Pingstmusik: ”Peggy Gordon”

I dag är det faktiskt pingstafton. Vilket kanske känns litet avslaget efter gårdagens nationaldagsfirande.

I går brann flaggor på en del håll, i dag är det meningen att anden skall brinna – pingsten kallas ju ”hänryckningens tid” till minne av hur den helige ande utgöts över Jesu lärjungar och dessa plötsligt kunde tala alla möjliga olika tungomål.

Pingsten kan också sägas vara kärlekens tid. Många brudpar väljer att ingå i det äkta ståndet under denna högtid, så ock mina föräldrar (saliga i åminnelse) år 1950. Vad passar väl då bättre än att låta en prästvigd sångerska, en av Irlands stora artister, framföra kärlekssången ”Peggy Gordon”?

Jag talar förstås om Sinéad O´Connor, född i Dublin 1966 – se länken överst!

Hon blev för övrigt bannlyst av den romersk-katolska kyrkan på Irland när hon prästvigdes, då kyrkan ceremonin skedde i ansågs som kättersk.

 Helig ande och eld utgjuts över lärjungarna den första pingsten enligt en konstnärlig version.

Kärleken har många ansikten. Den kan skapa trygghet och glädje men  kan också ge upphov till sorg och längtan om den avvisas eller inte besvaras. Jag vågar nog påstå att jag fått, alternativt tvingats, uppleva allt detta. Kärleken får aldrig tas för given, det är min erfarenhet.

”Peggy Gordon” tillhör den senare kategorin kärlekssånger, som faktiskt brukar tillhöra de vackraste i sagda genre.

Sinéad framför den, som alltid, med unik inlevelse.