Amnesty Internationals lögnaktiga apartheid-kritik mot Israel

De vinterolympiska spelen i Peking innebar ett gyllene tillfälle för den så kallade människorättsorganisationen Amnesty International att fästa världens uppmärksamhet på det röda Kinas förtryck av uigurerna, kazakerna och andra etniska minoriteter i Xinjiang-provinsen.

The Beijing Olympics Was a Singular Chance to Expose China’s War Crimes. Instead, Amnesty International Chose to Single Out Israel.

Tyvärr utnyttjade Amnesty inte det tillfället, framhåller David Suissa i den amerikanska tidskriften Jewish Journal. Istället valde organisationen att i höjd med OS-invigningen publicera en ensidigt lögnaktig artikel om vad som kallades Israels ”apartheid”-politik gentemot palestinaaraberna.

Suissa framhåller: ”The Beijing olympics was a singular chance to expose China´s war crimes. Instead, Amnesty International chose to single out Israel.”

De kinesiska ledarna var gissningsvis överlyckliga över att Amnesty inte uppmärksammade folkmordspolitiken mot de muslimska uigurerna och/eller andra övergrepp som utförs av den kommunistiska diktaturstat som fått förtroendet att arrangera 2022 års vinter-OS.

En demonstration mot Kinas förtryck av uigurerna.

Läckta dokument avslöjade 2020 uppseendeväckande detaljer om den kinesiska behandlingen av folkgruppen uigurer, varav det finns ungefär 13 miljoner i Folkrepubliken Kina. Tortyr, hot och hjärntvätt är vanligt förekommande, och ibland kan böner eller skägg vara tillräckligt för att spärra in människor. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/02/17/fler-detaljer-om-kinas-fortryck-av-uigurer-i-ny-lacka-boner-och-skagg

Det anmärkningsvärda med Amnestys underlåtenhet är att organisationen bevisligen är väl medveten om situationen i Kina. Den 10 juni 2021 publicerade man en rapport med den svenska titeln ”Kinas förtryck av muslimerna i Xinjiang är ett brott mot mänskligheten”, där organisationen pekade på de ohyggliga övergrepp som förekommer i de så kallade omskolningslägren och på övervakningen i samhället i stort. https://www.amnesty.se/aktuellt/kinas-fortryck-av-muslimer-i-xinjiang-ar-ett-brott-mot-manskligheten/

Dessutom uppmanade Amnesty International i ett brev till FNs medlemsländer den internationella samfälligheten att ”strongly condemn” förföljelsen av den uiguriska folkgruppen i Kina. Det borde rimligen ha varit en självklarhet för Amnesty att utnyttja OS-invigningen till att ytterligare fästa omvärldens uppmärksamhet på de kinesiska övergreppen.

Istället visar Amnesty International än en gång varför organisationen har rykte om sig att vara en Israel-hatande och antisemitisk röst i den rapport som publicerades den 1 februari 2022. I rapporten uppmanas inte bara the International Criminal Court (ICC) i Haag, utan världens alla länder, att granska ”the crime of apartheid” med särskild tonvikt på vad som felaktigt kallas ”de ockuperade territorierna”. https://www.amnesty.org/en/latest/news/2022/02/israels-apartheid-against-palestinians-a-cruel-system-of-domination-and-a-crime-against-humanity/

Vem är det egentligen som praktiserar apartheid?

Ordet ”apartheid” nämns ett oräkneligt antal gånger i Amnesty-rapporten. Det åsyftar givetvis den rasåtskillnadspolitik som rådde i Sydafrika från och med 1948 till den vita minoritetsväldets upphörande 1994 (även om den naggades åtskilligt i kanten under 1980- och början på 1990-talet).

Det system som rådde i Sydafrika – apartheid betyder ordagrant åtskildhet – var emellertid institutionaliserat på ett helt annat sätt än vad som någonsin varit fallet i den judiska staten Israel. Den sydafrikanska befolkningen indelades i fyra etniska grupper vilka benämndes vita, asiater, färgade och svarta.

De tre förstnämnda grupperna fick 1984 varsitt parlament under det att de svarta även fortsatt hänvisades till att uttrycka sin mening i lokala sammanhang. I Sydafrika rådde en stor mängd åtskillnadsregler som reglerade exempelvis boende, resande, näringsliv, restauranger, parkbänkar etcetera. De mest småskurna av dessa regler kallades petty apartheid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid

Ingenting av detta har någonsin förekommit i Israel. Här har judiska såväl som arabiska medborgare ända sedan de första fria valen hölls 1947 – alltså ett år innan staten Israel grundades officiellt den 14 maj 1948 – haft möjlighet att väljas in i parlamentet Knesset. I dag består Israels befolkning av omkring 2 miljoner araber (så kallade palestinier) av vilka 84 procent beräknas vara muslimer. 8 procent är kristna och lika många druser.

I Sydafrika under apartheid hade det varit legalt omöjligt för en svart person att väljas in i vare sig parlament eller regering. Som en jämförelse kan nämnas att i den konservative premiärministern Naftali Bennetts brokiga koalitionsregering omfattande åtta partier ingår araben Mansour Abbas, representerande det islamistiska partiet Raam. https://www.varldenidag.se/nyheter/historisk-koalition-i-den-nya-israeliska-regeringen/repufn!2dWSNFBgBHlZTb8rU1G@Rw/

Mansour Abbas från det arabiska Raam-partiet ingår i den israeliska koalitionsregeringen.

