På resa i västra Turkiet (II): Troja

 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

 I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

        Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

        Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson