tyskland, Frankrike och Storbritannien och ledd av EUs utrikesansvarige Federica Mogherini, strävar föga sensationellt efter att rädda avtalet. https://www.nyteknik.se/samhalle/enighet-om-att-forsoka-radda-karnenergiavtal-med-iran-6914693

 

Hoppfull utveckling i Mellanöstern: Israel och arabstater närmar sig varandra

Saudiarabiens utrikesminister, Adel al-Jubeir, pekade ut Iran som det största hotet mot fred och stabilitet i Mellanöstern.

I Mellanöstern kan vi nu se en mycket intressant för att inte säga hoppfull utveckling vad gäller utrikespolitik och diplomati: ett närmande sker mellan den judiska staten Israel och muslimska arabstater kring Persiska viken.

Till stor del beror detta närmande på en gemensam syn på Iran som det största hotet i regionen. Saudiarabiens utrikesminister Adel al-Jubeir – https://en.wikipedia.org/wiki/Adel_al-Jubeir – som tidigare varit saudisk ambassadör i USA – har uttryckt det på följande sätt (min översättning från engelska):

Iran förblir huvudsponsor för terrorismen i världen. Man är fast besluten att omintetgöra ordningen i Mellanöstern, och inte förrän och om inte Iran ändrar sitt beteende är det mycket svårt att handskas med ett sådant land. https://m.asianbreakingnews.net/2017/02/saudi-arabia-leads-nations-in-condemning-iranian-foreign-policy/

Adel al-Jubeir, som är den andre saudiske utrikesministern som inte tillhör landets kungahus, fällde yttrandet om Iran på en säkerhetskonferens i München nyligen. Om inte Iran lägger om kurs, menade han, kommer detta att resultera i ”konsekvenser”. Saudiarabien har visare uppfattningen, att utvecklingen i Syrien kräver att Islamiska staten (IS) krossas och att Syriens diktator Bashar al-Assad avgår.

Hezbollahs Hassan Nasrallah hotade beskjuta en atomanläggning i Israel.

Angående USAs nye president Donald Trump menade al-Jubeir, att han är ”mycket optimistisk om Trump-administrationen” och att han såg fram emot att samarbeta med denna. Al-Jubeir talade om Trump som en ”problemlösare” och liknade honom vid USAs tidigare president Ronald Reagan.  ”Jag tror att framsteg kan göras i den arabisk-israeliska konflikten”, underströk den saudiske utrikesministern, ”om det finns en vilja att göra detta.” http://www.timesofisrael.com/praising-trump-saudi-fm-urges-progress-toward-israeli-arab-peace/

Också Israels försvarsminister, den tidigare utrikesministern Avigdor Liberman, uttryckte sig positivt om den diplomatiska utvecklingen vid konferensen i München: ”För första gången sedan 1948 är det största hotet för den moderata arabiska världen, den sunnitiska världen, för dem inte Israel, inte sionister och inte judar, utan Iran och iranska ombud.” http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/For-first-time-Israel-isnt-the-moderate-Arab-worlds-biggest-threat-481982

Den israeliska atomanläggningen Dimona i Negevöknen.

Ett av Irans ”ombud” är den shiamuslimska terrorgrupperingen Hezbollah i södra Libanon. Dess generalsekreterare, fanatikern Hassan Nasrallah, skrävlade i ett tal nyligen om att Hezbollahs raketer har kapacitet att träffa alla strategiska mål i Israel inklusive den nukleära anläggningen i Dimona i Negevöknen. http://www.federaljack.com/tag/israels-dimona-nuclear-plant-in-the-negev-desert/

”Jag uppmanar Israel att inte bara evakuera ammoniaktanken från Haifa”, orerade Nasrallah, ”utan också att plocka isär kärnreaktorn i Dimona.” http://www.breitbart.com/jerusalem/2017/02/16/hezbollah-leader-warns-missiles-can-strike-israels-nuclear-reactor/

Yisrael Katz, Israels underrättelseminister, replikerade: ”Om Nasrallah vågar skjuta mot den israeliska hemmafronten, dess nationella infrastruktur, kommer hela Libanon att träffas.” http://www.palestinechronicle.com/israel-threatens-to-attack-lebanon-in-response-to-nasrallah-statements/

Qatars sändebud i Gaza, Muhammad al-Amadi, uppgav att han hade utmärkta förbindelser med israeliska representanter och var samtidigt kritisk mot Palestinska myndigheten.

