Posted tagged ‘Prag’

Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

25 september, 2018

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Annonser

Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

10 mars, 2018

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

19 september, 2017

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.


Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.


Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.


Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!  

Janouch-paniken – så typiskt för censurnissarnas Sverige

12 januari, 2017

3ebb49b8-6446-4b06-b433-41062ac33688
Katerina Janouchs sanningar om tillståndet i Sverige i tjeckisk TV blev för mycket för DN.

Plötsligt händer det. En i det mediala Sverige hyggligt känd person  säger något som rör om i det karga debattklimatet, ja det blir rentav panik inom etablissemanget.

När sex- och samlevnadsexperten Katerina Janouch, en ytterst flitig författarinna, i tjeckisk TV staplar upp sanningar om tillståndet i det svenska samhället uppstår ett ramaskri i gammelmedia, enkannerligen på Dagens Nyheter. Så där får man ju inte säga! Mer om Janouch, född i Prag 1964, här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Katerina_Janouch

Jag har inte sett intervjun och jag behärskar inte tjeckiska språket, men enligt uppgift skall Janouch bland annat ha konstaterat att svensk migrationspolitik inte fungerar, att svenskarna blir allt otryggare, att vi har problem med kriminalitet och laglöshet i ett antal förorter, att vården är överbelastad, att personer som varit aktiva i terrorrörelsen Islamiska staten (IS) återvänt till Sverige och rör sig fritt i samhället.

Att svenskar i allmänhet och svenska kvinnor i synnerhet känner sig allt otryggare konstateras i en nyligen offentliggjord rapport från Brottsförebyggande rådets (BRÅ), vars slutsatser kan studeras här: http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2017-01-10-otryggheten-har-okat-och-konsskillnaderna-kvarstar.html

img_4755-1
Sverige blir alltmer kaotiskt och otryggt.

Den som så önskar kan se och höra intervjun med Katerina Janouch, som är ett välkänt namn i Tjeckien, här: https://video.aktualne.cz/dvtv/svedsko-prestava-zvladat-migraci-narusta-kriminalita-i-strac/r~0ab6755ad5de11e681020025900fea04/?redirected=1484253221

Vem som helst som inte isolerat sig i etablissemangsmedias elfenbenstorn – och framförallt givetvis alla som lever mitt i den beskrivna verkligheten – vet att allt detta är sant. Debattören Fredrik Brodén frågar således i Nyheter 24 med all rätt Janouchs kritiker om vad i det hon sagt som inte är sant: http://nyheter24.se/debatt/872912-broden-vad-av-det-janouch-sager-menar-ni-inte-ar-sant

Den mest hysteriska av Janouchs belackare har varit filmkritikern och DN-medarbetaren Hynek Pallas, också han tjeckiskättad och född i Prag 1975. I ett inlägg på DN Kultur tar han heder och ära av Janouch och anklagar henne för att sprida ”rykten och fördomar” och ägna sig åt desinformation. Några reella belägg för att så skulle vara fallet presenterar knappast Pallas, utan han tycks mena att man som naturaliserad svensk inte får kritisera Sverige i utländska medier. http://nyheteridag.se/janouch-talar-ut-om-avgangskravet-dn-har-tappat-fullstandigt-under-wolodarski/

image-php
Hynek Pallas breder ut sig i DN men tackade nej till att debattera mot Katerina Janouch i TV.

Pallas får svar på tal av Janouch, som frågar sig vad det är för fel på dem som inte är förskräckta över det alltmer kaotiska tillståndet i riket. Hon säger sig också vara ”livrädd” över att kritik av den katastrofala migrationspolitiken och dess exekutörer ofelbart leder till anklagelser om rasism, fascism och nazism. Det kan noteras att Pallas tackade nej till att debattera med Janouch i svensk television. http://omni.se/vad-ar-det-for-fel-pa-dem-som-inte-ar-forskrackta/a/6Jz8r

Katerina Janouch har tänt på alla cylindrar i anledning av den misshandel hon menar att Dagens Nyheter utsatt henne för och kräver bland annat chefredaktören Peter Wolodarskis avgång. Alltså den person som gjort det en gång tämligen respektabla DN till synonymt med vinklad agendajournalistik, undanhållande av sanningen och den skenande politiska korrekthetens vakthund par preference. http://www.expressen.se/nyheter/janouch-kraver-wolodarskis-avgang/

