Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Det finns bara ett deckarunder: det brittiska

Caroline Catz som DI Morton och Stephen Tompkinson som DCI Banks.

http://www.svtplay.se/klipp/1297134/trailer

Ovan en länk till en SVT-trailer om den andra säsongen av den brittiska deckarserien ”Kommissarie Banks” (DCI Banks). Jag har sett några avsnitt av den första säsongen men blev så imponerad av inledningen till den nya omgången, att jag kände att jag måste delge mina läsare några synpunkter.

Inte för att jag blev särdeles överraskad. Brittiska deckare brukar vara förstklassiga och fullkomligt svämmar över av goda skådespelarinsatser. Så ock ”Kommissarie Banks”, vars titelroll gestaltas av den gedigne skådisen Stephen Tompkinson, född 1965. Serien bygger på Peter Robinsons romaner, översatta till 19 språk, med Detective Chief Inspector Alan Banks som bärande karaktär.

Det är inte så mycket handlingen i den brittiska detektivhistorien som imponerar. Jag föreställer mig att exempelvis amerikanska, danska och svenska manus kan vara nog så intrikata eller för den delen stundom skäligen enkla. Det är skådespelarnas prestationer och förmodligen även regin allt hänger på. I de brittiska serierna är de ledande rollerna likaväl som birollerna besatta av förnämliga aktörer.

Nathaniel Parker som Inspector Tommy Lynley och Sharon Small som hans medhjälpare Barbara Havers.

Som Tompkinson, som kommissariens nya medarbetare Caroline Catz i rollen som DI Helen Morton, som Andrea Lowe, vilken kreerar Banks förra sidekick DS Annie Cabbott och som inleder den nya omgångens första avsnitt med att gå på föräldraledighet.

Författaren Peter Robinson har förklarat att han beundrar Tompkinsons tolkning av kommissarie Banks, även om aktören gör Banks till en mer känslig, inkännande och passionerad person/polisman än bokkaraktären. Han känner varmt för sitt jobb och för sin familj. Banks är ingen kultursnobb som kommissarie Morse, eller en hög adelsman som kommissarie Lynley spelad av Nathaniel Parker, utan en genuint vanlig person, litet som den amerikanske kommissarie Colombo i Peter Falks tappning men stiligare.

Jag har uppskattat en god deckare ända sedan barnsben, både  i bokform och på film/TV. Mina första favoritförfattare i genren var Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, båda adlade för sin litterära produktion. Bland det första jag såg i den svart/vita ångtelevisionens barndom på 1950-talet var den amerikanska advokat- och rättegångsserien ”Perry Mason” med den pregnante Raymond Burr i titelrollen.

Jodå, även amerikanerna kan göra bra deckare; TV-serien ”Perry Mason” byggde på Erle Stanley Gardners många böcker om advokaten som aldrig förlorade ett mål.

Raymond Burr som försvarsadvokaten Perry Mason.

Men ingenstans hittar vi en sådan genuin och ibland mysig atmosfär som i de brittiska deckarna. Om nu ond, bråd död kan upplevas som mysigt…vilket det tydligen kan, i alla fall inom fiktionens värld.  Det är därför jag menar att det bara finns ett riktigt ”deckarunder”: det brittiska. Jag har inte läst en enda av den moderna svenska deckargenerationens alster och tänker inte göra det heller. Britterna är oöverträffade både som deckarförfattare och skådespelare, så varför göra sig besväret?.

När en Rolf Lassgård, en Krister Henriksson eller en Peter Haber spelar en polisman låter det enligt min mening som om de läser innantill. Uppstyltat och onaturligt. De förmår inte göra sina karaktärer trovärdiga. Jag gissar att det ligger i skådespelarutbildningen, kanske också i regin. Eller kanske svaret helt enkelt kan uttryckas i ett namn för britternas del: Shakespeare.

Jag är även på ett personligt plan tacksam mot den brittiska deckaren. När jag genomlevde en personlig kris för några år sedan lyckades jag hålla balansen mycket på grund av att jag då under en koncentrerad tidsperiod plöjde igenom alla Agatha Christie-böcker (och i sanningens namn även några andra författare) jag hade hemma i bokhyllan. Säkert minst ett femtital.

Jag hinner inte läsa så många Christie-deckare längre – jag har förresten redan läst så gott som alla – men jag missar sällan eller aldrig ett TV-avsnitt  involverande hennes problemlösarhjältar Hercule Poirot eller Miss Marple. Detta oavsett hur många gånger jag redan sett dem.

Den oöverträffade deckardrottningen, Dame Agatha Christie.

Så hatten av för det brittiska deckarundret, det enda i sitt slag under solen!