Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Palestinska myndigheten fortsätter betala ut terroristlöner trots israeliskt förbud

USAs dåvarande vicepresident Joe Biden och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas i Ramallah 2010.

”Vi betalar ut runt 50 miljoner shekel (15 miljoner US dollar eller omkring 125 miljoner kronor) per månad i löner.” Det sade Qadri Abu Bakr, kommissionär för fångaffärer, till The Times of Israel nyligen. De ”löner” han åsyftade var de bidrag palestinaarabiska terrorister och deras familjer erhåller från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/plo-says-15-million-per-month-being-paid-in-terror-stipends/

Sammanlagt utbetalade Palestinska myndigheten enligt The Times of Israel den 4 mars 2021 under 2020 181 miljoner US dollar eller närmare 1,5 miljarder svenska kronor. Myndigheten har i flera årtionden använt utländska bidragspengar för att belöna fängslade eller frigivna dömda terrorister och deras familjer.

Även familjerna till ”martyrer” – det vill säga självmordsbombare eller terrorister vilka oskadliggjorts av israelisk militär eller polis – belönas på detta sätt för de ”uppoffringar” de gjort för den palestinaarabiska saken.

”Eftersom den Palestinska myndigheten ger bort mer pengar för längre israeliska fängelsedomar får de fängelsekunder som spärrats in för de mest brutala terrorattackerna mer understöd från Ramallah”, heter det i artikeln i The Times of Israel.

Under de senaste två åren har Israel introducerat ny lagstiftning syftande till att lagföra palestinaarabiska banker vilka gör utbetalningar som belöning för terrorism. Den Palestinska myndigheten har dock sökt efter kryphål i lagen i syfte att kunna fortsätta utbetalningarna.

USA-studenten Taylor Force mördades av en palestinaarabisk terrorist 2016.

Enligt Qadri Abu Bakr erhöll nyligen cirka 7500 frigivna terrorfångar utbetalningar från PLO. Utbetalningar till de omkring de 4500 som alltjämt befinner sig bakom lås och bom förbereds. Den amerikanska Trump-administrationen stoppade bidragen till palestinaaraberna delvis på grund av sagda terrorlöner, vilka på engelska ibland kallas pay-for-slay.

Detta skedde genom den så kallade Taylor Force Act, som antogs i senaten 2018 efter att ha fått stöd från såväl republikaner som demokrater. Lagen är uppkallad efter den 28-årige amerikanske studenten och arméveteranen Taylor Force från Vanderbilt University i Nashville, Tennessee, som 2016 knivhöggs till döds i Tel Aviv av en palestinaarabisk terrorist under en studieresa. https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Terrorism/Victims/Pages/Taylor-Force.aspx

Forces mördare, Bashar Mashala, sköts till döds av israelisk polis men eftersom Mashala räknas som ”martyr” får hans familj månatliga utbetalningar från Palestinska myndigheten. Terroristen ifråga skadade i samband med mordet på Force ytterligare elva personer inklusive en havande kvinna.

Biden-administrationen har förutskickat att den kan komma att återuppta det ekonomiska biståndet till den Palestinska myndigheten, men detta kan visa sig bli problematiskt med tanke på the Taylor Force Act och the Anti-Terrorism Clarification Act som förbjuder bidrag till entiteter vilka understödjer terrorism. https://unitedwithisrael.org/can-biden-renew-aid-to-palestinians-and-still-adhere-to-taylor-force-act/

Ann Linde ser på terrorlönerna som ”en form av socialbidrag”.

Representanter för Vänskapsförbundet Sverige-Israel har sammanträffat med utrikesminister Ann Linde (S) och framfört önskemålet att Sverige som betydande biståndsgivare till Palestinska myndigheten skall ta avstånd från utbetalningarna till terrorister och deras familjer. Enligt referat från mötet duckade Linde för frågan med att förklara att hon såg på dessa utbetalningar som ”en form av socialbidrag”. https://www.varldenidag.se/nyheter/ann-linde-kallade-terroristloner-for-socialbidrag/reptaD!XWGYJvmiNADqEJhqzUHT1g/

Biden kommer att göra ”Abbas great again”

Dåvarande vicepresidenten Joe Biden under ett möte med Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas.

