Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Runorna – en omistlig del av vårt kulturarv!

Rökstenen i Ödeshög i Östergötland är världens mest kända runsten.

I en tid när Sveriges ekonomi går på knäna, våldtäktsstatistik och annan form av kriminalitet skjuter i höjden och islamisering och antisemitism fortgår med oförminskad styrka bestämmer sig vår bålde justitieminister Morgan Johansson (S) för att tillsätta en utredning om att införa ett möjligt förbud mot bruket av runor.

När jag först såg uppgifter om detta utgick jag från att det var falska nyheter, ty så här idiotisk kan väl inte ens en av sosseriets mest beryktade regeringsministrar vara? Jag hade fel. Johansson har verkligen tillsatt en dylik utredning i syfte att försvåra verksamheten för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som använder sig av den så kallade Tyr-runan.

Jag låter Smålandspostens ledarskribent Fredrik Haage (20 maj 2019) under rubriken ”Låt runorna vara ifred” tolka mina synpunkter på Johanssons utredning:

Man kan förbjuda Tyr-runan. Man kan förbjuda x-runan. Man kan förbjuda ditten- och dattenrunan ända tills hela futharken, runalfabetet, är helt förbjuden. För naturligtvis kommer de politiska krafter man vill stävja genast gripa an nya symboler  så snart deras nuvarande har förbjudits. http://www.smp.se/ledare/lat-runorna-vara-ifred/

Haage konstaterar att ett barn begriper detta, men tydligtvis inte vår så kallade justitieminister. Han öppnar enligt Smålandspostens ledarskribent för en ”låtsaslek” som endast ”kommer att ytterligare urlaka det allmänna förtroendet för svensk politik. Om svenska nazister plötsligt använde en röd ros som symbol, bara för att jäklas, vad gör regeringen då?

Det kan man verkligen med allt fog fråga sig. För att ge litet perspektiv på frågeställningen kan konstateras att nazister har funnits i knappt 100 år medan runorna går tillbaka närmare 2000 år i tiden. Nu vet jag ju att det är att begära på tok för mycket av Morgan Johansson och andra ledande svenska socialdemokrater, som har väldigt dimmiga begrepp om sin egen partihistoria, att hysa kunskaper om så gamla historiska skeenden. Men för er andra följer här en kort sammanfattning av runskriftens historik.

Runskriften uppstod omkring 150-200 efter Kristi födelse.

Enligt beprövad vetenskap uppstod runskriften bland germanska stammar på den europeiska kontinenten runt åren 150-20 efter Kristi födelse. Den har troligen påverkats av såväl det latinska som det grekiska alfabetet. Under begreppet futharken – det finns i själva verket ett antal futharker – sammanfattas de vanligaste typerna av runskrifter. Orsaken till att vi vet något alls om dessa är att de dök upp på nordiska runstenar under vikingatiden (cirka 700-1050). https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

Runor hade en både bokstavlig, symbolisk och religiös betydelse. En bevarad isländsk svartkonstbok, som finns på Historiska muséet i Stockholm, visar att runor användes dagligen på Island ända in i 1600-talet. Den olyckliga kvinna eller man som ertappades med att använda runtecken löpte betydande risk att brännas på bål som häxa eller trollgubbe.

Om Morgan Johanssons utredning landar i slutsatsen att bruket av runor bör förbjudas kan vi alltså räkna med nya häxprocesser, låt vara av något mindre våldsamt slag än under 1600- och 1700-talen. Det kommer sannolikt att hänvisas till värdegrund i stället för kristen tro som motivation till de nya åsiktsförföljelserna, men rent principiellt är det samma sak som gäller – misshagliga seder och bruk skall brännmärkas och förbjudas.

Man kan också, förutsatt att den nämnda utredningen kommer att förorda ett runförbud, fråga sig vad som kommer att hända med alla de verk av den legendariske runforskaren, den förre riksantikvarien ”Run-Janne” Sven B. F. Jansson (1906-87), och andra forskare som upptar plats på hyllorna i våra bibliotek. Kommer de att förses med varningstexter? Kommer de i likhet med olämpliga Pippi Långstrump- eller TinTtn-böcker att rensas ut? Vad säger Morgan Johansson?https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_B.F._Jansson

Den enda rimliga inställningen i den här frågan är: rör inte våra runor! De är en viktig, för att inte säga helt omistlig, del av vårt kulturhistoriska och religiösa arv som går betydligt längre tillbaka i vår historia än kristendomen. Det är också en fråga om den grundlagsfästa religionsfriheten, som jag ändå utgår från att till och med vår justitieminister har visst hum om och som även finns inskriven i artikel 9 i Europakonventionen.

