SIFO oktober: SD har de mest realistiska och intelligenta väljarna!

SIFO oktober 2016: SD ökar mest av alla partier.

I SIFOs oktoberundersökning finns två signifikanta förändringar jämfört med närmast föregående mätning: Socialdemokraterna (S) minskar med 2,1 och Sverigedemokraterna (SD) ökar med 1,2 procentenheter.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23723900.ab

SIFO har ett envist rykte om att vara pålitligast och mest seriöst bland våra opinionsmätningsinstitut. Detta är knappast välförtjänt. SIFO var väl inte direkt sämst på att pricka in valresultaten 2014, men definitivt inte bäst heller. I fallet SD kom man med 10,3 procent relativt långt ifrån det verkliga valresultatet på 12,9 procent. Här var i stället norska Sentio bäst med förutsedda 12,7 procent. https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

De båda institutens respektive trender håller i sig – SIFO har regelmässigt förhållandevis låga och Sentio höga noteringar för det Sverige-vänliga partiet. I två septembermätningar hade SD 25,2 (Yougov) respektive 24,5 (Sentio) procent och var därmed det största av alla partier. Det är närmare dubbelt så mycket som valresultatet på 12,9 procent i riksdagsvalet. Också SIFO-siffrorna är en betydande uppgång om än en ganska måttlig sådan.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/22/sd-avancerar-pa-bred-front-i-halvtid/

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt valtalar inför de närmast sörjande i Södertälje den 3 september 2014. Foto: Tommy Hansson

SIFO-resultatet är långt ifrån sensationellt, även om åtminstone denna bloggare hajar till en smula inför Vänsterpartiets (V) 8,2 procent, en uppgång om 0,6 procentenheter. Det är mig obekant vad detta i ekonomiskt hänseende katastrofala parti med kommunistiska rötter gjort för att förtjäna detta. Det ligger väl närmast till hands att gissa på att det goda resultatet beror på att partiet inte behövt ta ansvar för en regeringspolitik man ändå är en förutsättning för.

Att Kristdemokraterna (KD) noteras för endast 2,8 procent är jag mindre förvånad över.  Ett parti som inte är klar över sin färdriktning utan hattar fram och tillbaka mellan värdekonservatism och flumvänster har inga förutsättningar att inge förtroende i väljarkåren. Ett fördelaktigt utseende kombinerat med godkända insatser i partiledardebatterna har uppenbarligen inte fungerat för Ebba Busch Thor.

Ingen överraskning för mig, som sagt, som skrev så här om Kristdemokraternas dilemma i kölvattnet av partiledarens med flera kristdemokraters deltagande i Pride-paraden nu senast: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/01/kristdemokraternas-utdragna-sjalvmord/ Det går inte med bästa vilja i världen för ett parti att göra trovärdigt att det stödjer traditionella familjevärderingar samtidigt som det sprallar med i yviga homosexjippon.

Frågan är hur Jan Björklunds (L) sladder om samgående med sossarna kommer att påverka alliansväljarna.

KD är helt enkelt i färd med att begå självmord, om inget totalt oväntat sker som kan rädda livhanken på partiet. Som enligt mitt förmenande ändå är helt onödigt i svensk politik.

KDs bottennapp – som i själva verket har blivit en normal nivå för partiet – spräcker också allianspartiernas övertag gentemot SVMP hos SIFO. Lägger man ihop allianssiffrorna blir det 40,5 procent, att jämföra med rödgrönsalladens 38,8 procent. Eftersom KD dock inte når upp till riksdagsspärren blir SVMP i realiteten ändå störst.

Nu är ju den stora frågan om en röst på den påstått borgerliga alliansen återigen skall bli en bortkastad röst. Trots en stundom giftig retorik från den så kallade oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) gäller det för partiet att göra trovärdigt, att det verkligen är villigt att ställa sig i spetsen för en icke-socialistisk regering efter valet om knappa två år. Eller kommer M-partiet återigen att drabbas av stora skälvan inför SD-spöket?

L-ledaren Jan Björklund har verkligen inte bidragit till att stärka förtroendet för alliansen genom sitt sladder om samgående med S och MP. Saken kompliceras ytterligare genom att varje alliansledare har sin egen syn på hur Sverige skall styras efter valet 2018. Om detta inte gynnar SD vill jag banne mig vara skapt som en nors! http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23668738.ab

Beträffande det mig närstående SDs siffror bekräftar SIFO-mätningen det faktum, att SD-sympatisörerna förefaller vara totalt okänsliga inför de så kallade skandaler som rullas upp i etablissemangsmedia till synes på löpande band. Det har således varit tal om ryssagenter i partiet, en skandalös motion (och nu raljerar jag inte) av riksdagsledamot Anna Hagwall och ett kanske smaklöst men ändå rätt harmlöst fylleskämt om nazister av SDs ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt för fyra år sedan. Så här skrev jag om Hagwalls förlöpning, som med all rätt gjort henne omöjlig i partiet: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/06/nej-anna-hagwall-det-har-var-bara-for-mycket/

Oscar Sjöstedt drog ett fylleskämt om nazister för fyra år sedan – väljarna bryr sig inte och skall inte bry sig. Foto: Tommy Hansson

Media borde en gång för alla lära sig, att SD-folket i stort sett (ursäkta uttrycket) fekerar på trams av den här sorten, som vi SDare tvingats stå ut med under så många år att vi nu med allt skäl är immuna. Det gör dem till Sveriges sannolikt mest realistiska och samtidigt mest intelligenta partisympatisörer. Så hatten av för alla SD-väljare – ni är bäst!

Fotnot: SIFOs undersökning bygger på 1936 intervjuer genomförda under tiden 3-13 oktober. Ingen av de förändringar som noterats jämfört med föregående mätning är statistiskt säkerställd.

Nya Metro/Yougov: SD största parti – F! större än MP och KD

Metro/Yougov augusti 2016: SD störst, F! större än MP och KD som ligger under riksdagsspärren.

Det mest uppseendeväckande med Metro/Yougovs augustimätning, först ut bland opinionsmätningarna efter sommaren, är väl att Miljöpartiet (MP) får ett rejält bottennapp med blott 2,8 procent av väljarsympatierna. Det är fjärde mätningen i rad som MP hamnar under riksdagsspärren.  http://www.metro.se/nyheter/yougov-miljopartiet-under-sparren-fjarde-matningen-i-rad/EVHphr!npdCRrIbUR68Q/

Någon ”Lövin-effekt” blev således aldrig aktuell för MP efter förra språkrörets, den skandalomsusade Åsa Romson, påtvingade avgång följd av Isabella Lövins tillträde. Dessutom kan noteras att det andra språkröret, Gustav Fridolin, för närvarande åtnjuter lägst förtroende bland samtliga partiledare. http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/romson-uppmanas-avga/

Främsta orsaken till MPs nedgång vill professor Sören Holmberg enligt Metro förklara på detta sätt:

Att vara ett litet parti i en regering kostar på, effekterna av vårens affärer sitter i.

 

Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti. Här syns Fridolin och Romson i Pride-paraden för något år sedan.

Detta stämmer säkert, men främsta skälet till det gröna partiets kräftgång är sannolikt, som jag ser det i alla fall, att väljarna äntligen insett att Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti som i stora drag inte har en susning om någonting.

Det väckte således visst uppseende när MP-riksdagsmannen Jan Lindholm av Riksdagens utredningstjänst beställde en utredning om det som Lindholm och andra konspirationsteoretiker i och utanför MP kallar chemtrails – vanföreställningen att flygplanens kondensstrimmor, som av meteorologin anses vara moln, i själva verket består av farliga ämnen som CIA och andra skummisar sprider ut för att kontrollera människor.http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

En forskarrapport kunde nyligen konstatera, att det inte finns några som helst belägg för chemtrails-teorin: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/inga-vetenskapliga-belagg-for-chemtrails-1.32335

Kommer därtill att partiet dras med inkompetenta partiledare (”språkrör”) samt har det tvivelaktiga nöjet att sitta i  Sveriges kanske sämsta regering någonsin.

KD och Ebba Busch Thor klarar inte riksdagsspärren.

Någon regeringsmedverkan kan vare sig Kristdemokraterna (KD) eller Liberalerna (L) skylla sina dåliga siffror på. 3,1 procent för KD är en liten minskning jämfört med förra Yougov-mätningen och, givetvis, ett tecken på att partiet har minst sagt betydande problem. Partiledaren Ebba Busch Thors klämmiga medverkan i Pride-paraden för en månad sedan lär inte ha hjälpt upp siffrorna. Många upplever nog att KD förlorat sin kristendomsrelaterade och konservativa själ.

För L, före detta FP, är 4,0 procent visserligen en marginell uppgång sedan förra mättillfället men näppeligen något som får champagnekorkarna att smälla i L-grupperingarna runt om i landet. Även C noteras för en nedgång – 6,5 procent innebär en minskning med 1 procentenhet. Notabelt är att Feministiskt initiativ (F!) nu blir större än såväl MP som KD.

Ett totalt utflipprat feministparti i riksdagen är tvivelsutan  ägnat att framkalla rysningar längs ryggraden hos varje sansad väljare.

Jimmie Åkesson: populär ledare i populärt parti.

Att det största partiet i Yougov-mätningen heter Sverigedemokraterna (SD) är ingen sensation, låt vara att 24,8 procent nu är en försumbar minskning. I takt med den svenska nationens fortlöpande urartning på olika plan är det troligt att många tenderar att se SD som något av ”räddaren i nöden” med partiets politik för minskad immigration, förbud mot tiggeri, lag och ordning och stärkt försvar, för att nämna några politikområden.

Lägg därtill att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en undersökning genomförd av Aftonbladet/Inizio i somras åtnjöt störst förtroende av samtliga partiledare (Fridolin noterades för lägst förtroende). https://www.youtube.com/watch?v=c2-dILuDwbc

Närmast efter SD i aktuell undersökning kommer i tur och ordning M med 23,6 samt S med 22,9 procent. Vänsterpartiet ökar med 0,6 procentenheter till 8,0 procent, vilket egentligen är ett förbluffande resultat med tanke på detta partis ekonomiska inkompetens och tyngande kommunistiska bagage.

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

 Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

 En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

 Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

Mikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

Finland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.
”