Det är givetvis helt symptomatiskt att Hynek Pallas, en närmast parodisk PK-figur med hemvist på Södermalm i Stockholm, fanatisk förespråkare för EUs ”öppna gränser” och icke minst SD-fiende, tillåts breda ut sig om saker han uppenbarligen inte alls behärskar i just DN. Han dömdes för övrigt till dagsböter för kvinnomisshandel vid Stockholms tingsrätt 2011. Pallas skulle göra alla men kanske mest sig själv en tjänst om han höll sig till filmkritiken. http://www.expressen.se/kultur/hynek-pallas-ar-sd-en-okulturell-maffia/

pjanderslinderfinal
P. J. Anders Linder: DN ägnar sig åt angiverijournalistik.

Det kan vidare nämnas att P. J. Anders Linder på tidskriften Axess anklagat DN för att bedriva ”angiverijournalistik”, då man sökt upp den syndande Janouchs förläggare på Piratförlaget och pressat denna ta avstånd från ”sin” författarinna. http://www.axess.se/blog/2017/1/12/angiverijournalistik-ny-satsning-pa-dn-kultur#.WHfrpVxAqgY

Fallet Janouch är så typiskt för det Sverige där den grundlagsfästa yttrandefriheten i praktiken är starkt reducerad till följd av de gränser som sätts av ett ängsligt debattklimat och tron på, att endast vissa hallstämplade åsikter är tillåtna. Katerina Janouch, som för övrigt är av judisk börd, skall ha allt beröm för att hon säger som det är och inte låter censurnissarna till vänster ostört få sprida sin falska och glättade Sverige-bild.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Joe McCarthy – en av vår tids hjältar

12 februari, 2013

imagesSenator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.

Måndagen den 11 februari visade TV2 en dokumentär om senator Joseph McCarthy (1908-57). Den presenteras i TV-tablåerna enligt gängse mall: således ordas om  ”jakten på vänsteranhängare” och ”rädsla” för det kommunistiska hotet. Den vanliga bilden av McCarthy som oräddfärdig ledare av en lika orättfärdig så kallad häxjakt är emellertid falsk. I själva verket var McCarthy en av vår tids största hjältar ur den demokratiska västvärldens perspektiv. Senare forskning visar därtill att han i grunden hade rätt hela tiden.

Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Wisconsin den 14 november 1908 med irländskt påbrå. 1930-35 bedrev han först ingenjörsvetenskapliga och därefter juridiska studier i Milwaukee, vilka renderade honom en advokatexamen vid Marquette University 1935 och en tjänst som tingsdomare 1939. Under Andra världskriget tjänstgjorde han vid marinkåren som underrättelseofficer vid Stillahavs-fronten och följde med som observatör på ett antal stridsflygningsuppdrag, vilket gav honom smeknamnet Tailgunner Joe. Han muckade som kapten och tilldelades 1952 utmärkelsen Distinguished Flying Cross.

JosephMcCarthyMilitaryJoe McCarthy i marinkårsuniform.

Efter kriget återgick han till sin syssla som tingsdomare och gjorde flera fruktlösa försök att etablera sig som politiker. Han började sin politiska bana i Demokratiska partiet men övergick till Grand Old Party (republikanerna) för vilket han blev invald i senaten i Washington, D. C. vid blott 38 års ålder 1947.

De första åren var han en tämligen obemärkt senatspolitiker på den republikanska högerkanten. Det stora genombrottet kom med ett tal inför det republikanska partiets kvinnoförbund i Wheeling i West Virginia den 9 februari 1950. McCarthy hävdade där att han hade tillgång till en lista omfattande 205 namn på personer vid det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, av vilka många skulle ha varit kommunister. McCarthy tog upp en fråga som låg helt rätt i tiden, eftersom ett antal uppseendeväckande avslöjanden om spioneri för Sovjetunionens räkning skedde under slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Sovjet sökte på ett hänsynslöst sätt slå mynt av den good-will landet fått efter besegrandet av Nazityskland. Att det var pakten Sovjetunionen-Tyskland från 1939 som utgjorde själva förutsättningen för kriget glömdes bort. Det finns gott om dokumentation om vilken skada sovjetstyrda kommunistagenter åstadkom i det amerikanska samhället. En av dessa var Harry Dexter White, verksam vid finansdepartementet och ansvarig för den amerikanska regeringens beslut att till sovjetiska myndigheter överantvarda finansdepartementets tryckplåtar för ockupationsvaluta. Detta kostade USAs skattebetalare 225 miljoner dollar.

433px-Elizabeth_BentleyElizabeth Bentley avslöjade namn på ett 80-tal sovjetiska medlöpare och säkerhetsrisker.

1945 hoppade sovjetspionen Elizabeth Bentley av och avslöjade för den amerikanska underrättelsetjänsten FBI  att det fanns två sovjetiska spionnät i USA. Det ena leddes av en ekonom vid finansdepartementet som hette Nathan Gregory Silvermaster och det andra av en tjänsteman i krigsproduktionsnämnden vid namn Victor Perlo. Sammanlagt namngav Bentley ett 80-tal personer som arbetade för ryssarna.

Störst uppmärksamhet bland alla kommunister och sovjetspioner tilldrog sig dock namnet Alger Hiss (1908-96). Hiss hade varit chef för det amerikanska utrikesdepartementets politiska avdelning och hade under Jalta-konferensen 1945 varit president Roosevelts högra hand och assistent till utrikesminister Edward Stettinius. Han spelade också en central roll vid FNs bildande. Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time och tidigare medlem i det amerikanska kommunistpartiet, avslöjade att Hiss inte bara varit betalande medlem i kommunistpartiet utan även till honom överlämnat hemliga handlingar.

Alger_Hiss_(1950)Alger Hiss dömdes för mened men var i själva verket sovjetspion.

Avslöjandet av Hiss – han skulle sedan till sin död nästan ett halvsekel senare förneka att han varit sovjetspion – som var en liberal etablissemangsfigur ut i fingerspetsarna och vid tiden för avslöjandet VD för den ansedda Carnegiestiftelsen för internationell fred, slog ner som en bomb. Uppgifterna om spioneriet bemöttes först med skepsis, men Chambers kunde med hjälp av mikrofilmade dokument han gömt i en pumpa på sin gård visa att Hiss verkligen var skyldig.

Brottet spioneri var vid denna tid preskriberat, men Alger Hiss kunde den 25 januari 1950 dömas till fem års fängelse för mened för att han ljugit under ed inför sittande domstol om tidpunkten då han gjorde Chambers bekantskap. Drivande i målet mot Hiss var den unge medlemmen av representanthuset Richard M. Nixon. Denne gjorde sedan karriär som i tur och ordning senator, vicepresident samt president.

whittaker-chambers-340x264Redaktören vid Time och före detta kommunisten Whittaker Chambers avslöjade Hiss spioneri.

Ytterligare ett uppmärksammat avslöjande om sovjetryskt spioneri i Nordamerika kom då den sovjetiske underrättelsetjänstemannen Igor Gouzenko hoppade av till väst i Kanadas huvudstad Ottawa den 5 september 1945. När han överlämnade sig till de kanadensiska myndigheterna medförde han ett stort antal dokument som gav västvärlden en skrämmande bild av det sovjetiska spionaget mot sina forna allierade. Bland annat framkom att en doktor Alan Nunn May vid Cambridge University i England, som var verksam vid det topphemliga atombombsprojektet, hade försett Moskva  med atomhemligheter. Nunn dömdes till tio års fängelse.

e002712791-v3Igor Gouzenkos avhopp ledde till en rad spionavslöjanden.

Ett annat uppmärksammat fall gällde de kommunistiska makarna Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes för högförräderi i USA och avrättades efter fyra uppskov den 20 juni 1953. Förhandlingarna mot makarna Rosenberg, liksom McCarthys undersökningar, ägde rum under det pågående Koreakriget (1950-53) vilket för de flesta amerikaner framstod som en rättfärdig uppgörelse med den internationella kommunismen. ”Bätttre bekämpa kommunisterna i Korea än i Kalifornien”, resonerades det.

