Bråda politikerdagar: landstings- och kommunalpolitik

 Det vackra Landstingshuset i Stockholm i klassicistisk stil. Foto: Tommy Hansson

Bråda dagar politiskt just nu. Och jag tänker för ögonblicket på det kommunal- och landstingspolitiska perspektivet ur min personliga synvinkel.

Efter den nya mandatperiodens första kommunfullmäktige i Södertälje i måndags följde Stockholms landstingsfullmäktiges första sammankomst i går, tisdagen den 21 oktober. I egenskap av andre ersättare fick jag nöja mig med att följa förhandlingarna från den inte särskilt väl tilltagna läktarplatsen.

Litet dramatik blev det. Stridsfrågan var om nämnderna framgent skulle bestå av 19 eller 20 ledamöter, det senare föreslaget av den knappa borgerliga majoriteten. Efter diverse palavrer segrade 20-mannaförslaget sedan SD-gruppen om nio personer – som har vågmästarställning – lagt ner sina röster.

Säg inte annat än att Sverigedemokraterna påverkar!

Från SD Södertälje var vi tre personer på plats: eder förtrogne, ordinarie ledamoten Ingrid Hult, som även valdes in i som ersättare i valberedningen, samt tredje ersättaren Tommy Blomqvist.

 Bloggaren med SDs gruppledare i landstingsfullmäktige, Dan Kareliusson. Foto: Tommy Blomqvist

Efter mötet följde utbildning i praktiska saker man bör ha klart för sig som nyvorden landstingspolitiker. Det mesta av detta hade vi redan klarat av inom SD-gruppen, men upprepning lär vara kunskapens moder eller hur talesättet nu lyder. Träffade även ABCs sympatiske reporter Hampus, som intervjuade mig före sistlidna val, denna förmiddag.

Jag räknar som andre ersättare, med dimmiga prospekt om att få tjänstgöra, inte med att spela någon central roll inom landstingspolitiken, men det känns likafullt spännande att få vara med i detta sammanhang.

Stockholms län har trots allt sina modiga 2,2 miljoner invånare, och dess landstingsfullmäktige är landets näst största parlamentariska församling med 149 ledamöter. Inom dess landamären finns såväl den brusande storstaden Stockholm med närmare en miljon människor som den lilla landsortskommunen Nykvarn med färre än 10 000.

 På utbildning i landstingssalen: närmast kameran vice gruppledare Per Carlberg och bortanför denne Jörgen Bengtsson samt Tommy Blomqvist. Foto: Tommy Hansson

Landstingshuset på Hantverkargatan på Kungsholmen är en vacker byggnad med en intressant historia. Det ombyggda Garnisonssjukhuset, ritat av C. G. Gjörwell och färdigt 1834 under konung Carl XIV Johans egid, är en av Stockholms få byggnadsverk i så kallad klasssictisk stil.

Den konst som finns inrymd i landstingshuset omfattar konstnärer såsom Anders Zorn, Albin Amelin, Arne Jones, Ola Billgren, Fritz von Dardel och – Evert Taube.

Efter att ha klarat av landstingsmötet bar det direkt av till Södertälje via tunnelbana och pendeltåg för möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje stadshus. Den hastiga lunchen fick bestå av en ost- och baconkorv och en kaffe i en av Stockholms centralstations pressbyråbutiker.

I dag har det varit litet mindre stressigt, lunch med min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, och därefter diverse sysslor på vår arbetsplats i Stadshuset.

 Utsikt över station Södertälje centrum och Maren från Stadshusets tak. Foto: Tommy Hansson

Vi är nu mitt inne i hösten, ruttnandets och förmultnandets men också de mättade, vackra färgernas och dofternas årstid. Min årstid – den 21 november blir jag, inshallah, 63 år. Mitt största  bekymmer i skrivande stund är ett ömmande knä. Det fungerar hyfsat när jag är i rörelse – det är när jag lägger mig ner för att sova problemen börjar i form av en ihållande värk. Hoppas kunna härda ut till mitt inbokade besök hos husläkaren om någon vecka.

Slutligen gläder jag mig åt att ha bokat in en mycket intressant resa till främmande land om tre månader till ett minst sagt förmånligt pris!

Lyssna gärna till Björn Afzelii ”Höst”, som jag tillägnar Mona:

Fotnot: Inshallah – arabiska för ”om Gud vill”.

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.

Vi invaderas av tiggare: om det svenska sillmjölkeriet

 En allt vanligare syn på svenska orter: yrkestiggare organiserade av utländska zigenarligor.

När jag i dag var nere i centrala Södertälje för att uträtta diverse ärenden började den stora tiggarparaden redan utanför Pressbyrån vid Stora torget. En man med svartmuskigt utseende satt, väl insvept i filtar, med en pappmugg framför sig.

Då jag sedan svängde runt hörnet och gick Gågatan framåt räknade jag till ej färre än sex tiggare till, såväl män som kvinnor, stationerade längs husfasaderna på ömse sidor om gångstråket. Några av dessa fick instruktioner av sina uppdragsgivare i de kriminella gäng som utnyttjar dessa arma människor. Den sista tiggaren hade tagit plats invid varuhuset Kringlans blomsteraffär.

Jag tog upp tiggarfrågan i fullmäktiges budgetdebatt i måndags under ämnet miljö, liksom jag under samma ämne berörde SDs motion om att förbjuda heltäckande klädsel på offentliga arbetsplatser och inrättningar.  Något som inte föll alla på läppen. Vi södertäljebor skall dock inte behöva acceptera den tiggarinvasion som nu slår ut i full blom, lika litet som vi skall behöva stå ut med för många skrämmande och definitivt kvinnoförtryckande klädsel i form av burka och niqab i våra vårdinrättningar och skolor för att ta ett par exempel.

 Kitimbwa Sabuni, talesman för bland annat afrosvenskar, har kallats Sveriges mest lättkränkte man.

För mig är det en gåta att polis och rättsväsende inte gör något åt dessa kriminella zigenarligor från Östeuropa som förfular våra stadskärnor och inte minst då Södertälje. Likaså är det i mitt tycke märkligt att kommunen slår ifrån sig och hänvisar till att tiggeriet uteslutande är en polisiär fråga. I andra sammanhang har ju kommunen berömt sig av ett nära samarbete med polisen för att stoppa organiserad brottslighet. När det gäller tiggarligorna står man dock där med skägget i brevlådan och struntar i att tiggarna blir alltmer högljudda och påträngande.

För mig står det klart att Sverige och dess styremän och -kvinnor alltmer tycks bli en nation av sillmjölkar som inte vågar ta itu med företeelser som det importerade tiggeriet, importerad antisemitism eller invandrande muslimers allt högljuddare krav på anpassning från det svenska samhällets sida. Så fort någon, i eller utanför Sverigedemokraterna, vågar rikta kritik mot något utifrån kommande haglar anklagelser om ”snedvriden människosyn”, ”främlingsfientlighet” eller ”rasism” genom luften.

I stället borde naturligtvis klargöras att vi lever i Sverige där svenska lagar, traditioner och regler är normerande. De som av någon anledning väljer att komma hit får vara så goda att anpassa sig efter detta eller bege sig någon annan stans. Tiggarinvasionen bör hanteras handfast och effektivt som jag ser det.

Varför gör inte den svenska polismakten en gemensam insats och vid ett givet tillfälle samlar ihop alla utländska yrkestiggare och deras kriminella uppdragsgivare och förpassar dem ur riket?

 Södertälje stadshus.

Det jolmiga svenska sillmjölkeriet framgår också på andra sätt, till exempel genom den voluminösa kränkthetsindustri som alltmer belastar vårt rättsväsende med anmälningar hit och dit för alla möjliga och omöjliga saker. Visst kan det hända att vi litet till mans blir orättvist behandlade av myndigheter och andra personer. Det innebär inte att vi måste anmäla allting till polis och diverse ombudsmän för minsta lilla grej.

En möjlighet är ju faktiskt att lufta våra klagomål direkt till den det berör. Eller helt enkelt strunta i oförrätten, bita ihop och komma igen. Har vi svenskar glömt hur detta går till?

Svenska artister (XII): Turid

Turid på den tid det begav sig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130097?programid=4384

Länken ovan går till ett radioprogram som sändes i P1 den 17 december 2012 där Sara Lundin intervjuar den forna så kallade proggdrottningen Turid. Tjejen med den underbart vackra och rena sopranrösten som spåddes en lysande internationell karriär. Hon berättar här om sin bana från första pris i Sveriges Radios (SR) vismästerskap 1966 till uppbrottet från proggrörelsen och avfasandet av den aktiva sångarbanan. Helt tystnat har hon dock inte.

Marit Turid Lundqvist föddes i Stockholm den 16 november 1949 och växte upp i söderförorten Gröndal. Musikaliskt påbrå hade hon från båda föräldrarna – mamman var som ung  konsertpianist men övergick till jazzmusiken där även pappan var fast förankrad med trumpet som instrument. Som flicka hade Turid hört den norska mormodern sjunga folksånger. Turid var mobbad under hela skoltiden men fann en tillflykt i musiken.

Genombrottet kom alltså med förstaplatsen i SRs vismästerskap, där Turid framförde Evert Taubes ”Byssan lull”.  Kort därpå fick 17-åringen medverka i Lennart Hylands ”Röda fjädern”-gala och blev rikskändis på kuppen. Därefter drabbades hon av hjärnhinneinflammation och fick under en lång konvalecens i den framlidna mormoderns stuga i Norge ett slags lidnersk knäpp. Hon skrev två-tre sånger om dagen samtidigt som hon lade linoleumgolv och målade i huset.

På så sätt fick Turid en repertoar som hon sedan använde sig av när hon spelade in sin första LP-skiva som hette ”Vittras visor” på proggbolaget Silence. Hon hade innan dess skickat in en demo till Anders Burman på det kommersiella skivbolaget Metronome och inlett inspelningar tillsammans med välkända musiker. Det blev dock ingen skiva den gången eftersom Turid inte ville ändra sin musik enligt bolagets önskemål. Detta till faderns förtret – han gav dottern en utskällning!

Proggrörelsens drottning…

I stället skulle Turid bli något av proggrörelsens drottning. Hon spelade på den andra Gärdesfestivalen i augusti 1970 tillsammans med artister som Gudibrallan, Samla mammas manna och Gunder Hägg. Jag lyssnade själv mycket på proggmusik vid denna tid och var närvarande vid den första Gärdesfesten i Stockholm. Självklart var jag – på mycket stort avstånd – förälskad i flickan med den undersköna, nästan förtrollande rösten. Liksom, föreställer jag mig, många andra.

Här sjunger hon ”Penelope” vid en TV-inspelning i Växjö:

http://www.youtube.com/watch?v=-VFGGWtd_i4

Anders Burman hade insett att Turid Lundqvist hade potential att bli internationell storstjärna. Hon kallades ibland Sveriges Joni Mitchell eller möjligen Melanie. Till den ändan gjorde Turid och skivbolagsfolk en resa till London 1972 för att om möjligt ordna ett skivkontrakt med det proggbetonade bolaget Dandelion. Turid backade dock ur eftersom hon trodde att hon inte skulle bli välkomnad inom proggrörelsen – där, som hon säger, hon ”trodde hon hörde hemma” – om hon gjorde verklighet av de internationella skivplanerna.

I stället blev det turnéer med bandet Kebnekaise runt hela Sverige. I turnébussen levde man på kokta morötter, kål och råris – så kallad makrobiologisk mat – som hon än i dag inte kan äta. Efter londonresan hämmades Turids kreativitet märkbart därför att hon kände att hon ”inte tagit nästa steg” i karriären. Hon började därtill känna att den en gång så tilltalande proggrörelsen blivit alltmer doktrinär. När hon i slutet av 1970-talet framträdde med några kärlekssånger på en spelning i Umeå till förmån för personer som var aktiva mot militärjuntan i Grekland blev hon utskälld av ett par ”biffiga killar” för att hon inte framfört tillräckligt politiskt medvetna låtar!

Följden blev att hon lämnade det till värmländska Koppom avflyttade proggbolaget Silence och återvände till Metronome, där hon 1977 spelade in LPn ”Selma världserövrare”. Året därpå kom en skiva tillsammans med den komiske finske artisten M. A. Numminen som kallades ”Fårskallevisor”. För proggrörelsen var nu varg i veum och kallades ”svikare” av tidningen Musikens makt. 1982 gav hon ut skivan ”Flow Soma” som ett samarbete med Thomas Wiehe. Hon var vid denna tid påverkad av Maharishi Mahesh Yogi och den meditativa TM-rörelsen.

På 1980-talet började Turids karriär fasas ut. Hon samarbetade en tid med den beryktade barnprogrammakaren Staffan Westerberg och jobbade extra på Pressbyrån. Hon sjöng även visor av bland andra Olle Adolphson på radio. 1984 slutade hon som soloartist men gjorde teatermusik. Hon började jobba heltid på Posten; jag hade äran att bli expedierad av henne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm, det kan ha varit kring mitten-slutet av 1990-talet.

I dag närmar sig Turid Lundqvist, som så många andra av oss gamla avdankade proggare,  pensionsåldern. I den inledningsvis nämnda intervjun säger hon följande:

Jag har blivit bedömd enligt mallar beroende på hur folk velat att jag ska vara.

För några år sedan intervjuades Turid i tidningen Vi.

I dag uppträder Turid typ vartannat år samt skriver dikter. Hon säger sig inte ha någon ”hunger” efter att stå på scen. Kvar finns emellertid hennes rika sångskatt som därtill finns förevigad på de båda retrospektiva CD-skivorna ”I retur” (2004) samt ”Stars and Angels: Songs 1971-75”. Här finns glansnummer som ”Den gamla vanliga historien”, ”Sometimes I Think Age Is A Treasure” och en som jag personligen har fastnat för, nämligen ”Välkomme-hus”.

Här några minnesvärda Turid-låtar:

Den gamla vanliga historien:

http://www.youtube.com/watch?v=ULzilyHeO_s

Sometimes I Think Age Is A Treasure:

http://www.youtube.com/watch?v=de_DfA_V4hM

Moder:

http://www.youtube.com/watch?v=AgtkFSqTe2s

Vargen:

http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo

Välkomme-hus:

lhttp://www.youtube.com/watch?v=lbrpX_X0uxY

Turid var slutligen en politiskt medveten artist som engagerade sig i exempelvis kvinnofrågor och den så kallade kampen mot (väst)imperialismen.