Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Påven pladdrar på igen – nu om dödsstraff

 Påven pladdrar på. Om dödsstraff den här gången.

Nu får påven Franciskus beröm i Aftonbladet: ”Nyligen”, lyder en notis på ledarsidan med rubriken ”Heligt PR-geni” den 22 februari, ”sa påven Franciskus att Donald Trump inte är kristen. I går krävde hans helighet ett världsomspännande förbud mot dödsstraff. Budordet ‘du skall icke dräpa’ gäller alla, hävdar han. I en tid när progressiva rörelser tappat självförtroendet har hjälpen onekligen kommit från oväntat håll.” http://signum.se/paven-franciskus-forbjud-dodsstraffet-i-hela-varlden/

Om man är ett ”heligt PR-geni” när man i egenskap av påve besitter förmågan att framkalla applåder hos notoriska vänstermegafoner som Aftonbladet, ja då är Franciskus – som egentligen heter Jorge Mario Bergoglio – verkligen ett sådant geni. Om jag vore påve skulle jag emellertid ta sådant beröm som ett varningstecken och fråga mig vad jag egentligen håller på med.

Påvens kritik mot dödsstraffet är nu ingen nyhet. De tankegångar han gav uttryck för på Petersplatsen i Rom den 21 februari har han luftat tidigare i andra sammanhang och då fått inhösta en hel del, icke minst inomkatolsk, kritik: http://ncronline.org/news/politics/pope-francis-takes-dim-view-death-penalty-not-all-catholics-are-convinced

I det tal där frågan om dösstraffet nämndes menade påven, att världens regeringar under det innevarande ”heliga året” borde avhålla sig från att verkställa dödsstraff åtminstone under denna tid. Det kategoriska avvisandet av straffet i fråga är dock teologiskt problematiskt.

Tio Guds bud gavs enligt gammaltestamentlig tradition till Mose på berget Sinai under israeliternas 40 år långa ökenvandring och innebar tvivelsutan en etisk milstolpe i mänsklighetens historia. Femte budet lyder mycket riktigt ”Du skall icke dräpa”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Att i alla fall Guds utvalda redskap Mose inte satte likhetstecken mellan budet ”Du skall icke dräpa” och allt slags dödande vet vi, därför att bland de så kallade mosaiska lagarna som instiftades för det israelitiska folket för omkring 3500 år sedan finns gott om bestämmelser som enligt lagstiftaren tarvar dödsstraff.

Detta straff kunde således den bespetsa sig på som förbannade sina föräldrar, gjorde sig skyldig till otro, hade sex med personer av samma kön, sin svärmor eller svärdotter, var dotter till en präst och blev prostituerad eller ägnade sig åt trolldom. I Andra Moseboken 22:8 får vi så veta: ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/homosten.htm

De mosaiska lagarna omfattade uttryckligen det israelitiska folket, men de införlivades även med svensk lagstiftning 1607-1608 under Carl IXs tid som svensk konung och användes som tungt vägande domskäl under de svenska häxprocesserna. Nämnda lagar fortsatte att öva inflytande över svensk rätt ända in till 1900-talet.https://sv.wikipedia.org/wiki/_lagen

 En kvinna leds bort för att avrättas offentligt i Kina.

Att plädera för dödsstraffets avskaffande i den västliga sfären, där det ändå inte tillämpas bortsett från i USA, är en sak och inte särskilt komplicerat eller kontroversiellt. Helt annat blir förhållandet om vi tittar ut över världen, exempelvis mot Kina – det land som avrättar flest människor – eller den muslimskt dominerade arabvärlden.

Påven anser sig inte bara vara en auktoritet över den kristna världen med dess 2,18 miljarder trosbekännare utan har även för vana att uttala sig för andra troendes räkning. Således anser han att alla världsreligioner inklusive islam med 1,6 miljarder anhängare i grunden tillber samma gud och är på väg mot samma mål. Enligt påven är det yttermera så att ”Koranen och Bibeln är en och samma”. http://nationalreport.net/pope-francis-followers-koran-holy-bible/

Sharialagen, som sanktioneras av Koranen och andra muslimska skrifter, stadgar emellertid dödsstraff för muslimer som lämnar islam till förmån för andra religioner och en rad andra ”brott”. Sålunda kan en otrogen kvinna eller en kvinna som blir våldtagen dömas till döden och stenas om hon inte har vittnen som backar upp henne. http://vetapedia.se/sharia/

Skillnaden mellan Moses lagar och sharia är givetvis, att de förra inte har tillämpats på kanske 2000 år under det att sharia den dag som i dag är tillämpas mer eller mindre strängt i olika delar av den muslimska världen. Till de absolut mest barbariska sharialänderna hör Bangladesh, där 13-åriga Aisha Duhulowa 2008 stenades till döds efter att ha blivit gruppvåldtagen.http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=33098

Om vi får tro påven Franciskus är det dock ingen skillnad mellan Bibeln och Koranen. Det är uppenbart att sådana yttranden av den så kallade helige fadern sker utan eftertanke. Han pladdrar helt enkelt på för att framstå som ”progressiv” och bli populär. Som då han utgöt sig om dödsstraffet på Petersplatsen.

Jag menar – hur kan någon som tänker det minsta efter någonsin tro, att regimer som tycker det är okay att stena våldtagna tonåringar till döds eller hänga homosexuella i stora lyftkranar någonsin skall kunna övertygas om att dödstraffet är fel? Och för den delen – hur kan någon vettig människa ta någon som anklagar en amerikansk politiker för att inte vara kristen på grund av att denne uttryckt en önskan om att bygga murar, på allvar när vederbörande själv omger sig med ett redan existerande, kraftigt murverk?

