Småskuren feminism som märker ord

När Svenska akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, i slutet av 2009 presenterade det årets nobelpristagare i litteratur blev en del feminister mycket upprörda: Englund hade nämligen refererat till den rumänska pristagaren Herta Müller som ”författarinna”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herta_M%C3%BCller

Författarinnan och poetissan Herta Müller.

Sådant går naturligtvis inte för sig.  Müller var, ehuru bevisligen kvinna, alls icke författarinna utan ”författare”. Peter Englund fick således rätt ordentligt på skallen från det slags feminister som noterar varje skiftning i det så kallade patriarkatets sätt att uttrycka sig. Det var nog ändå tur att Englund inte kallade Herta Müller för ”poetissa”…https://www.journalisten.se/kronika/forfattarinna-eller-forfattare

På apartheidtiden i Sydafrika fanns det ett uttryck som lydde petty apartheid, som lämpligen kan översättas med ”småskuren rasåtskillnad”, vilket syftade på rasåtskilda parkbänkar, offentliga toaletter, ingångar, läktarplatser med mera. Jag skulle på motsvarande sätt vilja benämna det feministiska oskicket att märka ord för småskuren feminism.

Inte heller är det comme-il-faut att kalla kvinnliga skulptörer för ”skulptriser”. Om den svenska kulturpersonligheten Carina Ari (1897-1970) – välkänd för alla inbitna korsordslösare – heter det sålunda i Wikipedia att hon bland annat var ”skulptör” (hon var även dansös, förlåt dansare). https://sv.wikipedia.org/wiki/Carina_Ari Detsamma gäller givetvis även Astri Taube (1898-1980), som av Wikipedia kallas ”bildkonstnär och skulptör”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Astri_Taube

 

Skulptrisen och dansösen Carina Ari.

Varför är det då i feministiska kretsar så pass viktigt att kalla författarinnor och skulptriser för författare och skulptörer? Svaret är att feministerna och deras eftersägare av båda könen fått för sig att de feminiserade beteckningarna skulle vara förklenande. Radikalfeministerna blir sannolikt inte nöjda förrän alla könsskillnader är utplånade och kvinnorna liknar männen i allt. Personligen tycker jag det är en förbaskat trist inställning.

Jag säger i stället: Vice la difference! http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Vive%20La%20Difference

Om min tes om radikalfeministerna här ovan stämmer – att kvinnor bör likna män i alla avseenden – har de emellertid ytterligare en hel del arbete framför sig, ty fortfarande lever svårutrotade termer som ”nämndeman”, ”justeringsman” och ”brandman” kvar oavsett kön. På liknande sätt kallas inom vården såväl man som kvinna för”sjuksköterska”.

Att det heter ”journalister” oavsett kön är väl inget att säga om, även om jag ibland brukar skriva ”journalissa” mest för att reta feminsterna ibland oss litet.  I början av 1900-talet myntade dock kvinnosakskvinnor termen pennskaft (begreppet ”feminism” var knappast uppfunnen då) för kvinnliga journalister, ett namn de sägs ha burit med stolthet. Det troligen mest kända så kallade pennskaftet var Elin Wägner (1882-1949). Pennskaften bildade flera sammanslutningar, varav den mesta kända benämndes Ligan. http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm

Pennskaftet Elin Wägner.

En av de senaste språkinnovationerna inom den småskurna feminismen är att sluta skilja mellan herr- och damidrott. I TV-tablån för den 19 september 2017 avseende Tv12 angavs således att VM-kval i fotboll skulle spelas mellan Sverige och Kroatien. Att det rörde sig om damfotboll fick man reda på först då man slog på burken.  Nu insåg jag som hyfsat idrottsintresserad förvisso att det var frågan om just damfotboll, eftersom Kroatien inte ingår i herrlandslagets kvalgrupp men andra fick möjligen något av en kalldusch – det råder ju bevars en viss klasskillnad mellan herr- och damfotboll…

I min enfald menar jag nog att det tillhör normal konsumentupplysning att i Tv-tablåer och i text-TV ange om den idrott som avses är för herrar eller damer eller män/kvinnor om ni så vill. Ibland är detta hart när omöjligt att få klart för sig – när text-TV som rubricering har exempelvis ”handboll” och i referatet inte nämner några namn på spelare eller andra markörer som visar vilket kön som avses står man sig tämligen slätt.

Damfotboll – eller?

Detta bekymrar givetvis inte feministerna ett jota – dessa har återigen för sig att begrepp som ”damfotboll” och ”damhandboll” är kvinnoförnedrande. http://feministbiblioteket.se/damfotboll-nej-det-heter-fotboll/

Åter till Boden: En tur i Rödbergsfortet

 Bloggaren utanför det förstklassiga hotell Bodensia. Foto: Bo Carlsund

Den 25-26 juni gjorde jag och min lumparkompis Bo Carlsund – vi har hållit kontakten sedan värnplikten vid A8 1971-72 – ett återbesök i vår varmt avhållna militärstad Boden. Senast vi var här var hösten 2008, men då hann vi inte besöka den imponerande försvarsanläggningen Rödbergsfortet vilket vi gjorde nu:

http://www.sfhm.se/smha/ObjectPage____2276.aspx?epslanguage=SV

Boden var från 1831 en oansenlig kyrkby i Överluleå landskommun. 1896 blev Boden municipalsamhälle och 1919 stad. På den tiden hade platsen något tusental inbyggare, att jämföra med 18 277 år 2010. Bodens samhälle har i över hundra år präglats av Bodens fästning, som började uppföras 1901 efter beslut av riksdagen 1897. Anläggningen är landets största militära befästningsverk och alltjämt ett av de tio största i världen i sitt slag.

 I Bodens centrala delar finns fortfarande ett antal äldre byggnader som klarat sig undan senare tiders rivningsraseri. Foto: Tommy Hansson

En av de mest kända kommendanterna för Bodens fästning var Lars Tingsten (1857-1937), general och krigsminister under Norgekrisen 1905, då Sverige till konung Oscar IIs förtret tvingades släppa kontrollen över Norge. Lars Tingsten var farbror till den kände professorn och publicisten Herbert Tingsten (1896-1973). Medan dennes farbror Lars stod främst i det militära försvaret mot ryssarna, svarade brorsonen Herbert för motsvarande insats med en skarpladdad penna som vapen under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter.

 

Lars Tingsten och Herbert Tingsten.

Bodens fästning utgörs av fem stora fort: förutom Rödbergsfortet lystrar dessa till namnen Södra Åbergsfortet, Mjösjöfortet, Gammelängsfortet samt Degerbergsfortet. Sedan de fyra andra forten bommat igen är i dag endast Rödbergsfortet igång. Det hålls öppet för allmänheten genom Statens Fastighetsverks försorg och är en av Bodens mest populära turistattraktioner. Guidade turer hålls varje dag under öppethållandesäsongen.

Bodens fästning är dock mer omfattande än så. Förutom de fem stora forten omfattas hela anläggningen av tre mindre fort, ett 40-tal infanteriskansar, även kallade ”korvar”, ett antal flankeringsbatterier för att komplettera fortens ansenliga eldkraft samt en mängd mindre anläggningar av typ kulsprutenästen, skyttevärn och skyddsrum. Inalles icke mindre än 12 000 anläggningar!

 Bosse med mäktig utsikt från Rödberget bakom ryggen. Den ljusa strimman i fjärran är ett skjutfält, på vilket artilleriprojektilerna landade på den tiden det begav sig. Foto: Tommy Hansson

För att förstå bakgrunden till anläggandet av Bodens fästning måste man ha förhistorien klar för sig. Det var 1809 som Sverige förlorade kriget mot Ryssland och därmed gick förlustig sin så kallade östra rikshalva – Finland – som varit en del av Sverige i drygt ett halvt årtusende. Gränsen mot Ryssland flyttades till Torne älv.

Under hela återstoden av 1800-talet plussades den ryska hotbilden på: oron växte för att Ryssland även skulle expandera in på svenskt område, samtidigt som ryssarna planerade att bygga en järnväg till Torneå. I detta prekära läge saknade Sverige ett militärt försvar för norra/övre Norrland. Att just Boden valdes som plats för det omfattande befästningsverk som skulle hålla ryssen borta tedde sig naturligt. Boden hade blivit en viktig järnvägsknut i och med att stambanan drogs hit 1894 och kopplades ihop med malmbanan från malmfälten i Gällivare och Kiruna.

    

Överst Rödbergsfortets grindar med artillerisymboler.
Nederst guiden och lokalhistorikern Stig Gustafsson. Foto: Tommy Hansson

Mellan Första världskriget (1914-18) och Andra världskriget (1939-45) växte det mäktiga befästningsverket ut ytterligare, och efter krigsslutet lät den dåvarande krigsmakten (jag har aldrig riktigt förlikat mig med den mesiga beteckningen försvarsmakten) bygga fler befästningar i syfte att fördröja ett fientligt anfall i norr. Att det största och praktiskt sett enda hotet under det Kalla kriget kom från Sovjetunionen var en självklarhet, vilken en flyktig blick på kartan räcker för att konstatera.

Det främsta försvarsverket i sammanhanget var Kalixlinjen, som var sju mil lång och sträckte sig mellan Töre i söder och Gällivare i norr. Kalixlinjen var som bredast sex mil och hade Siknästfortet som östligaste utpost. Längs denna försvarslinje fanns ett stort antal mindre befästningar och artilleripjäser vilka var inrymda i berg- eller betongrum. Och mellan Kalixlinjen och Boden fanns Luleälvslinjen, vilket inbegrep Viktoriafortet i Vuollerim.

    

Överst interiör från ett av fortets logement med de typiska blå-vit-rutiga sängöverkasten.
Nederst en vy över sjukstugan inklusive vaxfigur med amputerat ben. Foto: Tommy Hansson

När jag fick min inryckningsorder 1971 och förständigades att tågledes bege mig till Kungliga Bodens artilleriregemente (A8) i juli 1971 hoppade jag väl inte direkt av glädje. Snarare kände jag osäkerhet inför detta nya skede i mitt liv. Ehuru försvarsvän redan då har jag aldrig varit vad man kallar ”stridis”.

På tåget norrut från Stockholms central hade jag turen att sammanstöta med Bosse Carlsund, som skulle bli inte bara en uppskattad lumparkompis utan fastmer en vän för livet. En rolig detalj från första morgonen på A8 regemente: vi nyinryckta erbjöds frukost i matsalen, och när vi skulle sockra på gröten fann vi att de stora karen alls inte innehöll den söta varan utan – salt!

När Bosse och jag ganska precis 43 år senare satte oss i en taxi vid hotell Bodensia för vidare transport till Rödbergsfortet var vi förväntansfulla. Vi hade som artillerister förvisso vistats nära fortet men aldrig besökt dess innanmäte. Vi kom att ingå i en besökandegrupp på ett tiotal personer, vilka på ett trevligt och informativt sätt visades runt av förra stambefälet och lokalhistorikern Stig Gustafsson.

 Olika typer av artilleriammunition som användes av Rödbergsfortets pjäsuppsättning. Foto: Tommy Hansson

Vid grindarna varnades för den skräckinjagande hund som fordomdags bevakat fortet, men det fanns ingen  anledning till oro då dess närvaro nu blott bestod av inspelat hundskall. På den lilla gården innanför grindarna berättade Stig hur cirka 900 personer från närområdet slitit i ett decennium för att med tillhjäp av spett, slägga och dynamit bereda plats för denna imponerande anläggning. Den var ett samhälle i miniatyr med bland annat militär ledningscentral, logement, storkök, matsal, mässar, läkar- och tandläkarmottagning, kraftverk, brunnar och hygienutrymmen.

På fortets hjässa, dit man kommer via branta trappor, har man en hisnande utsikt över det skogrika kringområdet omfattande bland annat Bodens stad och skjutfält. Här kan man också närmare studera artilleripjäserna vilka försetts med pansarkupoler. I fortet finns också en överskådlig samling av de projektiler med vilka pjäserna laddades.

 På Rödbergsfortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Den halvannan timme långa turen i Rödbergsfortet var en både intressant och nöjsam upplevelse, icke minst beroende på den sakkunnige guiden. Samtidigt låg det litet vemod i luften på grund av att inte bara Rödbergsfortet och Bodens fästning numera i stort är museala företeelser, vittnande om den svunna tid då Sverige ännu hade ett militärt försvar med en reell förmåga att försvara landet mot fientliga angrepp.

Rödbergsfortet drog sin sista suck den 1 januari 2000. Dessförinnan hade all ammunition skjutits ut på omgivande skjutfält, vilket ställde sig betydligt billigare än att frakta den därifrån. Fortet ägs i dag av Statens Fastighetsverk samt ingår som en del i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv. Även Försvarsmuseum Boden på gamla A8-området finns med i den administrativa bilden.

    

Överst bloggaren vid en artilleripjäs utanför Rödbergsfortet. Foto: Bo Carlsund
Nederst visar en vaxdocka hur det gick till att skicka upp ammunition till pjäserna på fortets hjässa. Foto: Tommy Hansson

Inom Bodens garnison rymdes till in på 1990-talet 13 procent av vårt lands militära försvar. Här fanns som mest sex regementen: A8 (artilleri), I19 (infanteri), Ing3 (ingenjörstrupper), S3 (signaltrupper), P5 (pansartrupper) samt Lv7 (luftvärn). Då utgjorde militärer en ansenlig del av stadsbilden i Bodens centrum. Man ser militärer i dag också, men de drunknar snarast bland den övriga befolkningen varav invandrare från exempelvis Somalia, Afghanistan och olika afrikanska stater är ett betydande inslag.

Även om staden fortfarande härbärgerar militära aktiviteter kan man nog säga, att Boden har metamorfoserats från militärstad till invandrarstad. Föraren i den taxi varmed Bosse och jag åkte tillbaka till hotellet berättade, att han fick huvudbry när han upplystes om att han skulle ta en körning till ”Migrationsverket” – verket har nämligen flera anläggningar på platsen.

 Bodens kommunhus. Foto: Tommy Hansson

Efter en hyfsat god asiatisk lunchbuffé i Bodens centrum, ett stenkast från det rätt nyligen restaurerade Bodensia, var det dags för Bosse och mig att ta länsbussen till Luleå för vidare befordran till Luleås flygplats Kallax. Vi tackade vår militärstad för den här gången och siktar på att vara tillbaka om några år i nostalgins tecken, förutsatt att liv och hälsa består!

 Bodens store son, nobelpristagaren Eyvind Johnson (1900-76).

Slutligen skall erinras om att det var i Boden som nobelpristagaren (1974) i litteratur Eyvind Johnson (1900-76) föddes. Andra på skilda sätt bemärkta bodensare är överbefälhavaren Stig Synnergren (1915-2004), ständige akademisekreteraren Peter Englund (1957-), OS-guldmedaljörerna Sven Utterström (1901-79) och Lars Frölander (1974-) samt spionen Fritiof Enbom (1918-74).

 

 

Bra att SD funnit sin EP-grupp – men det kan bli problem…

 SDs EP-representant Kristina Winberg läser SD Södertäljes tidning Telgekuriren under ett besök i SD-tältet dagen före valet till Europaparlamentet. Foto: Tommy Hansson

Den stora nyheten för oss sverigedemokrater i dag är nyheten om att vårt parti funnit sin grupp i Europaparlamentet (EP) efter många ”om” och ”men”. SD kommer att ingå i en grupp, Europe of Freedom and Democracy (EFD), som domineras av Storbritanniens i dag största politiska parti, United Kingdom Indepence Party (UKIP), lett av den karismatiske och nyligen 50 år fyllde Nigel Farage.

Och det är alldeles uppenbart bättre att ingå i ett europolitiskt samarbete än att stå utanför ett sådant. Det innebär bland annat större ekonomiska anslag och bättre möjligheter att göra sin stämma hörd. På Twitter har framförts åsikten att detta är SDs största politiska framgång någonsin, men det tror jag är en alldeles för långtgående slutsats. Icke minst därför att det som sägs och uträttas i Euroaparlamentet inte brukar tilldra sig någon större uppmärksamhet i partiernas respektive ursprungsländer och därför att dess makt trots allt är begränsad.

Énligt SVT Nyhter har Farage haft följande att säga om bildandet av den nya gruppen:

Jag är väldigt stolt över att vi format den här gruppen. Vi kommer att arbeta för att återupprätta frihet, nationell demokrati och välstånd över hela Europa. Vi kan försäkra er att vi för ”den goda kampen” för att ta tillbaka kontrollen över våra länders öden.

Hela texten i nyhetsartikeln här:

http://www.svt.se/nyheter/val2014/sd-bildar-grupp-med-ukip

 Nigel Farage skojar med Beppe Grillo. Återstår att se om det blir lika roligt i Europaparlamentet.

UKIP ernådde genom sin exempellösa framgång i EU-valet 24 platser i Europaparlamentet. Näst största parti med 17 platser blev italienska Cinque Stelle (Fem stjärnor) med den mycket kontroversielle komikern och bloggaren Giuseppe ”Beppe” Grillo som frontfigur. Nigel Farage har tidigare sagts haft vissa problem att acceptera SD som del av sitt team men, så vitt jag känner till, inte haft några dubier vad beträffar Grillo. Detta är, kan jag tycka, överraskande.

Grillo är nämligen en pajas som kan förväntas vräka ur sig precis vad som helst, såvida han nu inte fått stränga förhållningsorder av den urbane Farage att föra sig med litet mera stil än tidigare. Beppe Grillo är beryktad för sitt hat mot Israel och USA och har bland annat antytt, att han föredrar Iran framför världens mest betydande demokrati. I en tweet har han därtill uppmanat al-Qaida att bomba Rom. Det tycks till råga på eländet råda liten tvekan om att Grillo faktiskt är övertygad antisemit.

Den israeliska sajten Arutz Sheva har haft följande att säga om denne italienske pajas:

Men Beppe Grillo är också en demagog med ett lågande hat gentemot Israel och Förenta staterna. Och hans popularitet trots de avskyvärda anmärkningarna visar, att ordet ”jude” återigen blivit en accepterad förolämpning på Europas offentliga marknadsplats.

Hela texten om Grillo här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165724#.U6IOsZuKDIU

Det är enligt min mening ett icke obetydligt bekymmer i sammanhanget att Nigel Farage, trots sin erkända sakkunskap när det gäller EU-relaterade frågor, i stort sett tycks sakna nödvändiga kunskaper om Mellanöstern-problematiken och Israels roll som regionens enda demokrati vilken företräder traditionella västerländska värden.

 Att bemöta den växande islamiseringen och därmed antisemitismen i Europa kommer att bli en utmaning för den nybildade EP-gruppen vari SD ingår, särskilt som det finns tveksamheter om var några av partierna i gruppen står i frågan.

Det menar i alla fall en brittisk bloggare, som hävdar att Farage inte förefaller känna till att det är islamismen som är det stora problemet i Mellanöstern. Vid ett möte med en judisk kommunitet i London framhöll Farage om Israel, föga djärvt, att han ”starkt stöder dess rätt att existera”. Bloggaren hoppades att någon israel i publiken skulle på motsvarande sätt fastslå att ”jag stöder Storbritanniens rätt att existera”, men så skedde inte…

http://edgar1981.blogspot.se/2013/07/nigel-farage-ukip-speaks-to-london-jews.html

Förutom redan nämnda brittiska och italienska partier kommer i SDs grupp att ingå Ordning och rättvisa (Litauen), Svobodni (Tjeckien), ZZS (Lettland) samt en oberoende fransk ledamot som hoppat av Front National (FN). SDs partiledare Jimmie Åkesson har framfört:

Vi blir nu medlemmar i en EU-kritisk grupp ledd av Nigel Farage som måste betecknas som Europas främsta företrädare i arbetet med att sätta stopp för EU-federalism och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel.

 Kristina Winberg talar på Politikertorget i Södertälje den 8 maj tillsammans med Jimmie Åkesson och Linus Bylund. Foto: Kristian Kawecki

I likhet med Åkesson hyser jag också förhoppningar om att nämnda samarbete skall bära frukt och att SD-representanterna Kristina Winberg och Peter Lundgren, som jag personligen hyser stort förtroende för, skall finna sig väl till rätta. Jag utesluter dock inte att det kan bli problem, främst med tanke på att den halvgalne pajasen Beppe Grillos parti kommer att bli en inflytelserik medlem i partigrupperingen.

 

Något om kvoterade nobelpristagare

Äntligen: Alice Munro fick litteraturpriset.

Så har Svenska akademien kvoterat in den kanadensiska författarinnan Alice Munro som den trettonde kvinnan att få Nobels litteraturpris. Ständige sekretetaren Peter Englunds prismotivering var kort: ”Den samtida novellkonstens mästare.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17634387.ab

Munro föddes i Ontario i Kanada 1931 och är alltså 82 år gammal. Helt okänd är hon inte utan har fått några litterära utmärkelser tidigare. För den stora allmänheten måste hon dock anses vara föga bekant. Själv har jag liten tid för skönlitteratur och kommer därför inte att springa benen av mig för att inhandla hennes böcker.

Jag kan förstås inte gardera sig mot att någon släkting kommer att vilja ge mig en Munro-bok i julklapp. Den kommer i så fall med all sannolikhet att förbli lika oläst som den tegelstan jag fick i fjol av den kinesiske pristagaren tillika regimlakejen Mo Yan. Har funderat på att sälja den till något antikvariat, men det skulle kanske vara hjärtlöst mot givaren.

Pristagaren Mo Yan.

Man kan undra när också de övriga nobelprisen skall bli föremål för kvotering. Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Ingrid Atterstam kritiserade ju i början på veckan tilldelningen av medicinprisen till ”tre vita medelklassmän”. Ja, av någon outgrundlig anledning tillföll inte medicinprisen heller detta år exempelvis en kastlös städerska från Bangladesh eller en enbent afroamerikansk lumpsamlare från Harlem i New York.

Det kan dock vara en tidsfråga innan Kungliga Vetenskapsakademien börjar titta på etnicitet och/eller kön när det gäller att utse de naturvetenskapliga pristagarna. Fast fullt ut lika hämningslös som den norska fredspriskommittén brukar vara tror inte ens jag att den svenska akademien kommer att bli.

Det finns väl risk för att näste fredspristagare kommer att heta Kim Jong-un för dennes storsinthet att ej atombomba Seoul.

För övrigt anser jag att Bob Dylan borde få Nobels litteraturpris för poesi i världsklass.