Vem minns Victor Gunnarsson?

Victor Gunnarsson (1953-93).

Jag tittar flitigt på den amerikanska true crime-serien ID, och i ett avsnitt rätt nyligen dök namnet Victor Gunnarsson upp: en svensk immigrant som mördats i North Carolina i USA 1993. https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Gunnarsson

Åke Lennart Victor Gunnarsson föddes i Jämjö i Blekinge den 31 mars 1953 och dog i Deep Gap i Watauga County i North Carolina den 3 eller 4 december 1993. Det visade sig att den som bragt Gunnarsson om livet var en före detta polisman som hette Lamont C. Underwood.

Sju år tidigare blev Victor Gunnarsson rikskänd som ”33-åringen” sedan han haffats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme i Stockholm den 28 februari 1986. Huvudorsaken härtill var att Gunnarsson mordkvällen fikat på ett café på Kungsgatan inte så långt ifrån det ställe på Sveavägen där Palme sköts till döds. https://www.sydostran.se/nyheter/palmemordet-33-aringen-fran-blekinge-helt-avskriven/

Därtill var Gunnarsson känd för att, i likhet med halva Sveriges befolkning, vara djupt kritisk till Palme; bland annat hade han haft kontakter med Palme-hatande Europeiska arbetarpartiet (EAP). Därmed var Gunnarson i Holmérs ögon gjuten som Palme-mördare. Gunnarsson togs in för förhör ett par gånger innan han häktades den 17 mars. Det framgick dock efter kort tid att Gunnarsson var oskyldig till mordet varför han släpptes på fri fot.

Hans Holmér (1930-2002) var vid tiden för mordet på Palme länspolismästare i Stockholm – han hade tidigare basat över säkerhetspolisen SÄPO – men lade också beslag på tjänsten som spaningsledare i Palme-mordfallet, vilket skulle visa sig bli en sannskyldig katastrof. Först sköt han in sig på den marxistiska kurdiska terroriströrelsen PKK som skyldig till statsministermordet, men när detta inte fungerade utsåg han Victor Gunnarsson till syndabock. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holm%C3%A9r

Efter Palme-debaclet, som också kom att omfatta turerna kring domen och frikännandet av Christer Pettersson, dömdes Holmér till dagsböter för att ha haft koppling till bokförläggaren Ebbe Carlssons olagliga utredning av PKK-spåret. Han skrev sedan ett par deckare, där Loppan blev mest uppskattad. Hans Holmér, son till den kände idrottsinstruktören Gösta ”Gösse” Holmér och inbiten socialdemokrat, måste enligt min mening betecknas som en av Sveriges mest inkompetenta polischefer någonsin.

Hans Holmér håller hov för pressen efter Palme-mordet.

Som kontrast kan nämnas att Nils Henric Aschan Liljensparre (tidigare Sivers), polismästare i Stockholm då konung Gustaf III mördades den 16 mars 1792, lyckades spåra upp mördaren Jacob Johan Anckarström på ett tidigt stadium i mordutredningen. Däremot kom de flesta övriga som var inblandade i den vittförgrenade konspirationen mot konungen lindrigt undan: den som råkade mest illa ut var general Carl Fredrik Pechlin, som dömdes att spärras in på fästning. Han dog på Varbergs fästning 1796. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henric_Liljensparre

Efter sina traumatiska upplevelser som utpekad Palme-mördare i Sverige emigrerade Victor Gunnarsson till USA, där han livnärde sig på ströjobb och sjukbidrag från hemlandet. Han anmäldes som försvunnen den 23 december 1993, och i mitten av januari 1994 hittades hans snötäckta kropp i ett otillgängligt skogsområde i North Carolina cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury i samma delstat. Gunnarssons kropp var nästan naken och det konstaterades att han skjutits två gånger i huvudet med ett .22-kalibrigt skjutvapen.

Den 40-årige svensken bedömdes ha tagits av daga 3-4 december 1993. Gärningsmannen visade sig vara en svartsjuk tidigare polisman vid namn Lamont C. (”LC”) Underwood, vilken tidigare haft ett förhållande med den kvinna, Kay Welden, som Gunnarsson dejtade. Underwood dömdes också skyldig för mordet på Weldens mamma, den åldriga Catherine Miller. Straffet blev livstids fängelse plus 40 år. Underwood satt inspärrad i Marion Correctional Institution i North Carolina fram till sin död vid 67 års ålder den 23 december 2018.

En grupp personer som inte tyckte att Underwood fått något effektivt försvar av den dömdes advokater försökte få till stånd resning i målet. En undersökning företogs, men någon resning beviljades icke av de rättsvårdande myndigheterna som menade att bevisningen mot Underwood var så överväldigande att det inte spelade någon roll hur försvaret hade skötts.

Man häpnar över det oblida öde som drabbade Victor Gunnarsson: först på lösa grunder utpekad för ett statsmannamord och uthängd i pressen, därefter mördad inom ramen för en bisarr kärlekstriangel. I båda fallen var han helt oskyldig. Innan han flyttade sina bopålar till USA publicerade Gunnarsson under pseudonymen ”33-åringen” boken Jag och Palmemordet. 2016 skrev Stefan Lindberg romanen Nätterna på Mon Cheri som handlar om Gunnarsson (vilken i boken har ett annat namn).

äo

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Trumps värsta blunder hittills kan få oöverskådliga konsekvenser

Trump och Erdogan tycks uppskatta varandras sällskap – i alla fall på den här bilden.

Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien måste utan tvekan betecknas som den amerikanske presidentens värsta blunder hittills. Trump drar undan mattan för de lojala allierade i organisationen YPG som spelat en betydelsefull roll i kampen mot IS-terroristerna. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-50017839

USAs truppnärvaro i den aktuella delen av Syrien har varit tämligen blygsam. Av 2000 soldater i Syrien har endast cirka 200 funnits på plats i den till Turkiet angränsande nordöstra delen av landet. Dessa soldater har varit icke-stridande men uppges ha spelat en avgörande roll i att koordinera kampen mot de barbariska IS-terroristerna.

När den amerikanska närvaron, icke minst i formen av flygstyrkor, nu avslutats har turkarna fria händer att göra som de behagar i området. Ursäkten att kurderna skulle vara lierade med den marxistiska terrorrörelsen PKK är bara en propagandalögn – det finns inga trovärdiga belägg för att YPG skulle samarbeta med PKK. Däremot har man haft nära förbindelser till USA.

USAs tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som sällan eller aldrig tidigare kritiserat Trump, har varit rak i sin kritik mot övergivandet av YPG och menar att de allierade kurderna nu ”lämnas att dö”. https://edition.cnn.com/2019/10/07/politics/nikki-haley-donald-trump-syria-troops-brett-mcgurk/index.html

Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan hoppas nu kunna lägga beslag på en 30 kilometer bred zon längs den syriska gränsen. Han har även tillkännagivit planer på att låta tre miljoner sunnimuslimska syriska flyktingar bosätta sig i området. Om detta sker kommer kurderna med all sannolikhet att jagas iväg och bli av med hus och hem.

En annan konsekvens är att kurderna nu knappast kan fortsätta kontrollera de läger där tillfångatagna IS-terrorister uppehåller sig. Detta innebär att i värsta fall tiotusentals blodtörstiga islamister kan komma på fri fot med mycket otrevliga konsekvenser för ej endast Syrien och Irak utan också för Europa. Det rapporteras redan att IS-fångar gjort myteri i al-Hol-lägret och företagit utbrytningsförsök.

Al-Hol-lägret i norra Syrien.

Inte bara Erdogan utan också Vladimir Putin applåderar USAs beslut, eftersom han nu får förnyade möjligheter att ge Syriens diktator Bashar al-Assad en hjälpande hand och skaffa Ryssland ett ökat inflytande i Mellanöstern på kuppen.

Sedan Turkiet invaderat nordöstra Syrien och drivit 100 000-tals människor på flykt har Trump-administrationen desperat sökt rättfärdiga sitt handlande. Utrikesminister Mike Pompeo har försäkrat omvärlden att USA inte alls givit turkarna grönt ljus i norra Syrien, något som motsägs av verkligheten. Trump själv har avlevererat en ström av motstridiga tweet och sägs ha givit den amerikanske finansministern Steven Mnuchin klartecken att genomföra ekonomiska sanktioner mot Erdogan-regimen. https://www.expressen.se/nyheter/usas-hot-mot-turkiet-avbryt/

Vad som förefaller uppenbart är att USAs utrikespolitik för närvarande ligger i spillror. Trump tycks inte längre ha kvar några nära medarbetare som har integritet nog att våga säga emot sin chef, vilket i och för sig kan ses som förståeligt – om detta skulle ske löper de stor risk att bli avskedade eller tvingas bort från sina poster, vilket den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton tvingades erfara.

Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina har dock tagit bladet från munnen och bland annat sagt: ”The decision to abandon our Kurdish allies and hand Syria over to Russia, Iran and Turkey will put every radikal Islamist on steroids. Shot in the arm to the bad guys. Devastating for the good guys.”

