Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

SIFO mars 2019: SD näst störst – sämsta någonsin för L, starkt framåt för KD

L och Jan Björklund har missat att det inte går att boka biljett till Piteå – stadens tågstation revs på 1980-talet.

Det stora förlorarpartiet i SIFOs väljarbarometer för mars 2019 är tvivelsutan Liberalerna. 3,3 procent innebär det sämsta resultatet för det tidigare Folkpartiet sedan SIFO-mätningarna inleddes 1967. Resultatet är en minskning med 0,5 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lagst-resultatet-nagon-for-l-i-ny-matning/

Det krävs ingen större tankeverksamhet för att inse varför L-partiet befinner sig i nerförsbacke sedan riksdagsvalet den 9 september. 5,5 procent i valet var långt ifrån någon höjdare för EU-extremistiska L, men sedan partiet anslöt sig till Socialdemokraternas supporterklubb och ställde sig bakom S-MP-regeringen har det gått rejält utför med 2,7 procent som lägsta mätresultat.

Det är emellertid inte endast därför att Jan Björklunds parti ställde sig på samma sida som S-MP och därmed, tillsammans med Centerpartiet, tog död på den borgerliga alliansen som Liberalerna åker rutschkana i mätningarna. Partiet har därtill skakats av inre splittring och skandaler.

Som när EU-parlamentarikern Cecilia Wikström petades från Ls valsedel inför stundande val till Europaparlamentet (EP). Som när riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl lämnade partiet och blev vilde i riksdagen sedan hon hyrt sin makes lägenhet och tagit ut maximal ersättning från riksdagen. https://www.expressen.se/nyheter/emma-carlsson-lofdahl-lamnar-liberalerna/

Det skulle förvåna i alla fall mig oerhört om L inte åker ur Europaparlamentet med dunder och brak.

Till allt annat elände kan läggas att Liberalerna utsatts för en hel del spott och spe på grund av partiets EU-valsslogan om att det skall vara lika lätt att boka tågbiljett till Paris som till Piteå. L har väl egentligen aldrig brytt sig om Sverige utanför storstadsregionerna och har i det här fallet missat, att det inte går att boka tågbiljett till Piteå eftersom tågstationen revs för ett antal decennier sedan. https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/ls-annons-om-tag-till-pitea-slar-rekord-i-tondovhet/

SD, Sveriges i realiteten enda konservativa parti, är näst störst i SIFO-s marsbarometer.

Största parti i SIFO-barometern är i vanlig ordning Socialdemokraterna, vilka dock minskar med 1 procentenhet sedan förra mätningen och nu noteras för skrala 27,4 procent. Det är också klart sämre än det senaste valresultatet om 28,3 procent. Näst störst är Sverigedemokraterna med 19,1 procent, vilket är i paritet med förra mätningen och väsentligt bättre än valets 17,5 procent. Valresultaten kan avläsas här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html

Tredje störst är Moderaterna på 17,5 procent, en marginell ökning sedan SIFOs februari-barometer men 2,3 procentenheter sämre än i valet. Fjärde största parti blir Vänsterpartiet, som når 9,8 procent, vilket är nästan 2 procentenheter bättre än valresultatet. För många väljare som står till vänster framstår V som mera ”sant” vänster än kompromissande S.

Femte största parti hos SIFO blir nu Kristdemokraterna på 9,4 procent, vilket eftertryckligt bekräftar den uppåtgående trend partiet för närvarande har hos alla mätinstitut. Föreliggande siffror är hela 3,1 procentenheter bättre än i senaste valet. KD skuggas av C, som når 8,3 procent, något sämre än i riksdagsvalet men ändå överraskande bra med tanke på partiets stöd för S-MP-ministären och partiledaren Annie Lööfs dalande förtroendesiffror.

Även permanent krisande Miljöpartiet hamnar under riksdagsspärren och får nu endast 3,8 procent, en nedgång med en halv procentenhet sedan förra mätningen och ungefär lika mycket sedan valet. Det kan tyckas märkligt att MP inte lyckats kapitalisera på den rådande klimathysterin, men den bistra sanningen för partiet är med största sannolikhet att MP inte upplevs som tillräckligt seriöst av väljarna plus att de ständiga skatte-och avgiftshöjningar man aviserar är i högsta grad impopulära.

Översätter man SIFO-.barometerns resultat till mandat i riksdagen blir det knappast möjliga övervikt för de tre påstått konservativa Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna, vilka erhåller 175 mandat mot regeringsunderlagets 174. https://samtiden.nu/2019/03/sifo-konservativ-majoritet-nar-s-backar/

Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) – pratar tufft men mesar till det när det gäller.

Jag skriver ”påstått konservativa”, eftersom det enda verkligt konservativa partiet i svensk politik är SD. M och KD-ledarna Ulf Kristersson respektive Ebba Busch Thor kör ofta med förment tuff retorik, men när det kommer till kritan mesar de ofta till det rejält. Som nu då båda partier pressade på för att utesluta Viktor Orbáns ungerska regeringsparti Fidezs ur Europaparlamentets största partigrupp. Att i första hand vilja värna om sitt eget land står tydligen inte särskilt högt i kurs hos M och KD. https://nyheteridag.se/kanns-valdigt-bra-m-och-kd-glads-over-att-orbans-parti-stangs-ute/

Dock bör Busch Thor ha visst beröm för att hon samma dag som detta skrivs deklarerar, att hennes parti är berett att samtala med SD likaväl som med andra partier. Självklart har denna skäligen blygsamma beredvillighet framkallat svårartad hysteri bland sossar, centerpartister, liberaler och annat löst folk. https://www.expressen.se/nyheter/loof-om-busch-thor-ett-historiskt-misstag/

Resultat i SIFOs väljarbarometer för mars 2018 (siffrorna för februari inom parentes):

Socialdemokraterna 27,4 (28,4)
Sverigedemokraterna 19,1 (19,2)
Moderaterna 17,5 (17,2)
Vänsterpartiet 9,8 (9,6)
Kristdemokraterna 9,4 (8,6)
Centerpartiet 8,3 (7,6)
Miljöpartiet 3,8 (4,3)
Liberalerna 3,3 (3,8)
Övriga: 1,5 (1,2)

Fotnot: 3915 personer tillfrågades om favoritparti 4-14 mars, varav 14 procent inte uppgav några partisympatier. 50 procent kontaktades per telefon medan 50 procent ingick i en webbpanel,

Mer om sossarnas fattigdomsbevis

Carin Jämtin: gillar butlers och Hamas.

Valet av fackbossen (IF Metall) Stefan Löfven till socialdemokratisk partiledare kommer i ny belysning sedan Svenska Dagbladet avslöjat, att Löfven var sossarnas tredjeval sedan Carin Jämtin och Anders Sundström tackat nej.

En fackförbundsledare blev alltså ny partiordförande sedan en dubiös partisekreterare och en företags-VD avsagt sig sina kandidaturer.

Carin Jämtin, född 1964, har visserligen en gedigen partibakgrund bakom sig och har bland annat varit biståndsminister 2003-2006, oppositionsborgarråd i Stockholm 2006-2011 samt riksdagledamot i två månader i slutet på 2006.

Hon har emellertid gjort sig beryktad för idiotförslaget om butlers i tunnelbanan samt  slutit upp bakom den mordglada palestinska terroristmobben Hamas. Jämtin, i dag som bekant partisekreterare, blir ändå förstahandsval till posten som partiledare!

Anders Sundström: vill inte byta ner sig.

Anders Sundström, född 1952, var kommunalråd i Piteå 1980-94 och därpå arbetsmarknads-, närings- och socialminister samt har även suttit i riksdagen. Sedan 2004 är han koncernchef och VD för försäkringsbolaget Folksam. Att Sundström tackade nej innebär att han kan behålla en lön som är väsentligt högre än den en partiledare och/eller statsminister tjänar.

En typisk ”Palme-tjej” med notoriskt dåligt omdöme och ett före detta statsråd som varit borta från politiken i nästan ett decennium. Det var vad vi gick miste om.

Det ger ytterligare en dimension åt den redan etablerade bilden av sosseriets fattigdomsbevis. Jag tror av någon anledning inte att den socialdemokratiska krisen är över.

Den destruktiva vindkraften

Vindkraften är en energikälla som till lika delar oförtjänt och ansvarslöst upphaussats till att framstå som lösningen på Sveriges energiproblem ända sedan kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade om, att svensk kärnkraft skulle på sikt fasas ut och ersättas med, som det så vackert hette, ”alternativa energikällor.”

Att ifrågasätta vindkraftens påstådda välsignelser är inte tillrådligt, ty då blir man lätt varg i veum och utsatt för glåpord och spottloskor från klimatfanatikernas – det vill säga de som är så stenhårt övertygade om att mänsklig påverkan leder till långtgående klimatförändringar att de stänger ögon och öron för argument som skulle kunna kullkasta deras övertygelse – sida.

Jonny Fagerström, Svenskt Landskapsskydd.

Detta har inte minst Föreningen Svenskt Landskapsskydd (SLS) och dess företrädare Jonny Fagerström, som även är en av initiativtagarna till Stockholmsinitiativet vilket ställer sig skeptiskt till teorin om långtgående mänsklig klimatpåverkan, i hög grad råkat ut för. I ett inlägg i Länstidningen (Södertälje) den 26/3 – dagen för ”klimatmanifestationen” Earth Hour –  varnar så centerpartisterna Gustav Andersson och Tage Gripenstam för SLS, Stockholmsinitiativet och sagde Fagerström. I inlägget kräver man: Sätt ljus på klimatförnekarna.

Just det – det har nu gått så långt att klimatalarmisterna satt etiketten ”klimatförnekare”  på alla oss som ifrågasätter teorin – för det är faktiskt ingenting mer än en teori – om att mänskliga aktiviteter leder till en djupgående klimatförändring på jorden. (Eljest borde ju termen ”klimatförnekare” implicera att en sådan individ är någon som förnekar förekomsten av ett klimat över huvud taget). Det är inte svårt att se den cyniska tanken bakom termen i fråga: kritikerna av klimatalarmismen skall jämställas med förintelseförnekare och därmed bli omöjliggjorda i varje form av civiliserad debatt.

Hittills har klimatfanatikerna emellertid inte lyckats fullt ut i sin föresats. Oliktänkande hörs och ses fortfarande utmana klimatalarmismens politiska korrekthet, och det stundom med besked. Detta gäller i hög grad Jonny Fagerström, vars förening Svenskt Landskapsskydd håller en presskonferens i Stockholm nästa vecka. Mer härom på denna länk:

http://www.landskapsskydd.se/

I mina ögon kan det inte råda någon som helst tvekan om att de tusentals plåtschabrak, som i allt högre utsträckning tillåts förfula och förrycka den svenska landskapsbilden – och detta till utomordentligt tveksam nytta – är ett trist sidospår i den svenska energiproduktionen. Kommer därtill de tusentals fåglar som intet ont anande massakreras av de groteska vindsnurrorna varje år.

 Jag kan hålla med om att elproduktion medelst vindkraften bör få tjäna som ett marginellt komplement till exempelvis kärnkraft och vattenkraft, men alla idéer om att den på sikt skall kunna ersätta nämnda kraftkällor är mer än lovligt idiotiska.

Det torde förhålla sig som Jonny Fagerström framhåller i sitt svar på Gripenstams och Anderssons debattartikel i LT 29/3:

Centerns lobbyister vet mycket väl att vindkraften inte bidrar till sänkta koldioxidutsläpp. Svensk elproduktion är redan koldioxidfri: vindkraftssatsningen är i stället en skamlös förmögenhetsöverföring från vanliga svenska löntagare via elräkningar till rika markägare. En verksamhet som centerlobbyisterna och LRF ligger bakom. LRF gör i braskande annonser reklam för att arrendera ut mark till vindkraft och retoriskt frågar man sina markägare: ”Vill du tjäna 150 000/år utan arbetsinsats?” 

Det finns storslagna planer på att bygga ut vindkraften i bland annat Piteå.

Om Sverige skulle välja den väg som Centerpartiet anvisar, menar Fagerström – det vill säga att subventionera en utbyggnad av vindkraften till 30 TWh (terawatt-timmar) – kommer stödet för utbyggnaden att kosta elkunderna i runda tal 300 miljarder kronor fram till år 2035. Vilket befäster mig i min uppfattning om Centern som ett av Sveriges stora destruktörspartier i modern tid med avstamp i den kärnkraftsalarmism, som förde fram till den olycksaliga kärnkraftsomröstningen 1980 och därefter till dåvarande energiminister Birgitta Dahls (S) famösa ”tankeförbudslag”, som förbjöd varje form av strävan att utveckla kärnkraften.

Den groteska satsningen på en överdimensionerad svensk vindkraft har redan lett till tragedier för svenska jord- och skogsbrukare. Nyligen fick jag i min hand ett brev från ett förtvivlat par i Glommersträsk som skrev följande:

”Arvidsjaurs kommun sålt byar till Kraftö

Företaget, känt från viss brottslighet, har fått löfte av Arvidsjaurs kommun att bygga vindkraftverk i vissa småbyar utan samråd med markägare och fast boende. Kraftös handgångne man i bygden, mest känd som fd reservofficer som har haft som profession att åka land och rike runt och avskeda folk, har uppträtt hotfullt tillsammans med Kraftös presstalesman.

I vår by, Stöverberg, har vi inte hunnit lika långt ännu. Vi har vetat om att vi är sålda av kommunen och att vi inte kommer att kunna bo kvar när de har byggt sina 18-25 vindkraftverk mindre än 300 m från vår by och runt vår gård! Samt att vi inte kommer att kunna få någon ersättning. Vi har ett småskaligt skogsbruk med all miljöhänsyn som tänkas kan, hästar och hundar. Vi stör ingen människa och har lagfart på marken. Vi har 2 bostadshus, varav det äldsta till viss del är kommunens äldsta byggnad, två 1700-talsbodar och resterande 12 ekonomibyggnader helrenoverade eller nybyggda mellan 1980 och 2000, nu har kommunen tänkt att vi ska lämna allt utan ersättning!

Vi är 4e generationen på marken och hade hoppats på att bli minst en till, men så lär det inte bli om vi inte får hjälp någonstans ifrån. Vi vet att vi, enligt lag, ska räknas som sakägare men vår kommun vägrar erkänna sakägare. De har inhämtat företagarnas åsikter, samebyarnas, de markägare som är för – men inte våra åsikter. Alla dessa nämnda har hållit tyst, ända sedan 2009! Nu säger både kommunen och länsstyrelsen att vi borde protesterat då, när vi inte visste!

Vi har skrivit till Justitiekanslern och påtalat att kommunen inte vill svara. Länsstyrelsen har besvarat vårt brev med andemeningen ja, det får gå till så här, nej ni behöver inte bli informerade förrän grävskoporna står utanför huset. Tidningarna får inte skriva om vår situation, vårt enda hopp står till obundna media, hjälp oss någon!

Inger och Sixten Almström, Stöverberg 1, 930 81 Glommersträsk” 

Så kan det uppenbarligen gå till i ett Sverige där den politiska korrektheten och de affärsintressen som vet att betjäna sig därav får råda. Centern, och kanske särskilt Thorbjörn Fälldin som satte bollen i rullning, borde skämmas för sin destruktiva insats i sammanhanget.

Thorbjörn Fälldin (C) – mannen som förstörde den svenska energipolitiken.

Fotnot 1: LRF = Lantmännens Riksförbund.

Fotnot 2: Om miljardföretaget Kraftös satsning på vindkraft, se mer här:

http://www.krafto.se/

Fotnot 3: Sedan brevet från makarna Almström kom har Piteå-Tidningen skrivit om vindkraftssatsningen i Glommersträsk:

http://www.pitea-tidningen.se/arvidsjaur/artikel.aspx?ArticleId=5997438