Om ni frågar mig vilken som är min favoritopera så finns det bara ett svar: La Boheme av Giacomo Puccini.
Ovan en länk till operans höjdpunkt: arian ”Che gelida manina” (Så kall ni är om handen) ur akt II. Arian framförs av operans ”förste älskare” Rodolfo (Rodolphe), som på detta sätt presenterar sig för sitt hjärtas dam, den lungsiktiga sömmerskan Mimi, som han träffar för första gången i den påvra vindskupa i Paris som bebos av Rodolofo och hans två konstnärliga vänner, målaren Colline och filosofen Schaunard.
I den version av Rodolfos aria jag låter er somna in till, kära läsare, är det vår svenske världstenor Nicolai Gedda som står för sjungandet. Höjdpunkten är det höga C:et mot slutet av arian. Mästerligt!
La Boheme komponerades av Giacomo Puccini (1858-1924) och för librettot svarade Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter en fransk roman av Henry Murger. Operan uruppfördes i Turin 1896 och dirigerades då av ingen mindre än Arturo Toscanini. Den blev bara en måttlig succé men vann alltmer popularitet med tiden och är i dag en av världens mest spelade operor.
Jag har själv sett den några gånger på Kungliga teatern (Operan) i Stockholm, med Gösta Winbergh/Helena Döse och Rolf Björling/Siv Wennberg som kärleksparet Rodolfo och Mimi och även som film.
Vid Mimis dödsbädd.
Jag måste älska den här operan eftersom den efter mitt sinne ger en perfekt bild av den romantiska kärleken och dess problem. Som de flesta operor får den en tragisk utgång genom att Mimi, den kvinnliga kontrahenten i det bärande kärleksdramat, avlider i operans dramatiska slutscen. Innan dess har den välljudande, både komiska och romantiska, ”Kvartetten”, avsjungits i akt III av Rodolfo, Mimi, Colline och Musetta:
Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.
I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.
Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:
Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.
Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.
Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen ApocalypseNow (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:
I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:
Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.
Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera Rienzi.
Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.
Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.
Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.
Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.
Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.
Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”
Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:
Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!
1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.
Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.
1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.
Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.
Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:
Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan.
Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.
Den 4-5 september visade SVT, litet i skymundan, årets troligen mest remarkabla kulturhändelse i Europa: den direktsända föreställningen av Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” i en unik uppsättning signerad den italienske TV-producenten Andrea Andermann från italienska radio/TV-bolaget RAI; Andermann har tidigare gjort liknande uppsättningar av Puccinis ”Tosca” och Verdis ”La Traviata.” På länken ovan kan den intresserade ta del av operans första akt. Versionen kallades ”Rigoletto från Mantua” och sändes alltså direkt från den italienska staden i Lombardiet i norra Italien där operans handling utspelar sig.
Som älskare av traditionell opera njöt jag av att man inte mixtrat med tidsepok – jag har tidigare på TV sett samma opera utspela sig i New Yorks maffiamiljö samt på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm förläggas till 1930-talets fascistiska Italien.
Det anmärkningsvärda med ”Rigoletto från Mantua” (staden heter på italienska Màntova) var att vår tids mest framstående nu levande operaartist, Plácido Domingo, här gjorde sin debut i rollen som hertigen av Mantuas puckelryggige hovnarr Rigoletto. Den nu 69-årige spanjoren Domingo, normalt tenor och den ende ännu aktive medlemmen i den legendariska trion ”Tre tenorer” (de båda övriga var José Carreras och Luciano Pavarotti), hade för uppgiften alltså tvingats gå ner ett röstläge för att gå i land med barytonrollen Rigoletto. Det gjorde han med den äran och excellerade desslikes i som vanligt briljant skådespeleri. Domingo är en mångsidig herre och verksam även som dirigent och operachef.
När Giuseppe Verdi (1813-1901) komponerade musiken till ”Rigoletto” – operan hade premiär i Venedig 1851 och hittade vägen till Stockholm tio år senare – hade han redan producerat 16 operor. ”Rigoletto” har bland mycket annat kallats ”operornas opera” och kan, enligt min uppfattning, med fog även kallas den bästa operan någonsin. I alla fall är den, tillsammans med Puccinis ”La Bohéme”, min favoritopera. Den har allt: dramatik, kärlek, hämnd, ond, bråd död, allt beledsagat av Verdis oöverträffade toner. Inte en död punkt. Sedan får man stå ut med att handlingen är skruvad intill bristningsgränsen.