Det kan i sammanhanget vara värt att notera, att runor i sig inte behöver vara ett tecken på hedendom eller asadyrkan. Inte så få av texterna på våra runstenar har karaktären av kristna missionsbudskap – som att någon mötte ”Vite Krist” (Jesus Kristus) under sina vikingafärder och nu var angelägen om att berätta för omvärlden om detta omvälvande möte.

Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”) var vår mest framstående runforskare.

Nedanstående länk från Nordiska Asa-samfundet innehåller ett formulär där den som vill kan skriva på en namnlista mot ett möjligt runförbud. Den har när detta skrivs samlat närmare 14 000 underskrifter. Skriv på du också!

Runkampen

Jag räknar mig upplysningsvis som troende kristen och sörjer på intet sätt asatrons nederlag i religionskampen i höjd med 1100-talet. För mig är Jesu kärleksbudskap och Tio Guds bud av helt avgörande betydelse som moraliska rättesnören. Jag är emellertid också väl medveten om betydelsen av det nationella och kulturhistoriska arv som vår nuvarande så kallade regering uppenbarligen struntar fullständigt i.

 

Mina prylar (11): Liten negerfigur

Tänkte i detta avsnitt av min bloggserie ”Mina prylar” redovisa en kul liten figur i trä som min hustru Marika fört med sig i boet. Den står normalt på kryddhyllan ovanför spisen men har för fototillfället placerats på balkongräcket. Dess vänstra arm är skadad och har fått limmas ihop.

Man kan väl inte med bästa vilja i världen kalla den här gubben, eller kanske rättare gumman eller tjejen, för något annat än en negerfigur. Den tillverkades långt innan något snille kom på tanken att sådana här avbildningar möjligen kunde vara ”rasistiska”.

Innan någon, i dessa yttersta av tider, fått för sig att censurera Astrid Lindgrens karaktäristik av Pippi Långstrumps pappa såsom ”negerkung” eller försöka avlägsna seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna i Kulturhusets i Stockholm barnavdelning.

 Gammal affisch som gör reklam för Jamaica-bananer.

Those were the days.

Jag brukar kasta en blick på den om jag skulle känna mig litet deppig och blir genast på bättre humör. Både på grund av den oskyldiga glädje figuren utstrålar och tanken, att det fanns en tid då de fascistoida godhetsrunkarna (spännande språklig innovation av Chang Frick) ännu lyste med sin frånvaro.

På den tiden fanns det även en sång som hette ”Familjen Krokodil”, skriven av lärarinnan Margit Gergårdh (1904-88), som ingick i folkskolans klassiska sångbok Nu ska vi sjunga som jag med glädje minns från min egen skoltid någon gång i forntiden. Sångens handling utspelar sig närmare bestämt i det så kallade Niggerland, och där huserar bland andra figurer ”niggerdoktor Pillerman”.

Jag bifogar en länk till sången i relativt modern tappning framförd av schlagersångerskan Mona Wessman, eljest mest känd för sångerna ”Gå och göm dig, Åke Tråk” samt ”Hambostinta i kort-kort”. Den fanns med på en ljudkassett med sånger från Nu ska vi sjunga, som mina barn lyssnade på när de var små. Varning – inget för känsliga öron:

https://www.youtube.com/watch?v=mA-BUOuK5o4

Rasmus (M) röker på

 Rasmus Törnblom under ett nationalromantiskt anfall.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vilka-ar-dagens-berattelser_8912904.svd

Om det hade funnits ett Cheech and Chong (se fotnot nedan)-pris för flummiga debattinlägg utöver det vanliga hade ungmoderaten Rasmus Törnblom varit ett givet val för prisjuryn. Törnblom – se länk ovan – menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 januari, under rubriken ”Vilka är dagens berättelser?”, att Astrid Lindgrens verk bör ersättas eller åtminstone kompletteras av ett sammelsurium av politiskt korrekta flumidéer som får den mest utflipprade miljöpartist att verka förhållandevis vettig.

Rasmus Törnblom ger inledningsvis i sitt inlägg Astrid Lindgrens berättelser ”om bland andra Emil, Ronja och Rasmus” för syns skull några uppskattande nickar emedan de ”format synen på det svenska kulturarvet”. Efter denna nödtvungna bekännelse till ikonen Astrid går emellertid denne Rasmus inte bara på luffen utan fastmer på villovägar och skriver:

När Sverigedemokraterna drömmer om vad som varit och i bevarandet av det förgångna förklär främlingsfientlighet och unkna värderingar är det dags att fundera över vilka berättelser Astrid Lindgren skulle ha berättat om vår tid…Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om.

