Jesus, Barabbas och påskasupen

 ”Sargad för våra överträdelsers skull.”

Så var långfredagen 2016 avklarad.

En så gott som helt händelselös dag för mig så när som på en sak. Jag somnade när jag löste korsord vid köksbordet, ramlade av stolen och slog huvudet i nedre delen av kylskåpet. Lyckligtvis utan men – berodde nog på att man är avslappnad i sovande tillstånd och landar mjukt.

Trista och händelselösa långfredagar har eljest vi litet äldre stor erfarenhet av, då nöjen och förlustelser  fordomdags var bannlysta på långfredagen. Det faktum att vår frälsare, herren Jesus Kristus, enligt påskevangeliet hade dött för våra synders skull just denna dag låg som ett tungt töcken över alla aktiviteter.

Affärer och restauranger var stängda och på radion spelades bara så kallad seriös musik. När TV kom var det typ gudstjänster, dokumentärer och långfilmer såsom ”Barabbas” eller möjligen den inte mycket muntrare ”Bödeln” byggda på nobelpristagaren (1951) Pär Lagerkvists (1891-1974) böcker med samma titlar som gällde.

Den förstnämnda filmen har för övrigt visats på SVT2 även denna långfredag. Jag avstod dock från att titta, jag måste bekänna att jag inte är mycket för Pär Lagerkvists filosoferande kring den frånvarande guden eller för den delen svartvita filmer där några av Bibelns huvudpersoner talar svenska. Hans självbiografiska ”Gäst hos verkligheten” läste jag dock med viss behållning som gymnasist. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10912

På tal om Barabbas så betyder namnet helt enkelt ”faderns son”. Jag misstänker därför starkt att händelsen, där det församlade folket får välja mellan att se Jesus eller ”Barabbas” frigivas på gården utanför Pilatus residens i Jerusalem, är påhittad i kraft av evangelieförfattarnas poetiska frihet.

 En av Pär Lagerkvists gladare dagar – han tar emot Nobelpriset i litteratur 1951 ur konung Gustaf VI Adolfs hand.

Jag kan inte påstå att jag saknar den här tiden, men minns den ändå med viss nostalgi. Ty trots allt är det väl inte helt fel att någon dag på året i allvarlig besinning tänka över det bibliska budskapet om passionsdramat och kanske även tillvarons gåtor i stort. Med avancerande ålder har jag även kommit till insikt om, att det inte är någon katastrof att vissa dagar är händelselösa för att inte säga tråkiga. Tråkighet är underskattat.

Så jag har nöjt mig med att ta det lugnt, laga lagom med mat till mig och min son som är på besök samt botanisera och debattera litet på ”nätet”. Litet god dryck har det också blivit fast i relativt sparsamma mängder. Måste också nämna att en uppskattad vän på förmiddagen hörde av sig med ett glad påsk-mejl, vilket givetvis gladde mig.

Påsken rullar vidare, och när jag skriver detta är vi inne i påksaftonen. Så att säga en påskens ”mellandag”. Jesus antas fortfarande vara död men vi vet att han uppstår på påskdagen. Sist får vi annandag påsk på köpet och går ut att möta nästa vecka först på tisdagen. Bistert för mig som skall till tandläkaren med mina arma och allt färre tänder och inte särskilt stinna plånbok…förmodligen väntar en ny utdragning.

Nu tänkte jag avsluta på seriös bog med att recitera första versen av psalmen”Du bar ditt kors, o Jesu mild”, med text av ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som förstås hör långfredagens sinnesläge till: https://sv.wikisource.org/wiki/Du_bar_ditt_kors,_o_Jesu_mild:

Du bar ditt kors, o Jesu mild
då dödens väg du trädde.
Till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig begabba.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847).

Innan ni nu slänger er på luren eller tangenterna för att upplysa mig om, att sista ordet i den inledande versen rätteligen skall vara ”förfölja”, vill jag endast meddela er att jag är medveten därom. Tycker dock att Geijer gott kunde ha använt det av mig föreslagna ”begabba”, som har mer must och märg.

