Posted tagged ‘Planxty’

Om Planxty – och om kärlekar

16 december, 2015

planxty3 Planxty på senare år.

Planxty är en av Irlands mer berömda folkmusikgrupper, bildad i början på 1970-talet. Originalmedlemmarna var Andy (Kennedy) Irvine (född 1942), Christy Moore (1945), Dónal Lunny (1947) samt Liam O´Flynn (1945).

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för Planxty. Instrumenteringen kan väl sägas vara något udda med gitarr, bouzouki, mandolin, mandola, tin whistle, irländsk säckpipa och bodhran. Inte nödvändigtvis exekverade vid ett och samma tillfälle. Således ingen fiol och ingen banjo, inte heller dragspel, eljest gångbara instrument inom den irländska folkmusiken.

Bouzouki sägs vara en instrumental innovation som åldermannen Andy Irvine, sångare i de flesta av numren jag här länkar till, medförde från en resa på Balkan 1968.

En av mina absoluta favoritlåtar med gruppen är den här liveinspelningen från 1983 med ”Arthur McBride”:

1973 respektive 1974 kom Johnny Moynihan (1946) och  Paul Brady (1947) att gå in i stället för Lunny respektive Moore. 1979 återbildades gruppen, som därefter framträtt tillsammans vid olika tillfällen.

Här en annan av gruppens höjdare,”The Jolly Beggar”:

Så ”Raggle Taggle Gypsy” med Christy Moore, som gjort en mycket framgångsrik solokarriär, som sångare; omedelbart efter sången följer en instrumental låt:

”Sally Brown” är en  traditionell sjömansvisa med gott humör:

I ”The Blacksmith” får Liam O´Flynn tillfälle att briljera litet på sin säckpipa i i låtens instrumentala avslutning, där Christy hanterar bodhran:

Varför inte avsluta med en av Paul Bradys mer sentida versioner av ”Arthur McBride (and the Sergeant)”:

Jag hoppas ni haft nöje av den här lilla presentationen av ett unikt irländskt folkmusikband. Såvitt jag vet är alla ovan nämnda medlemmar fortfarande aktiva trots kutiga ryggar och grånande hår och skägg.

Andy&Paul_in_Paul's_garden_Oct_2007 Andy Irvine och Paul Brady.

En avslutande reflektion. Sedan jag började lyssna till The Dubliners 1969 har den traditionella irländska musiken givit mig så mycket så jag blir nästan rörd när jag tänker på det. Den har varit med mig i helg och söcken och i glädje och sorg. Den har tröstat mig när jag varit ledsen och förstärkt lyckokänslan när jag känt mig glad.

Den har helt enkelt varit en av mina stora kärlekar. Och en som, till skillnad från några andra, aldrig någonsin svikit mig.

Paul Brady: ”Arthur McBride” och andra sånger – litet porträtt av en stor irländsk artist

3 juli, 2015

Andy_Irvine_and_paul_brady_live_at_vicar_street_in_dublin_2011_music_scene_ireland Paul Brady på scen.

Om ni frågar mig vilken av alla irländska sånger jag finner vackrast, skulle definitivt Paul Bradys i mitt tycke nästan magiska version av anti-krigssången (närmare bestämt anti-rekryteringssången) ”Arhur McBride” finnas med bland alternativen:

https://www.youtube.com/watch?v=cBGkhPx529g

Första och sista verserna lyder så:

Oh, me and my cousin, one Arthur MacBride
As we went a-walking down by the seaside
Mark now what followed and what did betide
For it being on Christmas morning

Däremellan utspelar sig ett drama av ungefär följande innehåll. De båda vännerna stöter under sin promenad längs havsstranden på två militärbefäl samt en liten trumslagarpojke. Militärerna söker rekrytera dem till (brittiska) armén och målar upp för dem en strålande tillvaro med gott om pengar, fina kläder och vackra unga hustrur, men vännerna slår bakut och en skärmytsling inträffar där befälen hotar att hugga av deras huvuden.

De får emellertid ordenligt på nöten av Arthur McBride och hans kusin, och den stackars trumslagarpojkens trumma sparkar de sönder och slänger ut i havet jämte militärbefälens rostiga hugg- och stickvapen. Litet elakt gjort mot den lille trumslagaren, kan man tycka. I alla händelser fortsätter de båda unga männen sin promenad, nöjda med sina sorglösa ungkarlsliv och utan några planer på att i arméuniform bese främmande platser och med prospektet att bli skjutna på morgonen.

