Posted tagged ‘proletariatets diktatur’

Så hyllas islamistterrorn på svenskspråkiga hemsidor

7 januari, 2017

isis
IS-terrorister med sin flagga. Under 2016 genomförde IS enligt egna uppgifter 1112 självmordsmördardåd i Syrien och Irak.

Irak och Syrien befinner sig alltjämt i fokus för den våldsbejakande delen av islam trots att grupperingar som Islamiska staten (IS) och al-Qaida också verkar på andra håll. På Facebook och andra sociala medier  pågår sedan länge en aktiv propagandaverksamhet från svenskspråkiga grupper och profiler som hyllar den väpnade kampen för islamiskt herravälde.

Verksamheten har uppenbarligen givit resultat, då hundratals (kanske fler, mörkertalet är stort) personer från Sverige tagit sig ner till länderna i fråga i syfte att ställa sina liv till förfogande i den aktuella kampen.

Försvarshögskolans Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier (CATS) har, med Linus Gustafsson som författare, publicerat en rapport med titeln Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier (2015), vilken belyser svenskanknuten islamistpropaganda på Facebook under perioden 2012-2014. Rapporten innehåller dels en analytisk textdel  författad  av Linus Gustafsson, dels en bilagedel  innehållande en rik uppsättning exempel i ord och bild från jihadistpropagandan.

Rapporten har sammanställts på uppdrag av Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och kan läsas i sin helhet här: https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/centrumbildningar/CATS/publikationer/2015/V%C3%A5ldsbejakande%20islamistisk%20extremism%20och%20sociala%20medier.pdf

Studien visar att Facebook – och andra typer av sociala media – används som redskap av svenskspråkiga (även om den svenska som används ofta är helt undermålig) jihadist-aktörer i tre avseenden: 1.  För att sprida officiell propaganda för grupper som IS, al-Qaida och Jabhat al-Nusra. 2. För att sprida inofficiell propaganda för samma organisationer. 3.  För att rekrytera personer i Sverige för jihadismen, enkannerligen Islamiska staten (IS). (Denna organisation kan även förkortas ISIS, ISIL eller DAESH, men här används för enkelhetens skull  genomgående IS).

Al-Assads hårda diktatur I rapportens inledning (sidorna 10-11) får vi reda på att:

Den syriska staten, som varit en diktatur sedan 1963, har hållit ett hårt grepp om civilbefolkningen och begått grova övergrepp samt kränkt de mänskliga rättigheterna. Ett 100-tal väpnade grupper har efterhand uppstått och under sommaren 2011 bildades Fria syriska armén (FSA) av desertörer från den syriska armén. 2012 kom dock alltfler jihadistiska grupper att kapa en stor del av det väpnade upproret.

Linus Gustafsson får en eloge av denna bloggare för att han på detta sätt slår fast, att upphovet till kaoset och våldet i Syrien är den hänsynslöse diktatorn Bashar al-Assad och dennes krossande av all opposition i landet i samband med vad som kallades ”Den arabiska våren” (som tyvärr snart övergick i höst och vinter). Detta gav jihadisterna den grogrund de behövde för att kasta Syrien in i kaos.

assad
Syrien har under Bashar al-Assad länge varit en av världens hårdaste diktaturer.

Om Assads skurkroll i det destruktiva skeendet har jag skrivit följande text på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/ Al-Assad tenderar ju eljest att tilldelas hjälterollen i den syriska tragedin, särskilt av de högröstade, ofta extremnationalistiska nätaktivister som avskyr USA och västvärlden ungefär lika mycket som de idealiserar Ryssland under al-Assads gode vän och allierade Vladimir Putin. Syrien har under en lång följd av år betraktats som en av världens hårdaste diktaturer och är veterligt, tillsammans med Nordkorea, den enda diktatur i världen som inte är en monarki som har en dynastisk successionsordning.

Al-Assad-styret i Syrien inleddes med den nuvarande diktatorns fader, Hafez al-Assad (1930-2000), som under det Kalla kriget var en trogen sovjetisk allierad och tillsammans med övriga arabstater i regionen upprepade gånger angrep Israel. När den äldre al-Assad avled år 2000 tog sonen Bashar, född 1965 och till yrket ögonläkare, över. Denne till synes blide man fortsatte på faderns inslagna väg och slog med hård hand ner alla försök till ens moderat opposition. Enligt Amnesty Internationals senaste rapport från Syrien (augusti 2016) råder fruktansvärda förhållanden i al-Assads diktatur.

Exempelvis har 17 723 människor avlidit i landets fängelser de senaste fem åren, det vill säga drygt 300 i månaden.  Övergrepp som tortyr och våldtäkter är vanligt förekommande. Mer om Amnestys rapport här: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/fruktansvarda-vittnesmal-om-tortyr-valdtakt-och-massdod-i-syriens-fangelser-2679/?gclid=CjwKEAiA17LDBRDElqOGq8vR7m8SJAA1AC0_lg5xG-YuVa7mtpJfq5faHeqjuDOK4jFjL9hsBj1pxxoCi2Dw_wcB

Muslimskt frälsningsbudskap Den föreliggande studien fokuserar på sju Facebook-grupper: Sanningen om Ash Sham; Ghuraba Syrien; Ummah Nyheter; Sollentunas Muslimer; Mujahedeen Fi Ash Sham; Nyheter ash-Shaam; samt Nyheter Bilad-Asham. Samtliga dessa grupper hyllar våldet som medel i den jihadistiska kampen i Syrien och Irak samt vidarebefordrar information/propaganda och kommenterar IS alternativt Jabhat al-Nusras idéer och handlingar.

De profiler som behandlas är sådana som är eller har varit aktiva i grupperna. Författaren har valt att analysera de ”svenskspråkiga” profilerna och grupperna och inte arabisk- eller engelskspråkiga. Det bör tilläggas att islamiska extremistgrupper inte enbart använder sig av Facebook utan också andra typer av sociala medier som Instagram, YouTube, WhatsApp, Tumblr med flera.

”På svenskspråkiga Facebook-grupper och profiler”, skriver författaren (sidan 16), ”går att läsa såväl  officiell som inofficiell propaganda från IS och al-Qaida. Grupperna och profilerna fungerar som nyhetsförmedling och sprider budskap som ligger i linje med en våldsbejakande  islamistisk extremistideologi och tydliga sympatier finns för olika terroristgrupper.”

De individer som ligger bakom gruppernas profiler inspirerar och övertygar varandra om det rättfärdiga i den väpnade kampen för islam med utgångspunkt i en strikt bokstavlig tolkning av Koranens budskap. De studerade profilerna och grupperna menar att de besitter den rena och oförfalskade sanningen om den pågående utvecklingen i regionen och om hur islam bör tolkas och praktiseras. Det är helt enkelt ett muslimskt frälsningsbudskap som trumpetas ut.

En viktig del i gruppernas verksamhet är att, utifrån det egna perspektivet, förmedla vad som pågår på olika platser i regionen. Detta gäller exempelvis Sollentunas Muslimer. I en rapport daterad oktober 2013 skriver en av personerna bakom detta konto om en resa vederbörande gjort i Syrien. En idyllisk bild av förhållandena målas upp.

10_small1
Islamistisk rättsutövning i den vackra staden Raqqa.

Om den IS-kontrollerade staden Raqqa heter det  att det är ”den vackraste staden i Syrien jag varit i”. Att lugn rådde garanterades av ”vår ISIS säkerhetsstyrka, vi patrollerade gatorna nattetid och såg till att alla var bra, det som slog mig var att barnfamiljer var ute långt efter midnatt och roade sig i Raqqas natteliv som erbjöd en stillsam, lugn atmosfär med bästa vädret…” I denna enligt beskrivningen smått paradisiska miljö fanns även ”restauranger, internetcafér och karuseller”. Dessbättre lyste enligt rapportören grupper som ”alkoholister och knarkare” med sin frånvaro.

Med sådana glättade beskrivningar hoppas IS-anhängarna få intet ont anande unga muslimer i Sverige att ge sig i väg och delta i den heliga uppgiften att sprida den ”rätta” tolkningen av islam.

Likheter mellan jidahism och kommunism Ovanstående skildring påminner starkt om de verklighetsfrämmande idealiserande skildringar från kommunistiska diktaturer som utkolporterades av västliga kommunistsympatisörer under hela Kalla kriget. Röda Kina, Stalins Sovjetunionen, Castros Kuba, Hoxhas Albanien eller Kim Il-sungs Nordkorea – där och i andra liknande ”folkens paradis” rådde lag, ordning och ordnade förhållanden.

Det finns ovedersägliga likheter mellan jihadistiskt och kommunistiskt revolutionärt tänkande och praktik. Mao Tse-tung, diktator i Folkrepubliken Kina 1949 till sin död 1976, skriver i ett av sina mest beryktade citat:

 

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera, den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.   

 

chairman_mao
Mao Tse-tung: 1900-talets värste massmördare.

Ordförande Mao levde i sanning som han lärde. Genom en rad av Mao och hans kommunister bedrivna revolutionära kampanjer, artificiellt framkallade hungerkatastrofer och misslyckade försök till samhällsreformer dog enligt en beräkning – det verkliga antalet kan mycket väl ha varit väsentligt högre – 70 miljoner kineser. http://www.svd.se/mao-den-varste-av-1900-talets-diktatorer

Kalla krigets kommunister av olika schatteringar och i olika länder och dagens jihadister – antalet väpnade grupperingar i enbart Syrien har beräknats till cirka 1000 omfattande omkring 100 000 stridande – har det gemensamt att det väpnade och ofta ofattbart grymma våldet praktiseras såväl som hyllas. På de jihadistiska hemsidorna avspeglas detta våld genom fotografier, grafik, videor och texter vilka på skilda sätt återger den väpnade kampen mot de ”otrogna” (kafir, kufr) parallellt med att den bakomliggande religiösa och ideologiska motivationen kommer till uttryck.