We will see a series of processes to, shall we say, ”Make Abbas great again” – to revitalize him, to breath life into him. https://worldisraelnews.com/biden-will-make-abbas-great-again-says-israeli-pundit/

Så uttryckte sig Shimrit Meir, en erkänd bedömare av arabiska frågor, i en intervju i Radio 103 i Tel Aviv nyligen angående vilket slags Mellanöstern-politik som kan förväntas av en Biden-administration, om en sådan skulle bli verklighet när alla turer kring det amerikanska presidentvalet är avklarade. https://www.eng.arenajournal.org.il/swot-shimrit-meir

Ett av målen med den nya amerikanska politiken skulle kunna vara att skapa en situation som gör det möjligt för Abbas, som fyllde 85 år den 26 mars, att avgå med värdigheten i behåll. Någon given efterträdare finns dock inte. Demokraterna i USA  kan vidare förväntas förespråka en tvåstatslösning samt söka återgå till det kärnvapenavtal med Iran som Donald Trump sade upp. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Meir menar dock att det vore mindre lyckat av en nytillträdd USA-administration att inom en snar framtid söka återuppäcka de för överskådlig framtid döda samtalen mellan Israel och den Palestinska myndigheten.

Shimrit Meir: ”We will indeed see a series of American steps to bring back economic aid /to the Palestinians/ ´, opening an American consulate in east Jerusalem that could be a source of conflict with the Israeli government, and there could be an invitation of a Palestinian representative to visit Washington.”

Arabexperten Shimrit Meir tror att Biden kommer att försöka göra PLO-ledaren Abbas ”great again”.

Enligt Meir finns det vidare risk för att det kommer att skära sig rejält mellan USA och Saudiarabien med en demokratisk administration i Vita huset: Demokraterna är motståndare till Saudiarabien och Biden har själv,  liksom parhästen Kamala Harris, kritiserat den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.

Med andra ord kommer en Biden-administration av allt att döma i hög grad äventyra de framsteg som gjorts under president Donald Trump, vilken genom sin förhandlingsskicklighet utverkade fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan.

Socialistiska och antisemitiska demokratiska kongressledamöter såsom Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez, liksom den troligen blivande vicepresidenten Kamala Harris, kommer tvivelsutan att utöva en stark press på den sköre Joe Biden att föra en pro-palestinsk och Israel-fientlig politik. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/07/antisemitism-och-socialism-i-amerikanska-kongressen/

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Vårtalet 2019: Åkessons avrättning av Socialdemokraterna

Så har SD-ledaren Jimmie Åkesson begått sitt traditionella vårtal på den gamla fängelseön Långholmen i södra Stockholm. Det sjunde i ordningen, om jag räknat rätt. Jag har närvarat vid de flesta av dessa men avstod denna gång av hälsoskäl. Jimmie tycks dock ha skött sig med den äran även utan min fysiska närvaro. Hela det nära halvtimmen långa vårtalet kan avnjutas här:

Det som gläder mig mest med SD-ledarens vårtal är hans avrättning av Sveriges traditionella maktparti Socialdemokraterna. Ni vet det parti som har gemensamma rötter med kommunismen (fram till 1917) och som lika förutsägbart som lögnaktigt brukar kritisera det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik för rötter i nazismen och den så kallade vit makt-rörelsen fast S-partiet självt har en hel rödbrun kyrkogård i den väl tilltagna garderoben. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Så här utlät sig Jimmie Åkesson:

Stefan Löfven, ni kröp för nazismen, ni kröp och kryper för kommunismen och ni kryper för islamismen. Sluta upp med hyckleriet och sopa framför egen port. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/akesson-vartalar-ger-kanga-till-lofven

Personligen tror jag emellertid inte det räcker med en sopkvast för att avlägsna sosseriets motbjudande totalitära bråte som tornat upp sig framför den egna porten. Det blir nog till att använda en lyftkran modell större.

