”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.
Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm
Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.
Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.
Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918
I GAIS-tröjan.
Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.
Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.
Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.
Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”
I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.
I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.
Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.
Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.
Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.
Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren
Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966
I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.
Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.
Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.
Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson
Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.
1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.
I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.
Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969
Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.
Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.
Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.
Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.
Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.
Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950
Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o
Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/
Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.
UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).
MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA
Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.
Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”
Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group
José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.
En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp
Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.
Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.
Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.
Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.
Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group
Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.”https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled
Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/
NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”
Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/
Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.
Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato
NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.
När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.
Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.
Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen
NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.
Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.
”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”
När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig
”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”
USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.
Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.
Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.
Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.
Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.
NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).
För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen
Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget
När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.
Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):
Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.
Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.
Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.
29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.
Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.
Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/
Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.
Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.
Bengt ”Zamora” Nyholm kastar sig och räddar en boll under träningen.
Mitt starkaste personliga minne av fotbollsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm härrör sig från en TV-sänd VM-kvalmatch mot Schweiz på Råsunda den 28 maj 1961. Nyholm gick upp i en luftduell med schweizaren Heinz Schneiter, som knäckte Nyholms näsben med en armbåge. Schneiter blev utvisad och ”Zamora” tvingades avbryta matchen för omplåstring.
Vid den här tiden fick i VM-sammanhang inga reserver sättas in ens vid skadetillbud, så ”Zamora” ersattes i målet av vänsterbacken Lennart Wing som hade tidigare målvaktserfarenhet; Wing höll nollan tills Nyholm återkom. Sverige vann matchen med komfortabla 4-0 men missade sedan att kvalificera sig till VM i Chile 1962 efter en avgörande drabbning mot Schweiz på Berlins olympiastadion. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm
Bengt Olov Nyholm föddes i Härnösand i Ångermanland den 30 januari 1930 och avled i Mantorp i Östergötland den 10 september 2015. I Härnösand representerade han IF Älgarna, först som forward och sedan som målvakt. Han värvades till IFK Norrköping som 18-åring 1948 och var först reserv för ordinarie nålvakten Torsten Lindberg. A-lagsdebuten inföll mot Degerfors IF 1949, då Lindberg var skadad.
”Zamora” med Guldbollen 1961.
Bengt Nyholm representerade IFK Norrköping i 532 matcher 1948-65, varav 294 i allsvenskan. 1951-61 avverkade han 203 allsvenska matcher på raken; nässkadan mot Schweiz gjorde att han missade en allsvensk match. Under hela denna tid var ”Zamora” med om att vinna sex SM-guld och fyra SM-silver för IFK Norrköping, som då var Sveriges särklassigt dominerande lag.
”Zamora” Nyholm borde egentligen ha varit given som andremålvakt efter Kalle Svensson i VM på hemmaplan 1958. Han sidsteppades emellertid av herrarna i Uttagningskommittén (UK), vilkas respektive klubbtillhörighet gjorde att Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg och Tore Nilsson, Malmö FF utnämndes till reserver för Kalle. Det skulle dröja till den 21 maj 1959 innan ”Zamora” fick göra debut i A-landslaget i 2-0-kampen mot Portugal på Nya Ullevi. Totalt gjorde ”Zamora” 30 A- och tre B-landskamper.
Den landskamp Bengt Nyholm själv rankade som sin bästa ägde rum mot England på Wembley den 28 oktober 1959. Bara Ungern hade tidigare lyckats besegra de engelska lejonen i deras egen kula. Sverige, för dagen i blå tröjor och vita byxor, svarade för en sannskyldig bragd och betvingade engelsmännen med 3-2. Stor segerorganisatör var centerforwarden och tvåmålsskytten Agne Simonsson, som belönades med Svenska Dagbladets bragdguld efter sin insats trots att det endast gällde en vänskapsmatch.
Ricardo Zamora – bäst i världen på 1920- och 1930-talen.
Berömd är dragkampen om bollen på mållinjen mellan ”Zamora” och den engelske centern Brian Clough (senare berömd som tränare för Nottingham Forest under 18 år) vilken svensken vann. ”Zamora” hade fått händerna på bollen men Clough försökte liggande inne i målet dra den ur hans händer men misslyckades alltså med det. Clough ansågs ha gjort en usel match mot Sverige och återkom aldrig i landslaget.