Vi har väl alla sett och förfasats över IS och andra islamistgruppers fullständigt omänskliga metoder – kollektiv halshuggning, brännande till döds, nedkastande av homosexuella från hustak, korsfästelser, avrättningar av barn, massvåldtäkter etcetera. För oss västerlänningar med en kultur som bottnar i den kristna traditionen framstår det som helt obegripligt att sådan verksamhet kan te sig lockande för unga, idealistiska personer. Detta beror sannolikt på vår oförmåga att sätta oss in i den muslimskt-arabiska kontexten med den våldsförhärligande Koranen som grund.

Islamiska staten informerar stolt om att rörelsen under 2016 genomförde 1112 självmordsmördaraktioner (så kallade martyrdom operations) i Syrien och Irak, således drygt tre om dagen; därtill tillkommer en rad terrordåd i väst, där personer som IS påstår är dess anhängare skjutit ihjäl, bombat till döds eller med lastbil mejat ner hundratals människor. https://worldisraelnews.com/isis-committed-1112-suicide-attacks-iraq-syria-2016/

Kalifatet och proletariatets diktatur I syfte att rekrytera unga människor i Sverige – de allra flesta med muslimsk bakgrund, konvertiterna från kristendom till islam är mycket få om de alls förekommer – framställer terroristanhängarna på sina hemsidor deltagandet i det så kallade heliga kriget (jihad) med alla dess bloddrypande detaljer som ett spännande äventyr med glad gemenskap med andra rättroende. Det perversa i sammanhanget är att den eftersträvade höjdpunkten i detta ”äventyr” är martyrdöden, som sägs ge martyren privilegiet att få umgås med 72 jungfrur i paradisisk miljö.

baghdadi
Den så kallade Rolex-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi (Al-Kalifa Ibrahim), galjonsfigur för Islamiska staten.

Det hägrande slutmålet här på jorden är utropandet av ett världsomspännande ”kalifat”. IS galjonsfigur, den så kallade Rolex-shejken Abu Bakr al-Baghdadi (som på ett foto avbildande honom när han håller tal bär en Rolex på ena handleden), utropade i juni 2014 ett kalifat och uppmanade andra jihadistgrupperingar att ansluta sig till detta. Al-Baghdadi kallas numera även Al-Kalifa Ibrahim. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abu_Bakr_al-Baghdadi

”Utropandet av ’kalifatet’ och det faktum att IS tagit terräng i Syrien och Irak uppmärksammades på de svenskspråkiga forumen”,
framhåller Linus Gustafsson i rapporten (sidan 22). ”Det presenteras som ’glada nyheter’ och den globala aspirationen tog sig också uttryck hos flera profiler och konton. En profil skriver: ’Låt världen få veta att, en Islamisk Stat MÅSTE upprättas’. IS grafiska kreationer spreds som visade hur ’kalifatet’ inte är begränsat till Syrien och Irak.”

Också här går det att skönja påfallande ideologiska likheter mellan den doktrinära marxismen/kommunismen och fundamentalistisk islam. Kalifatet motsvaras i den marxistisk/kommunistiska kontexten av ”proletariatets diktatur” som kan nås först efter ett förintelsekrig på liv och död. Skillnaden mellan radikal islam och kommunismen är att den förra baserat på religion bekämpar alla som uppfattas som otrogna, muslimer som icke-muslimer, under det att kommunisterna utifrån en historisk-materialistisk åskådning  som på många sätt liknar en materialistisk (pseudo)religion slåss mot alla som tillhör ”fel” samhällsklass.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan På vissa av de nätfora som behandlas i rapporten förs en bredare diskussion utifrån de aktörer som är inblandade i den israelisk-palestinska konflikten i Mellanöstern. Flera av inläggen ansluter sig till al-Qaidas mål att förena muslimer i ett krig mot västvärlden – främst mot USA och Israel – med ett pan-islamiskt kalifat som slutmål.

En av de studerade profilerna, vars inlägg delats minst 76 gånger, skriver (sidorna 25-26):

 

Till alla dem som undrar varför mujahideen inte kan operera i Palestina som vi gör i syrien och andra länder. Palestinier har redan sin armé och det är officiellt hamas. När hamas börjar ta Allahs ord på allvar och lämnar den bitchiga beteendet dem har nu öppnar vägen för mujahireen att komma till dem med öppna armar! Då ska alla få se vad vi kommer att göra med den judiska delen av palestina.  Ingen massaker i historien kommer kunna vara i närheten  av vad vi kommer att göra med dem. Jag skulle få hanibal lecter att likna en kattunge i gemförelse.

 


Muslimskt betingad blodtörst av detta slag avfärdas ej sällan av den politiska korrekthetens talesmän som att ”det har ingenting med islam att göra”. Det är givetvis sant att det finns fredliga muslimer (vilka är värda all respekt) som tar avstånd från våld och terror i islams namn, men det gör de inte för att våldet skulle strida mot islam i sig utan sannolikt för att de tycker att det är dags för en reformering och modernisering av islam av samma slag som förekommit inom judendom och kristendom. I själva verket överflödar Koranen av uppmaningar till våld och mord: http://www.answering-islam.org/svenska/islam/hatrasism/islam-och-halshuggningar.html

jihadi-john-dead-opinion-619225
Den framlidne brittiske terroristen Mohammed Emwasi, alias Jihadi John, med ett av sina offer.