PLO-polisen med nära band till socialdemokratins ”kära systerparti” al-Fatah i nazihälsning.

Åkesson inledde litet skämtsamt med att antyda att den kyliga väderleken kunde ha något att göra med att ett stort antal flygplan stått kvar på marken till följd av den nu avblåsta pilotstrejken på SAS. Detta förutsatt att flygplansdrift ger upphov till temperaturstegring, som klimatstollarna i och utanför Miljöpartiet söker göra gällande (vilket naturligtvis är en veritabel skröna i stil med chemtrails och liknande).

Förutom den ytterst välförtjänta kängan till Löfven och sosseriet redogjorde Jimmie Åkesson ävenledes för Sverigedemokraternas syn på EU och Europa.: ”Det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa. Det handlar om hur vi ska samarbeta och vilket Europa vi ska samarbeta i.”

De verkliga Europa-vännerna återfinns inte bland federalisterna i Bryssel.

SD-ledaren menade vidare att de verkliga Europa-vännerna ingalunda återfinns bland federalisterna i Bryssel utan hos EU-kritiska partier såsom SD.

Jimmie Åkesson fyller 40 år den 17 maj. Han har varit partiledare för Sverigedemokraterna i 14 av dessa; det var 2005 han efterträdde Mikael Jansson. Vårtalet 2018 visar att han under hela denna tid har utvecklats som talare. Det är fullt möjligt att det nyss begångna vårtalet 2019 var hans hittills bästa tal.

1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

Soros bakom misslyckade protester mot Kavanaugh – och hans ”nya världsordning” är på väg att raseras

George Soros, 88, har anledning att se nedstämd ut – hans dröm om en ny världsordning är på väg att raseras av Donald Trump.

Det väckte visst uppseende när Rudy Giuliani, borgmästare i staden New York 1994-2001 och numera president Donald Trumps personlige advokat, lördagen den 6 oktober retweetade en tweet som kallade den notoriske vänstermecenaten och miljardären George Soros ”anti-Christ” (anti-Krist). https://www.jta.org/2018/10/08/news-opinion/the-telegraph/rudy-giuliani-calls-george-soros-anti-christ

Bakgrunden var att Trump dagen innan i ett inlägg på Twitter hävdat att Soros delvis legat bakom de vildsinta protesterna mot utnämningen av domare Brett Kavanaugh till USAs Högsta domstol (HD). Enligt Trump var banderoller och plakat som demonstranterna – av Trump benämnda ”a left-wing mob” – ”paid for by Soros and others”. https://www.politico.com/story/2018/10/09/trump-kavanaugh-paid-protesters-883617

Protesterna rönte dock föga framgång, eftersom Kavanaugh av senaten valdes in som domare på livstid i HD med röstsiffrorna 50-48 efter den avgångne Anthony Kennedy. https://www.nbcnews.com/video/brett-kavanaugh-sworn-in-as-supreme-court-justice-1339601987805?v=railb&

Man behöver definitivt inte se Soros som någon ”anti-Krist” för att rikta kritik mot honom. Det vänsterliberala etablissemanget tenderar att regelmässigt avfärda varje form av kritik mot George Soros, som är av judisk börd, som högerkonspirationer med antisemitisk touch. Detta ter sig dock problematiskt när det gäller Trump, vars svärson och chefsrådgivare Jared Kushner är ortodox jude; Kushner är gift med Ivanka Trump, som konverterade till judendomen innan hon gifte sig med Jared.