Många andra spionfall kan nämnas i sammanhanget. I januari 1950 erkände atomfysikern Klaus Fuchs, en tysk socialdemokrat som flytt från Nazityskland till Storbritannien, att han arbetat för Sovjetunionen. Fuchs fråntogs sitt brittiska medborgsrskap och dömdes till 14 års fängelse. När han frigavs 1959 bosatte han sig i Östtyskland där han fortsatte sin tidigare verksamhet som atomforskare. I maj 1951 avslöjades vidare de brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess som sovjetspioner. De lyckades emellertid rymma till sitt ideologiska hemland innan de kunde ställas inför rätta. Detsamma gällde deras kamrat Kim Philby några år senare.

imagesCAV879NKKlaus Fuchs dömdes till 14 års fängelse för spioneri.

Den inhemska opinionen mot Sovjetunionen och dess amerikanska medlöpare hade fått ytterligare fart då president Harry S Truman den 29 september 1949 tillkännagivit att Sovjet provsprängt en atombomb. Bara ett par dagar därpå utropade den kinesiske kommunistledaren Mao Tse-tung Folkrepubliken Kina i Peking. Året innan hade Moskva genomfört en statskupp i Prag som fört kommunisterna till makten. Det var nu fullt klart att kommunismen hade ersatt nationalsocialismen som det största hotet mot fred och frihet i världen och att i stället för Andra världskriget mänskligheten hade begåvats med det Kalla kriget.

Joseph McCarthy var alltså ute i ett angeläget ärende när han drog igång sina spektakulära kommunistavslöjanden. Den skräck han själv och  andra amerikaner eventuellt kände inför det totalitära kommunistiska hotet var högst befogad. Sovjetunionen hade verkligen en hemlig agenda i syfte att först undergräva och därefter välta den bräckliga västerländska demokratin över ända.

Tidningen Dispatch Internationals medarbetare Diana West gör i en artikel om McCarthy den 24 januari 2013 med rubriceringen ”Joseph McCarthy hade rätt hela tiden” följande reflektion:

De senaste åren har häpnadsväckande avslöjanden från arkiven i Washington och Moskva bekräftat att McCarthys efterforskningar – och dem som utfördes av andra tjänstemän både före och efter – inte fångade in oskyldiga och påhittade ”häxor”, utan hemliga kadrer av hårdföra kommunistiska agenter som till varje pris ville sänka den amerikanska republiken. Givetvis gör detta Joe McCarty till en stor patriot, en som förtjänar ”beröm från en tacksam nation.”

Det är denna bild av McCarthy som presenteras i boken Blacklisted by History: the Untold Story of Senator Joe McCarthy and His Fight Against America´s Enemies (2007) av M. Stanton Evans, och det är den sanna bild som borde ersätta den bild av en fanatisk galning med passion för att sätta dit oskyldigt folk som vi så länge matats med och fortsätter att matas med. Evans förmedlar betydelsen av en sovjetisk underrättelseoperation som ägde rum kring 1945 vilken McCarthy och hans medarbetare drog fram i ljuset fem år senare.

300px-470600-amerasia-frontTidskriften Amerasia som också var en aktiv kommunistisk spioncell.

Denna spionoperation har kallats Amerasia-affären efter en kommunistvänlig tidskrift som hade Phillip Jaffe som chefredaktör. FBI hade under sina spaningar kommit fram till att Amerasia lagt vantarna på hundratals hemliga amerikanska regeringsdokument och således var en aktiv spioncell. Det visade sig att Jaffe hade tät kontakt med den amerikanske kommunistledaren Earl Browder, med sovjetiska så kallade diplomater, med ett framstående sändebud från Röda Kina samt med den amerikanske diplomaten John Stewart Service som haft nära kontakt med två ledande kommunistoperatörer.

Den 6 juni 1945 grep FBI sex personer inklusive Jaffe och Service samt kunde beslagta hundratals topphemliga dokument av bland annat militär natur. Det blev dock inget stort avslöjande av Amerasia-affären utan i stället en omfattande mörkläggning. Dispatch konstaterar:

Det som följde var mörkläggning, mened, riggade domstolsförhandlingar där bland andra högt uppsatta Washington-tjänstemän deltog. Några ville förhindra att en nationell säkerhetsskandal skulla glufsa i sig Trumans Vita hus. Andra agerade för att dölja en betydligt större kommunistledd konspiration, iscensatt av förtroendevalda i utrikesdepartementet, finansdepartementet, Vita huset och på andra ställen i den amerikanska regeringen.

En annan och större målsättning var att säkra ett kommunistiskt maktövertygande i Kina, där Chiang Kai-sheks nationalistiska styre skulle ersättas av ett kommuniskt under Mao Tse-tungs ledarskap. Historien visar att detta arbete bar riklig frukt. Fyra år senare var psykopaten och massmördaren Mao vid makten, vilket kunnat ske sedan USA slutat stödja Chiangs antikommunistiska kamp och i stället börjat favorisera Maos kommunister, vilka kommunistagenterna hade lyckats tuta i den amerikanska regeringen att de var i grunden ”bönder” och egentligen inte alls några farliga kommunister. Ungefär likadant sas det något årtionde senare om kommunistgerillan Viet Cong (FNL) i Sydvietnam.

tumblr_m2gcf629PL1qbrh9go1_400Psykopaten och massmördaren Mao Tse-tung hjälptes fram till makten av den amerikanska administrationen, som i sin tur var påverkad av kretsen kring Amerasia.

McCarthy och hans stab vid det kongressutskott han ledde från och med 1952 – Senate Permanent Subcommittee On Investigations – drog alltså igång en enorm undersökningsapparat för att röka ut landsförrädarna inom administrationen. All denna aktivitet ledde, framhåller Evans i sin bok, till 5000 senatsförhör, 1000 sidor med bevis och 24 000 sidor från FBI som inte längre bär hemligstämpeln. Materialet bär vittne om en enorm påverkansapparat i syfte att styra den amerikanska utrikespolitiken i Fjärran Östern i prokommunistisk riktning. Och det lyckades!

Men för den heroiske senatorn från det lantliga Wisconsin lyckades det inte så bra. Han hotade att avslöja alla mörkläggningar och allt mygel involverande inflytelserika och mäktiga män och måste därför elimineras: inte rent fysiskt utan genom ett karaktärsmord. McCarthy skulle demoniseras och smutskastas å det förfärligaste. Sedan skulle historien skrivas om. Den här beskrivna bilden bekräftas av de öppnade FBI-dokument och andra källor som M. Stanton Evans och andra forskare tagit del av.

McCarthy jagade inga spöken eller häxor eller var ute efter att förstöra oskyldiga människors liv. Han ville rädda USA och västvärlden undan ett högst reellt och överhängande hot som var desto allvarligare eftersom det kom inifrån.

Slutet för McCarthy kunde skönjas då han inledde televiserade förhör i senaten i syfte att ådagalägga påstådda hot mot USAs säkerhet inom armén. Arméns juridiska ombud, Joseph Welch, lyckades dels visa att McCarthys nära medarbetare Roy Cohn och David Schine missbrukat sina befogenheter, dels att en ung före detta juridisk medarbetare till Welch, Fred Fisher, blivit orättmätigt anklagad för att vara kommunist vilket skadat hans karriär. Welchs gråtmilda skådespeleri i domstolen och inför pressen gick hem. I december 1954 uttalade senaten med klar röstmajoritet ett fördömande över McCarthy.

Joe McCarthy, som redan tidigare hade hävt i sig ansenliga mängder bourbonwhiskey, gick efter det snöpliga karriärslutet ner sig i renodlad alkoholism och vidhängande sjukdomar. Slutet kom den 2 maj 1957 då han avled i hepatit endast 48 år gammal. Han begravdes i Appleton i sin hemstat Wisconsin. Utan tvivel var han värd ett bättre öde för sin kamp mot USAs och västvärldens fiender. Han och hans stab lyckades rensa ut drivor av kommunister och/eller landsförrädare ur viktiga amerikanska institutioner inklusive underhållningsindustrin, men själv föll han offer för den demonisering hans fiender utsatte honom för.

richard-nixon-hissRichard Nixon och en medarbetare studerar de mikrofilmer med hemliga dokument som blev Alger Hiss fall.

Lyckligtvis har nu hans minne börjat återupprättas genom modern forskning, även om det nog kommer att ta ansenlig tid innan detta har slagit igenom. Vänsteretablissemanget och dess medlöpare har alltid haft en tendens att se skurkar som Alger Hiss som hjältar, medan de verkliga – om än inte alltid helt felfria – hjältarna av typ Joe McCarthy och Richard Nixon demoniserats.

Lästips: William F. Buckley, Jr.: The Redhunter (1999), en roman baserad på Joseph McCarthys liv utgiven av Little, Brown and Company.

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

10 augusti, 2012

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats – efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded