Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.
Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.
I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab
Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.
Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!
Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna
Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.
Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA
För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318
När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.
Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.
Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?
I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:
Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.
Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (under banderollen) under Prideparaden i Stockholm. De här figurerna kommer vi sannolikt att få se som statsråd efter valet den 14 september.
JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) gjorde 2012 en undersökning om svenska journalisters partisympatier. Enligt undersökningen var Miljöpartiet (MP) det i särklass mest populära partiet.
JMGs studie visade att 41 procent av svenska journalister sympatiserade med eller var medlemmar i Miljöpartiet. Långt efter kom Vänsterpartiet med 15 procent, Socialdemokraterna 14 procent, Moderaterna 14 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 4 procent samt Kristdemokraterna 2 procent.
Impopuläraste partier var Feministiskt initiativ samt Sverigedemokraterna med endast 1 procent..
Det överväldigande MP-stödet i journalistkåren resulterar enligt Kent Asp, professor vid JMG, i att Miljöpartiet i realiteten har en ”gräddfil” i medierna:
Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.
Störst var MP-stödet på Sveriges Radio (SR) med 54 procent medan det på Sveriges Television (SVT) uppgick till 52 procent och bland dagspressens journalister till ”bara” 40 procent”.
Enligt professor Kent Asp befinner sig MP i en ”fredad zon” när det gäller medias bevakning av politik.
SR:s VD Mats Svegfors valde, föga oväntat, på sedvanligt snorkigt sätt att avfärda JMG:s studie med att andelen journalister som inte svarat på studieenkäten var hög. Frågan är hur han då förklarar den dokumenterat bristande hårdbevakningen av MP i våra medier.
Av en SIFO-undersökning nyligen framgår, att det inte förekommer en enda kritisk artikel om Miljöpartiet i våra sex största medier under den tid undersökningen omfattar. Enligt samma undersökning är medierna mera kritiska gentemot regeringsalliansen än den rödgröna oppositionen.
I mitten av april råkade Miljöpartiet dock i visst blåsväder på grund av att partiet farit med osanning om sina verkliga åsikter i en fråga. Språkröret Åsa Romson hävdade i en intervju i Sveriges Radio den 15 april: ”Den som är ansvarig för en blogg kan inte vara anonym.” Därefter förnekades från MP-håll att partiet vill förbjuda anonyma bloggar och man talade om ”missförstånd” och ”otydlighet”. Nu råkade dock SR ha en kopia av MP:s ursprungliga förslag i ämnet där det krävs ”en tydligt ansvarig person eller organisation bakom en sida.”
Frågan är om turbulensen kring MP-åsikterna om anonyma bloggar är ett trendbrott när det gäller medias gullande med partiet eller bara en enstaka avvikelse.
En debattör som tydligt anser att svenska medier måste skärpa sig när det gäller bevakningen av MP är den konservativa skribenten Marika Formgren, som i ett inlägg i SVT Debatt den 16 april skriver: ”Journalisterna måste sluta smöra för MP”. Formgren var tidigare ledarskribent på Östgöta Correspondenten men valde att säga upp sig, då hennes åsikter om invandring och feminism inte accepterades av tidningsledningen.
Marika Formgren uppmanar media att sluta smöra för MP.
Í debattartikeln skriver Marika Formgren:
För mig är Miljöpartiets politik samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ’liberalism’.
Den sverigedemokratiske bloggaren Robert Stenkvist uppmärksammade smörandet för MP och dess representanter redan tidigt under valåret 2010. I ett inlägg på Robsten blog den 14 februari 2010 nagelfar bloggaren en av våra största drakars behandling av dåvarande MP-språkröret Maria Wetterstrand.
Robsten citerar Dagens Nyheter enligt följande: ”Alla framgångsrika politiker är förutsägbara, så också Maria Wetterstrand. Alltid påläst, alltid seriös, alltid trevlig, alltid engagerad. Man vet vad man får, och det är inte populism eller trams. Kravmärkt rakt igenom.” Blogginlägget via denna länk.
Det är lätt att få kväljningar när man tar del av dylik infantil underdånighet på nyhetsplats i en av Sveriges största tidningar. När Robsten i sin bloggtext skriver att ”Det här blir nästan svårsmält” tar han sannerligen till i underkant. Bloggaren beskriver vidare hur Wetterstrand, trots en undermålig insats i en partiledardebatt i Agenda, inte mötte ens embryot till kritik i media. Som vanligt var det silkesvantarna på från MP-vänliga media.
Inom Miljöpartiet finns en påtaglig faiblesse för märkliga läror och teorier. Talrika MPare sympatiserar med eller är anslutna till antroposofrörelsen med högkvarter i Järna i Södertälje kommun. Antroposofin är en ursprungligen teosofisk så kallad andevetenskap som grundades av österrikaren Rudolf Steiner (1861-1925).