Sedan kommer de, Rasmus Törnbloms fantasier och fantasterier likt ett pärlband visioner framsprungna ur en natts gräsrökande med likasinnade ungmoderater och förmodligen en eller annan center- och miljöpartist.

Rasmus tänker sig att ”en kille i Lönneberga” ingalunda skulle ha lystrat till namnet Emil i en Lindgren-berättelse av i dag utan snarare ha hetat Samir. Han ser vidare framför sig att Ronja rövardotter inte skulle ha sökt sin förbjudna kärlek hos Birk utan snarare hos Ylva: ”Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.”

 Pippi är i Törnbloms vision inte en urstark rebell utan en Lady Gaga-figur som får applåder från en politiskt korrekt omgivning. Spännande?

Pippi Långstrump blir i Rasmus Törnbloms pårökta vision någon som inte ansattes av Prussiluskan utan en Pippi ”som i stället hyllades, beundrades och fascinerade (sic) sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik sitt egna sätt”. Typ som en ”Lady Gaga” med Törnbloms sätt att se. Alltså en föga uppseendeväckande gestalt som långt ifrån är någon rebell utan gör det som omgivningen förväntar sig. Hur spännande är det?

Om vi botaniserar vidare bland de törnblomska marijuanaångorna finner vi att pojken Rasmus, han som gick på luffen med Allan Edwall i en känd film, i en nutida Lindgren-berättelse skulle heta Sinan och vara ”ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Komplett då med Muhammed-skägg och 30-årskris, kan man tänka.

 Sinan på luffen?

Det traditionella Bullerbyn med dess blågula idyll är naturligtvis en styggelse med Rasmus Törnbloms ögon sett. Fy för ”klassiska kärnfamiljer” och hurra för Olles mamma, som ordnar fram ett syskon genom insemination. Vi på Saltkråkan kommer enligt vår pårökta Rasmus att kunna återfinnas ”var som helst i Medelhavets övärld”, detta tack vare ”fri rörlighet och ekonomisk tillväxt”.

Bröderna Lejonhjärta, slutligen, fortsätter att kämpa för det goda men är självklart flyktingar från krigets Syrien.

Rasmus Törnbloms vision påstås av honom själv gälla ”ett öppet, modernt och respektfullt” Sverige, fjärran från ”romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet”. Vad nu våra unika och fina gärdesgårdar gjort för ont.

Ja, Amen och Hallelujah.

Rasmus Törnblom är inte vilken ungmoderat som helst. Han är förste vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) med ett förflutet som riksordförande i Moderat skolungdom (MSU). I dag är han verksam som politisk sekreterare (M) i Järfälla kommun. Han fyller förrresten 24 år i morgon, grattis.

Jag skulle ha hajat till om detta inlägg formulerats av en miljöpartist, låt vara att man kan vänta sig nära nog vilka tokigheter som helst från det hållet. Nu kommer de emellertid från ett moderat partiledarämne. Frågan som måste ställas är, om Rasmus Törnblom är en ensam galenpanna eller någorlunda representativ för sitt ungdomsförbund.

Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.

Tyvärr tror jag mest på det senare. Det tillhör ovanligheterna att en ledande moderat/ungmoderat agerar utan uttalat eller åtminstone tyst godkännande från den närmaste politiska omgivningen. Det är förstås endast symptomatiskt att galenskaper av detta slag dyker upp  i anslutning till ett parti, som Fredrik Reinfeldt och hans närmaste medarbetare redan destruerat till oigenkännlighet.

Jag vågar förutspå att, om den här utvecklingen fortgår, Moderaternas opinions- och valsiffror kommer att vara nere på KDs och Cs nivå inom en förutsebar framtid.

Slutligen är det en i sammanhanget avgörande faktor som Rasmus på villovägar missat. Astrid Lindgren följde inte alltid rådande normer. Hennes skildring av den bångstyriga Pippi avvek drastiskt från vad som ansågs vara lämpligt uppförande från en flicka i Pippis ålder (hennes pappa var till på köpet ”negerkung”, Törnblom menar till äventyrs att han i dag skulle ha varit syrisk rebelledare…). Hon utmanade vidare den socialdemokratiska högskattepolitiken, signerad finansminister, Gunnar Sträng med sin saga om Pomperipossa i Monismanien.

Lindgren skulle aldrig, det vågar jag med viss bestämdhet påstå, som den originella personlighet hon var ha gjort sig till tolk för de senaste politiska inneåsikterna av det slag Törnblom torgför.

 Cheech and Chong.

Fotnot: Cheech and Chong kallades ett amerikanskt komikerpar på film, vars ”humor” till största del kretsade kring det egna bruket av olika sorters marijuana. De slog igenom med filmen Up In Smoke 1978.