IS har som bekant utfört en rad groteska mordhandlingar – ibland oegentligt kallade ”avrättningar” – och filmat dessa varefter dessa omänskligheter lagts ut på nätet och spridits i sociala medier. En av de bödlar som figurerar är britten Mohammed Emwasi alias ”Jihadi john” och ”Jalman al-Britani”. Emwasi misstänks ha skurit halsen av den amerikanske fången Peter Kassig, USA-journalisterna James Foley och Steven Sotloff samt de brittiska biståndsarbetarna David Haines och Alan Henning.

Emwasi (1988-2015) var född i Kuwait men kom till London som barn med sina föräldrar. Vid 21 års ålder var han verksam som framgångsrik försäljare vid ett  IT-företag i Kuwait men anslöt sig därefter till IS. Rörelsen bekräftade i början av 2016 att han dödats i en drönarattack nära IS-kontrollerade Raqqa den 12 november 2015. Skälet till att han kallades Jihadi John var att han ingick i en terroristscell där samtliga medlemmar hade namn efter medlemmarna i The Beatles – förutom John (Lennon) alltså Paul (McCartney), George (Harrison) och Ringo (Starr). http://edition.cnn.com/2016/01/19/middleeast/jihadi-john-dead/

Islamiska staten har emellertid inte bara mördat personer hemmahörande i väst. I en IS-video halshöggs exempelvis tolv muslimer anklagade för samröre med de konkurrerande terroristgrupperna Jabhat al-Nusra och Jaish al-Islam. I en annan kuslig video kan vi se hur den nedskjutne och tillfångatagne stridspiloten Maaz al-Kassasbeh från Jordanien bränns till döds i en bur. Videon finns med i min bloggtext om jihadismen och den reellt existerande ondskan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/07/jihadismen-och-den-reellt-existerande-ondskan/

Dolda krigsförbrytare – en tickande bomb En mycket oroande aspekt – om man så vill en tickande bomb – av jihadproblematiken är att det finns uppskattningsvis hundratals (men mörkertalet är stort) islamistiska krigsförbrytare i Sverige. En del av dessa är ”svenska” jihadister” som efter en sejour i en terrororganisation i Syrien, Irak eller eventuellt Somalia återvänt till Sverige, medan andra är sådana som funnits med bland de ”flyktingar” som kommit till Sverige sedan flyktingkrisen inleddes 2013.

Syriska flyktingar har uppgivit att de bland de andra ”flyktingarna” igenkänt krigsförbrytare från hemlandet som nu paraderar som krigsflyktingar i Sverige.  De som kunnat vittna om denna oönskade import har dock upplevt att polisen inte tagit deras uppgifter på allvar. En anonym flykting från Syrien uppger i ett inslag i TV4s program Kalla fakta: ”De är farliga brottslingar som har begått mord, våldtäkt och andra förbrytelser.”   

2016-02-05_1707
Terrorister som gömmer sig bland flyktingar är en europeisk tickande bomb.

Terrorister och krigsförbrytare som döljer sig i immigrantströmmarna är ett gemensamt europeiskt problem. Det har, med all säkerhet i underkant, talats om hundratals sådana individer inom EU, och att särskilt många av dessa skulle uppehålla sig i Sverige som anses vara extremt lätt att ta sig in i. Problematiken med hitkommande krigsförbrytare behandlas här: http://www.epochtimes.se/krigsbrottslingar-lever-fritt-i-sverige/

Den som slutligen är intresserad av att ta del av en övergripande bild av islam och dess ideologi, presenterad av en person som själv varit troende muslim, kan göra det i ett blogginlägg av artikelförfattaren här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/23/mona-walter-hos-sd-i-stockholm-islam-strider-mot-allt-jag-tror

Efter V-F!-motion: Fritt fram för HBTQ-bad i Malmö

20 december, 2016

ribersborgs-kallbadhus
Om ett drygt år slår Ribersborgs kallbadhus i Malmö upp sina omklädnadsutrymmen och badfaciliteter för HBTQ-kommuniteten.

Ibland undrar man vad våra folkvalda politiker egentligen håller på med.

Som nu då Malmö stads fritidsförvaltning, som svar på en motion från Hanna Thomé (V) och Linda Hiltmann (F!), meddelar att den kommer att kräva att kallbadhuset Ribersborg från och med den 1 januari 2018 tillämpar ”könsneutrala öppettider”. http://www.sydsvenskan.se/2016-12-15/nytt-krav-fran-malmo-stad-konsneutrala-oppettider-pa-kallbadhuset

Meningen är att kallbadhusets omklädnadsutrymmen då en dag i månaden skall vara öppna för samtliga badande gäster. Dessa får då välja fritt var de vill klä om och bada. Den traditionella uppdelningen mellan män och kvinnor gäller således inte då, utan personer som inte är säkra på var de hör hemma genusmässigt får välja fritt var de vill visa rumpan och andra kroppsdelar.

Jag gissar att flertalet badbenägna personer i Malmö som inte är lika avancerade könsmässigt avstår från bad den dagen.

jornsvenssonpriset
Hanna Thomé (till vänster) tar emot Jörn Svensson-priset ur partiledare Sjöstedts hand.

