68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

Är Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Barbara Allen önskar godnatt

Pete Seeger – låtskrivare och vistolkare.

https://www.youtube.com/watch?v=EPdbHfgM0h0

Så har det blivit dags att natta er igen, kära läsare, och det gör jag med ”Barbara Allen” med Pete Seeger. Om det någonsin funnits en romantisk sång med tragiskt slut så är det förvisso denna.

Jag fick upp ögonen för Pete Seeger i slutet av 1960-talet, då han framträdde vid en konsert i samband med en ekumenisk världskongress i Uppsala domkyrka som även TV-sändes. Jag spelade in konserten på min gamla rullbandspelare av märket Grundig. En av sångerna han då sjöng var ”Jacob´s Ladder”. Sedan köpte jag en LP med några av Seegers mest kända och uppskattade sånger. Hans allra mest kända torde vara ”Where Have All the Flowers Gone”.

Pete Seeger föddes i New York 1919. Under 1950- och 1960-talet kom han att få en avgörande betydelse för folkmusiklivet i USA och internationellt. Förutom att skriva egna låtar plockade han även upp visor från olika länder och framförde dem på sitt eget sätt med banjo eller gitarr. Jag tycker personligen han har en av de vackraste röster jag hört.

Ett par av hans övriga mest kända sånger är ”If I Had a Hammer” samt ”Turn! Turn! Turn!”

Seeger har gjort sig känd som en politisk aktivist långt ut på vänsterkanten, vilket inte är någon komplimang i mina ögon. Jag överser dock gärna med det på grund av hans unika konstnärsskap. God konst och kultur är aldrig politiska utan har ett egenvärde.

Peete Seeger var under alla år gift med Toshi-Aline Ohta, med vilken han var gift i nästan 70 år.

Jag tillägnar denna sång alla trofasta och pålitliga människor av båda könen som inte vet vad svek är för något. Tyvärr växer dessa inte på träd numera. Personligen klarar jag inte svek, sådant river upp mig inombords särskilt när det gäller människor jag hoppats på. I fall någon till äventyrs ville veta.

Turn! Turn!Turn!

The Byrds.

Vad sägs om att somna med The Byrds och deras stora hit ”Turn! Turn! Turn!” med text av Pete Seeger?

Sämre kunde det vara, säger jag. Sångtexten hämtar sitt tema från Predikaren ur den judiska bibeln (Gamla testamentet): allting förändras men samtidigt är intet nytt under solen. Allt är i botten ett meningslöst jagande efter vind. Allt har sin rätta tid, säger Predikaren (3:8), och detta bildar sångens tema:

En tid att födas. En tid att dö. En tid att plantera. En tid att skörda. En tid att döda. En tid att hela. En tid att förstöra. En tid att bygga upp. En tid att gråta. En tid att skratta. En tid att sörja. En tid att dansa. En tid att röja bort stenar. En tid att samla stenar. En tid att kramas. En tid att låta bli att kramas. En tid att hitta. En tid att tappa bort. En tid att behålla. En tid att kasta bort. En tid att riva sönder. En tid att sy ihop. En tid att vara tyst. En tid att tala. En tid att älska. En tid att hata. En tid för krig. En tid för fred.

Sången blev The Byrds andra stora hit efter Dylan-covern ”Mr. Tambourine Man”, båda från 1965.

The Byrds bildades i Los Angeles 1964 och höll på till 1973. Sedan fortsatte man i olika uppsättningar fram till 2000. Gruppens speciella sound kom genom Roger McGuinns tolvsträngande gitarrspel. Inspiration hämtades från The Beatles, jazzmusikern John Coltrane samt folkmusik. The Byrds gav därmed upphov till termen ”folkrock”.

Gruppen gjorde stor lycka med ett antal Dylan-covers men slog även stort med egna kompositioner som ”Eight Miles High” och ”Do You Want to be a Rock´n Roll Star?” Här The Byrds och Bob Dylan i ”Mr. Tambourine Man” i ett liveframträdande:

http://www.youtube.com/watch?v=dxKIWcuLWHA

Tillägnar sången min gode vän Eric Hallberg, som jag skall hälsa på i morgon. Blir i vanlig ordning några whiskies, en bit mat, musiklyssnande samt diverse pokulerande om det eländiga tillståndet i nationen med mera.