Vart tar tiden vägen?

Mannens åldrar enligt en äldre illustration.

Jag har numera uppnått en ålder då man på allvar börjar ställa sig den filosofiskt betonade frågan: ”Vart i helvete tar tiden vägen?”

Eller som Sandy Denny (1947-78) i musikgruppen Fairport Convention sjunger: ”Who Knows Where the Time Goes?” https://www.youtube.com/watch?v=n2xODjbfYw8

För er yngre människor som tror att åldern inte tar ut sin rätt kan jag avslöja: det gör den.

När man börjar skolan och därefter gradvis inträder i vuxenlivet via ytterligare studier och ”vuxna” aktiviteter funderar man inte mycket på ålderdom eller död. Man är mitt uppe i jobb, familjeliv och förhoppningsvis givande fritidsintressen. Kanske man rentav upplever att man har ett kall, en värdig livsuppgift, att ägna sig åt.

Så småningom grånar emellertid håret – eller faller av helt – och man drabbas av smärre eller större krämpor. Man inser att man hastigt och troligen mindre lustigt befinner sig i den så kallade nerförsbacken. Kanske försöker man sig i detta läge bevara ungdomen bäst det nu går: börjar träna eller jogga, klä sig som vore man ett par decennier yngre, skaffa sig hästsvans eller raka skallen, färga håret och så vidare.

Själv har jag hunnit bli 66 och hunnit avverka mitt yrkesverksamma liv, även om jag tänker fortsätta ägna mig åt skriverier och politik så länge hjärta och hjärna fungerar som de skall. Jag råkar dessutom dessbättre befinna mig i den lyckliga situationen att jag uppnått allt det jag bett till Gud om och/eller ansett vara viktigt.

Kvinnans åldrar.

Det finns ingenting jag grämer mig över att inte ha hunnit med och inte heller ångrar jag särskilt mycket av det jag gjort. Förvisso finns det en del saker jag önskar jag kunde ha gjort bättre eller kanske inte alls, och jag kunde nog haft bättre ”flyt” i en del avseenden, men det tillhör mer ”finliret” och är inget av grundläggande betydelse som jag ser det.

Jag har således ägnat mig åt intressanta studier, haft jobb som passat mig och som jag trivts med, träffat en livskamrat som jag bildat familj med, rest till de ställen jag föresatt mig att resa till, haft och har givande intressen. Det som kommer efter detta betraktar jag som en bonus.

Egentligen kunde det räcka så här. Det som gör att jag trots allt har motivation att fortsätta livet här på jorden är att jag vet att mina barn sannolikt vill ha mig kvar ännu några år samt att jag i bästa fall också har mer att uträtta inom mitt ”kall”, det vill säga skrivandet och politiken.

Och ja, jag tror på mirakler: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/26/forvanta-dig-mirakler/

 

USA-reportern Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har problem!

Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har verkligen problem.

Efter president Donald Trumps uttalande om att Sverige fått oförutsedda problem som en följd av det extremt omfattande flykting- och invandrarmottagandet beslutade sig den hårdkokte, Chicago-födde amerikanske reportern Tim Pool för att resa till Sverige och ta reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig. https://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Pool

Han sammanfattar nedan sina intryck från den svenska odyssén – och dessa borde verkligen stämma svenska makthavare och andra verklighetsförfalskare till eftertanke!

Först tänkte jag emellertid redovisa en intervju som Pool gjorde med ”The Mayor of Sodertalje”, det vill säga kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) vilken för sex år sedan efterträdde partikamraten Anders Lago på posten. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att detta måste vara en av de mest pinsamma intervjuer som någon utländsk journalist gjort med en svensk makthavare. Intervjun kan ”avnjutas” här:  https://www.youtube.com/watch?v=tCgZLx_EUfA

Boel Godner: ”I don´t want to talk/think about it in this way.”