Librettot till ”Rigoletto” utgår från den franske författaren Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) och handlar om hertigen av Mantuas lättsinniga leverne, manifesterat i otaliga kvinnoaffärer. I första akten framför hertigen, som är en av operahistorikens verkliga bravurroller, arian Questa o quella där han uttrycker sin stora tillfredsställelse över sin hedonistiska livsstil. Lyssna till den store italienske tenoren Enrico Carusos (1873-1921) framförande från 1908 på länken här nedan:
Enrico Caruso: den mest magnifike tenoren någonsin!
Hertigen förlustar sig alltså med ett oräkneligt antal älskarinnor, vilka han förses med av sitt svassande hov. När han införlivat dottern till greve Monerone med sitt stall drar sig inte den vanskapte narren Rigoletto att förlöjliga denne, vilket får greven att härskna till ordentligt: han utslungar en dramatisk förbannelse över hovnarren, som blir ordentligt skakad. Förbannelse heter på italienska maledizione, och ursprungligen hade Verdi tänkt kalla sin opera just ”La Maledizione” vilket dock inte upptogs nådigt av den italienska censuren.
Rigoletto är en bisarr figur med ett dunkelt förflutet som lever tillsammans med sin älskade dotter Gilda, som han håller dold för omvärlden, därför att han till varje pris vill undvika att hon kommer i kontakt med den lättsinnige hertigen. Hovfolket har emellertid kommit att tycka allt mindre om Rigoletto och bortför därför Gilda till hertigen i tron att hon är narrens älskarinna. Hertigen förför genast Gilda, som i sin tur blir bottenlöst förälskad i den unge ädlingen. När Rigoletto finner dottern vid hovet i ett eländigt tillstånd beslutar han sig för att ta en gruvlig hämnd och brister i andra akten ut i arian Si, vendetta, tremenda vendetta. Den framförs nedan av den kraftfulle Tito Gobbi (1913-84) med Lina Pagliughi som Gilda:
I syfte att undanröja den förhatlige hertigen, som kränkt hans dotter, anlitar nu Rigoletto i den avslutande tredje akten yrkesmördaren Sparafucile som går med på att utföra dådet. I ”Rigoletto från Mantua” får vi se hur narren och mördaren kommer överens om de hemska detaljerna vid ett värdshus där hertigen vistas. I anslutning till värdshuset avlevereras kvartetten Bella figlia dell´amore, en av operamusikens mest berömda ensemlesånger, här hämtad ur ”Rigoletto i Mantua” med Domingo som Rigoletto, Vittorio Grigolo som hertigen av Mantua, Julia Novikova som Gilda samt Nino Surguladze som Maddalena:
Rigoletto ger sig av i förvissningen att han skall få sin hett emotsedda hämnd. Under tiden sjunger hertigen, i närvaro av Sparafuciles flirtiga syster Maddalena, sin bravuraria La donna é mobile, återigen en lovsång till den ansvarslösa kärleken och ”Rigolettos” mest kända sångsstycke. Vi låter den avsjungas av vår egen superstjärna Jussi Björling (1911-60) här nedan:
Saken kompliceras av att Sparafuciles syster Maddalena även hon är kär i hertigen och övertalar brodern att skona ädlingens liv. Man kommer därför överens om att Sparafucile, i stället för att bringa hertigen om livet, skall mörda första bästa person som uppsöker värdshuset, stoppa liket i en ihopknuten säck och överlämna denna till Rigoletto för att denne skall göra sig av med den. Och den som uppsöker värdshuset är förstås ingen annan än Gilda, som avlyssnat syskonparets planer och bestämt sig för att offra sitt liv för hertigen.
Sparafucile sticker alltså kniven i Gilda, paketerar henne i säcken och överlämnar ”paketet” till den olycksalige Rigoletto under förebärande att det är hertigen som återfinns däri. Denne upptäcker den fruktansvärda sanningen just innan han skall lämpa säcken med det makabra inehållet i ett vattendrag. Gilda har då fortfarande litet liv kvar i sin unga kropp och kan föra en flämtande konversation-sång med fadern innan hon dör.
Slutet på den förfärliga historien blir alltså att greve Monterones förbannelse slår in.
”Rigolettos” handling innehåller ett par för mig uppuppenbara sanningar: lättsinnig och/eller omogen kärlek leder alltid till komplikationer och elände, hämnden är aldrig ljuv och överheten gör som den vill. Det visste Verdi och det borde vi veta.
Viva Verdi!
Avslutningsvis ett stort tack till RAI för ett stycke lysande underhållning!
Giacomo Puccini (1858-1924).
Vid Mimis dödsbädd.
Viva Verdi!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 