Sången, som Brady kompar med sin väl använda gitarr, kan härledas tillbaka ända till 1600-talet och finns även i en kort filmversion från 1977 regisserad av Tiernan McBride. Ett litet mästerverk i sitt slag:

https://www.youtube.com/watch?v=VBdywzKD2Jw

hqdefault The Johnstons med Paul Brady som tvåa från vänster.

Paul Brady är en irländsk folk- och populärsångare och musiker som föddes 1947 i Strabane i grevskapet Tyrone i Nordirland, gränsande till Donegal i Irländska republiken (Eire). Han blev känd och uppskattad som medlem i den skönsjungande gruppen Johnstons såväl som soloartist på 1970-talet, då den rika irländska sång- och musikkulturen bröt fram på bred front. Brady framträdde även tillsammans med gruppen Planxty och särskilt dess medlem Andy Irvine.

Brady och Irvine syns och hörs här i den tragiska kärlekssången ”Lakes of Pontchartrain” i en inspelning som gjordes 1978:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ

Sjön Pontchartrain ligger, som den geografiskt bevandrade vet, i New Orleans i den amerikanska delstaten Louisiana. Sångens jag förälskar sig här i en kreolsk flicka, vars hus han gästar, och frågar om hon vill gifta sig med honom. Han får en kalldusch när hon berättar att hon redan har en älskare som befinner sig till havs och som hon ämnar vara trogen och vänta på. Varpå den stackars förälskade mannen inte kan göra annat än bjuda henne farväl utan någon förhoppning att någonsin få träffa henne igen.

51FqefZWGIL__SY300_ Brady och Planxtys Andy Irvine har spelat mycket tillsammans,

På 1980-talet vidgade Paul Brady sin repertoar till att omfatta även andra musikgenrer, icke minst pop och annan typ av populärmusik. Det är dock inget jag tänker gå in på här. Måste dock nämna att ingen mindre än Bob Dylan har nämnt Brady i uppskattande ordalag i en memomarbok. För den som kan tänka sig att höra nästan hur mycket som helst av denne fine och sympatiske sångare avslutar jag med en länk till en Brady-mix omfattande 50 låtar:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ&list=RDAd8RVexRUoQ#t=0

 

 

Mer om att känna lycka – håll i hatten!

6 juni, 2014

Jag har på den här platsen ett antal gånger mer eller mindre filosofiskt uppehållit mig vid fenomenet att känna sig lycklig. Håll i hatten, för nu kör jag igen!

Det kan behövas väldigt litet för att jag skall göra det. Känna mig lycklig, alltså. Den  här gången är den mest akuta anledningen sången som jag länkar till överst, ”Arthur McBride” med den irländska gruppen Planxty i en upptagning från 1980-talets början. Tårarna strömmade nerför kinderna när jag lyssnade till den, som så ofta sker när jag hör god musik..

Vid andra tillfällen kan jag drabbas av detta tillstånd (det brukar inte vara särskilt länge) när jag ser en fågel, läser något på nätet, tänker på min familj, blir uppringd av en god vän eller något annat. Eller utan någon som helst påtaglig anledning, egentligen. Det uppfyller helt enkelt min själ, det där tillståndet, och jag tänker att det kanske kan göra någon annan lycklig eller åtminstone glad att få veta det.

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)

Vid sådana lyckotillfällen försvinner bekymren och tveksamheterna på något sätt in i lövverken på träden och buskarna utanför vardagsrumsfönstret. Jag höjer mig över allt detta, åtminstone för ett tag. Till och med den ständiga saknaden efter en kär vän känns överkomlig för ögonblicket.

Eljest tycker jag det har varit en fin och behaglig nationaldag, som jag firar i all stillsamhet med min son, som är på besök här hemma. Har nyss ätit en god svensk middag med dito dryck och jag är kanske inte helt spik nykter, men det bjuder jag på som jag brukar säga.

Jag har haft på känn att det här året kommer att bli det bästa på länge och har hittills inte funnit något som motsäger den känslan. Så håll i hatten, som sagt!