Donald Trump kan vidare på goda grunder anses vara USAs mest Israel-vänlige president någonsin som bland annat flyttat den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Mig veterligt har inte heller Rudy Giuliani någonsin kallats antisemit. På meritlistan står bland annat att han under sin tid som framgångsrik borgmästare i New York 1995 kastade ut PLO-ledaren Yassir Arafat från en konsert i Lincoln Center. https://observer.com/2015/10/when-rudy-giuliani-booted-yasser-arafat/

Vänstermobben protesterar mot domare Brett Kavanaugh utanför kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Inte heller kan vänsterfeministen Asra Q Nomani, som den 7 oktober i en debattartikel i ansedda The Wall Street Journal gav Trump rätt i att åtminstone en del av de Kavanaugh-fientliga demonstranterna hade mottagit finansiellt stöd från organisationer knutna till George Soros, gärna påstås vara antisemit. https://www.wsj.com/articles/george-soross-march-on-washington-1538951025

I ett inlägg med rubriken George Soros´s March on Washington skriver Nomani bland annat följande:

Yet he /Donald Trump/ has a point (…) Yet while most demonstrators are not paid for their efforts, their protests at the Capitol Saturday, and the ones that have included stalking lawmakers inside and outside their offices, are organized by groups of which Mr. Soros is an important patron.

Asra Q Nomani konstaterar att Soros paraplyorganisation Open Society Foundations eller liknande fonder stöder minst ett 80-tal olika så kallade progressiva frågor. Vidare: ”At least 20 of the largest groups that led the Saturday anti-Kavanaugh protests have been Open Society grantees.”

Soros Open Society Foundations skänkte enligt uppgift cirka 13 miljoner US dollar till det Demokratiska partiets presidentvalskampanj 2016 till förmån för Hillary Clinton. Organisationen har vidare frikostigt stött verksamheter syftande till att bland annat avskaffa Israel som judisk stat samt aktivt motverkat motstånd mot islamism och jihadism. Den hamnade också på tapeten 2014, då den vänsterextrema stiftelsen Expo begåvades med 25 000 US dollar för att påverka EU-valet i Sverige.

För dessa Soros-pengar bildades Tillsammansskapet med syftet att motarbeta EU-kritiska Sverigedemokraterna. Således dök det vid nära nog alla större SD-möten upp mötesstörare som sökte hindra SD-ledaren Jimmie Åkesson från att tala genom att skramla med nycklar, blåsa i tutor och visslor och vända ryggen mot talaren.

George Soros föddes som György Schwarz i en sekulär judisk familj i Budapest den 12 augusti 1930. Han överlevde Förintelsen och lyckades 1947 ta sig till London, där han genomgick en högre ekonomiutbildning. 1956 flyttade han till New York där han omsider etablerade sig som en framgångsrik finans- och affärsman. Soros erfor redan i ungdomsåren vad man kan kalla något slags messiansk kallelse och började se sig som ett gudomligt redskap.

Soros-pengar gick till Expo för att finansiera den vänsterextrema stiftelsens ansträngningar att påverka EU-valet 2014. Fotomontage: Nyheter idag

Vad som är viktigt att konstatera är emellertid att Soros judiskhet saknar betydelse i sammanhanget. Han är inte en del i någon ”judisk världskonspiration” utan kan tvärtom betecknas som en ”självhatande jude” som exempelvis vill avskaffa Israel som en judisk statsbildning. Soros vill etablera en värld helt utan gränser och restriktioner när det gäller migration. Det gör honom inte mindre farlig, snarare tvärtom: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/27/ar-george-soros-varldens-farligaste-man/

Soros fick en chock när Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet 2016 till Donald J. Trump, en man som står för allt Soros avskyr: en stark nationalstat, restriktioner mot invandring, ett starkt och judiskt Israel, en ovilja att ansluta sig till evangeliet om den människoframkallade globala uppvärmningen, kritik mot vänsterliberalismen, med mera, med mera.

Soros fruktar nu, inte utan skäl, att Trump är på väg att rasera den dröm om den ”nya världsordning” som han lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att försöka realisera. https://prophecyinthenews.com/world_news/george-soros-trump-has-almost-destroyed-the-new-world-order/