Posted tagged ‘Polen’

Svenska artister (XXXIII): Bertil Boo

15 april, 2018

Det är lätt att förstå varför Bertil Boo blev en av Sveriges populäraste och mest folkkära artister någonsin: han hade en vacker barytonstämma och han var en chosefri och trevlig person med enkel bakgrund. Och såvitt jag vet var Boos halvsekellånga karriär kemiskt fri från skandaler.

Bertil Boo föddes den 16 januari i Bohults socken i Askersund i Närke som det yngsta av 15 (!) syskon. Han avled i Sundbyberg, där han bodde i en villa, den 20 juli 1996. Fadern, som varit indelt soldat, dog då Bertil var elva år gammal. Hans liv har tecknats av Ingemar Norlén i boken Bertil Boo: ett liv i sång (2014).https://www.adlibris.com/se/bok/bertil-boo-ett-liv-i-sang-9789187685088

Bertil Boo som yrkesutövande bonde.

Boo visade tidigt prov på sångliga utförsgåvor och framträdde offentligt första gången på ett fackföreningsmöte då han var tolv år gammal. Vid mogen ålder var han verksam som bonde, varför det givna epitetet för hans del blev ”den sjungande bonden” eller ibland ”barytonbonden”.

Det stora genombrottet kom 1946 i radioprogrammet Frukostklubben, med Sigge Fürst som programledare, som i princip hela Sveriges befolkning lyssnade på varje lördagsmorgon. Boo framförde där den smördrypande sentimentala sången ”Violer till mor”, som skivbolaget Sonora sålde i 250 000 exemplar under några månader efter lanseringen:

Det gällde att smida medan järnet var varmt, och 1946 fick Boo en ny hit med ”Sången om Warszawa” med det polska originalet ”Piosenka o mojej Warszawie”, som var mycket populär i det efterkrigstida Polen, som förlaga. Sången handlar om det lidande Warszawa åsamkats under kriget men också om den orubbliga viljan att återuppbygga staden. https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

Det är nog ingen stor överdrift att påstå Bertil Boo och hans sångkonst träffade det svenska folket som en kraftig smäll i solar plexus och lade grunden för en popularitet som kom att vara i flera decennier. Ett av sina sista framträdanden gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Då var han svårt sjuk i leukemi men ville ändå inte svika sina kvarvarande fans.

Likheterna mellan Stefan Löfven och Bertil Boo är onekligen påfallande.

Här en länk till en artikel som utgår från Boos genombrott i Frukostklubben: http://www.minnenasjournal.nu/tarar-kaos-nar-barytonbonden-bertil-boo-blev-superidol/

Under den senare fasen av sin artistbana uppträdde Bertil Boo ofta i exempelvis kyrkor och kapell samt på pensionärsträffar tillsammans med artister såsom Harry Brandelius och Thory Bernhards. I yngre dagar spelade Boo, förutom att göra sångliga insatser, trummor i Loongs orkester. Han medverkade också i nio Åsa-Nisse-filmer.

När Bertil Boo avled 82 år gammal 1996 skulle det dröja 18 år innan Stefan Löfven, som är påfallande lik Boo, utsågs till Sveriges statsminister.

Ytterligare en vida populär sång som ingick i Boos repertoar var ”Hälsa dem därhemma”:https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

 

Annonser

Många polska judar föredrog Tyskland efter kriget

7 mars, 2018

Såväl nazityskar som inhemska polacker mördade judar under Förintelsen.

I ett dokument som av the Simon Wiesenthal Center överlämnats till den aktade israeliska tidningen Jerusalem Post framgår, att Polen under Förintelsen behandlade judar så illa att de i landet kvarvarande judarna hellre emigrerade till Tyskland än stannade kvar i Polen. http://www.jpost.com/Diaspora/1946-US-document-reveals-Poles-treated-Jews-as-badly-as-Germans-did-543940

Det avhemligade dokumentet, daterat den 15 maj 1946 och rubricerat The Jews in Poland Since the Liberation, härrör från en gren av det amerikanska utrikesdepartementet State Department och tar upp den motbjudande behandlingen av judar i Polen före, under och efter Andra världskriget. Handlingen jämställer den polska och nazityska förföljelsen av den judiska befolkningsgruppen, som har en historik i Polen som går ungefär 1000 år tillbaka i tiden.

Samma dag som Wiesenthal-centret överlämnade den amerikanska handlingen till Jerusalem post – den 28 februari 2018 – besökte en polsk delegation den judiska staten Israel i akt och mening att diskutera den kontroversiella polska Förintelse-lagen, som gör det till ett brott att påtala polsk medverkan i Förintelsen.

En polsk delegation på besök i Israels utrikesdepartement i Jerusalem den 1 mars för överläggningar om den kontroversiella polska Förintelse-lagen.

Enligt rapporten var de efterkrigstida antijudiska handlingarna i Polen en fortsättning på de aktiviteter som inletts av högerinriktade grupper före 1939, då Tyskland och Sovjetunionen invaderade Polen och därmed gav upphov till Andra världskriget. Många polacker anammade de nazityska rasteorierna och förföljde judar lika kraftfullt som de tyska nationalsocialisterna gjorde under ockupationen.

Jan Tomasz Gross, en polskfödd professor vid Princeton-universitetet i USA med judisk bakgrund, har hävdat att polacker under kriget dödade fler judar än tyskar. Enligt Gross skulle polacker ha dödat upp till 30 000 tyskar och omkring 70 000 till 90 000 judar, kanske fler. Den polska staten har efter detta påstående hotat Gross med åtal och tillbakadragande av en hög utmärkelse. https://www.theguardian.com/world/2015/oct/16/poland-anger-over-claim-that-poles-killed-more-jews-than-germans-during-war

Den nya Förintelse-lagen i Polen har nu resulterat i sitt första rättsfall: den polska opinionsgruppen the Polish League Against Defamation har stämt den argentinska dagstidningen Página/12 för att ha använt ett foto som föreställer polska soldater bekämpande kommunister efter krigsslutet för att illustrera en artikel om pogromen i Jedwabne i juli 1941, då minst 340 judar massakrerades av lokala polacker. https://www.reuters.com/article/us-israel-poland/polish-group-sues-argentine-paper-under-new-holocaust-law-idUSKCN1GF0RF

Polens biträdande utrikesminister, Michael Wojcik, stöder stämningen av Página/12.

Nämnas kan att Polens biträdande justitieminister, Michal Wojcik, har uttryckt sitt gillande över stämningen.

Det rapporteras från Polen, ett land med en månghundraårig antisemitisk historia, att antalet antisemitiska incidenter i landet har ökat efter tillkännagivandet av den nya Förintelse-lagen. Bland annat har en sprängladdning detonerat vid förintelse-museet i Auschwitz-Birkenau. Många judar i Polen – det finns högst 10 000 kvar i landet – uppges nu ifrågasätta om de har en framtid i Polen. https://www.theguardian.com/world/2018/feb/10/polands-jews-fear-future-under-new-holocaust-law-nazi-atrocities

Det finns all anledning ifrågasätta den nya lag i Polen som kriminaliserar omnämnandet av polska grymheter mot judar inom ramen för Förintelsen, enkannerligen termen ”polska dödsläger”. Den spär tvivelsutan på den i mitt tycke ofta oberättigade kritik som riktats mot Polens konservativa regering och är helt klart kontraproduktiv för Polen som nation: Polen skämmer helt enkelt ut sig internationellt.

Vilket är övermåttan trist för en Polen-vän som denna bloggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

 

Vill Island ta över den antisemitiska ledartröjan?

21 februari, 2018

Vill Island ta över den antisemitiska ledartröjan i Europa i konkurrens med Polen?

Frågan är enligt min mening berättigad sedan det meddelats att ledamoten i parlamentet Alltinget, Silja Dögg Gunnarsdóttir från det liberala Framstegspartiet, föreslagit att omskärelse av pojkar under 18 år skall kunna straffas med upp till sex års fängelse. Frågan kommer att diskuteras och avgöras i Alltinget framöver. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/island-kan-bli-forst-i-europa-att-forbjuda-manlig-omskarelse

Det har uppgivits att Gunnarsdóttir fick idén till förslaget om förbud mot manlig omskärelse när hon insåg att Island redan har ett förbud mot kvinnlig omskärelse.

Silja Dögg Gunnarsdóttir vill förbjuda manligt omskärelse.

Det finns flera problem med Silja Dögg Gunnarsdóttirs förslag. Det mest uppenbara är att kvinnlig respektive manlig omskärelse är väsensskilda. Kvinnlig omskärelse innebär regelrätt könsstympning, något som inte kan sägas om manlig omskärelse.

När det gäller den kvinnliga varianten avlägsnas klitoris, varmed förmågan till sexuell njutning praktiskt sett försvinner. I den mer omfattande versionen, så kallad babylonisk omskärelse, avlägsnas även de yttre blygdläpparna. I den manliga omskärelsen tas yttre delen av förhuden på penis bort, ett ingrepp som varken tar bort förmågan till sexuell njutning eller är skadlig på annat sätt. Mer om kvinnlig respektive manlig omskärelse på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2012/07/12/omskarelse-behovet-av-nyansering/

Om Island genomför det framlagda förslaget om förbud mot manlig omskärelse så innebär det också i praktiken förbud mot judendomen. Omskärelsen är en definierande del av den judiska identiteten som av tradition ses som ett förbund mellan Gud och det utvalda judiska folket, vilket ingicks mellan Gud och patriarken Abraham för vid pass 4000 år sedan.

Den manliga omskärelsen har verksamt bidragit till att hålla samman det judiska folket genom historien. Omskärelseritualen, som traditionellt utförs på åtta dagar gamla gossebarn, är ett sakrament och samtidigt en glad högtid inom judendomen som kallas brit mila. Omskärelsehandlingen utförs av en för ändamålet utbildad person som kallas mohel. Den mest kände omskurne juden är naturligtvis Jesus Kristus. https://sv.wikipedia.org/wiki/Berit_mila

Polens president Andrzej Duda.

I Polen har presidenten Andrzej Duda nyligen godkänt en lag som förbjuder omnämnandet av polsk delaktighet i Förintelsen av sex miljoner judar under Andra världskriget. Det åligger nu den polska författningsdomstolen att ta slutlig ställning till om lagen är förenlig med landets grundlag. Ett annat lagförslag syftar till att förbjuda judisk kosherslakt. De nya antijudiska lagarna i Polen har framkallat upprördhet på olika håll i världen, och detta inte enbart inom judiska kretsar, något som också varit fallet med det isländska lagförslaget enligt ovan.

Till detta skall läggas att polska dignitärer, från premiärministern och neråt, ett flertal gånger ertappats med ”foten i munnen” genom klassiskt antisemitiska uttalanden som att judarna inte gjorde  motstånd mot nazisterna och att de själva deltog i Förintelsen. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5108605,00.html

Silja Dögg Gunnarsdóttir och hennes meningsfränder tror möjligen att förslaget om att förbjuda manlig omskärelse kan genomföras smärtfritt på grund av det ringa antalet judar i landet – uppskattningar visar att det finns omkring 90 judar på Island men vare sig judisk församling eller synagoga. Den judiska närvaron sträcker sig dock tillbaka till 1600-talet. http://www.islandsbloggen.com/2011/10/rabbinstudenter-hittade-90-judar-pa.html

Nu är det dock inte bara inom judenheten manlig omskärelse förekommer – så sker även inom islam, låt vara att ritualen har en mer grundläggande betydelse för judar än för muslimer. På Island finns runt 700 praktiserande muslimer och en moské i Reykjavik. Dessutom låter män omskära sig av exempelvis hygieniska och anatomiska skäl. Det beräknas att cirka en tredjedel av alla omskurna män i USA har genomgått ingreppet i fråga av andra skäl än religiösa.

Brit mila är en av judendomens viktigaste ceremonier.

Det är möjligt att Silja Dögg Gunnarsdóttir ser sitt förslag om förbud mot manlig omskärelse som i första hand en jämlikhetsfråga. Jag gissar emellertid att hon i likhet med andra klåfingriga förbudsivrare inte satt sig in i frågans religiösa och etniska dimensioner. I och med att det riktar sig mot såväl judar som muslimer kan det – och med all rätt – uppfattas som ett i vid mening antisemitiskt förslag.

Fotnot: Islands befolkning uppgick 2016 till 334 252 varav cirka 10 procent med invandrarbakgrund.

Polens överrabbin varnade för ny lagstiftning 2016

11 februari, 2018

Så kallade folktyskar stationerade i polska Belzec vid vaktstugan till det nazityska dödslägret på samma plats.