 

Mitt hjärta är på Irland…

14 mars, 2014

www

http://www.youtube.com/watch?v=5hZ5c9xPe5M

”True Love Knows No Season” heter min första godnattsång den här gången och framförs av den irländska gruppen Planxty med den oefterhärmlige Christy Moore som sångare.

Enjoy!

Jag fyller på med ”My Heart Is Tonight In Ireland” med samma grupp:

http://www.youtube.com/watch?v=7SjCzQwGsy0

Jag kan bara tillägga att även mitt stackars hjärta ofta är på Irland, väl att märka då inte nödvändigtvis i det moderna landet som EU gör sitt bästa för att förstöra utan i det traditionella, andliga Irland med dess sånger, dess musik och dess mystik. Och för all del också med dess karaktäristiska drycker, ni vet vilka!

untitled

För dem av mina läsare som är intresserade kan jag berätta att min traditionella irländska middag – den sjunde på raken – i år kommer att hållas något senare än brukligt, typ under första hälften av maj. Den som är intresserad får gärna höra av sig, antalet platser är tyvärr begränsat.

De här sångerna tillägnar jag Dig (kryptiskt, eller hur…)!

Irländska ballader…och kärlek, liv och död

9 november, 2013

Dolores+Keane++John+FaulknerParet John Faulkner och Dolores Keane.

Vid det här laget vet ni, kära läsare, att jag gillar irländska ballader. Gärna riktigt sorgliga, känsliga och släpiga sådana. Det är litet av min livsluft.

Överst i bloggtexten finns följaktligen en länk till ”The Bonnie Light Horseman”, även känd som ”Broken-hearted I Wander”, framförd av John Faulkner och Dolores Keane. Har tidigare länkat till en annan version av samma sång med den förnämliga irländska gruppen Planxty.

Det är en ung kvinnas klagan över sin älskade som stupat i Napoleonkrigen i början på 1800-talet.

Ni har säkert av alla mina, kanske ibland smått pinsamma, skriverier om olika aspekter av kärleken förstått att jag är en känslig kille som ibland lider icke obetydliga hjärtekval. Jag är lättsårad och har mycket svårt att förstå när någon jag fäst mig vid eventuellt inte känner samma sak för mig. Inte för att det hänt mig särskilt ofta, men när det hänt har det förvandlat  min tillvaro till något av ett helvete.

Turligt nog var jag i nästan 30 år, tills döden skilde oss åt,  gift med någon som älskade mig minst lika mycket som jag älskade henne.

Alltnog. Förmodar att det är därför jag dras till den här typen av sånger. Det är nog tur att jag även, för balansens skull om inte annat, har både mer sorglösa och elakare sidor vilket nog också framtonat i mina texter.

250px-William_Butler_Yeats_1William Butler Yeats (1865-1939).

Här följer ännu en vacker och stillsam kärlekssång med Dolores Keane som heter ”Down by the Salley Gardens” och handlar om ungdomlig kärlek. Den sattes på pränt 1889 av ingen mindre än den nobelprisvinnande (1923)irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939).

Ni kommer att sova som små änglar när ni lyssnat till den!

http://www.youtube.com/watch?v=SyI0iKls9vw

Sångens avslutning lyder så:

She bid me to take life easy
As the grass grows on the weirs
But I was young and foolish,
And now I am full of tears.

Personligen saknar jag förmågan att ta lätt på kärleken. Den är såväl helig som djupt allvarlig för mig. Kärleken är en fråga om liv och död. Kärleken kommer från Gud. Gud ÄR kärlek. Kan vi inte älska kan vi likaväl vara döda. Ja, kan vi inte älska är vi döda fast vi lever.

Tillägnas min familj och närmaste släkt som gör att jag bottnar i tillvaron.

Kärleken som en ros

4 augusti, 2013

bothybandThe Bothy Band.

http://www.youtube.com/watch?v=uzL1YqrgMKw

Nu bjuder jag mina läsare en riktigt god och vilsam natt med den traditionella ”I Wish My Love Was a Red, Red Rose”. Den framförs av den irländska gruppen The Bothy Bands Triona Ní Dhomhnaill.

The Bothy Band verkade mellan 1975 och 1979 och blev snabbt ett av de mest inflytelserika banden som framförde irländsk/skotsk/keltisk folkmusik. Deras låtar är oftast instrumentala.

Bland medlemmarna märktes Dónal Lunny, som gick vidare till Planxty, och Matt Molloy, som anslöt sig till den världsberömda gruppen The Chieftains.

Här Micheál  Ó Domhnaill i ”The Summer is Coming” (som framförs på gaeliska):

http://www.youtube.com/watch?v=lHyCRE5pesI

Tillägnas alla som i likhet med mig föreställer sig en värld där kärlek, godhet och skönhet härskar och inga hjärtan brister.

Ett besök i Waterloo: Napoleon var sin tids Hitler

29 juli, 2013

Napoleon_WagramKejsar Napoleon I i det för honom segerrika slaget vid Wagram 1809.

I det sista avsnittet av den brittiska komediserien om prins Blackadder med Rowan Atkinson i titelrollen skapar Blackadder en tidsmaskin. Med hjälp av denna förflyttar han sig tillbaka i tiden till slagfältet i Waterloo 1815 just innan stridigheterna mellan Napoleon Ies franska armé och koalitionsarméerna under ledning av hertigen av Wellington skulle ta sin början. Tidsmaskinen råkar landa på Wellington då denne står i begrepp att lägga fram sin lysande plan för att besegra den franske kejsaren.

Se sketchen här:

http://www.youtube.com/watch?v=2vAvoaOaJNM

Resultatet blir att Napoleon vinner slaget, erövrar England och inför franska seder och bruk. Onekligen ett tankeväckande stycke contrafaktisk historieskrivning. Nu blev det ju förstås inte så. Med nederlaget i Waterloo några mil utanför Bryssel i dagens Belgien var Napoleon Bonaparte en slagen man. Han tvingades fly från slagfältet, abdikera från kejsartronen och gå i exil på ön S:t Helena i Atlanten där han avled i magcancer 1821.

Man kan på goda grunder se Napoleon som sin tids Hitler, undantagandes den fruktansvärda judeutrotningen. Dessutom var Napoleon i någon mening den förste fascisten med sin faiblesse för auktoritär ledning, militärparader, stiliga uniformer och en aggressiv utrikespolitik. Napoleonkrigen varade emellertid dubbelt så lång tid som Andra världskriget. De utkämpades 1803 – 1815 och blev därmed den blodigaste konflikt som drabbat Europa sedan Trettioåriga kriget 1618 – 1648. Napoleonkrigen ledde bland annat till att Sverige förlorade Finland till Ryssland (en klen tröst var att man som kompensation erhöll Norge).

Napolean-at-WaterlooNapoleon deppar efter förlusten vid Waterloo.

Napoleon var hatad såväl som älskad i sin samtid och har så förblivit efter sin död. En som hatade honom med särskild frenesi var för övrigt den svenske konungen Gustaf IV Adolf, som betraktade honom som Uppenbarelsebokens vilddjur. Liksom Adolf Hitler kom Napoleon Bonaparte (1769 – 1821) ur enkla förhållanden. Medan Hitler av det militära etablissemanget föraktfullt kallades ”korpralen”, gick Napoleon under den nedsättande benämningen ”korsikanen” efter sin födelseort Korsika.

Napoleon var en produkt av den Franska revolutionen 1789, vilken gjorde det möjligt för ”uppkomlingar” att avancera i graderna. Efter att ha tagit makten efter sin återkomst från ett fälttåg i Egypten i den så kallade Brumaire-kuppen 1799, lät Napoleon utropa sig till kejsare den 2 december 1804 efter att själv ha placerat kronan på sitt huvud. Så hade för övrigt även vår egen konung Carl XII gjort vid sin kröning 1697.

Efter Napoleons kröning översköljdes den europeiska kontinenten av olika krig mellan Napoleons franska trupper å ena sidan och ett antal koalitioner å den andra. Länge syntes de franska arméerna och dess hyllade fältherre oövervinneliga.

hitlerAdolf Hitler kallades föraktfullt ”korpralen” av det militära etablissemanget.

En vändpunkt inträdde med Napoleons katastrofala fälttåg i Ryssland 1812, och året därpå besegrades de franska styrkorna i slaget vid Leipzig som varade i tre dagar.  Dåvarande svenske kronprinsen Carl Johan, vilken som fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte tidigare slagits vid Napoleons sida, deltog nu på den antifranska alliansens sida. Slaget vid Leipzig blev det största fältslag som utkämpats i Europa före Första världskriget och involverade en halv miljon man. Den svenske författaren Claes Livijn, vilken tjänstgjorde som auditör vid ett svenskt regemente, skrev följande den 19 oktober 1813 till sin barndomsvän Lorenzo Hammarskjöld:
  

Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25. 000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser.

