68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Kyrkklockorna i Sveg manifesterade mot yttrandefriheten – störde SD-möte

http://www.expressen.se/nyheter/kyrkklocka-i-sveg-for-mangfald-under-sd-tal/

Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.

Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.

 Svegs kyrka.

Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.

Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.

Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.

När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.

”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.

Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:

http://www.tidningenharjedalen.se/opinion/kyrkoherde-torgny-larsson-om-klockringningen-i-sveg

 Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.

Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att  endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.

Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.

Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek  än att företräda kristen tro.

Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.

Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.

 

Präst lämnar Svenska kyrkan på grund av ”inre sekularisering”

 Hans popularitet inom Svenska kyrkan har avtagit.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/prast-i-laronamnden-lamnar-svenska-kyrkan-i-protest

Eva Hamberg, professor emeritus, filosofie doktor i ekonomisk historia samt präst i Svenska kyrkan och ledamot i kyrkans läronämnd, har beslutat sig för att lämna sina uppdrag och begära utträde ur Svenska kyrkan. Samtidigt avsäger hon sig sitt prästämbete. Så här citeras hon i Kyrkans Tidning (se länk till hela artikeln överst):

Jag har försökt varna för det som jag har sett. Nu måste jag för mitt samvetes skull ta steget.

Det som hon har sett beskriver Hamberg som den ”inre sekulariseringen” och ”politiseringen” av Svenska kyrkan. Eva Hamberg menar att det är ”anmärkningsvärt” att de apostoliska och nicenska trosbekännelserna ej längre betraktas som viktiga i vår forna folkkyrka. Vidare säger hon: ”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Professor emeritus och prästen Eva Hamberg lämnar Svenska kyrkan.

Eva Hamberg, som har en diger akademisk meritlista inom teologi och samhällsvetenskap och är filosofie doktor i ekonomisk historia, säger sig i intervjun ha funderat länge på att lämna Svenska kyrkan. Det är alltså inget förhastat över beslutet att hoppa av, vilket hon beskriver som en ”samvetsfråga”. En tankeställare kom genom den senaste kyrkovalskampanjen, som för Hamberg befäste bilden av en allt mer politiserad kyrka där partipolitik blivit viktigare än den teologiska grunden.

Det som närmast kom droppen att rinna över professor Hambergs bägare var utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i höstas. Den som skiljde ut sig positivt från de övriga fyra kandidaterna var enligt henne biskop Ragnar Persenius i Uppsala stift. De övriga ”svävade på målet”, särskilt när det gällde frågan om Jesus contra Muhammed:

Bara att de fick frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.

Ragnar Persenius: den ende av ärkebiskopskandidaterna som föredrog Jesus framför Muhammed.

För en lekman förefaller det otroligt att höga kristna företrädare i Sverige inte kan slå fast att fridsfursten Jesus Kristus, som uppmanar oss att älska vår nästa såsom oss själva och även älska våra fiender, ger en sannare och framförallt mer intim bild av Gud än vad profeten Muhammed, som spred islam genom blod och svärd, gör. Många kyrkomedlemmar är, förklarar Hamberg, ”allvarligt oroade” över nedgången inom Svenska kyrkan.

På frågan om det inte kan anses vara bättre att ”stanna och påverka” svarar Eva Hamberg: ”Efter 25 år börjar det kännas som att jag gjort vad jag kan för att påverka.” Tyvärr, förklarar hon för Kyrkans Tidning, har dessa försök inte givit några som helst resultat. Nu söker hon efter en annan församling som bättre förmår tillvarata hennes kristna tro, kanske Evangeliska frikyrkan eller Pingstkyrkan.

Svensk kultur står och faller inte med handskakning

Traditionellt svenskt/västerländskt sätt att hälsa.

SVTs ”Debatt” den 30/5 handlade delvis om den bekanta händelsen i Trollhättan, där en muslimsk trosbekännare som stod inför en anställning i kommunen av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinnlig kommunrepresentant.

Det fanns en stark opinion i studion för att muslimen gjorde fel och kommunkvinnan hade rätt som krävde ett handslag. Upprördheten var stor över att muslimen sedan tillerkändes ett kommunalt skadestånd om 30 000 kronor.

Jag tycker det var fel av kommunen att betala ut skadeståndet. Det ligger förvisso något i det beprövade – och visa – talesättet att ”ta seden dit man kommer”. Själv har jag aldrig haft några problem med att handhälsa på såväl kvinnor som män. Jag är trots allt infödd svensk.

När detta är sagt vill jag emellertid tillägga, att det enligt min mening gjorts en alldeles för stor sak av denna incident. Själv skulle jag aldrig bli kränkt eller förnärmad om någon vägrade skaka hand med mig av vad skäl det vara månde. Litet snopen, kanske, men det kan jag leva med. Personligen skulle jag gärna se ett flitigare bruk av det orientaliska sättet att hälsa: handflatorna ihop och lätt bugning. Det signalerar vördnad, respekt och integritet. Kanske också omsorg om hygienen.

Så här kan man också hälsa – signalerar vördnad och respekt.

Jag måste vidare erkänna att jag har aningen svårt för det utbredda kramandet i tid och otid. En varm kram är givetvis OK nära vänner emellan. Annars – nej tack. Särskilt i förkylningstider. Gäller kvinnor såväl som män. Detsamma men i ännu högre grad när det gäller kindpussar. Får vara för mig. Jag är som sagt heterosexuell svensk man, Gud hjälpe mig…

Inte heller störs jag av det muslimska sättet att läggga handen mot hjärtat när en man hälsar på en kvinna, även om det säkerligen finns gott om muslimska män som inte har några problem alls  att skaka hand med en representant för det täcka könet. Det tycker jag också signalerar vördnad och dessutom någonting som väl är totalt bortglömt i Sverige och övriga västvärlden av i dag: kyskhet.

Publiciteten som den uteblivna handskakningen i Trollhättan genererat är i mitt tycke helt otrolig. Det måste finnas en gräns för kränktheten och även för försök att politisera denna pseudohändelse. Detta gäller båda sidor i denna kontrovers. Och vår svenska kultur står och faller inte med handskakningsseden, hur trevlig denna än är. Det vore utomordentligt illa om så vore.