Polens president, Andrzej Duda, undertecknade nyligen en lag enligt vilken personer – såväl polacker som andra – kan dömas till maximalt tre års fängelse om de påtalar polsk delaktighet i den nazityska Förintelsen under Andra världskriget. Exempelvis om de använder termen ”polska dödsläger”.

Jag har på min blogg riktat skarp kritik mot den nya lagen, som jag menar skämmer ut Polen: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

Därmed inte sagt att frågan är alldeles enkel. Således har Michael Schudrich, född i New York 1955 och Polens överrabbin sedan 2004, sökt problematisera diskussionen om lagen i en brittisk video där han anser att lagens kritiker och de som stöder lagen ”skriker åt varandra” istället för att föra ett meningsfullt samtal. Den bitskaste kritiken riktar Schudrich mot sådana israeliska talespersoner vars uttalanden han karaktäriserar som ”skrämmande”. https://www.facebook.com/i24newsEN/videos/914186058750064/

Polens överrabbin Michael Schudrich (till vänster) vid begravningsplatsen i Bodzentyn i augusti 2009. Till höger kantor Maynard Gerber från Stora synagogan i Stockholm. Foto: Tommy Hansson

Överrabbinens uttalanden kom kort tid efter det att han träffat president Duda och haft en timmes långt samtal med denne. Det märks tydligt av den brittiska intervjun med Schudrich att denne är ytterligt mån om att dels värna judiska intressen, dels inte vara alltför kritisk mot den nya polska lagen som han uttrycker förståelse för.

Riktigt så lät det inte när Schudrich den 29 januari 2018 intervjuades av den israeliska tidningen Arutz Sheva. Här påminner överrabbinen om att han i enskilda samtal med polska makthavare redan 2016 varnade för den lagstiftning om som då var i vardande. Det är nog ingen vild gissning att han under mötet med president Duda blivit tillhållen att vara försiktigare i sina uttalanden. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/241284

”Huvudproblemet är att språket i lagen ännu inte är tillräckligt klart”, säger Schudrich i intervjun och fortsätter: ”Frågan är hur de kommer att bestämma vad som anses vara en lögn och inte. När allt kommer omkring är det sant om jag säger att polacker mördade judar under Förintelsen. Om jag säger att polacker byggde Auschwitz så är det en lögn.”

Stora synagogan i Warszawa. Foto: Tommy Hansson

Michael Schudrich förklarar i denna intervju att han förespråkar ett oberoende organ som kan stöta och blöta alla förhållanden som kan ha betydelse för lagstiftningen. Detta borde inte vara för mycket begärt, då den judiska närvaron i Polen går tillbaka i tiden omkring 1000 år. Före Andra världskrigets utbrott fanns 3,2 miljoner judar i Polen varav cirka tre miljoner mördades under Förintelsen. I dag finns omkring 10 000 judar i Polen. Bara en förkrigstida synagoga används fortfarande i landet, den i Warszawa.

Jag kom i viss kontakt med överrabbin Michael Schudrich under min resa till Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 2009, då han medverkade vid återinvigningen av den nyrestaurerade judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

 

Ny lag om polsk delaktighet i Förintelsen: Polen skämmer ut sig

6 februari, 2018

Skylt med text på tyska och polska i Auschwitz-Birkenau.

Den polska senaten har med de mycket klara röstsiffrorna 57-23 antagit en kontroversiell lag som skall göra det olagligt att hänvisa till polackers deltagande i den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget. Den som exempelvis talar om ”polska dödsläger” riskerar fängelse enligt den nya lagen, vilken nu också har undertecknats av Polens president Andrzej Duda och därmed trätt i kraft. http://www.aljazeera.com/news/2018/02/poland-senate-passes-controversial-holocaust-bill-180201072130990.html

Den nya polska lagen tycks ha väckt mest negativ uppmärksamhet i den judiska staten Israel samt i USA, medan intresset (förutom i judiska kretsar) i Europa inklusive Europeiska unionen (EU) varit betydligt svalare med Ukraina som undantag. Michael Oren, Israels ställföreträdande premiärminister för diplomati, har citerats: ”Vad som startar med förnekelse av Förintelsen slutar med  förnekelse av vår rätt att försvara oss.” https://www.timesofisrael.com/israel-condemns-passing-of-polish-holocaust-law-but-takes-no-immediate-action/

Tidigare utrikesministern, knesset-medlemmen Tzipi Livni, har kallat den nya polska lagen ”en dubbel spottloska i Israels ansikte”. Heather Nauert, talesperson i det amerikanska utrikesdepartementet, har sagt att termen ”polska dödsläger” visserligen är felaktig men att den omdiskuterade polska lagstiftningen riskerar ”underminera yttrandefrihet och akademisk debatt”.