Qatars särskilda sändebud i Gaza, Muhammad al-Amadi, sade nyligen att han har ”utmärkta” förbindelser med olika israeliska tjänstemän. Han ansåg vidare att den Palestinska myndigheten ”håller tillbaka” sina ansträngningar att förbättra situationen för det av den islamistiska terrorrörelsen Hamas styrda Gaza. Qatar har utlovat 100 miljoner US dollar för att återuppbygga vatten- och elstrukturer och byggnader i Gaza. http://elderofziyon.blogspot.com/2017/02/qatar-envoy-says-israel-more.html

Den Palestinska myndigheten, som kontrolleras av Fatah, uppges ha blivit mycket upprörd över att den palestinaarbiska nyhetstjänsten WAFA publicerat uppgifter om Qatars bistånd till Hamas, sannolikt därför att man själva vill lägga beslag på de sköna USA-dollarna.

Nikki Haley och USAs nya Israel-politik: obrottsligt stöd för Israel

Nikki Haley tänker som USAs FN-ambassadör inte acceptera fortsatt anti-israelisk retorik.

Det är nog inte för mycket sagt att Trump-administrationen inneburit en revolution vad avser USAs Israel-politik.

Ett uttryck för detta är president Donald Trumps val av Nikki Haley som Förenta staternas FN-ambassadör. Haley skrädde inte orden när hon kommenterade sitt första möte med FNs säkerhetsråd och dess månatliga sammankomst för att diskutera problemen i Mellanöstern. Här en länk till en video som återger vad Haley hade att anföra: http://www.israellycool.com/2017/02/20/watch-nikki-haley-rips-un-security-council-for-anti-israel-bias/

Kontrasten mot den islamvänlige Barack Obamas styvmoderliga behandling av Israel kunde inte ha varit större. ”Jag måste säga att det var en märklig upplevelse”, sammanfattade Haley sina intryck från mötet med säkerhetsrådet, där Sverige numera har en temporär plats.

Haley konstaterade att säkerhetsrådet under sin session, precis som vanligt, ensidigt fokuserade på kritik mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. Ingenting alls om Islamiska staten (IS) och dess barbariska grymheter mot civilbefolkningarna i Syrien och Irak; ingenting om Iran och dess kärnvapenuppbyggnad; ingenting om Hezbollahs terror mot Israel; ingenting om Bashar al-Assads ansvar för kaoset i Syrien.

Nikki Haley inskärpte att USA står obrottsligt vid sin allierade Israels sida och inte längre kommer att tolerera FNs groteskt ensidiga hållning gentemot Israel och lika ensidiga stöd för palestinaaraberna. Med andra ord en eftertrycklig återgång till USAs traditionella stöd för Israel. Därmed förvandlas Obamas Israel-fientlighet till en historisk parentes.

USAs dåvarande FN-ambassadör Samantha Power lade, på order från Obama, ner sin röst i FNs säkerhetsråd vilket möjliggjorde antagandet av den Israel-fientliga resolution 2334.

En hållning som nådde sin kulmen strax före jul, då USA genom dåvarande FN-ambassadören Samantha Power i säkerhetsrådet för första gången på 50 år avstod från att inlägga sitt veto mot en Israel-fientlig resolution, i detta fall resolution 2334 om bosättningspolitiken i Judéen och Samarien (”Västbanken”), som därigenom kunde bifallas. Jag har skrivit följande därom på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/26/obamas-julklapp-till-israel-en-kniv-i-ryggen/

FNs anti-israeliska politik är en ledsam historia om arabisk bitterhet och antisemitism som pågått ända sedan det första Arabisk-israeliska kriget, som slutade med ett eftertryckligt nederlag för de fem arabstater som angrep den nybildade judiska staten. Här en länk till en text publicerad av Gatestone Institute, som utförligt belyser FNs anti-israeliska bigotteri: https://www.gatestoneinstitute.org/9772/un-bigotry-israel

Förbindelserna mellan Israel och Saudiarabien med flera stater kring Persiska viken har stadigt förbättrats.