Den har en helhetssyn på tillvaron som omfattar såväl det andliga som det materiella och har gjort sig känd för bland annat egenartade former av pedagogik och arkitektur. Antroposoferna motsätter sig vaccinering av ideologiska skäl. En av MPs mer framträdande antroposofer är riksdagsman Mats Pertoft, tidigare partiets gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje.
MP-ideologen Rudolf Steiner.
En konspirationsteori som särskilt omhuldas inom MP är idén om så kallade chemtrails. Den går ut på att flygplan medvetet släpper ut farliga metaller och kanske även virus i syfte att förstöra naturen och människorna. Uppdragsgivare förklaras vara exempelvis USA och Ryssland.
MP-riksdagsmannen Jan Lindholm beställde för något år sedan en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som skulle klargöra om chemtrails verkligen existerar. Undersökningen, givetvis betalad av skattebetalarna, kom fram till att de vita spår vi kan se i skyn som flygplanen lämnar efter sig består av vattenånga.
”Jag är en nyfiken person”, förklarade Lindholm när Nyheter 24 frågade honom om saken. Länk här:
Tidigare har MPs gruppledare i Vingåker i Södermanland, Pernilla Hagberg, väckt uppmärksamhet genom att ingående redogöra för hur de ondskefulla stormakterna försöker förgöra mänskligheten genom chemtrails.
Det är nu bara fyra månader kvar till valet. Att vi kommer att få se ett regeringsskifte förefaller högst troligt. Det innebär att vi med största sannolikhet kommer att få se mardrömmen om Sveriges mest extrema och farliga parti i regeringsställning förverkligad.
Ett parti som vill skrota alla former av effektiv energi till förmån för flummeri med sol- och vindkraft. Som vill ha i princip helt fri invandring. Som vill avrusta vårt militära försvar till förmån för ett så kallat ickevålds-försvar. Som vill drastiskt höja bensinpriserna och därmed se till att landbygden helt avfolkas. Som omhuldar sinnessvaga konspirationsteorier. Som vill förvandla hela Sverige till ett gigantiskt Skansen där alla dansar snoa och bär knätofs.
Det sistnämnda är naturligtvis en viss överdrift, men ni förstår säkert andemeningen: Miljöpartiet är ett samhällsvådligt extremistparti utan motstycke i svensk politik. Om MP får något påtagligt inflytande i svensk regeringspolitik kommer det att bli början till slutet för Sverige som vi känner det.
Peter Eriksson (MP) blev ”glad och stolt” då maktens centrum i Sverige överfördes från Stockholm till Bryssel.
När det gäller EU-frågan har MP slutligen utvecklats från att ha varit emfatiskt anti-EU till att bli vad som kan kallas måttfullt pro-EU. När Sveriges riksdag den 24 november 2010 beslutade om att skriva in EU-stadgan i den svenska grundlagen förklarade sig MP-språkröret Peter Eriksson vara ”glad och stolt” över beslutet.
MP representeras i dag i Bryssel och Strasbourg av den fanatiske förbundsivraren Carl Schlyter samt Isabella Lövin. Toppkandidater i det kommande EP-valet är förra språkröret Peter Eriksson och Lövin.
Dagen innan Sverigedemokraternas landsdagar sparkar igång i Västerås väljer Expressen att attackera Jimmie Åkesson för något som inte kom med i hans senaste bok Satis polito. Det gäller några meningar om HBTQ-frågor som av olika anledningar inte trycktes i boken.
Expressen gör det till ett stort nummer att SD-ledaren uttalar sig mindre fördelaktigt om bögikonen Jonas Gardell. Den senare får också tillfälle att framträda i Expressen-TV med ironisk högläsning ur de censurerade anteckningarna. Det lyser igenom i tidningens underdåniga behandling av Gardell, att det är en svår försyndelse och närmast blasfemiskt att kritisera denne, som i vissas ögon väl närmast är ett nationalhelgon.
Vad har då Åkesson att säga om Gardell?
SD-ledaren talar bland annat om Gardells ”billiga böghumor”, ett omdöme jag personligen finner taget på kornet. Vidare i anteckningarna:
Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig.
Jag hade inte kunnat uttrycka det mycket bättre själv. Gardell är med sitt tjoande och tvångsmässiga pajaseri ett hån mot alla homosexuella som inte önskar göra någon stor sak av sin sexuella läggning. Det är en skam för Sverige att en vulgär besserwisser, ehuru förvisso bra på det han gör, som Jonas Gardell blir föremål för en kvalmig personkult och vilken man helst bör kräla i stoftet inför.
Gardell är en av grundpelarna i den HBTQ-lobby som snedvridit debattklimat och opinionsbildning så att det i dag är nästan omöjligt att, med hedern i behåll, kritisera något som har att göra med homosexualitet och närslutande frågor över huvud taget.