Enligt fritidsförvaltningen kommer nymodigheten att tillämpas i syfte att ”säkerställa tillgängligheten för HBTQ-personer”, det vill säga någon procent av befolkningen.

Fritidsdirektören Johan Hermansson citerades på följande sätt i Sydsvenskan den 15 december 2016:

Vi kommer att kräva att entreprenören säkerställer tillgängligheten och även att personalen har en viss kunskapsnivå och utbildning inom området.

Motionen har rubriceringen Öka tillgängligheten för transpersoner och intersexuella och dateras den 17 maj 2016. Det tog alltså endast ett drygt halvår för den aktuella motionen att vinna gehör hos ansvariga myndigheter. Den kan läsas i sin helhet här: http://fimalmo.se/2016/05/17/motion-oka-tillgangligheten-for-transpersoner-och-intersexuella/

Den lesbiska vänsterpartisten Hanna Thomé, med titulaturen oppositionskommunalråd, välkomnar föga sensationellt Malmö stads positiva reaktion på den egna motionen som hon skrev tillsammans med Feministiskt initiativs dåvarande gruppledare i fullmäktige, Linda Hiltmann. Den senare är sedan augusti rådgivare i ämnet mänskliga rättigheter åt F!s beryktade europaparlamentariker Soraya Post och har därmed lämnat Malmö-politiken.

linda-hiltmann
Linda Hiltmann är numera rådgivare åt Europa-parlamentarikern Soraya Post.

Hanna Thomé har under en följd av år varit verksam inom HBTQ-sektorn och tilldelades 2014 ur partiordföranden Jonas Sjöstedts hand det så kallade Jörn Svensson-priset för sitt arbete. Svensson, född i Danmark 1936, skrev 1974 en omdiskuterad bok med titeln Du ska ta ledningen och makten, där han pläderade för väpnad revolution och proletariatets diktatur i Sverige. http://www.vansterpartiet.se/hanna-thome-belonas-for-hbtq-arbete-i-malmo

Med tanke på det oändliga fjäsk som den lilla HBTQ-gruppen bestås måste man dra slutsatsen att Hanna Thomé och andra lobbyister på området varit ytterst framgångsrika i sitt arbete. Något den politiska etablissemanget fruktar mest av allt är att framstå som, ack och ve och dubbel fasa, ”homofobiska”.

Att ett betydande folksegment som personer vilka är föremål för äldrevård ser den ena förmånen efter den andra tas ifrån dem och stundom misshandlas eller svälter på sina boenden tas som regel betydligt lättare på.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Från Marx och Engels klankommunism till dagens rasvänster

28 september, 2015

120402_karl_marx_shanghai Marx och Engels står staty i Shanghai i Kina.

Karl Marx och Friedrich Engels heter ett par av de mest inflytelserika tänkarna i modern tid. Deras idéer ligger till grund för det brutalaste samhällsexperiment världen skådat – kommunismen – och fortsätter utöva inflytande ända in i de yttersta av dessa dagar. Nyligen tog jag del av en debattartikel om Marx och Engels ideologiska inspirationskällor av journalisten och författaren Per Brinkemo i tidningen Dagens Samhälle # 31 2015, som jag måste tillstå var något av det intressantaste jag läst på länge.

Brinkemo, som är känd för sina studier om somaliskt samhälle och kultur, tar i artikeln fasta på det sällan uppmärksammade faktumet att kommunismens ideologiska patriarker Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) hämtade inspiration till sitt filosoferande från studier om klansamhället. Brinkemo framhåller således: ”Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen, klansamhället, men ofta kallad urkommunism eller primitiv kommunism.”   

Klansamhället, förklarar Brinkemo, var en gång den gemensamma organisationen för alla forntida samhällen. Klanorganisationen är dock inte bara något från det förflutna. Det lever kvar och frodas i stora delar av Mellanöstern i länder såsom Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Jemen men även i ett europeiskt land som Albanien. Klanens betydelse är framträdande även på exempelvis Koreahalvön i Asien och bland de zigenska grupperna romer och sinti.

200px-Lewishenrymorgan Lewis Henry Morgan (1818-81).

Per Brinkemo informerar om att ”Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818-1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade.” Fyllig information om Morgan finns att tillgå här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_H._Morgan

Just så var det och om detta berättar författaren och historikern Tage Lindbom (1909-2002) i en av de mest värdefulla studier om marxismen som enligt min uppfattning publicerats på svenska: den anspråkslösa volymen Myt i verkligheten. En studie i marxism (114 sidor, 1977).

Lindbom framhåller att de teorier om det så kallade ursamhället vilka Lewis Henry Morgan, som var järnvägsjurist och republikansk delstatspolitiker i New York men också antropolog och etnolog med ett särskilt intresse för Amerikas indianer, utformat utifrån sina studier om framförallt Irokes-indianerna till sin karaktär var skäligen vaga. Morgan blev för övrigt hedersmedborgare i Irokes-stammen.

