Juholt varnade för en annalkande diktatur

Håkan Juholt, 58, var Sveriges ambassadör i Reykjavik 2017-20.

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under tio månader 2011-12. Han tvingades avgå under förödmjukande former efter flera skandaler varav de avgörande var av ekonomisk natur. 2017-20 var han Sveriges ambassadör på Island och är sedan september 2020 ambassadör i Sydafrika.

Det fanns förvisso ett och annat att kritisera hos Håkan Juholt. Jag gjorde det själv, bland annat i detta blogginlägg där jag kallar honom både ”skojare” och ”idiot”. Hårda ord, kanske, men det var så jag upplevde honom då: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/

Med det här inlägget vill jag ge Håkan Juholt en senkommen men dock upprättelse. Det beror på att jag helt nyligen av en händelse fick syn på en kort intervjutext i tidningen Dagens Industri den 16 oktober 2017, där Juholt förutspår att Sverige på sikt kommer att avveckla demokratin. https://www.di.se/nyheter/hakan-juholt-vi-haller-pa-att-avveckla-demokratin/

Juholt citeras i artikeln: ”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Den förre sosseledaren fyller på: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter oss styras av medborgarnas värderingar.” Demokratin ”glider oss ur händerna”, menar Juholt och pekar på det faktum att partierna har svårt att hitta personer som vill kandidera till offentliga uppdrag.

Håkan Juholt yttrade dessa ord när han nyligen avslutat sitt riksdagsuppdrag och inte längre riskerade att bli utsparkad ur riksdagen och/eller socialdemokratin. Han tyckte att han kunde tala ut och det gjorde han med besked. Jag instämmer i Juholts farhågor men med den skillnaden, att jag tror att den hotande diktaturen kommer att te sig annorlunda.

Jag tror inte heller mycket på stridvagnarna på Sergels torg eller andra platser förutsatt att vi inte får en rysk invasion på halsen, något som inte helt kan uteslutas. Det är dock knappast teknokraterna och tjänstemännen som kommer att bestämma över oss utan – precis som förut – politikerna.

Intrånget i kongressen har tagits som intäkt för att censurera Trump-anhängare och konservativa.

Vi kan se klara tecken på detta i dessa tider, då framförallt S-politiker tar Trump-anhängares intrång i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari som intäkt för att inte bara trumpister utan även konservativa i stort hyser förgripliga åsikter vilka bör stoppas genom censur och deplattformering.

Statsminister Stefan Löfven hävdade i årets första riksdagsdebatt att det inte finns någon absolut rätt att ”häva ur sig vad som helst” på sociala medier och efterlyste tvingande diktat från EU. Enligt Mattias Lindberg, en borgerlig debattören och krönikör i nättidningen Bulletin, använder sig Socialdemokraterna  av en strategi man brukar se prov på i diktaturstater.

”Ett av kännetecknen för ett land med auktoritära tendenser”, konstaterar Lindberg i ett debattinlägg i Expressen den 23 januari 2021, ”är att den politiska oppositionen inte ses som legitim. Ledande socialdemokrater ägnar sig i detta nu åt att försöka detsamma i Sverige.” https://www.expressen.se/debatt/s-anvander-en-strategi-vi-brukar-se-i-diktaturer/

Som när justitieminister Morgan Johansson hävdar att Moderaterna söker ”gripa makten” med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller som när energiminister Anders Ygeman, utan att bli ifrågasatt av moderatorn, i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT i det närmaste anklagar Åkesson och SD för att ha stormat Capitolium.

Håkan Juholt, som föddes i Oskarshamn 1962, verkar klara sig bättre som diplomat än som politiker. Som tack för sin gärning som Sveriges ambassadör på Island fick han av den isländska regeringen mottaga storkorset av den isländska Falkorden och nu återfinns han alltså i Pretoria i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

 

 

Mina prylar (7): En boerledares memoarer

 General Christian R. de Wets memoarbok från Boerkriget samt Republiken Sydafrikas flagga sådan den såg ut före ANC-styret. Foto: Tommy Hansson

Bland alla otaliga böcker jag har i min ägo finns det en som sticker ut litet extra. Det är Striden mellan boers och engelsmän av boergeneralen Christian Rudolph de Wet (Alb. Bonniers förlag/boktryckeri i Stockholm, 1903). Jag köpte boken på ett numera nedlagt antikvariat i Drottningsgatans backe för omkring 25 år sedan, ett naturligt köp då jag besökt Sydafrika 1988 och skrivit en hel del om landet, dess förhållanden och politik.