Bengt ”Zamora” Nyholm var förhållandevis kortvuxen för att vara målvakt med sina 1,78 meter över havet. Han kompenserade detta med förstklassig vristspänst, reaktionssnabbhet, god placeringsförmåga och ett par händer modell dasslock. Han anses ha revolutionerat målvaktsspelet genom att utveckla samspelet med uteförsvaret. I både IFK Norrköping och landslaget betraktades Nyholm och centerhalven Åke ”Bajdoff” Johansson som något av ett ”radarpar”. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/qnVEa1/zamora-var-den-forste-moderna-malvakten
Smek- och hedersnamnet ”Zamora” kommer av att Bengt som liten grabb agerade ”kalle bakom” och då enligt kringstående åskådare ”kastade sig som Zamora”. Zamora, det var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora, ”den gudomlige”, som under sin karriär spelade för Espanol, FC Barcelona, Real Madrid och OGC Nice. Han rankades som världens bäste målvakt under 1920- och 1930-talen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Zamora
”Zamora” på omslaget till Fotbollboken 1962.
Höjdpunkten i Bengt ”Zamora” Nyholms spelarbana kom med att han 1961 tilldelades det årets Guldbollen, utdelad av Aftonbladet, som årets bäste svenske fotbollsspelare. Därmed fick han också äran att pryda omslaget till Fotbollboken 1962. Nyholm var först yrkesverksam som polisman och därefter som sporthandlare och försäljningschef på IBM.
Bengt Nyholm prövade också på spjutkastning, där han blev distriktsmästare, bordtennis, handboll, bandy och ishockey. I hockey representerade han IFK Norrköping i dåtidens högsta serie säsongen 1955-56. Efter den aktiva banan flyttade Bengt Nyholm till Mantorp och blev travtränare. Som 78-åring utsågs han även till ordförande i Mjölby golfklubb. http://tomasjunglander.se/idrottsman/bengt-zamora-nyholm/
Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff
Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3
En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.
Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.
Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701
Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election
Maduro smörjer kråset medan folket svälter…
Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.
I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.
Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.
Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.” Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido
Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.
Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.
Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/
Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.
Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/
Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.
Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.
Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.
74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.
Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).
Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A
MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA
Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.
Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/
José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.
När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal
UNITA-ledaren Isaias Samakuva.
Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA
Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto
Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.
Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.
Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).
Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/
Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats. https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/
Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/
Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.
Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.
Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:
Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/
I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.
Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.
Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.
Bildt möter Erdogan under sin tid som svensk utrikesminister.
Carl Bildt, moderat före detta stats- och utrikesminister, tillhör Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans ivrigaste supportrar. Bildt vill se Turkiet som medlem av den Europeiska unionen (EU) snarast möjligt. Detta har varit känt sedan länge, varför hans senaste utspel i frågan knappast är ägnat att förvåna.
På sajten Project Syndicate skrev Bildt den 12 augusti 2016 således (min översättning från engelska):
Den ”episod” Bildt nämner är naturligtvis Erdogan-regimens brutala och blodiga överreaktion på det tafatta kuppförsök ett antal till synes helt oförberedda militärer igångsatte för en månad sedan. Flera hundra dödades, tusentals sårades. Därefter genomförde regimen utrensningar av tiotusentals militärer, lärare, journalister och tjänstemän, varav en bråkdel möjligen kan ha varit på något sätt inblandade i kuppförsöket.
En alltmer maktfullkomlig Erdogan har enligt vittnesuppgifter förvandlat Turkiet till ett ”öppet fängelse”.
Erdogan, som alltmer fjärmat Turkiet från det sekulära samhällsskick som det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938), införde är en övertygad islamist som hävdat att det inte finns någon skillnad mellan radikal islam och ordinär islam. http://www.bbc.co.uk/history/historic_figures/ataturk_kemal.shtml
Han har samtidigt gjort sig känd som en fullfjädrad maktpolitiker som i sin strävan att få med Turkiet i EU har ett starkt stöd i Carl Bildt och andra EU-entusiaster. Frågan är dock hur det kommer att gå med EU-ambitionerna, när Erdogan nu uppenbarligen verkar för att Turkiet skall återinföra dödsstraffet; nyligen har därtill den turkiska författningsdomstolen beslutat att Turkiet skall avskaffa åldersgränsen för sexuellt umgänge, varigenom sex med barn möjliggörs. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23337983.ab
Lagen börjar enligt planerna praktiseras den 13 januari 2017. Åldersgränsen har tidigare legat på 15 år, men det är också känt att ungefär 3,5 miljoner äktenskap med barn (läs: flickor gifta med äldre män) ingåtts i Erdogans islamistiskt färgade Turkiet. Vad jag vet har Carl Bildt inte sagt ett knyst om detta totala barbari, unikt för den muslimska världen.
När Erdogan-regimen nyligen kommenderade ut kanske 100 000 människor på Istanbuls gator skall ingen tro att EU-maktspelaren Carl Bildt protesterade. Tvärtom: i ett twitterinlägg berömde han massmötet som en lovvärd manifestation till stöd för vad Bildt påstod vara ”demokrati”, en företeelse som de facto är på väg att avskaffas i expressfart i Turkiet. http://www.ibtimes.co.uk/supporters-president-erdogan-hold-huge-pro-government-rally-istanbul-1574778
Atatürk, vars arvtagare Erdogan söker lura i turkarna att han är, gråter förvisso i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav. Atatürk, som var ateist, föraktade islam och tog bland annat initiativ för att göra kvinnan mer jämställd i samhället, förbjöd heltäckande klädsel och avskaffade islamiska institutioner. Om islam hade han bland annat följande att säga (min översättning från engelska):
Avbildningar av Atatürk, det moderna Turkiets grundare, kan fortfarande beskådas över hela Turkiet. Foto: Tommy Hansson
Carl Bildt har alltid varit ren makt- och realpolitiker som inte över hövan besvärats av demokratiska överväganden. Som ung studentpolitiker verkade han för att Sverige skulle erkänna det kommunistiska Östtyskland diplomatiskt. Han var även en varm anhängare av palestinaarabernas sak och svuren fiende till den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati. Som ledamot i styrelsen i Stockholms studentkår var han med och röstade igenom stöd till de marxistiska så kallade befrielserörelserna – i realiteten kommunistiska terrorgrupper – FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt (1994), Legus förlag, som handlar om Carl Bildts ungdomsår..
Bild lyckades aldrig bli mer än filosofie studerande utan satsade allt på den moderata politiska karriären, där han såg till att alltid stå på den dominanta ”ljusblå” (liberala) sidan mot de ”mörkblå” (konservativa). En tankeställare fick dock Bildt då han hamnade mitt i det kommunistiska kuppförsöket i Portugal i mitten på 1970-talet och då sannolikt fick en mer antikommunistisk utsyn än han eljest hade fått. I dag har Bildt alltmer antagit rollen som den dryge och ofelbare allvetaren, som helt enkelt inte kan ha fel i någon fråga.
I varje fall har Carl Bildt inte, förutom några till intet förpliktigande standardfraser, nämnvärt intresserat sig för Erdogan-regimens flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna i den misslyckade kuppens efterskörd.
En som vittnat därom är den nu i Sverige landsflyktige turkiske journalisten Abdullah Bozkurt, som i en intervju i Dagens Nyheter nyligen hävdat att Turkiet alltmer är på väg att omvandlas till ett ”öppet fängelse” och att president Erdogan har siktet inställt på att göra Turkiet till en fullfjädrad auktoritär islamistisk stat, detta i bjärt kontrast till Atatürks visioner om ett modernt, sekulärt och demokratiskt Turkiet. http://www.dn.se/nyheter/varlden/pa-flykt-undan-erdogans-utrensningar/
Läget har blivit allt värre efter kuppen. Staten har slagit till mot massmedierna i en omfattning vi aldrig sett tidigare.
Kommer Obama att lämna ut Gülen till Erdogan? Frågan är öppen.
Bozkurt har ett förflutet som platschef i Ankara för den engelskspråkiga tidningen Today´s Saman och parallellt därmed utgivit en egen nyhetssajt. Tidningen stängdes redan i mars, alltså fyra månader före kuppförsöket medan nyhetstjänsten stängdes efter detta. Båda hade kopplingar till den oppositionella så kallade Gülen-rörelsen (Hizmet, Tjänsten), uppkallad efter den muslimske predikanten och tidigare politiske aktivisten Fethullah Gülen som för närvarande befinner sig i exil i Pennsylvania USA. Hizmet och Erdogans parti AKP var tidigare allierade men är bittra motståndare sedan 2013. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fethullah_G%C3%BClen
Återstår att se vad som kommer att hända med Gülen, vars utlämning från USA Erdogan krävt. Obama-administrationen har hittills svarat undvikande. Erdogan har på sistone etablerat vänskapliga förbindelser med den likaledes auktoritära Putin-regimen i Ryssland, ett stycke realpolitik som knappast förvånar och som är uttryck för den diktatorernas intressegemenskap som historien har sett så många exempel på. https://www.theguardian.com/world/2016/aug/09/erdogan-meets-putin-leaders-seek-mend-ties-jet-downing-russia-turkey
Vem vet – kanske är det endast en tidsfråga innan Erdogan sluter fred med Islamiska staten (IS)?
Jag talar för min motion i fullmäktige. Foto: Tommy Blomqvist
Den 29 februari behandlades min motion om att i Södertälje kommun fira den Internationella mansdagen den 19 november i kommunfullmäktige. Det var väl ingen större sensation att det blev avslag – motionen gällde ju såväl ”fel” parti (SD) som ”fel” kön (det manliga). Dock blev jag litet överraskad över att debatten så gott som uteblev.
Det som, förutom min egen talan för motionen, sades från talarstolen i stadshusets sal Demokratin var att före detta SSU-broilern Elof Hansjons – numera sosseriets andranamn efter Boel Godner – i pressat tonläge (enligt principen ”svaga argument, höj rösten”) drog en propagandasnutt om kvinnornas historiskt förbättrade rättigheter samt citerade mig i ett blogginlägg som skulle visa, ja jag vet faktiskt inte riktigt vad.
Jag svarade att jag självfallet inte har något att invända mot att kvinnor fått rösträtt och en rad andra rättigheter – tvärtom. Jag är en varm anhängare både av kvinnor i allmänhet och deras rättigheter i synnerhet. Tro ingenting annat.
Jag har emellertid svårt att se att kvinnorna och deras rättigheter skulle missgynnas av att Internationella mansdagen skulle firas i en större utsträckning än vad som redan sker i en rad länder och även en del svenska kommuner.
På fullmäktigebänken. I bakgrunden gruppledare Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Blomqvist
Trots allt utgörs hälften av världens befolkning av män, låt vara att vårt eget land på sistone för första gången i historien noteras för mansöverskott till följd av den exempellösa massinvandringen av män. Att vara man i dag är inte heller, åtminstone inte i vår del av världen, alldeles enkelt med tanke på radikalfeminismens strävanden att göra livet surt för i princip alla representanter för det manliga könet.
Inte heller kommunstyrelsens svar på min motion var något att höja jubelrop till skyn över. Bland annat talades det om att ”vi vet” (när någonting är högst osäkert brukar man skriva så) ”att manliga normer styr”. Men vad är egentligen ”manliga normer” för något? Ingen vet, ingen som vet, för att citera Povel Ramel. Snarare är det sådana plattityder som extremfeminismen och dess epigoner slänger ur sig när man inte har något på fötterna.
Här kan ni läsa hela texten till min motion:
Fira Internationella mansdagen i Södertälje kommun!
Internationella mansdagen började firas på olika håll i världen den 19 november 1999. Ibland sker firandet i samband med uppmärksammandet av Internationella barndagen den 20 november, således dagen efter. Dagen är avsedd att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, bidra till förbättrade relationer mellan män och kvinnor samt att lyfta fram positiva manliga förebilder. Den kan ses som en motsvarighet till den mer etablerade Internationella kvinnodagen den 8 mars, som har en avsevärt längre historia och som bekant även firas i Södertälje kommun.
Internationella mansdagen, på engelska International Men´s Day, uppmärksammas i en rad länder i Europa, Nord- och Sydamerika samt Asien. Den firas enligt Wikipedia i Angola, Argentina, Australien, Belgien, Botswana, Brasilien, Chile, Danmark, Frankrike, Georgien, Ghana, Guyana, Haiti, Indien, Irland, Italien, Jamaica, Kanada, Kina, Kroatien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Peru, Portugal, Singapore, Spanien, St. Kitts och Nevis, Storbritannien, Sydafrika, Trinidad och Tobago, Tyskland, Uganda, Ungern, USA, Vietnam samt Österrike.
Varför fira mansdagen i Södertälje?
Internationella mansdagen har uppmärksammats på olika håll också i Sverige. 2014 höll exempelvis Sollentuna kommun en temadag den 19 november under rubriceringen ”Våldsutsatta män i nära relationer”. I Sollentuna finns även en mansjour dit utsatta män kan vända sig med sina problem. Det är, icke minst ur ett jämställdhetsperspektiv, enligt min uppfattning viktigt att problem av detta slag uppmärksammas även i Södertälje kommun.
Ett uppmärksammande av Internationella mansdagen kan också bli ett led i strävan att motivera fler män att söka anställning i Södertälje kommun. Det är känt att här råder ett massivt kvinnoöverskott: av kommunens årsredovisning 2014 framgår således, att 80 procent av alla kommunalanställda är kvinnor.
Jag hemställer därför om:
Att motionen överlämnas till kommunstyrelsen för vidare beredning av ärendet, där siktet skall vara inställt på att så snart som möjligt i Södertälje kommun börja uppmärksamma Internationella mansdagen den 19 november.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 