Godner är tydligt tagen av stundens allvar: nu har hon chansen att lägga fram (den socialdemokratiska) sanningen om till ståndet i vad som presenteras som ”Sveriges invandrarhuvudstad”. Hon är nervös och hamnar hela tiden på defensiven och stundom tycks hon nästan be om ursäkt för sitt framträdande. Hon förefaller så undergiven att man nästan kunde tro att Pool håller ett vapen riktat mot henne under bordet!

Tim Pool frågar bland annat Godner om hon anser att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken, och om hon inte är rädd för att någon av de invandrade personerna skulle kunna begå ett terrordåd. Godner säger på sin knaggliga engelska något om att ”I don´t like to talk/think about it in this way”. När det gäller terrorism drar hon därtill Breivik-kortet och antyder att det är troligare att terrordåd kommer att begås av nordbor.

Ett av de större brottsrelaterade problemen i Södertälje är bilbränderna, vilka ökade lavinartat under 2016 med 250 uppeldade bilar huvudsakligen i invandrartäta utanförskapsområden av typ Hovsjö, Ronna och Fornhöjden men även på andra ställen. Södertälje toppade fjolårsstatistiken i Stockholms län avseende bilbränder och var tvåa i Sverige efter Västerås: https://www.hemhyra.se/nyheter/rekordmanga-bilbrander-i-sodertalje/

2016 brann 250 bilar i Södertälje.

Det spelar naturligtvis inte någon som helst roll om Boel Godner föredrar att sticka huvudet i sanden, vilket är vad hon i realiteten gör – den problematik Pool tar upp försvinner ju inte för det. I likhet med andra S-märkta svenska apologeter för en havererad flykting- och immigrationspolitik, såsom statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, talar Godner om ”utmaningar” när hon egentligen menar problem som negligerats så länge att de blivit olösliga.

I en fråga ställer jag mig dock bakom Godner: hennes kritik av den vansinniga EBO-lagen, vilken tillåter inkommande att bosätta sig var de vill. Följden har blivit att en invandrarstad som Södertälje fått ta emot ett oproportionerligt stort antal invandrare vilka kunnat hänvisa till en eller annan adress i kommunen på vilken någon nära eller avlägsen släkting är skriven.

Det absolut viktigaste i den verklighetsförvrängning det här är fråga om är, att inte under några omständigheter koppla ihop ökad kriminalitet med invandring: det skulle vara att ifrågasätta den heliga asylrätten och den egna godheten. Boel Godner drar sig inte heller för att jämföra de nationalistiska/populistiska partiernas framgångar i Sverige och övriga Europa med ”1930-talet” och nazismens framträngande.

Nej,”Mayor” Godner gör en förbluffande slät figur i mötet med Tim Pool. Jag misstänker att riddarna av den politiska korrektheten hade räknat med att den trots sin ungdom ärrade och prisbelönte reportern Tim Pool skulle stå på deras sida och genast avfärda president Trumps kritik mot Sverige. De filmade reportage och intervjuer han genomfört ger dock bilden av en omutlig reporter som faktiskt bara är ute efter sanningen.

Om jag får bli litet personlig – och ingen lär kunna hindra mig – kan jag inte undgå att känna en liten gnutta skadeglädje över Boel Godners debacle. I intervjusituationen med Pool är hon inte lika kaxig som då hon äntrar talarstolen i Södertälje fullmäktige och skäller SDs fullmäktigegrupp för rasism, nazism och allt möjligt annat. När det gäller den eskalerande brottsligheten i Södertälje under senare år rekommenderar jag min bloggtext i ämnet via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/04/nu-eskalerar-brottsligheten-igen-i-sodertalje/

Ett reportageteam från Australien attackerades i Rinkeby, en av Sveriges mest notoriska no-go-zoner.

Efter hemkomsten till USA sammanfattade Tim Pool sina intryck från Sverige på ett skarpt men samtidigt nyanserat sätt. Trump hade tekniskt sett rätt, menar han: Sverige har verkligen fått problem på halsen man tidigare inte trodde var möjliga. Det är knappast inbördeskrigslika förhållanden som råder, men det är tillräckligt illa som det är. https://www.youtube.com/watch?v=v0p7Oyvql9s

Allt är dock inte flyktingarnas fel, understryker Pool, utan de gäng som gör förorterna osäkra består inte av nykomna flyktingar utan snarare av första eller andra generationens invandrare som den svenska integrationspolitiken så kapitalt misslyckats med. Enligt Tim Pool är den behandling invandrargängen utsätter kvinnor för ett stort problem: ”Sweden has a cultural problem and it´s very difficult for Swedes to talk about this.”

För att komma runt problemen ägnar sig de politiska och mediala etablissemangen åt semantiskt trixande för att slippa ta tag i problemen, enligt Pools sätt att se. När kritiker talar om no-go-zoner förnekas det blankt att sådana existerar. I stället talas det om ”problemområden” och ”utanförskapsområden”, men verkligheten är densamma – invandrargäng som terroriserar polis, räddningstjänst och reportageteam med granater, stenar, hugg och slag.

Att tala klartext om sådant invandrarrelaterat våld är inte att tänka på för de flesta svenskar – skulle de tala om hur det i verkligheten förhåller sig kommer de att bli påhoppade och stigmatiserade som ”rasister” och ”nazister”. Noteras kan att Tim Pool själv tycks ha gått på den gängse synen på Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett ”far-right party”.

Läs via följande länk gärna Mohamed Omars tankar om huruvida det är rasistiskt att säga som det är: https://detgodasamhallet.com/2017/02/09/ar-det-rasistiskt-att-saga-som-det-ar/#more-6290

Medierna i Sverige är absolut inte att lita på, fastslår Tim Pool vidare. ”Media are very dishonest”, menar han och anför bland annat ett självupplevt exempel. SVT felöversatte ett epitet rörande en Trump-vänlig brittisk debattör vid namn Paul Joseph Watson, vars namn förekom i en av hans filmer, till ”högerextremist” – något Pool och hans team aldrig kallat vederbörande. https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Joseph_Watson

Paul Joseph Watson, debattör och Trump-anhängare.

Den London-baserade Watson hade lovat bidra ekonomiskt till amerikanska journalister som reste till Sverige för att ta reda på om Trumps Sverige-kritik stämde, och Tim Pool var en av flera som nappade på erbjudandet och sponsrades med 2000 US-dollar av Watson. Pool försäkrar dock att han inte låtit sig styras av Watson.

Mot bakgrund av Tim Pools erfarenheter från Sverige – han tvingades bland annat bort från Rinkeby sedan situationen blivit hotfull – kan jag slutligen mycket väl förstå den amerikanske reporterns sammanfattande omdöme om Sverige: ”I don´t like the country.” https://samtiden.nu/2017/03/frilansjournalisten-tim-pool-fick-fly-rinkeby/

Shane McGowan/”The Parting Glass”. Och något om tråkighet

https://www.youtube.com/watch?v=NhoKzBm80ZA

Tänkte säga god natt nu, och jag gör det med den gamla fina sången ”The Parting Glass” som här framförs av ingen mindre än Shane McGowan från The Pogues i sällskap med Liam Clancy. Länken överst.

Denna sång var innan Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne” år 1788 den populäraste avskedssången på engelska språket och är vanlig än i dag i den irländsk-gaeliska repertoaren. Jag har tidigare här länkat till den kanadensiska gruppen Masterless Mens mycket fina version av sången.

Mitt avsked från er, kära läsare, blir dock inte så långt. Jag hoppas vara tillbaka redan i morgon på denna blogg efter en stärkande natts sömn.

Den här veckan har annars varit lugn och skön, kanske rentav litet tråkig. Tråkigheten är enligt min mening underskattad, den kan behövas som motvikt mot all jäkt och all stress vi utsätter oss för under arbetsveckorna. Vi behöver inte göra en massa saker och träffa en massa människor när vi är lediga.

I måndags var jag med och kuverterade senaste numret av tidskriften Contra, som jag har förmånen att få medarbeta i. Den når upplysningsvis prenumeranterna veckan före nyår (och jag vet att några av mina läsare är prenumeranter).

När jag klev in i tunnelbanevagnen som skulle ta mig till den förort där Contra-lokalen numera finns, såg jag en duva som haltade omkring inne i vagnen. Naturligtvis släppte jag ut den genom dörrarna och kände mig som en riktig djurens välgörare efteråt.

Därefter har det blivit litet julinköp och julaftonsfirande i sällskap av barn och släktingar, men annars har det inte varit mycket aktiviteter mer än mathandlande, ätande och drickande, läsning samt, som ni märker, bloggskrivande. Mina tankar om kärlek, politik, religion och diverse annat skall jag bespara er den här gången.

Kan förstås nämna att jag lyckades dra igång en låååång diskussionstråd om Gud och skapelsen på Facebook genom att lägga upp den här ganska geniala teckningen av två snögubbar som samtalar med varandra på engelska (tolka den hur ni vill!):

 

”Tusentals moskéer över hela världen propagerar för ISIS”

https://www.youtube.com/watch?v=8coZIHX2mg0

Det brukar ibland hävdas att det bara är en liten minoritet muslimer som stöder islamistiska mördarband såsom IS/ISIS/ISIL, som just nu anställer stor förödelse i Irak och Syrien både avseende människoliv – deras offentliga avskärningar av huvuden, korsfästelser och massakrer på män, kvinnor och barn har upprört hela den civiliserade världen – och historiskt-kulturella värden.

 Ayad Jamal al-Din avvisar islamismens anakronistiska syn på islam och förespråkar en civil stat där alla är lika inför lagen.

Så är nu inte riktigt fallet. Ayad Jamal al-Din, en prominent irakisk intellektuell som 2005-10 var ledamot av Iraks parlament och även är shiitisk präst, hävdar i en intervju genomförd i år att stödet för IS är betydligt mer utbrett än så:

Det finns tusentals moskéer över hela världen som preparerar människor för att ansluta sig till ISIS. Det är inte bara några få människor eller moskéer som ägnar sig åt detta. De vill se ett återupplivande av kalifatet. De tycker att islams förflutna för 1400 år sedan var bättre än den verklighet vi lever i i dag.

Ta del av intervjun via länken överst!

Al-Din avvisar denna anakronistiska syn på islam och vill i Irak se en civil, modern stat där alla är lika inför lagen i stället för den religiösa statsbildning som ISIS förespråkar, vilken bygger på sharia och fiqh, den islamska rättsvetenskapen som söker lösningar på lagproblem som inte klart regleras via Koranen.

Ayad Jamal al-Din, född 1961, menar vidare att det är helt nödvändigt att upprätta en nationell enhet och en nationell armé som inbegriper alla de folkslag och religioner som existerar i Irak. Han poängterar även att islam, även om han i egenskap av shiitisk präst menar att denna religion i grunden kan anses vara fredlig, har ett våldsamt förflutet.

Det är givetvis välkommet när en modig muslim som Ayad Jamal al-Din tar bladet från munnen och varnar för det utbredda stödet för ISIS i den muslimska samfälligheten och förespråkar moderna värden. Samtidigt skulle man önska att fler muslimer än han hade kuraget att göra detta. Under alla omständigheter är det av yttersta vikt att världens säkerhetstjänster – också svenska SÄPO – tar hans varningsord på allvar.

 Stora moskén i Stockholm: forum för antisemitism och hatpredikanter.

Det är redan känt att Stora moskén på Södermalm i Stockholm, liksom flera andra större och mindre moskéer och andra muslimska centra i Sverige, har fungerat och sannolikt alltjämt fungerar som propagandacentraler för antisemitism och jihadism. Genom deras försorg har troligen hundratals unga personer från Sverige anslutit sig till jihad i länder som Irak, Syrien och Somalia.

Detta är ett allvarligt hot mot Sveriges frihet, demokrati och säkerhet. Problemet förvärras av, att den som börjar rota i detta komplex säkert som amen i kyrkan (ursäkta uttrycket) utsätts för anklagelser om så kallad islamofobi från den samlade politiska korrekheten inom politik och media.

Här kan man läsa om antisemitisk verksamhet och uppmaning till heligt krig vid nämnda moské:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=742418

Jag kan i sammanhanget inte låta bli att avsluta med att länka till Jimmie Åkessons berömda debattartikel i Aftonbladet i september 2009, där SD-ledaren belyser det hot som islamiseringen innebär för Sverige och Europa, som rimmar väl med vad Ayad Jamal al-Din nu säger:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

 

 

EUs öppna gränser röjer väg för organiserad brottslighet

 EU-höjdaren José Emanuel Barroso öppnar famnen för den organiserade brottslighetens invasion av Västeuropa.

http://www.skovdenyheter.se/artikel/24767/polisen-tiggarna-ofta-del-av-kriminella-ligor

Jag har länge hävdat att en slant till de alltfler tiggare som befolkar våra gator och torg innebär ett stöd till den organiserade brottsligheten. Den bilden bekräftas i stort av Adrian Lucaci, platschef vid polisen i Skara, i en intervju för Skövde Nyheter den 22 maj 2013: ”Tyvärr är det de öppna gränserna i EU som möjliggör detta”, citeras Lucaci. Se länk ovan!

Adrian Lucaci härstammar själv från Rumänien och bör veta vad han talar om. När han intervjuades var han nyligen tillbaka efter fyra års tjänstgöring i Rumänien inom ramen för Rikskrim för de nordiska ländernas räkning. Lucaci menar visserligen att ett antal tiggare kommer hit på eget bevåg, men att det finns minst lika många som styrs av ligaorganisatörer.

Det finns oerhört många grupperingar från vanliga tiggare och de som säljer något enkelt eller spelar musik, till ligor som sysslar med åldringsbrott och inbrott. Rumäner är även världsledande på skimming.

Det som möjliggör den rumänska tiggar- och brottslingsinvasionen är de påvra förhållandena i hemlandet i förening med EUs öppna gränser. Några sociala skyddsnät existerar inte, och de arma människor som tjänar några kronor om dagen och får mat och en plats att sova på i Sverige upplever något av ett himmerike jämfört med hur det är där hemma. Skulle de dömas till fängelsestraff är detta enligt Adrian Lucaci att jämföra med ”Edens lustgård”.

Ligabrottsligheten med rumänsk proveniens ägnar sig, förutom åt organiserat tiggeri, åt villainbrott samt stöld av maskiner, däck och skrot. En liga som nyligen avslöjades i Malmö hade fått ihop motsvarande tre miljoner kronor på guldstölder efter uppåt ett hundratal inbrott. Brottssyndikatens ledare lägger beslag på lejonparten av pengarna själva och kan sedan leva gott med fina hus och bilar i hemlandet.

 En allt vanligare syn på våra svenska gator.

Enligt Lucaci går det inte att se något slut på eländet utan menar att detta bara är början. Vi har visserligen sett hur exempelvis polisen i Södertälje ingripit vid ett tillfälle och lagfört tre rumänska tiggare, men ett par dagar efter tillslaget var tiggararmén åter på plats på Gågatan och andra platser.

Polisen har lämnat dem i fred efter detta – trots att tillståndslös pengainsamling är förbjudet enligt lokal ordningsstadga är tiggeri inget polisen prioriterar. De möter också motstånd från politiskt korrekta gråterskor inom politik och massmedia, vilka aldrig sett något som helst fel i någon som helst form av invandring.

Bör idrottstävlingar bojkottas?

 Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

 OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

 Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.

Pauls hyllning till Skottland: Mull of Kintyre

Paul och Linda McCartney i Wings.

http://www.youtube.com/watch?v=K5626WzsfMw

Allt är ju inte bara politik. Därför skriver jag, ehuru politiker och debattör, även om annat på min blogg. Som konservativ,  politiskt och i andra viktiga hänseenden, faller det sig naturligt för mig att även intressera mig för exempelvis kultur, religion, musik, psykologi och filosofi.

Här följer sålunda en text som handlar om Paul McCartneys och Wings låt  ”Mull of Kintyre”. Sången får ses som en hyllning till Skottland i allmänhet och Mull of Kintyre, den sydvästligaste punkten på Kintyrehalvön i den sydvästliga delen av Skottland, i synnerhet. En historiskt intressant fyr tillhör platsens sevärdheter.

Fyren på Mull of Kintyre.

Några rader ur denna mycket njutbara sång som får mina ögon att fyllas av tårar:

Mull of Kintyre
Oh mist rolling in from the sea
My desire
Is always to be here
Oh Mull of Kintyre

”Mull of Kintyre” komponerades av Paul McCartney och Denny Laine 1977 och blev en stor hit i Storbritannien det året. Bland annat toppade den listan för jullåtar. Paul ägde en farm på platsen, som skildras i filmsekvenser i videon som länken överst går till.

Jag besökte Skottland på en whiskeyresa 2001 och lät mig imponeras av den skotska naturens storslagenhet (och naturligtvis den goda single malt-whiskyn med höjdare som exempelvis Talisker, Ardbeg och Oban). Ni som läser min blogg regelbundet vet även att min dotter studerar i Glasgow.

Jag känner mig lycklig när jag hör den här sången och jag känner mig även lycklig i största allmänhet för tillfället. Tror jag har nått en punkt i min tillvaro, från vilken jag i lugn och ro kan blicka tillbaka på mitt liv och känna en enkel tacksamhet för det som varit och samtidigt se den framtid som finns kvar (en dag, en månad, ett år, tio år, 30 år?) an utan onödig oro.

Ty varför skulle jag oroa mig? Jag har på sistone känt något jag aldrig tidigare känt så starkt som nu: att Gud verkligen älskar mig och beskyddar mig och mina närmaste med sin varma och oändliga kärlek.

Därför vill jag helt enkelt tillägna Gud den här sången, vår käre/a himmelske/a far och mor som upprätthåller världsalltet och samtidigt ser till mig i all min skröplighet och litenhet.

Något om dagen som varit: politik, musik , TV-serier…och litet kärlek

Jag gillar oftast utmaningar. Som att beskriva en dag när det inte hänt så förfärligt mycket. Som i dag.

Sov länge. Jag har haft urinvägsinfektion och avslutade min antibiotikakur i dag. Känner fortfarande viss trötthet. Det är i stort sett bra, men kroppen hänger inte riktigt med fullt ut än. Skall på röntgen av vissa privata kroppsdelar om någon vecka. Ack ja, tur dock att man känner sig ung till sinnes!

Har vidare under dagen varit i kontakt med BBC, som vill göra en intervju med mig som SD-företrädare i Södertälje om det syriska inflödet till kommunen. Känns spännande och hedrande. Får försöka friska upp engelskan och läsa på litet så skall det nog gå alldeles förträffligt.

Skrev sedan en bloggtext om tilltaget att censurera en Taube-låt, skriven 1929, som nämner ordet ”negrer”. Tycker det är tragiskt att man petar i delar av den svenska kulturskatten i den sorgliga politiska korrekthetens namn. Ännu mer tragiskt att det är skaldens/trubadurens son, Sven-Bertil, som gjort strykningen.  Har karln ingen pietetskänsla för faderns verk?

Sedan var det dags att bege sig ner på stan och göra dagens inköp av mat och dryck. Valde den bekväma vägen att köpa några hamburgare på McDonald´s till mig och sonen. Köpte också litet vin och ost som jag inmundigat som efterrätt framför TVn. Såg i tur och ordning The mentalist, Big bang theory och den suveräna engelska patolog/deckarserien Tyst vittne med duktige och snygge Tom Ward i rollen som den skärpte doktor Harry Cunningham. Litet lagom whiskey också.

Tom Ward som patologen Harry Cunningham.

En rätt mysig kväll, alltså, i all anspråkslöshet. Lugnt och skönt, inga krav. Har i vanlig ordning funderat över diverse saker. Kärleken lämnar jag i stort därhän denna gång, det händer ändå inte mycket på den fronten för tillfället. Rent allmänt kan jag dock säga att jag har svårt att se otrohetsaffärer på TV. Trohet och trofasthet i kärlek är så viktigt för mig, jag blir helt enkelt illa berörd av att behöva ta del av svek och själslig grymhet. Liksom i privatlivet, givetvis. Kalla mig gärna moralist, det tar jag som en komplimang i detta fall.

Har tänkt över det faktum att jag engagerar mig som partipolitiker trots att jag ogillar mycket inom det partipolitiska spelet. Alla partiföreträdare som bryr sig mer om att låta och se bra ut i den politiska skönhetstävlingen än det budskap det är tänkt att de skall förmedla. Detta gäller alla partier, givetvis också mitt eget.

Jag är dock så lyckligt lottad att jag får representera ett parti, vars officiella åsikter och värderingar jag med gott samvete kan säga att jag delar till kanske 90 procent och som dessutom har Sveriges bäste partiledare. Här i Södertälje har vi kunnat glädjas åt en stark medlemstillväxt och förnämlig sammanhållning efter de uppslitande bråken med irakiska medlemmar för något år sedan. Nu kör vi så det ryker, närmast med att vaska fram ett eget budgetförslag.

SD Södertälje/Nykvarns styrelse som den valdes vid årsmötet i januari 2013.

Kan nog säga att jag närmast ser mina politiska uppdrag som en medborgerlig värnplikt på obestämd tid. Tänker försöka köra till i alla fall 2018 om hälsan står mig bi och inget oförutsett inträffar. För det mesta är det också en jäkligt intressant uppgift. Det enda som skulle kunna få mig att ändra inriktning är om jag fick ett attraktivt jobb inom media, men de anbuden har hittills inte stått som spön i backen kan jag nog säga.

I morgon, eller rättare sagt senare i dag, är det lördag. Då skall jag på en Verdi-konsert på Estrad som är inrymt i Södertälje stadshus. Erkänt goda sångare och altmeister Giovanni Impellizzeri som dirigent borgar för en minnesvärd upplevelse. Återkommer med all sannolikhet med en rapport senare. Verdi är jämte Puccini min favorit bland komponister när det gäller opera, detta i motsats till Verdis jämnårige Wagner. Skulle föredra att få en tand rotfylld utan bedövning hellre än att behöva genomlida en Wagner-föreställning.

Så varför inte önska god natt med en pärla ur Giuseppe Verdis rikhaltiga produktion: kvartetten ur operan Rigoletto, kanske den bästa opera som någonsin gjorts, exekverad av några framstående svenska sångare:

http://www.youtube.com/watch?v=H5CIezXd_yU

Om att vara öppenhjärtig

Jag är en sammansatt person. Vilket givetvis inte är något unikt för mig, det gäller nog de allra flesta av oss. I barn- och ungdomen liksom långt upp i mogen ålder var jag närmast plågsamt blyg, icke minst i relationerna med det täcka könet. Blev ofta mobbad som mindre. Märkligt då att jag valt att ägna mig åt journalistik och politik, kan man tycka.

Mina val av yrken  och intressen tror jag speglar det paradoxala i min natur. Å ena sidan en djupt reserverad sida, å andra sidan en vilja till öppenhet och att nå ut till omvärlden. I likhet med den romerska guden Janus har jag måhända två ansikten. I och med att jag valt att ägna mig åt saker där det är ett kardinalfel att vara inbunden och tillbakadragen – främst i detta sammanhang således journalistik och politik – har jag hela tiden tvingats att gå utanför mina begränsningar. Jag tror det varit lyckligt för min personliga utveckling.

Mynt med den romerske guden Janus och dennes två ansikten.

Därtill är jag, bakom den kanske ibland tämligen otillgängliga fasaden, en utpräglad känslomänniska. Jag känner mycket för såväl personer som ämnen, intressen, länder, platser etcetera.  Det kan vara både positiva och negativa känslor. Lätt till tårar av både glädje och sorg. Vacker musik lämnar mig aldrig oberörd.

Alla paradoxer som finns i min personlighet gör att det ibland känns som om ett krig pågår i mitt inre. Tyvärr är det inte alltid den godartade sidan som vinner, även om det är min ständiga målsättning. Jag vill på det personliga planet vara snäll, god, förstående, kärleksfull och saktmodig. Ibland slutar det dock med att jag i stället ter mig elak, dömande och snar till vrede, ty det är ju inte alltid, rätt eller fel, man upplever att ens goda vilja uppskattas efter förtjänst. Ibland blir man bara så bottenlöst besviken på människor man hoppats så mycket på. Förhoppningsvis lär jag mig dock något för varje sådant utbrott – ibland har vi kanske orättvist stora förhoppningar på våra medmänniskor.

För en debattör och politiker är det en annan måttstock som gäller. Då är det inte alltid möjligt att vara så särdeles snäll och välartad. Då är det en kardinaldygd att slå ner på svagheten i motståndarnas argument i både tal och skrift. Gäller det att beskriva omänskliga ideologier som kommunism, nazism och islamism kan det givetvis inte finnas särskilt mycket utrymme för välvilja, även om det aldrig är fel att komma till insikt och förståelse om hur människor kan tro på sådant elände.

Som skribent och debattör är jag ofta nog giftig, kritisk och raljerande. Det är inget jag ber om ursäkt för. Dock blir jag olycklig när jag märker att detta i enstaka fall spiller över på mina personliga relationer. Kalla det yrkesskada eller något annat. Jag har på det privata relationsplanet yttrat somligt som inte borde ha sagts eller skrivits. Det är då jag kan förbanna min formuleringsförmåga. Till mitt försvar måste jag dock skynda mig anföra, att jag alltid bett om förlåtelse när så skett (sedan är det förstås upp till den berör att acceptera eller förkasta min ursäkt).

De sociala medierna öppnar oanade möjligheter att nå ut till människor man annars aldrig haft en aning om att de existerade. Det innebär också, för den som vill, möjligheter att vara ohämmat öppenhjärtig eller i värsta fall exhibitionistisk. För mig personligen har detta, det vågar jag nog påstå, inneburit en revolution. Det har blivit många nya vänner och sympatisörer men säkert också fiender.

Privat välkomnar jag de nya mediernas möjligheter att vara öppen om min person; om det jag tycker, tänker, tror och känner. Det har berikat mig som människa och jag tror också detta gjort mig till en bättre medmänniska. Jag har insett att jag inte har särskilt mycket att dölja eller förlora på att vara öppen. Tvärtom – varför sätta sitt ljus under skäppan? Oavsett vad andra än må tro eller mena sig veta har jag inga skräckinjagande skelett i garderoben, som skulle medföra personlig katastrof i fall de skramlade ur sina gömställen. De eventuella skandaler som omgett min tillvaro finns redan utlagda på nätet till allmänt beskådande.

Länge var jag en rätt tillknäppt person som var rädd för att göra bort mig och låta det bli allmänt känt vad jag var för typ egentligen. Detta medförde betydande obehag. Så icke längre. Jag är den jag är och det känns faktiskt befriande att också låta andra få veta det.  Hos mig finns inte längre särskilt mycket som är top secret. Fast det är klart, jag skriver inte vad som helst. Vissa ting får förbli en sak mellan mig och min Skapare. Icke minst av omtanke gentemot andra.