Nu återstår bara för denna bloggare att tacka er, kära läsare, för uppmärksamheten samt önska god natt och fortsatt glad påsk – det finns ju även litet glättigare ting som påskägg, påskharar och lilla påskasupen! Och så kommer min dotter hem från sin studieort i Tyskland och hälsar på, fast först efter påsk.

Martin Luther: en reformator och hans antisemitism

Martin Luthers antijudiska pamfletter utövade ett stort inflytande på nazismen.

I år är det 530 år sedan Martin Luther föddes. Att säga att den tyske reformatorn haft ett stort inflytande över vår nordeuropeiska kulturkrets är en klar underdrift. Luther har påverkat vår religiösa tro, vårt språk och vår arbetsmoral. Jag är den förste att tillstå att mycket av detta inflytande har varit godartat.

Allt vad Luther gjorde, sade och skrev har emellertid inte varit godartat. Till de mörka inslagen i hans uppsättning tankar och idéer hör hans mycket väldokumenterade antisemitism, som var en av inspirationskällorna för den tyska nationalsocialismens judepolitik. även om den inte grundade sig på rastänkande. Om Luthers antisemitism har Jim Walker skrivit uppsatsen Martin Luther´s dirty little book: on the Jews and their lies. A precursor to Nazism (Freethinkers 1996, med tillägg 2005):

http://www.nobeliefs.com/luther.htm

Martin Luther föddes i tyska Eisleben 1483 och dog på samma plats 1546. Han blev med tiden munk, präst och professor i teologi vid universitetet i Wittenberg. Sin mest berömda bedrift svarade han för 1517, då han på porten till slottskyrkan i Wittenberg med sedvanlig tysk grundlighet skall ha spikat upp ett anslag innehållande 95 teser om avlatens innebörd. Dessa teser utgavs också i bokform. Luther ville få igång en debatt om den romersk-katolska kyrkans försäljning av avlatsbrev, vilka påstods ge köparen frihet från syndastraff.

För den specialintresserade hade de 95 teserna följande innehåll:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/95teser.htm

Professor Luther motsatte sig den kyrkliga läran om att frihet från Guds straff för begångna synder kunde köpas för pengar. Hans 95 argument för denna syn gjorde att han krävdes på avbön från kyrkan, något han vägrade. Följden blev en djupgående konflikt mellan den besvärlige tyske teologiprofessorn och kyrkan, vilket ledde till att han uteslöts ur kyrkan av påven Leo X 1520 samt lystes i bann av den tysk-romerske kejsaren Karl I 1521. Han var nu fredlös och tvingades söka boende hos olika anhängare.

Leo X köpte inte Luthers budskap utan lät exkommunicera honom ur den romersk-katolska kyrkan.

Luther hade velat se att den romersk-katolska kyrkan ändrade sig i enlighet med hans förslag, men så skedde inte. I stället kom han att grunda en egen kyrka, den så kallade evangelisk-lutherska kyrkan. Inom denna inskärptes, att människans andliga frälsning ej kan ske på grundval av goda gärningar utan genom Guds nåd till följd av tron på Jesu Kristi offerdöd för våra synder. Luther talade även om ”tron allena” som saliggörande.

Enligt Luther var Bibeln den enda källan till vår kunskap om Gud och gudomliga ting. För att den heliga skrift skulle vara tillgänglig för så många som möjligt översatte han både Gamla som Nya testamentet till tyska, något som starkt bidrog till att göra det tyska språket mer enhetligt. Luthers översättning kom även att påverka Gustaf Vasas bibel och den i England utkomna Kung James bibel, något som även påskyndade utvecklingen av svenska och engelska språken. Luther skrev även Stora och Lilla katekesen i syfte att göra kristendomens grundvalar kända ute i församlingarna samt ett antal psalmer, där  ”Vår Gud är oss en väldig borg” är den mest kända.

Frågan är väl om inte Martin Luthers mest revolutionära handling var att gifta sig. 1525 ingick han äktenskap med den förrymda nunnan Katharina von Bora (1499-1552). De fick tillsammans tre söner och tre döttrar. Samtliga kvarvarande av Luthers ättlingar härstammar från yngsta dottern Margarethe.

Luthers hustru Katharina von Bora gav maken sex barn.