Napoleon tvingades abdikera den 3 maj 1814 och som en reträttpost bli guvernör på ön Elba utanför Toscanas kust. Den 26 februari 1815 tog sig emellertid den avsatte kejsaren tillsammans med 1000 soldater på tre fartyg tillbaka till Frankrike, där han hälsades med entusiasm och återinsattes på tronen. Sedan Napoleon utan svårighet samlat ihop en krigsmakt omfattande över 100 000 man återupptogs krigandet, och den 18 juni 1815 stod slaget vid Waterloo mellan 73 000 man ur den franska armén och 67 000 från en koalition bestående av Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna, vilken leddes av sir Arthur Wellesley, hertigen av Wellington (1769 – 1852).

Det nio timmar långa fältslaget såg till en början ut att gå Napoleons väg, men sedan fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher anlänt till slagfältet och med sina preussiska trupper krossat Napoleons högra flank var det hela avgjort. Napoleon tvingades på flykt medan hans ledande marskalk, Michel Ney, arkebuserades av de franska rojalisterna efter Napoleons andra abdikation.

För hertigen av Wellington gick det betydligt bättre. Han hälsades på många håll som Europas frälsare. Han gick vidare i karriären genom att i tidernas fullbordan bli både premiärminister och utrikesminister.

IMG_1576[2]Monumentet i Waterloo uppfördes 1826 för att hedra de stupade.

Att besöka det gamla slagfältet vid Waterloo 198 år efter de historieavgörande händelserna är en sällsam upplevelse. Landskapet domineras av ett pyramidformat och 41 meter högt, gräsbevuxet jordmonument som uppfördes ett årtionde efter slaget för att hedra minnet av de stupade. Intill monumentet finns även ett museum samt ett vaxkabinett som avbildar slagets viktigaste personligheter.

Kontentan av Napoleonkrigen blev att det Tysk-romerska kejsarriket upplöstes, att en gryende nationalism inträdde i Tyskland och Italien, att det spanska imperiet började nystas upp samt att Storbritannien blev ledande världsmakt under det närmast följande seklet.

1814 – 1815 hölls den så kallade Wienkongressen som ett försök att skapa ordning i den oreda som Franska revolutionen och de följande Napoleonkrigen skapat. Centralgestalt i Wien var den ärkekonservative österrikiske statsmannen furst Klemens von Metternich. Den nya indelning av Europa som blev följden av Wienkongressen ledde dock till nya och, skulle det visa sig, oöverstigliga problem.

Napoleonkrigen ingrep på ett tragiskt sätt i otaliga människors liv. Här sången ”Bonny Light Horseman” med den irländska gruppen Planxty med motiv från dessa förödande krig:

http://www.youtube.com/watch?v=2OGfeu1JYbg

När Europas karta ritades om togs ingen hänsyn till etniska förhållanden, och som resultat därav uppstod exempelvis den serbiska nationalism som i förlängningen ledde fram till skotten i Sarajevo 1914 som triggade i gång Första världskriget. Detta krig medförde det andra tyska kejsarrikets fall och det ryska tsardömets undergång med påföljd att Hitler och nationalsocialismen fick makt över Tyskland samt att Lenin och kommunisterna tog över ledningen i Ryssland och bildade Sovjetunionen. 1939 startade Hitler Andra världskriget genom invadera Polen, och efter krigsslutet 1945 inträdde det Kalla krigets skede som fick ett slut först med Berlinmurens fall 1989.

imagesCAJ3T653Det österrikisk-ungerska ärkehertigparet inför den bilfärd i Sarajevo 1914 som skulle bli deras sista.

Därmed var cirkeln sluten för den jämnt 200-åriga utveckling som inletts med den brutala Franska revolutionen 1789.

Fotnot: Filmen Waterloo (1970), en internationell samproduktion, i regi av den sovjetiske regissören Sergej Bondartjuk kan rekommenderas för den som vill få en levande bild av vad som tilldrog sig på slagfältet 1815. I rollen som Napoleon Rod Steiger och som Wellington Christopher Plummer.