Posted tagged ‘Polen’

Glömda svenska fotbollshjältar (17): Ove Grahn – centertank som kunde slå crossbollar

19 februari, 2020

Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.

Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961

IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.

Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah

Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.

Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.

Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:

Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.

Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.

Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.

1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.

SVT-sporten ägnade drygt fem minuter åt Ove Grahn i ett finstämt inslag i Stopptid här: https://www.youtube.com/watch?v=n_7WbviM0Us

Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.

Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html

I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.

Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html

Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.

Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så.  Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.

2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom

Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök  Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483

Ny undersökning: 63 procent av svenskarna är positiva till NATO

12 februari, 2020

Olika länders NATO-sympatier enligt Pews undersökning.

Svenskarna är mer positiva till den västliga försvarsalliansen NATO än vad befolkningarna i gemen är i länder som tillhör NATO. Det visar en nyligen genomförd undersökning från Pew Reserach Center i USA. https://www.pewresearch.org/global/2020/02/09/nato-seen-favorably-across-member-states/

Sålunda ser 63 procent av de tillfrågade svenskarna positivt på NATO. Det är bättre än medianresultatet 53 procent i NATO-länderna. Pew har genomfört undersökningen dels i NATO-länder samt Sverige, Ukraina och Ryssland. Mest positiva var polackerna med 82 procent med ryssarna i botten med 18.

För Litauen noterades 77, Nederländerna 72, Kanada 66, Storbritannien 65, Italien 60, Tyskland 57, Tjeckien 54, Ukraina 53, USA 52, Slovakien 51, Frankrike 49, Spanien 49, Ungern 48, Bulgarien 42, Grekland 37 och Turkiet 21 procent. Att de av Sovjetunionen tidigare kontrollerade Polen och Litauen skulle toppa listan är knappast en tillfällighet – de vet vad främmande förtryck och diktatur vill säga.

Det är heller inte särdeles märkligt att svenskarna är så pass positiva till NATO. Alltfler inser att vi inte av egen kraft förmår försvara oss mot ett främmande angrepp från fientlig makt (läs: Ryssland). Och för att vara säkra på att få hjälp i ett skarpt läge måste vi vara fullständiga medlemmar i NATO. 28 procent av tillfrågade svenskar uppgav sig vara negativa gentemot NATO.

Ett US Air Force F-22 Raptor-plan flyger över den litauiska flygbasen Siauliar 2016.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Målsättningen var med organisationens förste generalsekreterares, Hastings Lionel Ismay (lord Ismay), ofta citerade ord: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Försvarsalliansens karaktär och målsättning har givetvis ändrats åtskilligt sedan dess. Av de ursprungliga tolv medlemsländerna har blivit 29. Det säger något om NATOs exempellösa framgångar under de gångna dryga 70 åren att NATO i dag omfattar alla de länder som ingick i Warzsawapakten plus ytterligare några forna öststater.

Sverige samarbetar sedan 1994 med NATO inom ramen för Partnerskap för fred, vilket bland annat innebär att svensk trupp regelbundet samövar med NATO-styrkor. Frågan om fullvärdigt medlemskap är emellertid fortfarande känslig, så känslig att försvarsminister Peter Hultqvist (S) enligt uppgift avböjt att kommentera svenskarnas allt mer positiva inställning.

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

3 februari, 2020

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Putins historierevisionism får kritik från Polen, övriga Europa och USA

5 januari, 2020

På kollissionskurs: Polens premiärminister Mateusz Morawiecki och Rysslands president Vladimir Putin.

En dispyt har utbrutit mellan Rysslands president Vladimir Putin och Polens regering angående de skeenden som ledde fram till det Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/poland-versus-putin-dispute-over-history/a-51847283

Putin relativiserade i ett uttalande den avgörande betydelse den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen den 23 augusti 1939 hade för krigsutbrottet. Enligt Putin bar även Polen ansvar för kriget, vilket inleddes med Tysklands angrepp på landet i fråga den 1 september 1939. Den tyske ledaren anklagade den polska regeringen för att vara antisemitisk och Polens ambassadör i Tyskland, Jozef Lipski, för att vara en ”antisemitisk skitstövel”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Molotov%E2%80%93Ribbentrop-pakten

Polens premiärminister Mateusz Morawieci blev inte svaret skyldig utan framhöll enligt nyhetsbyrån AP:

President Putin has lied about Poland on numerous occasions, and he has always done it deliberately. It usually happens in a situation when the authorities in Moscow feel international pressure caused by its actions. And this pressure is not on the historical scene but on the modern geopolitical scene.

Morawiecki hänvisar till nyligen inträffade och för Ryssland negativa händelser som USAs sanktioner riktade mot gasledningen Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland; det internationella antidopingorganet WADAs (World Anti-Doping Agency) bannlysning av stora delar av rysk idrott; konflikten mellan Ryssland och Vitryssland om tillförseln av 24 miljoner ton olja.

Det är med avsikten att rikta uppmärksamheten från sådana skeenden, menar Morawiecki, som Putin tillgriper historierevisionism. Den enväldige ryske presidenten har varit på krigsstigen sedan Europaparlamentet i ett uttalande fördömde Molotov-Ribbentrop-pakten som en direkt orsak till Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/vladimir-putin-condemns-eu-stance-on-nazi-soviet-wwii-pact/a-51636197

Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov i samband med undertecknandet av Molotov Ribbentrop-pakten 1939.

Pakten delade upp Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen, och två veckor efter den tyska invasionen i Polens västra delar gick sovjetryssarna in i de östra. Den officiella ryska hållningen är att överenskommelsen mellan de båda totalitära stormakterna var nödvändig i syfte att fördröja ett väntat tyskt anfall mot sovjetiskt territorium.

Polen har framfört protester mot Putins uttalanden om Polens skuld till kriget till Moskvas ambassadör i Warszawa, Sergej Andrejev. Därefter kom premiärminister Morawieckis uttalande som samordnats med Polens president, Andrzej Duda. Enligt den förstnämnde är det ryska folket det främsta offret för Putins historiska piruetter: det förtjänar enligt Morawiecki ”the truth” i stället för ”exchanging perpetrators and victims”.

Även Manuel Sarrazin, det Gröna partiets talesman i frågor som rör Östeuropa i det tyska parlamentet Bundestag, ilsknade till över Putins uttalande. Han menade att Putin syftade till att dölja det sovjetiska medansvaret för den nazistyska invasionen av Polen och har ytterligare citerats:  ”This is an active history policy that obviously serves the purpose of legitimizing the current Russian neo-imperial policy in Central Europe.”

Tysklands Polen-ambassadör, Rolf Nikel, har för sin del konstaterat: ”The Soviet Union participated jointly with Germany in the brutal division of Poland.” Liknande tongångar har också hörts från USAs ambassadör i Polen, Georgette Mosbacher: ”Poland was a victim in this horrible conflict.” Även Tjeckiens normalt proryske president, Milos Zeman, har kritiserat Putins historiska förlöpningar.

David Harris, VD för the American Jewish Committee, har reagerat på följande sätt över Putins horrörer: ”Unbelievable. Historic revisionism on steroids.” Putin har mötts också av intern rysk kritik. Enligt affärstidningen Kommersant bestäms Kremls reaktioner av det förestående 75-årsjubiléet av det Andra världskrigets slut. https://en.wikipedia.org/wiki/Kommersant

USAs Polen-ambassadör Georgette Mosbacher har konstaterat att Polen var ett offer i Andra världskriget.

Relationerna mellan Polen och Ryssland har varit ansträngda sedan 2000, då ett polskt regeringsplan störtade nära ryska Smolensk med 96 passagerare ombord. Bland dödsoffren fanns den dåvarande polske presidenten Lech Kaczynski.

Detta skedde tre dagar efter det att Putin träffat den polske premiärministern, som på den tiden hette Donald Tusk, och med denne bland annat diskuterat det av Josef Stalin beordrade massmordet på sammanlagt 21 857 polska medborgare 1940 i form av den så kallade Katyn-massakern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katynmassakern

Att Vladimir Putin ger sig på Polen är ingen tillfällighet. Landet spelade genom den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) uppror mot det kommunistiska styret en betydande roll när det gällde att undergräva den sovjetryska hegemonin över Östeuropa och bidrog därmed starkt till Sovjetunionens upplösning den 31 december 1991. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solidaritet_(fackf%C3%B6rening)