Påven i attack mot Trump om murar – omger sig själv med jättemur

 Bakom den här mäktiga muren finns Vatikanen och påven mitt i Italiens huvudstad Rom.

Påven Franciskus har skapat rubriker igen.

Den här gången gav han sig på den amerikanske presidentkandidaten Donald J. Trump. Innan han skulle lämna Mexiko under ett sexdagarsbesök i landet kommenterade påven Trumps uttalanden om att denne vill låta uppföra en mur längs mexikanska gränsen, detta i syfte att sätta stopp för den omfattande illegala invandringen från Mexiko till USA och låta mexikanerna stå för kostnaderna.

– Någon som hellre bygger murar än broar, var han än befinner sig, är inte en kristen, lät påven hälsa. http://www.nytimes.com/2016/02/19/world/americas/pope-francis-donald-trump-christian.html?_r=0

Donald Trump, som fortfarande leder det republikanska kandidatracet inför primärvalen i South Carolina och Nevada, kontrade med följande spådom:

-Den dagen IS attackerar Vatikanen kommer påven att be för Donald Trump som president. http://www.expressen.se/nyheter/sa-svarar-trump-efter-pave-franciskus-han/

 Vem är mest kristen – Trump eller Franciskus, båda med fallenhet för murar?

Något Trump också kunde ha pekat på är att påven själv omger sig med en bastant mur. Det är det ungefär 3200 meter långa befästningsverk som omger Vatikanen, en enklav i Rom som också är världens minsta statsbildning till både yta och befolkning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatikanstaten

Jag vet inte om påven Franciskus är förtrogen med uttrycket att man inte skall kasta sten när man själv sitter i glashus, men jag är säker på att han läst Jesu ord ur Bergspredikan i Matteusevangeliet 7:3-5:

Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ”Låt mig taga ut grandet ur ditt öga”, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

Nu har ju påven inte själv byggt muren runt Vatikanen, men väl den kyrka han är överhuvud för. Vore man illvillig kunde man tolka påvens yttrande som att romersk-katolska kyrkan inte är kristen.

Franciskus är historiens 266e påve i den räcka som inleddes med aposteln Petrus omkring år 50 efter Kristi födelse. Han prästvigdes 1969 under namnet Jorge Mario Bergoglio – hans föräldrar emigrerade till Argentina från Italien – och var ledare för den argentinska Jesuitorden 1973-79. 1998 valdes han till ärkebiskop i Buenos Aires och 2001 utsågs han till kardinal.

 Dåvarande jesuitledaren Bergoglio trivs ihop med Argentinas juntaledare Videla.

Som jesuitledare verkade han under samma tid som militärjuntan hade makten i Argentina. Han blev anklagad för att inte ha gjort tillräckligt för att hjälpa fängslade och torterade jesuitpräster och över huvud taget för att ha samarbetat med juntan under ledning av president Jorge Videla (1925-2013) i dess ”smutsiga krig” mot vänsterkrafterna. http://rumorswiki.org/index.php/Dirty_War_Pope

Påven Franciskus, som fyller 80 år den 17 december i år, överskrider gravt sina befogenheter när han lägger sig i det amerikanska presidentvalet. Han borde koncentrera sig på andliga och kyrkliga ting i stället för att recensera politiker.

 

 

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

När konspirationsteoretikerna kom till himlen…

 

 Sankte Per (det vill säga aposteln Petrus) med nyckeln till himmelriket.

Kanske dags att lätta upp bloggen med en liten historia som åtminstone jag finner väldigt rolig och lärorik. Man skulle till och med kunna hävda att den är sedelärande. Såg den på ett USA-baserat samtalsforum jag är med i och vidarebefordrar den gärna i svensk språkdräkt.

Två obotliga konspirationsteoretiker (med engelskt språkbruk truthers) dog med några dagars mellanrum av helt naturliga orsaker. Snart fann de sig vara vid himlens pärlebeströdda port och stod inför Sankte Per med himmelrikets nyckel i en kedja runt halsen.
– Välkomna till himlen, mina vänner, hälsade Per glatt de båda nytillkomna konspirationsteoretikerna. Jag har en liten överraskning åt er – ni skall få äran att träffa självaste Gud fader!

Varpå Sankte Per låste upp portarna. I en guldskimrande sal satt där sjävaste Gud, världsalltets skapare som givetvis vet allt, på en juvelbesatt tron i massivt guld. Jesus på hans högra sida såg roat på. Gud vände sig till de nytillkomna och sade:

 Kennedys mördare: Lee Harvey Oswald.

– Trevligt att se er här – jag hoppas ni skall trivas. Först måste jag dock klara ut ett par saker med er som ni kanske inte blir så jätteglada över att höra. För det första: president John F. Kennedy sköts till döds av en ensam attentatsman som hette Lee Harvey Oswald. Han agerade helt på egen hand. För det andra: USA placerade verkligen tre män på månen 1969. Det var ingen filminspelning i en ateljé på jorden. Och för det tredje: World Trade Centers tvillingtorn rasade samman den 11 september 2001 i ett terrordåd som planerades och utfördes av al-Qaida, inte av USAs regering.

Våra vänner ser i det läget ganska skakade ut. Slutligen utbrister den ena av dem till sin kollega:
– Vad var det jag sade? Det går ända upp till högsta toppen!

Den som har öron den höre.

Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

 Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

 Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

 Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

 Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.