Morgan delade in den mänskliga utvecklingen i tre faser: 1) Savagery (vildhet). 2) Barbarism (barbari) samt 3) Civililization (civilisation). Det gjorde han utifrån tekniska landvinningar som gjorts under resans gång. Morgans metoder var populära kring mitten på 1800-talet, och det är ingen tillfällighet att han är den ende amerikanske antropolog som i uppskattande ordalag citerats av storheter såsom evolutionsideologen Charles Darwin (1809-82) och psykoanalysens store föregångsman Sigmund Freud (1856-1939). Nyare forskargenerationer har emellertid dömt ut hans metodik som ovetenskaplig.

tage-lindbom Tage Lindbom (1909-2002), en av våra främsta kännare av marxismen.

Orsaken till att det är så föga känt att Marx och Engels hämtade stoff till sina teorier från det forntida klansamhället, förklarar Brinkemo, är det faktum att de i sina skrifter inte använder ordet ”klan” utan i stället hänvisar till ”gens”, ett äldre ord för just klan. ”I sina skrifter”, menar Brinkemo, ”hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserade termer”. Engels skriver till exempel i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.   

Per Brinkemo anför ett citat från Engels för att belysa detta. I det förmoderna klansamhället, skriver Engels, gjordes ej skillnad på människor utan män och kvinnor var jämlika:    ”…utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan.” Brinkemos artikel kan i sin helhet läsas här: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060

I klansamhällets mest utpräglade form fanns heller ingen enskild egendom, påstod Engels, utan allting delades av alla i släkten eller stammen/klanen. Där stannade dock gemensamheten och solidariteten. Klanen var allting, praktiskt taget själva universum, för dess medlemmar. Den enskilda människan utgjorde ett hot mot denna gemenskap, varför den sociala kontrollen var mycket stark. Detta sakernas tillstånd går stick i stäv i förhållande till det liberala, demokratiska samhället byggt på individ och familj.

Marx och framförallt Engels hade alltså hämtat denna romantiserande syn på ”ursamhället” från amatörantropologen Lewis H. Morgan. Problemet var att Morgans teorier inte alls gav utrymme för en så långtgående tolkning som den Marx/Engels svarade för och som utgjorde själva grunden för deras teoribildning om det ”urkommunistiska samhället”, vilket mänskligheten i tidernas fullbordan enligt historiens obevekliga lagar om dialektisk klasskamp en dag var predestinerad att återvända till.

Lindbom 001

Tage Lindbom framhåller i Myt i verkligheten (sidan 81):

I verkligheten ger Morgan i sina studier ej några som helst säkra belägg för att en verklig egendomskommunism existerat, och han framhåller ständigt, att privategendomen uppkommer främst genom att de medel, varigenom födan anskaffades, tekniskt utvecklades. Ju flera föremål och tekniska medel att skaffa föda, desto fler föremål inordnas i den privata egendomsbesittningen, det är Morgans förklaring till privategendomens begynnelse.

Morgans uppfattning – att privategendomen uppkommit genom en teknisk och civilisatorisk utveckling och att frånvaron av privategendom är ett uttryck för teknisk och samhällelig primitivitet – tolkades av 1800-talsmarxismen och då främst Engels som att en ”urkommunistisk” ordning en gång existerat. Denna naturliga ordning har enligt den marxistiska teoribildningen sedan brutits ned av, med Lindboms vokabulär, ”makthungriga usurpatorer”, vilka därmed lagt grunden till det förtryck och den alienation (förfrämligande) som det är marxismens/kommunismens historiskt givna uppgift att avskaffa.

Lindbom fortsätter (sidan 82):

Utifrån denna socialantropologiska frihandsteckning och förvanskning av Morgans försiktiga och på ett ofullständigt material grundade omdömen bygger Marx och Engels upp en historisk tolkning av privategendomens uppkomst som en brutal maktusurpation och djupt omoralisk kränkning av människans ’Urwesen’. På grundval av denna tolkning utformas marxismens frihetslära. Varje maktförhållande är ett förtryck. Redan familjen är upprättandet av ett maktvälde, då husfadern är den produktive maktinnehavaren, varigenom hustru och barn är föremål för en exploatering. Ty familjen är främst av allt en produktionsenhet, vari husfadern-härskaren tillägnar sig ’mervärdet’ och därmed alienerar de övriga familjemedlemmarna.

Sedan den socialistiska revolutionen enligt marxismen hade avskaffat kapitalismens förtryck och upprättat proletariatets diktatur skulle, efter en ospecificerad övergångstid, det slutliga, kommunistiska samhället, då mänskligheten återvänt till sitt paradisiska urtillstånd av egendomsgemenskap, upprättas. Staten förutsattes då ha vissnat ned och dött, men exakt hur detta skall ske anges aldrig. Då har också slutmålet för all mänsklighets utveckling uppnåtts.

Tage Lindbom sammanfattar i Myt i verkligheten vari detta slutmål i det marxistiskt-kommunistiska perspektivet består (sidan 85):

Det är människan, som träder i Guds ställe. Människan är den materiella, sinnliga verklighetens högsta uppenbarelseform. Människans uppgift är ej blott att befria sig från förtryckets, alienationens ok. Människans högsta uppgift är att ersätta Gud, och detta gör hon därigenom att Karl Marx utropar henne till Skapare. Det är detta Marx ytterst vill med människan. Karl Marx´ människa bär fram den totala gudlösheten.  