Några Pride-deltagare visar upp sin smak…
Jimmie talar i de strukna anteckningarna vidare om ”de smaklösa figurerna i Pride-paraden”. Och visst brukar det finnas gott om smaklösa figurer i denna parad, sådana som brukar vifta med löspenisar, ta på sig lösbröst och vicka på rumporna i åtsmitande läderutstyrsel. Anser man inte slikt vara smaklöst är man i mitt tycke kemiskt befriad från varje tillstymmelse till något som ens avlägset kan kallas acceptabel smak.
Därmed inte sagt att alla dem som brukar gå i Prideparaden, som avslutar den så kallade Pridefestivalen, svarar mot denna beskrivning.
Toleransens stora galjonsfigur Jonas Gardell menar i TV-intervjun med Expressen att hans jobb är att ”sätta dit såna som Åkesson” och att SD är ett ”fascistparti”. Han anser yttermera, kanske efter att ha rådgjort med sin äldre bror, religionsvetaren och antisemiten Mattias Gardell, att islam ”egentligen inte” är en homofobisk religion. Säg det till de efterlevande till de homosexuella som avrättats genom hängning i det strikt islamska Iran, Jonas Gardell!
Det är svårt att tro att Gardell, som är legendarisk för att inte tåla minsta form av kritik, faktiskt är hedersdoktor i teologi.
Tvångsmässige pajasen och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell.
Man undrar naturligtvis hur Expressen fått tillgång till de anteckningar som Åkesson och förlaget Asp Lycke ratade. Däremot behöver man inte lägga pannan i alltför djupa veck för att få klart för sig varför tidningen kommer med denna bredsida nu: det sker alltså dagen innan Landsdagarna i Västerås inleds.
Har man inget annat att komma med kan man alltid hosta upp material som inte kom med i Jimmie Åkessons bok.
Havet i Arktis kommer sannolikt att vara isfritt om somrarna år 2050.
Så skriver Sveriges biskopar i ett debattinlägg i Aftonbladet apropå FNs klimatpanels (IPCC) femte rapport, som presenterades i Stockholm här om dagen. Rapportens bärande budskap var att den påstådda globala uppvärmningen är åstadkommen genom mänskliga utsläpp av koldioxid. Alltså samma klimatalarmistiska budskap vi matats med i decennier.
Biskop Eva Brunne (närmast kameran) tjoar runt i prideparaden
På så sätt söker det sedan tidigare komprometterade IPCC – minns bluffen om glaciärsmältningen i Himalaya och forskarnas manipulationer av sina datormodeller för att påvisa temperaturstegring (Climategate) – dölja de samstämmiga rönen om att jordens medeltemperatur inte stigit sedan 1998. Det kan tyckas märkligt att gammelmedia, politiker och nu alltså biskopar krälar underdånigt i stoftet inför IPCC-charlatanernas påhitt.
Biskoparnas aktstycke kan läsas via länken nedan för den som har tillräckligt starka nerver för att ta del av ett stycke förljuget politiskt-teologiskt hopkok, som kan få det att vända sig i magen på den mest härdade konsument av Svenska kyrkans kroniskt gudsnådeligt politiserade budskap:
Ingen, säger ingen, med anspråk på att bli trodd kan rimligen ha några förutsättningar att förutsäga hur isförhållandena kommer att te sig vid Nordpolen om 37 år. Det är ingenting annat än idioti att försöka göra sken av det. Men enligt biskoparna i den kyrka jag lämnade för 14 år sedan sitter IPCC tydligen inne med närmast gudomliga insikter. I debattartikeln hävdas så att klimatet är en andlig fråga.
Foton som visar hur istäcket i Arktis vuxit med 60 procent på ett år. Det bryr sig IPCC inte om.
Biskoparna – ingen nämnd och ingen glömd – ger dock icke upp hoppet:
Det går fortfarande att ändra förutsättningarna och kärleken till vår nästa tvingar oss att göra det.
Man hotar nu också med att ”arbeta för att hålla klimatfrågorna i alla människors medvetande” och säger sig även vilja ”uppmuntra till djupare teologiska reflektioner om den moraliska och etiska dimensionen av klimatförändringen”.
Amen och halleluja!
Biskoparnas debattext är ett stycke svårslaget pseudoteologiskt blaj-blaj som ett gäng politiska tjänstemän satt sina namn under men som förmodligen ihopkommits av någon ”policyhandläggare” typ Jacob Risberg, som inte bara tvångsmässigt larmar om klimatet utan också är med och utformar Svenska kyrkans notoriskt antiisraeliska hållning i Mellanöstern. Denne är skyldig bland annat till debattmässiga guldkorn som att I-länderna skall erlägga ”klimatskadestånd” till de mindre utvecklade länderna.
Martin Lönnebo: Sveriges siste andligt orienterade biskop?
Biskoparna talar om andlighet, men det var länge sedan stiftscheferna hade något egentligt andligt att komma med. Den siste ”andlige” biskopen var sannolikt Martin Lönnebo, född 1930, som var biskop i Linköpings stift 1980-95 och numera biskop emeritus.
Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 