Haley påtalade även att det faktiskt pågår en del för Israel positiva saker i Mellanöstern – exempelvis utvecklas de strategiska förbindelserna mellan Israel och arabiska stater som Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten på ett förmånligt sätt. Vad som förenar är icke minst synen på Iran som det stora hotet mot fred och stabilitet i regionen. http://www.huffingtonpost.com/samuel-ramani/why-israel-is-strengthening_b_11946660.html

Nikki Haley föddes 1972 som dotter till föräldrar med indiskt ursprung. Hon är en före detta ledamot i USAs representanthus som 2011-17 tjänade som delstaten South Carolinas första kvinnliga guvernör.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikki_Haley

Israel hånar Wallström, hyllar Trump

Den israeliska regeringen har stenkoll på Margot Wallströms många blunders.

Ironi och politik går som regel inte ihop på grund av den överhängande risken för missuppfattningar (se fotnot).

När Emmanuel Nahshon, talesman för Israels utrikesdepartement, kommenterade vår utrikesminister Margot Wallströms färska utspel om att inrätta ett svenskt fredssändebud med uppgift att mäkla fred mellan Israel och det så kallade Palestina gick budskapet dock inte att missuppfatta (min översättning från engelska):

Givet denna svenska regerings extraordinära framgångar när det gäller fredsskapande över hela världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen bota denna regions sjukdomar. Varför kunde de inte komma tidigare? http://www.timesofisrael.com/sweden-announces-special-envoy-to-israeli-palestinian-conflict/

Emmanuel Nahshon vid israeliska UD behagar ironisera över Sveriges diplomatiska förmåga…

Det är inte att ta fel på att Nahshons kommentarer dryper av sarkastisk ironi som hämtar näring från flera svenska klavertramp med utrikesminister Wallström inblandade i alla: Sveriges erkännande av ”Palestina” som självständig stat 2014; Wallströms uttalande  efter det hemska terrordådet i Paris 2015 om att den israelisk-palestinska konflikten radikaliserat många muslimer; hennes utspel 2016 om att det är fråga om ”utomrättsliga avrättningar” när israelisk militär oskadliggör arabiska terrorister.

Det sistnämnda utspelet ledde till att Margot Wallström placerades på åttonde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över de tio värsta antisemitiska förlöpningarna 2016. Något som inte precis stärkte Wallströms aktier hos israelerna eller gjorde Sverige trovärdigt som fredsmäklare i Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Inte heller går det hem i Israel att Wallström i riksdagen, i samband med att hon kungjorde avsikten att tillskapa ett ”fredssändebud”, talade om att det i år är 50 år sedan Israel ”ockuperade” vad hon kallade palestinskt territorium – det vill säga det område väster om Jordanfloden som kallas Västbanken. Faktum är att det aldrig i historien funnits något självständigt ”Palestina”. ”Västbanken” består i verkligheten av de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Avigdor Lieberman: ”Mellanöstern mer komplext än ett IKEA-paket.”

Det är svårt att ockupera land som aldrig tillhört någon annan nation. Wallström borde ta del av denna mycket instruktiva, korta video som benar upp problematiken: http://www.israelvideonetwork.com/the-most-important-video-about-israel-ever-made/?utm_content=bufferae8fa&utm_medium=social&utm_source=facebook.com&utm_campaign=buffer

Det tycks uppenbart att den rödgröna svenska regeringen drabbats av något som liknar akut storhetsvansinne sedan man genom mut och prut – se där något Löfven-gänget tycks behärska riktigt bra – säkrat en temporär plats i FNs säkerhetsråd. Ty hur skall man eljest förklara att utrikesminister Wallström faktiskt på fullt allvar tror att man med sitt blytunga bagage kan åstadkomma något av värde i den israelisk-palestinska frågan  – herregud, Wallström tillåts ju inte ens resa in i Israel!