Luthers inställning till judarna var långt ifrån unik inom kyrkligheten. I den katolska kyrkans förbön på långredagen lästes till långt in i modern tid följande: ”…för de trolösa judarna, så att vår Gud och herre må borttaga täckelset i från deras hjärtan, att även de må erkänna Jesus Kristus, vår herre.” Luther uttryckte sig dock betydligt mer drastiskt än så. Han menade: ”Vi begår fel genom att inte slakta dem.” I likhet med många andra kristna betraktade Luther judarna som ett förkastat folk, som begått den stora synden att mörda Jesus Kristus.

Det kan i och för sig tyckas märkligt att detta sågs som en synd, eftersom den gängse kristna synen ju var att Jesus kom till jorden just för att bli dödad för våra synders skull – om det nu var sant att judarna mördat Kristus (vilket det inte var, han avrättades på order av den romerste prefekten Pilatus) bidrog de ju bara till att påskynda Guds plan.

Martin Luther var i ett tidigare skede av sitt liv inte negativt inställd till judarna. Han ansåg till exempel att många felaktigt kritiserade judarna utan att rannsaka sig själva och sina tillkortakommanden. I skriften Att Jesus Kristus föddes som jude 1523v uppmanade Luther till godhet mot judar, dock inte som självändamål: förutsättningen var att de skulle omvända sig till kristendomen. När detta icke skedde övergick Luthers välvillighet alltmer i bitterhet och slutligen i hätskhet och hat.

1543, tre år innan han avled, kom Luther ut med två antijudiska skrifter: Von den Juden und ihren Lügen (Om judarna och deras lögner) samt Vom Schem Hamphoras und vom Geschlecht Christi (Om det heliga namnet och Kristi härstamning). Luther menar här att judarna är ett ”djävulens folk”. Han använde ett mycket grovt och vulgärt språk, vilket inte var ovanligt för Luther, och menade att judarnas synagogor skulle brännas ner, deras böneböcker förstöras, deras rabbiner förbjudas att predika, deras egendom och pengar beslagtas samt deras hem slås sönder. Målsättningen var att tvinga ”dessa giftmaskar att arbeta” eller lämna landet för gott.

Luthers våldsamma antisemitism, som utgick från religionen snarare än etniciteten, skulle få ett stort inflytande inom den tyska nationalsocialismen fyrahundra år senare, då det antijudiska program Luther anbefallde kom att tillämpas till punkt och pricka. Hitler lät trycka Luthers antijudiska skrifter i stora upplagor. Många ledande nazister hade mycket gott att säga om Martin Luther.

Krigsförbrytaren Julius Streicher hänvisade till Luther vid Nürnberg-rättegången.

I en utsaga vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946 framhöll den vulgäre judehetsaren Julius Streicher, chefredaktör för den ökända tidningen Der Stürmer och senare hängd för brott mot mänskligheten, följande:

Doktor Martin Luther skulle högst troligt sitta på min plats i dag på de åtalades bänk om denna bok hade tagits i beaktande. I boken ”Judarna och deras lögner” skriver doktor Martin Luther att judarna är huggormars avföda och att man skall bränna deras synagogor och förgöra dem.

Streciher hade naturligtvis alldeles rätt. Om Luther hade levt under nazisttiden och givit ut sin beryktade antisemitiska pamflett så hade han säkerligen gripits och anklagats för samma brott som Streicher tvingades dingla i galgen för. Nu gjorde han dessbättre inte det, varför vi hellre minns honom för de betydande insatser inom religionens, kulturens och språkutvecklingens områden han svarade för. Hade inte Luther funnits och anammats av Gustaf Vasa och dennes närmaste medarbetare hade Sverige inte blivit det Sverige det är i dag (men kanske inte så mycket längre till, tvingas man tillägga).

Nazistkoryfén Martin Luther.

Det fanns faktiskt en hög nazistisk koryfé vid namn Martin Luther (1896-1945) som var chef för den tyska avdelningen vid det nazityska utrikesministeriet 1940-43. Han var en av deltagarna vid den konferens i Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, då de praktiska riktlinjerna för judeutrotningen drogs upp. Man kan gärna se detta som en ödets nyck.