En karta över dödsläger, större koncentrationsläger och judiska ghetton i Polen under Andra världskriget.

Många polacker är angelägna om att motverka aversionen mot judar och är medvetna om den historiska antisemitismen i sitt hemland. Det blev uppenbart för mig då jag 2009 deltog i en studieresa till Polen som arrangerades av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) sedan jag bidragit med ett ekonomiskt tillskott till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn nära Kielce. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

Det är dock oomtvistligt att antisemitismens fula tryne fortfarande är en beklaglig verklighet i dagens Polen. Enligt en undersökning i regi av Centrum för forskning om fördomar vid universitetet i Warszawa, presenterad i den polska riksdagen sejmen, ställde sig mer än hälften av undersökningens deltagare bakom klassiska konspirationsteorier såsom att judarna kontrollerar världen genom media och banker.

90 procent av deltagarna hade aldrig träffat en jude. Antisemiter i Polen skyller vidare fortfarande Jesu död på judarna och tror att blod från kristna ingår som en del i judiska ritualer. https://forward.com/news/world/191155/poland-poll-reveals-stubborn-anti-semitism-amid-je/

Folkmordsorganisatören Reinhard Heydrich – tilltänkt efterträdare till Hitler.

Det var förvisso Nazityskland som administrerade den nationalsocialistiska dödsindustrin i samband med Andra världskriget. Dödsläger i Polen av typ Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Belzec, Sobibór, Lublin-Majdanek och Chelmno var således snarare nazityska än ”polska”. Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som föregick och var en förutsättning för Andra världskrigets utbrott, medförde att Polen delades upp i sovjetiska och tyska intressesfärer varvid Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland gav varandra fria händer i respektive ockupationsområden.

Enligt den nazityska strategin, som den utformats av säkerhetschefen och förintelseorganisatören Reinhard Heydrich (1904-42), skulle lokalbefolkningen i ockuperade länder och områden i möjligaste mån involveras i judeutrotningen. Den traditionella antisemitismen i Polen men också i exempelvis Ukraina och de baltiska staterna underlättade denna strategi. Mer om Heydrich, Hitlers tilltänkte efterträdare, här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhard_Heydrich

Under Förintelsen dödades mer än tre miljoner av de ursprungligen 3,2 miljoner polska judarna. Före Andra världskriget bestod närmare en tredjedel av Polens befolkning av olika minoritetsgrupper: 13,9 procent ukrainare, 10 procent judar, 3,1 procent vitryssar, 2,3 procent tyskar och 3,4 procent tjecker, litauer och ryssar. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Holocaust_in_Poland

På orten Jedwabne genomfördes i juli 1941 en massaker på 340-400 judar vilken först antogs vara orkestrerad av tyska Einsatz-kommandon. Det visade sig emellertid att de ansvariga varit ett 40-tal polacker från intilliggande orter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Jedwabne

Ett monument över judemassakern i polska Jedwabne.

Även efter krigsslutet förekom på flera platser i Polen pogromer vilka garanterat utfördes av polska medborgare. Den mest kända och omfattande av dessa massakrer genomfördes i staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn, den 4 juli 1946 då 42 judar bragtes on livet och ett 50-tal skadades. I Kielce hade 1918 fyra judar mördats i en pogrom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pogromen_i_Kielce

Antisemitismen behöll sitt grepp också i det kommunistiskt styrda, efterkrigstida Polen liksom var fallet i andra öststater såsom Tjeckien och Ungern. Den kulminerade i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av de omkring 25 000 judar som då fanns i landet att emigrera. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/11/09/det-judiska-polen-v-kommunistisk-antisemitism/

En av dem som flydde Polen 1968 var historikern Jan Tomasz Gross (född 1947), som i dag är professor i War and Society vid Princeton-universitetet i USA. Gross, som är av judisk släkt, har ingående studerat polskt judemördande. Han har i en artikel skrivit: ”Polacker dödade fler judar än tyskar under Andra världskriget.” Gross mest kända bok, Neighbors (2001), handlar om den ovan nämnda massakern i Jedwabne där Gross kom fram till att så många som 1600 judar kunde ha mördats av polacker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Tomasz_Gross

Polen hamnade 2016 på tionde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över prominenta antisemiter i världen på grund av att polska åklagare förhört Gross och hotat med fängelse för att denne alltför ingående studerat den polska medverkan till massmordet på sex miljoner judar. På samma lista kom vår egen utrikesminister Margot Wallström på åttonde plats för påståenden om israeliska ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Historikern Jan Tomasz Gross hotas av åtal på grund av sina studier i polsk förintelsehistoria.

Den polska staten har också hotat dra tillbaka en statlig utmärkelse Gross erhöll 1996. Gross har fått stöd av akademiker såväl i Polen som utomlands.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6411054

I dag finns i Polen cirka 10 000 judar vilket är ett avsevärt mindre antal än i Sverige. Det måste understrykas att mycket långt ifrån alla etniska polacker är antisemiter och det går även att skönja ett ökat intresse i landet för det judiska. Det är också välbelagt att en del polacker skyddade förföljda judar under kriget. Jag kan mycket väl förstå att polska myndigheter har tröttnat på historiskt inkorrekta uttryck som ”polska dödsläger”. Polen skämmer dock ut sig internationellt när man vill inskränka yttrandefriheten och hotar seriösa historiker med åtal och fängelse.

Att det fanns polacker med i bilden i samband med judeutrotningen kan ej förnekas, och även rent allmänt ställer jag mig mycket tveksam till att förbjuda åsikter: även felaktiga sådana måste enligt min mening få uttryckas, annars hamnar vi lätt i ett för det demokratiska och fria samhället bekymmersamt läge.

 

 

 

 

 

 

 

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

När fake news-media skall jaga fake news hos andra

27 januari, 2018

DNs chefredaktör Peter Wolodarski som domare över andra medier.

Det har rapporterats att fyra mäktiga medier i Sverige – Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges television och Sveriges radio – har slagit sina påsar ihop i akt och mening att inför valet den 9 september fästa uppmärksamheten på falska nyheter (fake news). Nämnda mediers redaktioner skall samverka med det nobla syftet att motverka vad som kallas desinformation. https://www.medievarlden.se/2018/01/54327/

Målsättningen anges vara att granska dels utsagor från politiska aktörer, dels påståenden som fått spridning i sociala media. En målsättning som vid ett första påseende kan tyckas vara såväl nödvändig som nobel. Tänker man efter en smula inställer sig emellertid flera frågetecken. Det mest grundläggande av dessa är: vem skall granska granskarna? De lär inte göra det själva.

Tvärtom ser jag ett tydligt syfte i den nu kungjorda granskningsverksamheten. Det består i att marknadsföra sig själva som höjden av seriositet och objektivitet och att i det sammanhanget leta fel och brister hos andra. Hos svenska – och säkerligen även hos andra – etablissemangsjournalister finns en oerhört uppblåst självbild som går ut på att de själva är sanningens och rättvisans otadliga förkämpar helt utan skavanker. Alla som vågar antyda något annat tenderar att avfärdas som lögnens och de falska nyheternas kolportörer.

De fyra mediajättarnas jakt på fake news skall därtill ske med stöd av Verket för innovationssystem (Vinnova), en statlig förvaltningsmyndighet som bildades 2001 och sorterar under näringsdepartementet. Tillförordnad generaldirektör är Leif Callenholm. Vinnova deltar i JPI Urban Europe-samarbetet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Verket_f%C3%B6r_innovationssystem

 

 

Etablerade media har varit flitiga med att publicera falska nyheter.

I mina ögon blir det närmast parodiskt när medier vilka själva gång efter annan ertappats med att sprida falska nyheter skall jaga sådana hos konkurrerande medieföretag. Detta gäller icke minst Dagens Nyheter. Nyligen anklagade exempelvis Polens ambassadör, Wieslaw Tarka, tidningen för att ge en djupt orättvis bild av en parad på Polens självständighetsdag den 11 november, där enstaka extrema inslag gjordes till representativa för hela evenemanget.

Polen ställdes också vid skampålen för att ha en otidsenlig kvinnosyn. Vid tillfället var Beata Szydlo landets tredje kvinnliga premiärminister, vilket kan jämföras med Sveriges 0 kvinnliga statsministrar (Sverige är det enda land i Norden som aldrig haft en kvinnlig regeringschef). http://www.friatider.se/polen-anklagar-dn-f-r-fake-news

DN medverkade också vid spridningen av påståendet att Sandvikens kommun tjänat en halv miljard kronor på invandringen. Detta avslöjades snart som en skröna, åstadkommen genom en blandning av felaktiga beräkningar och politiskt korrekt önsketänkande. Varken DN eller Expressen, som gjort en stor sak av Sandvikens immigrationsrelaterade jackpot, brydde sig om att dementera skrönan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Länge vägrade vidare etablerade media att erkänna, att en betydande del av det importerade tiggeriet i Sverige organiseras av kriminella ligor från länder som Bulgarien och Rumänien. Sverigedemokraterna var först det enda parti som varnade för just detta, men numera torde det förnekas av ingen. Aftonbladets notoriske vänsterkrönikör Anders Lindberg menade för sin del att påståenden om organiserat tiggeri kunde jämställas med vandringssägnen om ”råttan i pizzan”: https://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Ytterligare en falsk nyhet, först torgförd av Sveriges television, var det som sanning presenterade påståendet av var tredje flykting från Syrien var ”högutbildad”. Den aktuella utsagan byggde på tolkningen, att även korta yrkeskurser utgjorde kvalificerad utbildning. En faktakoll visade att endast 0,3 procent av de påstått syriska immigranterna hade genomgått forskarutbildning. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/var-tredje-syrisk-flykting-hogutbildad

 

President Donald Trump har instiftat Fake News Award.

USAs 45e president, Donald J. Trump, skall tillerkännas den ovanskliga förtjänsten av att ha fäst världens uppmärksamhet på så kallade fake news och framförallt det faktum, att dessa mycket ofta emanerar från media-etablissemangets aktörer. Trump är ju också i kraft av alla möjliga och omöjliga anklagelser som riktats mot honom och hans administration från samma etablissemang unikt kvalificerad att yttra sig i detta ämne. http://omni.se/paul-krugman-tilldelas-trumps-pris-for-fake-news/a/vmO84j

Nyligen tillkännagav Trump att han instiftat den inte så hedervärda Fake Media Award i syfte att uppmärksamma det otrevliga fenomenet falska nyheter. Förstapriset gick till Paul Krugman, kolumnist i det amerikanska media-flaggskeppet The New York Times, för påståendet att USAs ekonomi aldrig skulle återhämta sig från Donald Trumps presidentskap. Tvärtom har ju utvecklingen visat, att Trumps ledarskap inneburit en rejäl vitamininjektion för såväl Förenta staternas som den övriga världens ekonomi.

Exemplet Krugman visar med eftertryck, att inte ens en ekonom av facket – Paul Krugman tilldelades 2008 den svenska Riksbankens pris till Alfred Nobels minne – alltid kan förväntas göra korrekta bedömningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Krugman

Andrapriset i Trumps Fake News Award tillföll ABC News reporter Brian Ross. Denne avstängdes av sitt bolag sedan det visat sig att hans återkommande rapporter om Trump-administrationens föregivna ryska kontakter varit felaktiga. https://www.washingtonpost.com/news/arts-and-entertainment/wp/2017/12/03/abc-news-apologizes-for-serious-error-in-trump-report-suspends-brian-ross-for-four-weeks/?utm_term=.d03546e0e1b3 Tredjepriset gick till nyhetskanalen CNN.

ABC News Brian Ross påkoms med att rapportera inkorrekt om Trump-administrationens påstådda rysskontakter.

Sverige utgör naturligtvis på intet sätt något undantag. Snarare är våra inhemska mediejättar ännu mer benägna än sina amerikanska motsvarigheter att utkolportera falska nyheter. För denna bloggare ter det sig därför synnerligen oroväckande att nu fake news-media skall börja jaga fake news för att marknadsföra sig själva som sanningens vapendragare numero uno.