Monarkin är en tillgång för Sverige!

Kungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!