Emmanuel Nahshons kommentarer enligt ovan var inte första gången en israelisk representant uttryckt sig raljant om svensk statskonst. 2014 undslapp sig Israels dåvarande utrikesminister (numera försvarsminister) Avigdor Lieberman, efter det diplomatiska erkännandet av den Palestinska myndigheten, om svensk statsmannakonst att ”den svenska regeringen måste förstå att relationerna i Mellanöstern är mer komplexa än någon av IKEAs möbeldelar i platta paket”. http://www.timesofisrael.com/sweden-and-israel-trade-barbs-over-ikea/

Trump och Netanyahu – två statsmän som funnit varandra.

Att Margot Wallström är persona non grata i Israel framgick med önskvärd tydlighet då hon 2015 nekades träffa israeliska representanter under ett besök i området, där hon däremot träffade gräddan av palestinaarabiska befattningshavare. Israelerna hänvisade officiellt till ”schematekniska problem”, men alla visste att hon helt enkelt inte var välkommen att besöka den judiska staten. http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-var-inte-valkommen-till-israel/

Om Sveriges utrikesminister Margot Wallström är minst sagt impopulär hos den israeliska regeringen, så uppskattar den USAs nye president Donald J. Trump desto mer. Premiärminister Benjamin Netanyahu ser i Trump en sann vän till Israel, även om den senare tycks ha backat från sin tidigare utfästelse om att flytta USAs ambassad i Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem och därtill under Netanyahus besök i Washington, D. C. nyligen bad Israel att ta en ”paus” i byggandet av nya bosättningar. http://www.thejournal.ie/trump-israel-palestine-3242074-Feb2017/

Däremot uppmanade Trump den palestinska sidan att erkänna staten Israel och att upphöra med sitt hat – palestinaarabiska barn lär sig redan i förskolan att alla judar är onda och helst bör dödas. Varför får Mahmoud Abbas och andra företrädare för Palestinska myndigheten, som socialdemokratin har excellenta förbindelser med, aldrig höra detta till synes självklara budskap från Stefan Löfven, Margot Wallström, Ann Linde och andra framträdande socialdemokrater? Det viktigaste Trump sade var nog ändå, att USA under hans ledarskap inte är fixerat vid den heliga ”tvåstatslösningen” utan intar en flexibel attityd när det gäller att finna en framkomlig väg att gå när det gäller den israelisk-palestinska problematiken.

Ytterligare ett i israeliska ögon populärt drag från USAs sida var att genom sin FN-ambassadör Nikki Haley blockera den före detta palestinaarabiske premiärministern Salam Sayyad från att bli världsorganisationens fredsmäklare i Libyen, detta med motiveringen att USA ville stödja sin allierade Israels intressen. https://www.theguardian.com/world/2017/feb/11/trump-envoy-blocks-ex-palestinian-pm-from-un-job-to-support-israel

Förenta staternas ambassad i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Netanyahu meddelade under sitt USA-besök även att Israel numera har förhållandevis goda förbindelser med ett flertal sunnimuslimska arabstater kring Persiska viken, bland dessa Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten: ”För första gången under mitt lands existens”, sade den israeliske regeringschefen, ”ser arabiska länder inte Israel som en fiende, utan i ökad utsträckning som en allierad.”

Israel har det gemensamt med nämnda arabstater att man betraktar den shiamuslimska diktaturen Iran som det stora hotet mot stabilitet och fredlig samlevnad i den aktuella regionen. http://www.huffingtonpost.com/samuel-ramani/why-israel-is-strengthening_b_11946660.html

Fotnot: Det klassiska svenska exemplet på vad ironi kan ställa till med inom politiken är den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandts (1884-1955) nominering av Adolf Hitler som mottagare av Nobels fredspris 1939. Brandt nominerade Hitler som en ironisk protest mot att Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain tidigare nominerats som fredspristagare trots att han förhandlat fram den katastrofala München-överenskommelsen 1938, som tillät Nazityskland att flytta fram sina positioner i Europa. Trots Brandts försäkran om att han inte menat allvar utan bara varit ironisk, och att han var övertygad antinazist, tror många än i dag att Brandts nominering av Hitler var ett exempel på socialdemokratiskt stöd för Nazityskland. Mer om politisk ironi i allmänhet och exemplet Brandt i synnerhet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/12/det-ar-svart-med-ironi/

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

 

 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

 Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

 Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

 En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

 Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

 Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

 Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

 Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

 Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

 En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

 Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

 Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

 Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M