Om den originelle tänkaren Tage Lindbom, som började sin verksamhetsbana som marxist och socialist, gled över till kristendomen och slutade sitt liv som muslimsk mystiker av sufistisk övertygelse och samtidigt konservativ ideolog, finns mer information här: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/06/muslim-socialdemokrat-och-oerhort-konservativ/

Enligt Per Brinkemo fanns hos radarparet Karl Marx och Friedrich Engels ”en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen”. De hatade allt som det etablerade samhället vilade på: kapitalism, monarki, borgerskap, individualism, familjen, militären och kanske mest grundläggande av allt: religionen. Människan var enligt deras synsätt endast materia i rörelse och religionen blott ett medel för makthavarna att hälla människorna kvar i förtryck och förnedring. ”Ett folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”.

3997909502_11ae1e947d Trotskistisk propagandabild med från vänster Karl Marx, Friedrich Engels, V. I. Lenin samt Leo Trotskij.

Marx och Engels tankar, som enligt dem själva ytterst syftade till att framskapa den totala jämlikheten och friheten, ledde till det värsta och grymmaste förtryckarsystem världen skådat i form av den reellt praktiserade kommunismen med tiotals miljoner dödsoffer världen över i länder såsom Sovjetunionen och Östblocket, Folkrepubliken Kina, Kambodja, Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba och Albanien.

Den så kallade 68-vänstern var fragmentiserad i en mängd olika grupperingar och sektbildningar men hade ett gemensamt: dess företrädare ordade jämt och ständigt om jämlikhet och befrielse från förtryck av olika slag, låt vara att de själva bekände sig till ett ideologiskt koncept som skapade det värsta förtrycket av alla.

I dag är läget ett helt annat, påpekar Per Brinkemo som slutkläm på sin artikel i Dagens Samhälle: ”Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. Istället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ‘ras’ spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.”

 

   

 




Pia Sundhage och Nordkorea

30 juli, 2014

1772286_1200_675 Sverige besegrade Nordkorea i gruppspelet i VM 2003.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article19274868.ab

Det har väckt viss uppmärksamhet att svenska damfotbollslandslagets förbundskapten, 54-åriga Pia Sundhage, sagt sig vilja bli tränare för det nordkoreanska landslaget när hennes kontrakt med Svenska fotbollförbundet löper ut 2016. Se länken till Aftonbladets Sportbladet överst.

Uttalandet kom när Sundhage intervjuades av Soran Ismail på fotbollförbundets podcast ”Heja Sverige”. Hon fick då frågan vilket lag hon helst skulle vilja träna efter sejouren med svenska damlandslaget. Sundhage, som tidigare varit tre dagar i Nordkorea och studerat det nordkoreanska damlandslagets träning, svarade bland annat så här:

Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de firar den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag.

stilettklackar-nordkorea Ordning och reda: nordkoreanska kvinnor övar paradmarsch. Kanske något för Pia Sundhage att införa, om hon skulle bli tränare i Nordkorea?

När man läser en del nätkommentarer om Sundhages uttalande – att hon gärna skulle vilja träna Nordkoreas damlandslag – kan man tro att hon svarat för en ensidig hyllning, inte bara till den nordkoreanska damfotbollen utan också prisat landets kommunistiska politiska system. Vän av ordning konstaterar dock att så inte riktigt är fallet. Så citeras hon till exempel: ”Alltså, det finns många omständigheter att ta hänsyn till för om det skulle bli ett ja eller nej.”

Det många kommentatorer hakat upp sig på är, icke oväntat, det faktum att Pia Sundhage är troende kommunist och sympatiserar med Kommunistiska partiet (KP), före detta KPLM (r). Faiblessen för den nordkoreanska damfotbollen skulle tyda på ett ställningstagande för den förvisso  omänskliga, nordkoreanska diktaturen.

sven_o_pia Pia Sundhage och Sven Wollter i ett arrangemang av Kommunistiska Partiet i april 2013.

Jag känner inte till om Pia Sundhage formellt är medlem i KP, men hon ställer gärna upp på dess evenemang vilket framgår av denna text:

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/04/fullsatt-med-sundhage-och-wollter

Jag tycker givetvis det är djupt beklagligt att någon över huvud taget kan stödja ett parti som vill göra väpnad revolution i Sverige, avskaffa demokratin och upprätta det så kallade proletariatets diktatur. Det hör även till saken att KPs partitoppar med jämna mellanrum åker på bjudresor till det totalslutna mardrömssamhället Nordkorea och talar om för vem som orkar höra på hur fantastiskt bra allting är där när de kommer tillbaka till det eländiga, kapitalistiska Sverige..

Som övertygad demokrat varken kan eller vill jag dock hindra folk från att vara med i och/eller rösta på vilka partier de vill. Demokratin måste även omfatta omdemokratiska rörelser och partier om det skall vara något med den. Pia Sundhage får ha vilka politiska åsikter hon vill för min del.

Och när det gäller det eventuella tränarskapet för Nordkoreas landslag kan man nog påstå, att detta skulle vara en högintressant utmaning för vem som helst, kommunist eller ej. Dessutom finns ju chansen, att Pia efter ett par år i Pyongyang faktiskt kommer till insikt om att det inte är så fruktansvärt bra där som Sven Wollter och andra KP:are säger till henne att det är.

Pias välkända politiska sympatier lär i vilket fall som helst inte räknas som en nackdel av det nordkoreanska fotbollsförbundet. En helt annan fråga är förstås vad nordkoreanerna skulle tycka om att hon är öppet homosexuell.

Pia Sundhage inledde sin aktiva fotbollskarriär i IFK Ulricehamn, där hon är född. Hon har blivit svensk mästare fyra gånger med Mölndals-klubben BK Jitex under dennas storhetstid i slutet av 1970- och hela 1980-talet. Hennes största meriter som spelare var EM-guldet 1984 efter en klassisk regnfinal mot England samt ett VM-brons 1991.

pia_sundhage_1 Pia Sundhage mottar FIFA-priset som årets bästa damtränare 2012.

Under perioden 2008-2012 tränade Pia Sundhage USAs damfotbollslag och förde detta till två OS-guld. 2012 belönades hon desslikes med FIFAs pris som det årets bästa damtränare. Efter guldet 2008 inbjöds hela det amerikanska guldlaget till middag i Vita huset av dåvarande presidenten George W. Bush. Pia Sundhage valde dock att utebli som en form av politisk protest – givetvis ett fruktansvärt etikettsbrott, men onekligen ett konsekvent ställningstagande utifrån Sundhages politiska åsikter.

 

 

 

Ministerstyre av Adelsohn Liljeroth?

26 september, 2013

untitledNär Lena Adelsohn Liljeroth inte viker ut sig så här lättklädd ägnar hon sig åt vad som sannolikt kan kallas ministerstyre.

Kultur- och medieminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) går i dag ut i en debattartikel i debatt.svt och kräver att den nationellt inriktade tidningen Nya Tider, som ansökt hos Presstödsnämnden om att få ett presstöd omfattande 1 679 000 kronor, inte skall få något stöd vid den kommande medeltilldelningen.

Kulturministern skriver bland annat:

Min uppfattning är klar: Skattemedel ska inte användas för att främja spridningen av åsikter som strider mot demokratins grundläggande värden.

I debattinlägget nämns även den Nationaldemokraterna närstående publikationen Nationell Idag, vilken häromåret tillerkändes presstöd, som ett exempel på tidningar som ej borde begåvas med detta. Se Lena Adelsohn Liljeroths hela debattinlägg här:

http://debatt.svt.se/2013/09/26/antidemokratiska-tidningar-bor-inte-fa-statsstod/

Däremot nämner kulturministern som exempel på odemokratiska publikationer inte Kommunistiska Partiets (KP) tidning Proletären, som i många år kunnat överleva enbart tack vare statligt stöd och i nuläget drar in 2 232 000 kronor i årliga subventioner. KP gör ingen hemlighet av att partiet avser genomföra ”proletariatets diktatur” genom väpnad revolution och upprätta ett samhälle modell Nordkorea.

Andra vänsterextremistiska tidningar som i dag erhåller presstöd är syndikalistiska Arbetaren, som bland annat förspråkar vilda strejker (2 239 000); trotskistiska Offensiv (2 239 000); samt likaledes trotskistiska Internationalen (1 679 000). Samtliga dessa extremvänsterorgan underkänner den västerländska demokratin och arbetar enligt konceptet ”den permanenta revolutionen”.

vavrasuk_0Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk, tidigare på Nationell Idag.

En av metoderna är att sabotera det normala demokratiska arbetet genom att exempelvis störa fullmäktigemöten och genomföra olagliga ockupationer. Så vitt jag känner till har vare sig Nya Tider eller Nationell Idag – ingendera någon av mina favorittidningar – ens kommit i närheten av ett sådant antidemokratiskt tänkande eller handlande.

Om Lena Adelsohn Liljeroth nu är så angelägen om att antidemokratiska tidningar inte skall få något statligt stöd, borde hon rimligen tagit nämnda vänsterextrema alster som exempel. Frågan är då varför hon inte gör det. Jag tror för min del att svaret är ganska givet: det ger betydligt fler poäng i den politiska godhets- och skönhetstävlingen att slå ner på nationalistiskt präglade publikationer än på vänsterdito. Det är helt enkelt mer politiskt korrekt att slå åt vad som kan uppfattas som höger än åt vänster.

6871119Statligt understödda revolutionsorganet Proletären med en palestinsk terrorist som omslagsflicka.

Jag menar att det är i allra högsta grad olämpligt för en regeringsminister att lägga sig i vilka en statlig nämnd skall ge pengar eller inte ge pengar åt. Frågan är om detta inte kan karaktäriseras som så kallat ministerstyre – att en minister detaljstyr ärenden som faller under aktuellt departement – vilket inte är tillåtet i Sverige (men som däremot är det i en rad andra länder).

Sedan är det en annan sak att det kan diskuteras om inte presstödet bör avskaffas helt och hållet.