Posted tagged ‘populism’

Det högerpopulistiska spöket

13 december, 2016

Ett spöke går runt i västvärlden – högerpopulismens spöke. /Fotnot/

Det talas med darr på stämman om att nu måste alla rättrogna demokrater samlas i syfte att stoppa de hemska populisterna i form av exempelvis Donald Trump i USA, Brexit-anhängarna i Storbritannien, Front National och dess ledare Marine Le Pen i Frankrike och Alternative für Deutschland med ledaren Frauke Petry. Även Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson brukar hänföras till populistfållan.

Frauke Petry, chairwoman of the right-wing Alternative for Germany (AfD) party holds a speech at the party congress in Hannover, November 28, 2015.REUTERS/Axel Schmidt

Frauke Petry är partiledare för Alternative für Deutschland.

I ett försök till analys av det högerpopulistiska ”hotet”  i Aftonbladet för en tid sedan påstås, att vid pass hälften av alla européer hyser högerpopulistiska sympatier och att det proverbiala ”30-talet” därmed skulle vara hotande nära; allra mest anfrätta anges Rumänien och Polen vara: http://www.aftonbladet.se/nyheter/utrikes/article23685579.ab

Ett problem med att utnämna vissa partier och politiker till ”(höger)populister” är emellertid att det inte existerar någon statsvetenskaplig konsensus om hur begreppet ”populism” skall tolkas. Etymologiskt kan det härledas till latinets populus, som betyder folk. En möjlig tolkning av ordet populism är därför rätt och slätt ”folklighet”.

Är då folklighet det stora hot mot demokrati och anständighet det i dag i allmänna ordalag utmålas som? Knappast. Jag skulle vilja påstå att den så kallade populismens motståndare inom politik och media, med väldokumenterad faiblesse för att söka oskadliggöra meningsmotståndare med etiketter som ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och nu ”populistiska”, utgör betydligt större hot mot demokrati och yttrandefrihet.

Ta exemplet med militanta motståndare till den presidentvalde Donald J. Trump i USA, vilka inte accepterade valresultatet utan gick ut i stundom våldsamma demonstrationer mot Trump i USAs större städer.

636143406686444947-ap-election-protests-california
Det verkliga hotet mot demokratin: vildsinta motdemonstranter, som här i Kalifornien, vilka inte accepterar ett valresultat som går dem emot.

Nu senast har Clinton-kampanjen anslutit sig till det Gröna partiets presidentkandidat Jill Stein i hennes begäran om att de avlagda rösterna i tre nyckeldelstater som Trump vunnit skall räknas om. Detta trots att inga andra än obotliga konspirationsteoretiker tror sig ha funnit belägg för att det förekommit valfusk till Trumps fördel.

I skrivande stund har omräkningen i en av de tre staterna – Wisconsin – bekräftat att Trump faktiskt vann. Han skall därtill  ha fått 162 fler röster än i valet den 8 november. I de övriga staterna – Pennsylvania och Michigan – har federala domare avvisat kraven på omräkning. http://punchng.com/finished-recount-confirms-trump-victory-wisconsin/

Vägran, eller åtminstone stark obenägenhet, att acceptera att det finns alternativa åsikter till de egna vad gäller frågor som till exempel invandring, klimatpolitik, feminism och mångkultur är något av det som utmärker antipopulisterna. Det ligger då nära till hands med demonisering av meningsmotståndarna.

czgv09gvqaig_ml
En omräkning av rösterna i Wisconsin gav Donald Trump 131 röster fler än i valet den 8 november.

För egen del var det länge sedan jag slutade bryr mig om vad mina meningsmotståndare behagat kalla mig och de politiska grupperingar och/eller partier jag varit ansluten till.  Vill någon kalla oss socialkonservativa och nationalistiska sverigedemokrater för populister, för all del. Att ta hänsyn till folkets (populus) mening kan knappast vara särskilt mycket fel.

I så fall innehåller dock alla partier populistiska inslag, då väl inget parti struntar i vad folket (eller åtminstone de egna väljarna) tycker. Även om man ibland kan få för sig att så är fallet.

Det kan slutligen nämnas att Alexander Bengtsson i tidskriften Expo i samband med valet 2010 uttryckligen framhöll att ”Sd är inga högerpopulister”. http://expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf

För vad det nu kan vara värt.


Anmärkning: Ovanstående bloggtext är en utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 december 2016.

Fotnot: Den inledande meningen alluderar på Kark Marx och Friedrich Engels utsaga i Det kommunistiska partiets manifest (1848): ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke.” http://www.filosofer.se/marx.html

 

En nordisk jämförelse: inställningen till systemkritiska partier och en skrämmande framtid

11 oktober, 2015

sentio_oktober2015_650

Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.

Mer om Sentio-mätningen i Nyheter Idag här:

http://nyheteridag.se/sentio-oktober-sd-fortsatt-storsta-parti-nytt-bottenrekord-for-s/

Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.

En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.

Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.

Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.

91166-pia-kjrsgaard-danmark-har-meget-at-takke-glistrup-for-- Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.

Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.

Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:

http://www.dr.dk/nyheder/indland/kjaersgaard-om-magtkamp-med-glistrup-han-havde-ingen-respekt-mig

Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.

Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.

1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.

Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.

carlihagen Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.

Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Carl-I-Hagen-vil-sende-alle-batflyktninger-i-retur-8131466.html

Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.

Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.

Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.

I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.

img91391-previewImage      Soini_Timo-480x290

Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.

Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.

En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogerpopulismen-drar-in-over-finland/

Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.

Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.

Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken  blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.

Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.

Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.

untitled

Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.

Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:

Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.

Skenande medialisering och kampanjjournalistik

31 oktober, 2013

dagenssamhalleDagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.

I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…

Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”

Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.

Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.

Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:

Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.

img1_tv4cdn_seJustitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.

Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.

Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.

Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.

Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.

contra_bann01

Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:

I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.

Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.

Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.

gunilla-carlsson1Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.

Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.

Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.