Boerkriget (eller rättare sagt krigen, det första gick av stapeln 1880-81) utkämpades mellan brittiska militärstyrkor och militära enheter som sattes upp av holländskättade, sydafrikanska jordbrukare (boers) 1899-1902. Bakgrunden till det andra boerkriget, i Sydafrika kallat the Anglo-Boer War, var upptäckten av världens rikaste guldfyndighet i Witwatersrand i Sydafrikanska republiken (Transvaal) i norra delen av Sydafrika, där staden Johannesburg inom kort sköt upp. Guldfyndigheterna utgjorde upptakten till en konflikt mellan brittiska och sydafrikanska intressen som utmynnade i det andra Boerkriget.

Jan Olof Olsson (Jolo) skriver i första delen av sitt historieverk 20 århundradet så om hur omvärlden uppfattade krigsutbrottet i oktober 1899: ”För hela världen framstod det som en självklarhet att det kolonihungriga och rovgiriga England överfallit två fridsamma bondeländer, befolkade av gudfruktiga och skötsamma ättlingar till holländska invandrare. Det var heller ingen tvekan om att Storbritannien var ute för att erövra.”  Boerkämpar på Majuba Hill enligt en illustratörs synsätt.

Dessutom var britterna med all säkerhet ute efter revansch för nederlaget i det första Boerkriget, som slutat med ett förödmjukande nederlag för de brittiska styrkorna vid Majuba Hill den 27 februari 1881. General de Wet skriver på följande sätt om hur det gick till då boerstyrkorna mobiliserades i Oranjefristaten, den andra boerrepubliken som slutit upp på Sydafrikanska republikens sida:

Efter anmaningen att hålla sig redo dröjde det icke länge, innan burgers kallades till aktiv tjänst. Detta skedde den 2 oktober 1899. Den dagen redo fältkornetterna eller deras ställföreträdare omkring öfverallt och bådade upp manskapet. Bland de uppbådade befann jag mig. Jag gick ut som privat burger och tog med mig mina tre söner, Kootie, Isaac och Christian.

Inledningen av andra Boerkriget blev katastrofal för britterna, som åkte på det ena svidande nederlaget efter det andra. Efter ett fruktansvärt brittiskt nederlag på kullen Spion Kop utanför Ladysmith i Natal började det dock gå bättre, sedan en del personförändringar gjorts i ledningsstaben.

Den 5 juni 1900 intog de brittiska styrkorna Sydafrikanska republikens huvudstad Pretoria. Därmed var boernas krafter uttömda vad reguljär krigföring beträffar. Nu vidtog gerillakrigföringens fas, vilket gav general Christian de Wet tillfälle att briljera.

Som gerillakrigare var boerna om möjligt än mer besvärliga för britterna än de varit som reguljära soldater, och de Wet blev ett slags föregångare till senare tiders gerillastrateger som Mao Tse-tung och ”Che” Guevara. De Wets mannar härjade bland britterna i Oranjefristaten medan bland andra Louis Botha och Jan Smuts, båda framtida statsmän i Sydafrika, var verksamma i Transvaal. Britterna svarade med grymma metoder. Sydafrika delades in i så kallade vaktområden, och britterna brände ner omkring 30 000 gårdar, dödade boskapen och förstörde grödorna.

Britternas mest beryktade åtgärd var att upprätta så kallade koncentrationsläger, där kvinnor och barn placerades. Det har beräknats att 26 000 dukade under för svält, undernäring och sjukdomar. Under ett år dog fler barn under 16 år än det antal boersoldater som stupade i krigshandlingar. Britterna förstörde jämväl dricksvattnet genom att slänga död boskap i vattendrag, något som ledde till spridandet av smittosamma sjukdomar. Detta slog dock tillbaka på britterna själva – de förlorade fler soldater i sjukdomar, främst tyfus, än i själva kriget.  Brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika under Boerkriget.

Det var framförallt de grymma koncentrationslägren som fick boerkrigarna att till sist ge upp kampen mot världens främsta kolonialmakt. Ett fredsfördrag kunde undertecknas i Melrose House i Pretoria den 28 maj 1902 efter nio dagars förhandlingar. Det var inget dåligt avtal för boerna, som visserligen tvingades erkänna den engelske monarken som sin statschef men inom några år garanterades självstyre inom ramen för samväldet. Nederländskan behöll sin ställning som boernas språk men ersattes senare av boerdialekten afrikaans.

General Christian de Wet tillhörde dem som hade velat fortsätta kämpa i förtröstan på Guds hjälp men gav slutligen med sig för att undvika mer blodsutgjutelse. Den 31 maj 1910 bildades Sydafrikanska unionen, som jämte Kanada, Nya Zeeland och Australien var en självstyrande dominion inom det brittiska imperiet. Den 31 maj 1961 utträdde Sydafrika ur samväldet och blev en republik.

Christian Rudolph de Wet (1854-1914) deltog 1914 i det så kallade Maritzupproret, ett uppror bland den nederländskättade boerbefolkningen mot det fortsatta brittiska inflytandet i Sydafrika vilket dock slogs ner skoningslöst på order av Smuts och Bootha. De Wet stödde sedan Tyskland i Första världskriget.