Den före detta KGB-officeren Vladimir Putin är inte kommunist men däremot en flammande rysk nationalist. Det är i detta perspektiv han valt att beteckna Sovjetunionens sammanbrott som ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Vänstersossens värsta mardröm: en SD-M-KD-regering

1 december, 2019

Daniel Suhonen (S): ”Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”

I en debatt 2015 utlät sig vänstersossen Daniel Suhonen på följande sätt: ”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.” https://ligator.wordpress.com/2015/11/11/vad-hade-hant-om-daniel-suhonen-velat-anvanda-zyklon-b/

Inlägget gjordes i en debatt med revolutionären Ylva Vinberg, redaktör för den marxistiska publikationen Revolution, inom ramen för Socialistiskt forum i Halmstad den 26 september 2015 och rönte viss uppmärksamhet på sina håll. Suhonen skulle i debatten nämligen  vara en representant för den reformistiska varianten av socialism. Han försvarade sig med att han hade behagat ”skämta”. Fan tro´t, sa Relling…

Daniel Suhonen, född 1979, tillhör Socialdemokraternas vänsterflygel. Han är sedan 2013 chef för tankesmedjan Katalys och har tidigare bland annat varit chefredaktör för den ideologiska socialdemokratiska tidskriften Tiden samt talskrivare åt den kortvarige S-ledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör på Island.

Suhonen skrev den 29 november ett debattinlägg i Aftonbladet med rubriken ”Så blir det 2024 om SD vinner valet”. Inlägget kan uppfattas som  en dystopi i raljerande ton över hur det kan  komma att se ut i Sverige två år efter det att en SD-ledd, konservativt betonad regering bildats med Jimmie Åkesson som statsminister. Faktum är dock att debattören, av rubriken att döma, inte lämnar utrymme för några frågetecken: han slår fast att precis så här kommer det att se ut. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/vQdVyp/sa-blir-2024-om-sd-vinner-valet

Debattinlägget inleds på följande sätt: ”Tänk er fem år in i framtiden. December 2024. Jimmie Åkesson leder sedan två år en majoritetsregering med Sd, M och Kd. Den stora internationella Nationalistkonferensen har just avslutats i Folkets hus i Stockholm med ett stort fackeltåg den 6 november. Statschefer från USA, Brasilien, Österrike, Polen, Ungern, Turkiet och Norge har mött upp och hållit tal om den nya Världsordningen.”

Oscar Sjöstedt – Europas smartaste man? Foto: Tommy Hansson

Scenariot hade nästan kunnat uppfattas som inte helt orimligt om det inte varit för att Suhonen, i ett desperat försök att misskreditera SD, hade infogat den islamistiska diktaturstaten Turkiet i samlingen av deltagande länder. SD har i alla år arbetat för att hålla Turkiet utanför EU och skulle garanterat aldrig, säger aldrig, bjuda in Recep Tayyip Erdogan eller hans eventuelle efterträdare till någon sorts nationalistjippo i kungliga huvudstaden.

Om vi botaniserar vidare i Suhonens text finner  att han låter den ansedda brittiska tidskriften The Economist kalla finansminister Oscar Sjöstedt för ”Europas smartaste man”; att han förutsätter att en miljon invandrare tvingats lämna landet i enligthet med den nya regeringens återvandringspolitik; att han utnämner Mattias Karlsson till kulturminister i folkdräkt med mandat att rensa ut ”stötande konst”; att han tror att Alice Teodorescu Måwe blivit julvärd i det reformerade public service-bolaget Svensk tv och radio – i stället för det traditionella inslaget om Karl-Bertil Jonssons jul idkar hon högläsning ur verk av Ayn Rand; naturligtvis låter Suhonen även den osannolikt nationalistiska regeringen ”lite i smyg” rensa ut alla vänsterelement, liberaler och muslimer från våra kulturinstitutioner.

Daniel Suhonen tror sig alltså om att äga den ofelbara spåkulan som gör det möjligt att med säkerhet fastslå, att så här ser det ut om fem år. Således inget utrymme för något som helst tvivel. Jag erkänner gärna att artikeln har ett visst underhållningsvärde. Mest intressant är den emellertid som exempel på de mardrömmar som vänsteraktivister av Suhonens snitt uppenbarligen plågas av inför en tänkbar valseger för SD, M och KD.

De har har sent omsider tvingats inse, att deras djävulsmålning av och odemokratiska åtgärder mot Sverigedemokraterna inte har burit frukt utan att en betydande andel av landets befolkning trots all greuelpropaganda envisas med att rösta på dem i ständigt växande skaror. Jag förstår mycket väl att sådant kan framkalla traumatiska reaktioner.

För övrigt skulle troligen de allra flesta medborgare föredra det scenario som Suhonen målar upp framför utsikterna att han själv och hans meningsfränder går ut och skjuter på gatorna med sina automatkarbiner.

Suhonen avrundar sin artikel så: ”Och på Sveavägen 68 stod S-ledaren Magdalena Andersson med sitt pasokifierade parti och ångrade att hon inte gjort något medan tid var.”

Som att, i likhet med Suhonen själv, plocka fram sin kalasjnikov ur vapenskåpet kan man tänka.

Michail Kalasjnikov med sitt vapen.

Det kan avslutningsvis nämnas att Magdalena Andersson är Suhonens hatobjekt nummer 1 i sossetoppen. Det var enligt debattören hennes ovilja att genomföra nödvändiga ekonomiska reformer (läs: i planekonomisk riktning) som hindrade Socialdemokraterna att få en egen majoritet i valet 2018, https://www.di.se/debatt/daniel-suhonen-magdalena-anderssons-fel-att-s-forlorade-valet/

Fotnot: Automatkarbinen kalashnikov (engelsk stavning) är det klassiska eldhandvapnet för guerilleros och andra typer av revolutionärer världen över. Den är uppkallad efter den sovjetryske generalen och vapeningenjören Michail Kalasjnikov (1919-2013).  https://en.wikipedia.org/wiki/Kalashnikov_rifle

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

29 november, 2019

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Ny undersökning: ökad antisemitism i Europa

21 november, 2019

Antisemitismen ökar i flertalet europeiska länder enligt en ny undersökning. Bilden är från en judisk begravningsplats i Frankrike 2010. Foto: Reuters.

En färsk undersökning om global antisemitism visar att var fjärde europé omhuldar negativa attityder mot judar. Undersökningen, som genomfördes av den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL), omfattade svar från över 9000 deltagare i 18 länder över fyra kontinenter.

ADL’s 2019 Survey of Global Antisemitism: 10 Things We Learned

Judehatet håller sig på en stabil nivå i Västeuropa men är på uppgång i Öst- och Centraleuropa sedan den förra ADL-undrsökningen 2015. Gamla klichéer om att judar kontrollerar affärs- och finansverksamheter samt hyser ”dubbla lojaliteter” gentemot respektive hemländer och Israel lever och har hälsan.

ADLs VD Jonathan Greenblatt gör följande kommentar, som redovisas i tidningen The Algemeiner den 21 november 2019, i anslutning till undersökningsrapporten: ”It is deeply concerning that approximately one in four Europeans harbor the type of anti-Semitic beliefs that have endured since the Holocaust.”

Sedan den förra undersökningen har antisemitiska attityder ökat på ett signifikant sätt i Ukraina (+14 procent), Polen (+11 procent), Sydafrika (+9 procent), Brasilien (+9 procent), Ryssland (+8 procent) samt Argentina (+6 procent). Antisemitismen har enligt ADL-mätningen däremot minskat i Italien (-11 procent), Österrike (-8 procent) och Kanada (-6 procent).

Det skall emellertid framhållas att stödet för bojkottaktioner mot Israel inom ramen för den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) var lågt i samtliga undersökta länder med undantag för Sydafrika, vars vänsterradikala ANC-regering sedan länge för en rabiat Israel-fientlig utrikespolitik.

Mindre 15 procent förordade exempelvis bojkott av den judiska staten i de flesta av de undersökta europeiska länderna.

Enligt den aktuella undersökningen är de antisemitiska stereotyperna i Europa betydligt mer utbredda bland muslimska trosbekännare än bland befolkningarna i övrigt. Den muslimska antisemitismen i Mellanöstern är dock avsevärt mer långtgående än i övriga regioner.