Jag är normalt en varm anhängare av Donald Trump. Den här gången har han dock gått över den utrikespolitiska anständighetens gräns. Han borde inse att USA som världens ledande demokrati har ett ansvar när det gäller att säkerställa demokrati, frihet och andra för den fria världen centrala värden. Att lämna fritt spelrum för destruktiva länder, krafter och rörelser går stick i stäv med en sådan målsättning.

 

 

SKMA går i taket efter israelisk video

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

Omar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

Olof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt – på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

Ingången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.

GW gör bort sig

GWs Palmemordbludder övertygar inte.

Jag har alltid med betydande intresse och uppmärksamhet tagit del av kriminologiprofessorn Leif G. W. Perssons tyckanden och åsikter. Persson besitter onekligen sakkunskap och erfarenhet i tillräcklig mängd för att uttala sig i frågor som rör brott såväl som straff. Hans sätt att framföra sina åsikter är dessutom personligt på ett fascinerande sätt.

Döm då om min förvåning och besvikelse då jag i Aftonbladet dagens datum får veta att Persson anser att Olof Palme den 28 februari 1986 mördades av en polis eller därmed likställd individ. Perssons skarpa kritik mot mordutredningen – ”Den är inte värd att kallas utredning.” – instämmer jag i helt och hållet. Men när professorn sedan går över till att för Aftonbladets intervjuare breda ut sig om hur mordet egentligen har gått till kan jag bara skaka på huvudet. Så här citeras bland annat Leif G. W. Persson:

Det rör sig om en mindre konspiration på några få personer i Palmes närhet som av politiska skäl ville ha bort Palme…Jag tror att konspirationen och skytten finns inom svenska polisen, säkerhetstjänsten och militären.

Leif G. W. Persson får naturligtvis tro vad han vill om verkligheten bakom Palmemordfallet. Kanske kan han med den auktoritet han besitter övertyga några om att han har rätt. Själv känner jag mig mest besviken över att den lärde Persson inte lyckas få fram en mer övertygande teori, utan nu sällar sig till alla mer eller mindre bisarra så kallade privatspanare som ingen vettig människa kan tro på. GW gör helt enkelt bort sig.

 

Palmegruppens chef Stig Edqvist ger heller inte mycket för Perssons privata tyckande utan citeras på följande sätt:

Det fanns ju givetvis en hel del som talade för Christer Pettersson. Trots allt är han fälld en gång och Lisbet Palme är ju 100-procentigt säker på att det var han. Men han är friad och så måste vi se det, vi som jobbar med det.

Detta är läget i ett nötskal. Det särsklassigt hetaste namnet som Palme-mördare under de 25 år som gått sedan Palme sköts ner i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan är Christer Pettersson (1947-2004). Det som irriterat konspirationsteoretiker genom alla år är att Petterson var en A-lagare, brottsling (tidigare dömd för ett bajonettmord) och drogmissbrukare och inte en torped lejd av exempelvis Sydafrika, Iran, PKK eller Sovjetunionen. Eller av svensk polis, militär eller säkerhetstjänst.

Jag resonerar så här. Om  en konspiration med storpolitiska förtecken låg bakom Palmemordfallet så hade den komplotten uppdagats för länge sedan. En sammansvärjning av detta slag kräver en hel del folk inblandat, och att ingen av aktörerna under alla dessa år skulle ha lockats av den absurda summa om 50 miljoner kronor som Palmes bror Claës Palme en gång i samarbete med polisen utfäste för den som kunde lämna uppgifter som löste mordet förefaller osannolikt.

Nej, vi måste nog slå oss till ro med att det var Christer Pettersson – som 1989 fälldes för mordet i Stockholms tingsrätt men friades i hovrätten till följd av den katastrofala valkonfrontationen med Lisbet Palme och Pettersson inblandade – som mördade Palme. Förmodligen gick det till så att han snedtände och till råga på olyckan vid tillfället var i besittning av ett skjutvapen. Se på länken nedan hur Pettersson tänder till i annat sammanhang:

http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=10&ved=0CFEQtwIwCQ&url=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3D2q6EAZkS-hQ&ei=xK9jTbHMNNCfOuX71eIN&usg=AFQjCNF3LUwLSAp1zCyPoMdQp8a1ChjyGg

Det hör till saken att Christer Pettersson erkände mordet för sin gamle vän Gert Fylking i Aftonbladet 2001 (ett erkännande han visserligen tog tillbaka, men ändå):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article39271.ab

Pettersson med nummer 3.

Slutligen, i fall ni undrar. Jodå, jag har också blivit hörd av polisen om Palmemordfallet. Det skedde över telefon och inträffade cirka 20 år efter mordet.