C-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.
Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”
”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”
C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.
Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.
Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.
Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.
Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.
Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”. 1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.
1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.
Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.
Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:
Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”
Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.
Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.
1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.
När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.
Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/
Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.
Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.
Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.
Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.
Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/
Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen
För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:
Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html
Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.
Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.
Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.
Senator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 