Posted tagged ‘Postkodlotteriet’

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Annonser

Stora snyftvalsen när Reinfeldt raljerade om kollaps

21 mars, 2016

12790842_714763908560068_3889705075671846213_nOm Reinfeldt fortfarande varit statsminister enligt Kalle Strokirks sätt att se.

 

Moderate statsministern Fredrik Reinfeld gjorde sig, med uttalanden som ”Öppna era hjärtan” och ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring”, känd som en fanatisk förespråkare för en hämningslös invandring. Alla skulle tas emot, det fanns ju hur mycket utrymme som helst i norrländska skogar och på sydsvenska slätter – det hade nämligen Reinfeldt sett från flygplan. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19980788.ab

Dessutom, menar Reinfeldt, har Sverige inga riktiga utan ”påhittade” gränser som det enligt honom är fritt fram för vem som helst att överskrida. I ett TV-framträdande inför julen 2014 väckte den då nyligen avsuttne statsministern visst uppseende med detta citat:

Ägs det här landet av dom som bott här i fyra generationer eller nån som hittat på nån gräns? Eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit och det är vad dom gör av Sverige och för mig är det givet att det är det senare. https://www.youtube.com/watch?v=W53BbC9S1n4

Så kan man nog bara uttala sig om man är blind för den pågående verkligheten och endast har ögon för de egna utopiska luftslotten och dessutom lider av höggradig självgodhet och arrogans. Jag misstänker att Reinfeldts tunnhårighet hänger nära samman med att han så ofta i inbillad förträfflighet klappar sig själv på huvudet.

100507 YSTAD Framryckning fick endast ske på hårdgjorda ytor. Naturreservatat var i övningen i övrigt minerad mark.

Försvaret – ett särintresse, enligt Reinfeldt.

Hans tes om vår nations ”påhittade” gränser kan möjligen förklara hans negativa syn på det militära försvaret som ett ”särintresse”: om våra gränser ändå bara är påhittade, så är det ju heller inte så noga med att försvara dem.http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-forsvaret-ar-ett-sarintresse/

Fredrik Reinfeldt tycks ha svårt att förlika sig med att han inte fortfarande är Sveriges statsminister. I ett tal han höll på det miljardstinna skojeriföretaget Postkodlotteriets galaföreställning den 14 mars fortsatte han spinna vidare på temat om att vi till varje pris måste ta emot obegränsat med invandrare, och han gjorde det genom att slå an stora snyftvalsen.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-jag-har-forstatt-att-vi-lever-i-kollaps

”Det är verklig utsatthet”, menade Reinfeldt, ”att sätta sin familj på en båt som man inte vet om den kommer fram. Det är verklig utsatthet att fly fast man inte vet vart man är på väg, om man kommer fram, om man ens överlever.” Det kan man förvisso hålla med om, och verkliga flyktingar som uppfyller FNs konventionskrav bör naturligtvis tas om hand på lämpligt sätt.

Reinfeldt vet dock, likaväl som alla andra, att endast en mindre del av asylsökarna svarar mot denna beskrivning. Majoriteten av dem som söker sig till våra breddgrader är relativt välbeställda yngre, testosteronstinna män som lämnar sina anhöriga bakom sig för att leva gott på våra bidrag och förmåner. Hade de flytt för sina liv hade de stannat i mottagarlandet i stället för att fortsätta ”flykten” genom hela södra och centrala Europa hit till oss.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Nordisk-baltiskt statsministermšte. Nordiska MinisterrŒdets session i Kšpenhamn. 2006-10-30. Foto: Magnus Fršderberg/norden.org

Förre statsministern raljerade över människors oro för systemkollaps.

Vidare förstår Reinfeldt på inga villkors vis att den hittills förda svängdörrspolitiken riskerar leda till systemkollaps: ”I vårt land har vi nu börjat använda ord för att beskriva vad Sverige är utsatt för och jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat att fungera /…/ Hur var det att fira jul i kollaps? Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?

Så kan det låta från någon som inte längre behöver ta ansvar för den förda politiken, som tror att allting går att beskriva och sammanfatta genom retoriska knep och finter. Jag tror inte någon, inte ens de värsta domedagsprofeterna, ordat om att ”ingenting” fungerar eller att vi ”lever i kollaps”. Däremot krävs det ingen större fantasi eller framförhållning för att föreställa sig, att kollapsen kan komma om den hittillsvarande politiken inte förändras.

Tecknen talar sina tydliga språk: våra skolor är numera sämst i västvärlden, polisen förmår inte upprätthålla lag och ordning i särskilt utsatta områden, blodiga knivdåd och upplopp är vardagliga företeelser på asylboendena, social- och omsorgsförvaltningarna går på knäna i våra kommuner, Malmös judar flyr staden och landet på grund av den antisemitism som utövas av inflyttade muslimer från Mellanöstern, Migrationsverket kräver miljardpåslag som vida överstiger försvarskostnaderna, kvinnor blir alltmer utsatta tack vare att de för Reinfeldts så kallade flyktingar är fritt villebråd, våra äldre som byggt upp det här landet hamnar i strykklass. Etcetera, etcetera.

En del av våra samhällsfunktioner fungerar fortfarande hjälpligt, det är sant – men hur länge till? Fredrik Reinfeldt, som själv kommer från en ombonad miljö i Stockholms norrförort och som knappast haft ett jobb utanför politiken i hela sitt liv, borde skämmas för att raljera över vanliga människors högst befogade rädsla inför en i bästa fall osäker och i värsta fall katastrofal framtid, en framtid han själv mer än någon annan varit med om att möjliggöra.

För någon månad sedan hasplade den tidigare regeringschefen ur sig ungefär samma befängda saker på en kort visit i Finland, som traditionellt tillämpar en avsevärt mer restriktiv immigrationspolitik än vad som förekommer hos oss. Reinfeldt uppmanade sina finska värdar att öka på invandringen betydligt, ity: ”Samhällen där alla tror på samma gud och gör samma saker är urtrista.” Den svenske gästen hävdade vidare under sitt Finlands-besök att syrier och irakier är ”de hårdast arbetande personerna som vi har i vårt samhälle” samt rajlerade även här om ”kollapsen” (plats för överlägsen fnissning). http://petterssonsblogg.se/2016/02/12/reinfeldt-pa-turne-i-finland/

Fredrik Reinfeldt kan när han vill lämna det Sverige som, trots hans raljerande, kan stå inför någon form av kollaps inom en icke avlägsen framtid. Då kan han fortsätta hålla sina dumdryga, raljerande tal om massimmigrationens och multikulturalismens välsignelser från exempelvis New York i vars mera fashionabla delar han slipper uppleva så många av dessa företeelsers avigsidor. Nyligen utsågs Reinfeldt till chefsrådgivare för finans- och försäkringsjätten Bank of America Merrill Lynch, som han skall förse med så kallade omvärldsanalyser. http://www.expressen.se/dinapengar/fredrik-reinfeldt-har-fatt-ett-nytt-jobb/

soderasen-beh5180-flygbild-hog Här går det enligt Reinfeldt utmärkt för invandrare att bo.

Mycket tyder enligt min uppfattning på att Fredrik Reinfeldt hämtat sin irrationella övertro på massinvandringens och mångkulturens välsignelser från sin egen något exotiska släktbakgrund bestående av bland andra färgade loppcirkusdirektörer, baltiska pigor och italienska musiker. Om en restriktiv invandringspolitik hade tillämpats i Sverige anno dazumal, menar Reinfeldt, hade han själv sannolikt inte kommit till världen.

När den uppenbart höggradigt narcissistiske Reinfeldt talar om att det är ”de som kommer hit mitt i livet” som äger Sverige, menar han i själva verket sin egen släkt. Denna bakgrund är också avgörande för Reinfeldts vidglödgade hat mot Sverigedemokraterna, omvittnat av Jimmie Åkesson som debatterat mot honom ett antal gånger:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/article18111024.ab

Och även omvittnat i denna klassiska intervju med Niclas Orrenius i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/sverige/sd-far-reinfeldt-att-se-rott/

På ett personligt plan kan jag till nöds förstå Reinfeldts SD-hat. Men skall personligt hat, byggt på egna släktförhållanden, få tillåtas fritt spelrum så att det förstör en hel nation? Jag tror vi alla vet svaret på den frågan.

 

Marx hade fel (som vanligt): spelandet är vår tids opium

16 oktober, 2015

86 Karl Marx hade fel – som vanligt.

http://ickevald.net/perherngren/religionopiummarx.htm

Ett av Karl Marx mer kända citat – kanske det allra mest kända – är hans utsaga om religion som ”folkets opium” (Das Opium des Volks), hämtat från inledningen i uppsatsen ”Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie” i Deutsch-Französische Jahrbücher med utgivningsåret 1844, då den socialistiske ideologen var 26 år. Han har även beskrivit religionen som ”en suck från en varelse i trångmål”.

Under Marx-bilden ovan en länk där det framgår, att vad Marx menade var att människan intog religionen som ett läkemedel, vilket opium fungerade som vid denna tid. Hon gjorde enligt Marx detta i syfte att få en smula lindring från den bistra verkligheten. Lenin kom sedan med tolkningen att ”religion är opium för folket”, vilken innebär att överheten använder religionen för att pacificera massorna så att dessa inte skall göra uppror.

Det har konstaterats att Marx inte var den förste tänkare som var inne på detta spår. Liknande hade tidigare framförts av den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) och vår egen Erik Gustaf Geijer (1783-1847), som talade om religionen som ett ”opiat som ingives hopen såsom bedövningsmedel”: det skrevs 1839, således fem år innan Marx formulerade sin vitt spridda tes.

Mer i ämnet här:

http://fof.se/tidning/2013/1/artikel/marx-var-inte-forst-med-folkets-opium

250px-Erik_Gustaf_Geijer_på_1840-talet Erik Gustaf Geijer talade om religionen som folkets ”opiat” fem år innan Marx gjorde det.

Marx och Lenins religionsfientlighet har legat till grund för all den religionsförföljelse som tillämpats i den kommunistiska världen och säkert även fungerat som argument för ateismen i allmänhet. Jag menar att såväl Kant och Geijer som Marx och Lenin hade i grunden fel. Människan är en religiös varelse helt enkelt därför att Gud existerar, och religionen är människans strävan att återknyta (det latinska verbet religio betyder just ”återknyta” eller ”återförknippa”) det ursprungliga band till Gud som gick förlorat med det Bibeln kallar syndafallet.

Detta är min övertygelse, ni behöver inte hålla med. Men alldeles oavsett vad man än anser om Marx sentens om religionen som ett folkets opium så menar jag under alla omständigheter, att det inte alls stämmer in på vår egen tid. Nutidens folkliga opium är spel, inte religion!

Ni behöver bara titta på all den reklam för olika typer av spelande och spelbolag som förekommer i olika TV-kanaler och som driver åtminstone denna bloggare till vansinnets rand: Unibet, bet365, Betsson, Expekt, Maria bingo, Casinostugan, Postkodlotteriet, ATG, Svenska spel,  Trisslotter – you name it. Det är reklam för casinon, poker, lotterier, bingo, tips med mera.

Kända reklampelare för spelandet är kändisar som Mats Wilander, Glenn Hysén och till och med världsskådisen Samuel L. Jackson, som påstår sig vara medlem i bet365.

645@70 Förra tennisstjärnan Mats Wilander: reklampelare för spelbolaget Expekt.

TV-reklamen för spel i alla dess former och särskilt internetcasinon ökade kraftigt under 2014:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6051780

Jag erkänner, jag spelade själv en smula i ungdomens vår genom att tippa det fotbollsrelaterade stryktipset och någon gång den dåtida tipsvariant som kallades siffertipset, som gick ut på att man skulle gissa resultatet i ett antal fotbollsmatcher: 3-1, 0-2, 1-1, 4-2 och så vidare. Även poängtipset fanns, liksom ishockeytipset.

Det mesta jag vunnit är (såvitt jag minns) 495 kronor, vilket var en rätt rejäl summa 1964 för en tolvåring. Jag hade en stående rad med några halvgarderingar och prickade in elva av de tolv rätt man då kunde få som mest. Typiskt nog kom ”elvan” i en tipsomgång då ovanligt många hade elva eller tolv rätt och då det inte blev någon utdelning alls på tio rätt.

Orsaken till att jag tippade då och då var att mina föräldrar och släktingar gjorde det och jag hakade på av bara farten. Ingen i min omgivning var besatt av den så kallade speldjävulen och tippade som ett regelbundet men ändå oskyldigt nöje. Till bilden hörde också att de köpte en penninglott varje månad. Vann de något var det frågan om några hundralappar och i något enstaka fall kanske typ 5000 kronor. Penninglotter var dock inget för mig.

Jag är numera totalt ointresserad av varje form av spel, även om jag för något år sedan tänkte att jag skulle testa Postkodlotteriet bara på kul. Vinst typ 80 kronor som mest någon enstaka gång. Jag höll inte på så länge, det blev för tråkigt i längden. Trisslotter har jag fått i present någon gång men aldrig köpt själv. Har jag vunnit någon gång har det rört sig om typ 4o kronor. Jag förstår helt enkelt inte grejen med spel, har aldrig fått det ”i blodet”.

Skärmavbild-2015-04-14-kl_-11_02_30 En kolugn norrlandsälg propagerar för Casinostugan.

Vilket inte innebär att jag inte inser att spelandet är en lockelse och frestelse för otaliga människor i dag, vare sig det är fråga om oskyldigt tidsfördriv eller ett rent patologiskt agerande som kräver professionell behandling och rehabilitering. Personer som ”trillat dit” är långt ifrån alltid dem man hade förväntat sig skulle göra det – SDs partiledare Jimmie Åkesson, till exempel. Och jag dömer ingen.

Jag är vare sig läkare eller psykolog eller expert på annat sätt men har däremot ett levande intresse för mänskligt beteende. Min gissning är att människor spelar – oavsett om de tippar, spelar på oddset, ägnar sig åt nätpoker eller -kasino, spelar på hästar, köper lotter, spelar bingo eller något annat – därför att det ger en extra kittling alternativt avkoppling och hjälper dem komma bort från den grå vardagen med alla dess bekymmer för en stund.

Det behöver absolut inte vara något fel i det, men det bör inte få oss att glömma att det finns ett litet antal människor som inte klarar av att spela med måtta. De utvecklar ett beroendebeteende som gör att de riskerar ödelägga sina egna och i värsta fall sina familjers liv. Det excessiva spelandet är, som jag ser det, ett symptom på ett samhälle vars andefattighet skapat ett tomrum som måste fyllas på något sätt. Vissa härför disponerade människor fyller detta vacuum med spelande.

Spelandet blir ett folkets opium för att tala med Karl Marx.

Lägesrapport efter påsk 2014

23 april, 2014

 

7 Bloggaren i Södertälje stadshus strax före påsk. Foto: Sven Pernils

Så var då påsken 2014 lyckligt och väl avverkad. För min personliga del blev det en av de bästa påskarna på länge: umgänge i lugn och ro i familjens sköte. Samt en hel del arbete med Telgekurirens EP-valnummer: har skrivit ett antal artiklar på EU/Europa-tema, valt bilder, fotat, intervjuat etcetera. Sysslar man som jag med politik och skriverier och älskar det finns det inga klara skiljelinjer mellan arbete och fritid.

Och är det inte just detta som är meningen med de stora helgerna? Att vi skall ladda batterierna inför förestående arbetsveckor. Det kan vi göra med rofylld återhämtning och stilla kontemplation.

Den amerikanska serien ”The Bible” på SVT1 fick mig att fundera en hel del på några av de bibliska centralgestalterna, som jag och min generation stiftade bekantskap med redan från första klass i småskolan. Rätt så, emedan kristendomen och dess viktigaste dokument – Bibeln – varit av central betydelse för vårt land och vårt folk i omkring 1000 år.

Jag fastnade särskilt för tvekampen mellan Saul och David. Över huvud taget imponerades jag av skildringen av Gamla testamentet (den judiska bibeln) medan jag tyckte att Nya testamentet var mindre imponerande. Litet för mycket av schabloner och änglakörer. Har svårt för en Jesus-figur som i mitt tycke påminde litet för mycket om en Rickard Sjöberg (Postkodlotteriet) utklädd i peruk och lösskägg. Skulle nog också ha velat se exempelvis Johannes döparen, Jesu avlelse och hela hans mission mer problematiserade än vad som nu blev fallet.

images Helgonkonungen Erik den helige, Stockholms skyddshelgon.

Jag tycker uppriktigt synd om det uppväxande släkte som ”tack” vare klåfingriga sossar tillika ateister gått miste om denna undervisning. Därför  förstår de inte grunderna i vare sig den kristna religionen, med exempelvis Tio Guds bud och Jesu unika budskap omfattande icke minst Bergspredikan, eller Sveriges historia. I stället buntas kristendomen i bästa fall ihop med andra religioner varigenom dess unika natur med kärleken som grundläggande budskap går förlorad.

När man läser om att konung Erik den heliges (kung omkring 1156-1160) relikskrin just i dag den 23 april öppnas i Uppsala domkyrka är det i mitt tycke svårt att inte känna suset av historiens ordspråksmässiga vingslag!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5843541

Tyvärr har vår sorgliga Svenska kyrka inte gjort ett dugg för att motverka denna utveckling utan har tvärtom anammat den religiösa förvirringen: den ärkebiskopsvalda Antje Jackélen och de flesta av våra biskopar har inte ens klart för sig skillnaden mellan Jesus Kristus, som sätter oss i förbindelse med Gud på ett sätt som ingen annan religiös gestalt förmår, och profeten Muhammed. Medan Jesus spred sitt budskap med kärlek och ödmjukhet använde Muhammed svärdet och vreden.

untitled Väl mött på Långholmen på lördag!

Nu närmast väntar mig och alla partikolleger hårt arbete för att säkerställa vårt partis framgång i först valet till Europaparlamentet den 25 maj och sedan i val till riksdag, kommuner och landsting den 14 september. Själv har jag förmånen att kunna ägna mig åt detta arbete på heltid. Närmast väntar nu på lördag den 26 april Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen i Stockholm, en tradition som inleddes i fjol. Dagen därpå har vi medlemsmöte i SD Södertälje/Nykvarn.

Min hälsa är för tillfället hygglig bortsett från en lättare förkylning. Före påsk konstaterades på akuten att mitt svullna och ömma vänsterben berodde på en så kallad Bakers cysta och, således och dessbättre, inte på en blodpropp som min omtänksamme husläkare befarat. Jag är glad för att benet nu är på väg att återta sin forna skepnad.

Om kärleken kan jag slutligen säga att jag avser att fortsättningsvis uttrycka den i form av omsorg om min familj och genom att sköta mitt arbete och de vardagliga uppgifterna på ett så samvetsgrant sätt som möjligt. Jag är en pliktmedveten person och för mig är plikt på många sätt lika med kärlek.

Romantiken lämnar jag däremot, vis av gjorda erfarenheter, därhän: I´ll Never Fall In Love Again (Dionne Warwick):

 

Därför ber jag Postkodlotteriet dra åt fanders

26 december, 2013

images Oföränderligt stomatolleende Rickard Sjöberg tillsammans med pristagare i Postkodmiljonären.

För några månader sedan approcherades jag på Gågatan i Södertälje av en yngre, verbal man med invandrarbakgrund som hävdade att han ville ge mig en gåva. Jag hade satt mig ner att vila på en bänk med ett par tunga matkassar bredvid mig. Det rörde sig om typ några lotter, sex vill jag minnas att det var.

Det var dock tydligen inte bara att räcka över lotterna till den trötte vandringsmannen, utan jag måste nödvändigtvis följa med till ett bord litet längre bort. Sedan jag kånkat mina matkassar dit fick jag, så långt tämligen glad i hågen, emottaga ”presenten” jag blivit utlovad. Den bestod alltså av lotter vilka jag nu anmodades skrapa. Kanske väntade en vinst i miljonklassen runt hörnet? Den verbale mannen frågade insmickrande vad jag skulle göra om jag vann en bil och liknande i samma stil.

Jag vann! Nu anmodades jag skriva under ett papper för att bekräfta min storstilade vinst. Eftersom jag var ganska trött och ville gå vidare skrev jag hastigt på för att få det hela avklarat. Det visade sig dock inte alls vara frågan om någon ”gåva” eller ”present”, som den snacksalige mannen ställt i utsikt. Genom underskriften förband jag mig att gå med i Miljonlotteriet till ett pris av någon hundralapp, som jag skulle inbetala när jag fått en försändelse från Postkodlotteriet. ”Presenten” var alltså något jag måste betala för att få!

Mannen fortfor med sin svada och talade sig varm för vilken storartad humanitär insats jag just utfört, icke minst till förmån för den organisation han själv sade sig representera, nämligen nykterhetsrörelsen IOGT-NTO som påstods hjälpa barn till alkoholister. Normalt hade jag givetvis aldrig, i egenskap av förhärdad drinkare, stött en fanatisk nykterhetsorganisation.

Mannens beteende måste, helt objektivt betraktat, sägas ha gränsat till det rent bedrägliga. Uppenbart var han ingen bra reklam vare sig för Postkodlotteriet eller IOGT-NTO. Jag lommade därför något slokörad – och samtidigt inte så litet förbannad för att varit ett så lätt offer – därifrån och lovade mig själv att aldrig någonsin i fortsättningen slå mig i slang med pratglada personer som vill framföra något slags budskap på stan.

Det löftet har jag sedan dess stått fast vid. Det var heller inte första gången jag haft att göra med Postkodlotteriet.

untitledVälgörenhet kan löna sig…också för de så kallade välgörarna.

Något år tidigare hade jag nappat på en telefonförsäljares anbud och anslutit mig till lotteriet men tappade ganska snabbt intresset för att skrapa lotter, vilka som mest gav typ  80 kronor i vinst. Orkade inte ens ”registrera” dessa försumbara vinster på lotteriets hemsida. Följaktligen drog jag mig ur så snart jag kunde.

Postkodlotteriet kom jag, liksom så många andra, först i kontakt med via frågesportprogrammet Postkodmiljonären i Tv4, lett av den alltid lika svärmodersdrömlikt stomatolleende, två meter långe superfjanten Rickard Sjöberg som till på köpet är född i min hemstad Södertälje, låt vara uppvuxen i Tyresö. Jag följde nog det programmet i ett par år innan jag till slut fick nog av alla avbrott.

När det var som mest spännande avbröt sagde Sjöberg, med ett leende som gav fri insyn ända in till visdomständerna,  frågesporten för att hänvisa tittarna till Emmaboda, Örebro, Ljungbyhed eller någon annan plats där det påstods råda så kallad ”grannyra” därför att en eller annan lottinnehavare vunnit en hacka.

Bara det jag skrivit ovan räcker mer än väl som skäl för att jag aldrig mer kommer att beblanda mig med Postkodlotteriet. Det finns dock fler och betydligt allvarligare orsaker än så för att be detta dubiösa, kommersiella företag dra åt fanders.

Idén bakom Postkodlotteriet emanerar från Nederländerna. Där måste man enligt lag ge minst 50 procent av inkomsterna till välgörenhet.  Något sådant krav finns dock inte i Sverige. Här ger man ut endast omkring 25 procent till så kallade välgörande ändamål. Resten går åt till administration och löner åt de anställda.

imagesO5CM1A70 Niclas Kjellström-Matete (till höger), miljonär och VD för Postkodlotteriet, tycker om att synas med internationella celebriteter. Här med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Av detta kan Niclas Kjellström-Matetete, VD sedan 2005, kamma hem en bonusbaserad och furstlig lön varje år. 2007 tjänade Kjellström-Matete således 2,3 och 2008 5,7 miljoner kronor. 2009 var lönen nere på ”bara” 2,7 miljoner. Jag förmodar att inte heller programledaren Rickard Sjöberg är helt lottlös.

Niclas Kjellström-Matete föddes i Karlstad 1970 men har sina rötter i Sydafrika. Farfadern var enligt uppgift med och grundade det i dag regeringsbärande partiet African National Congress (ANC), den forna terroriströrelsen som nu är i full färd med att köra Sydafrika i botten både ekonomisk, socialt och moraliskt.

Om Postkodlotteriet och dess ekonomiska förhållanden kan ni läsa mer här:

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

2012 sjösatte Postkodlotteriet något som kallades Human Rights Project med den officiella målsättningen att ”främja och stärka mänskliga rättigheter”. Åtta projektdelar får sammanlagt 70 miljoner kronor. Behjärtansvärt så det förslår, kan tyckas. Tills man scrollar neråt i Postkodlotteriets projektpresentation och hittar rubriken ”Värsta fördomen”.

Här tillkännages att organisationerna Scouterna, Röda korsets ungdomsförbund, Ungdom mot rasism och Expo tilldelas 6,5 miljoner kronor. Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra trostkisten och vapeninstruktören Stieg Larsson och flerfaldigt brottsdömde rasisten Tobias Hübinette.

Expo Arkiv för register över meningsmotståndare och politiskt inkorrekta och har nyligen varit aktuellt som kollaboratör till Expressen och AFAs Researchgruppen i projektet att hänga ut SD-sympatisörer. Enligt Jan Guillou driver Expo ”en klassisk underrättelsetjänst”. Genom mitt korta engagemang i Postkodlotteriet har jag medverkat till att skänka Expo några extra kronor, vilket jag härmed djupt beklagar. Åsiktsfascister som det Stasi-liknande Expo skall givetvis inte ha ett rött öre.

untitled Gamle marxist-leninisten Robert Aschberg – grå eminens i Expo.

Det kan nämnas att det även finns andra tveksamma understödstagare på lotteriets mottagarlista. Dit räknar jag den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia, som aktivt stöttar palestinskarabisk terror riktad mot Israel, klimatfundamentalistiska lobbyorganisationen World Wildlife Fund (WWF) samt hopplöst korrupta Röda korset.

Här Postkodlotteriets egen lista på bidragsmottagare:

https://www.postkodlotteriet.se/Formanstagare/Vara-formanstagare/Formanstagarorganisation/Human-Rights-Project.htm

En sak är fullständigt klar: Postkodlotteriet kommer aldrig att få ett rött öre av mig i framtiden. Däremot kommer jag även i fortsättningen, precis som jag gjort under många år, stötta hjälporganisationer för exempelvis döva, synskadade samt mun- och fotmålare.