Amnesty International har helt rättmätigt tvingats inhösta ett stort antal fördömanden från när och fjärran för sin rapport om Israel, de facto Mellanösterns enda demokrati. Israels utrikesminister Yair Lapid tvekar inte att kalla rapporten antisemitisk och hävdar att Amnesty citerar lögner som sprids av terrororganisationer:

”Israel är inte perfekt, men vi är en demokrati som är hängiven internationell rätt, öppen för kritik, med en fri press och ett starkt och oberoende rättssystem.” https://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/israel-amnestys-rapport-%C3%A4r-partisk-och-antisemitisk/ar-AATmatn?li=BB13lZo5

Om Amnesty hade velat ge exempel på system från Mellanöstern som kan föra tankarna till apartheid skulle man givetvis ha gått till någon eller några av de 57 arabisk-muslimska stater som omger Israel. Ett stort antal av dessa är i praktiken judenrein.

Småskuren feminism som märker ord

När Svenska akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, i slutet av 2009 presenterade det årets nobelpristagare i litteratur blev en del feminister mycket upprörda: Englund hade nämligen refererat till den rumänska pristagaren Herta Müller som ”författarinna”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herta_M%C3%BCller

Författarinnan och poetissan Herta Müller.

Sådant går naturligtvis inte för sig.  Müller var, ehuru bevisligen kvinna, alls icke författarinna utan ”författare”. Peter Englund fick således rätt ordentligt på skallen från det slags feminister som noterar varje skiftning i det så kallade patriarkatets sätt att uttrycka sig. Det var nog ändå tur att Englund inte kallade Herta Müller för ”poetissa”…https://www.journalisten.se/kronika/forfattarinna-eller-forfattare

På apartheidtiden i Sydafrika fanns det ett uttryck som lydde petty apartheid, som lämpligen kan översättas med ”småskuren rasåtskillnad”, vilket syftade på rasåtskilda parkbänkar, offentliga toaletter, ingångar, läktarplatser med mera. Jag skulle på motsvarande sätt vilja benämna det feministiska oskicket att märka ord för småskuren feminism.

Inte heller är det comme-il-faut att kalla kvinnliga skulptörer för ”skulptriser”. Om den svenska kulturpersonligheten Carina Ari (1897-1970) – välkänd för alla inbitna korsordslösare – heter det sålunda i Wikipedia att hon bland annat var ”skulptör” (hon var även dansös, förlåt dansare). https://sv.wikipedia.org/wiki/Carina_Ari Detsamma gäller givetvis även Astri Taube (1898-1980), som av Wikipedia kallas ”bildkonstnär och skulptör”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Astri_Taube

 

Skulptrisen och dansösen Carina Ari.

Varför är det då i feministiska kretsar så pass viktigt att kalla författarinnor och skulptriser för författare och skulptörer? Svaret är att feministerna och deras eftersägare av båda könen fått för sig att de feminiserade beteckningarna skulle vara förklenande. Radikalfeministerna blir sannolikt inte nöjda förrän alla könsskillnader är utplånade och kvinnorna liknar männen i allt. Personligen tycker jag det är en förbaskat trist inställning.

Jag säger i stället: Vice la difference! http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Vive%20La%20Difference

Om min tes om radikalfeministerna här ovan stämmer – att kvinnor bör likna män i alla avseenden – har de emellertid ytterligare en hel del arbete framför sig, ty fortfarande lever svårutrotade termer som ”nämndeman”, ”justeringsman” och ”brandman” kvar oavsett kön. På liknande sätt kallas inom vården såväl man som kvinna för”sjuksköterska”.

Att det heter ”journalister” oavsett kön är väl inget att säga om, även om jag ibland brukar skriva ”journalissa” mest för att reta feminsterna ibland oss litet.  I början av 1900-talet myntade dock kvinnosakskvinnor termen pennskaft (begreppet ”feminism” var knappast uppfunnen då) för kvinnliga journalister, ett namn de sägs ha burit med stolthet. Det troligen mest kända så kallade pennskaftet var Elin Wägner (1882-1949). Pennskaften bildade flera sammanslutningar, varav den mesta kända benämndes Ligan. http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm

Pennskaftet Elin Wägner.

En av de senaste språkinnovationerna inom den småskurna feminismen är att sluta skilja mellan herr- och damidrott. I TV-tablån för den 19 september 2017 avseende Tv12 angavs således att VM-kval i fotboll skulle spelas mellan Sverige och Kroatien. Att det rörde sig om damfotboll fick man reda på först då man slog på burken.  Nu insåg jag som hyfsat idrottsintresserad förvisso att det var frågan om just damfotboll, eftersom Kroatien inte ingår i herrlandslagets kvalgrupp men andra fick möjligen något av en kalldusch – det råder ju bevars en viss klasskillnad mellan herr- och damfotboll…

I min enfald menar jag nog att det tillhör normal konsumentupplysning att i Tv-tablåer och i text-TV ange om den idrott som avses är för herrar eller damer eller män/kvinnor om ni så vill. Ibland är detta hart när omöjligt att få klart för sig – när text-TV som rubricering har exempelvis ”handboll” och i referatet inte nämner några namn på spelare eller andra markörer som visar vilket kön som avses står man sig tämligen slätt.

Damfotboll – eller?

Detta bekymrar givetvis inte feministerna ett jota – dessa har återigen för sig att begrepp som ”damfotboll” och ”damhandboll” är kvinnoförnedrande. http://feministbiblioteket.se/damfotboll-nej-det-heter-fotboll/