Södertäljeprofiler (VII): Gustaf Adalrik Ekdahl

Gustaf Adalrik Ekdahl var stadsfullmäktiges ordförande i 23 år. Foto: Tommy Hansson

En av de profiler som i relativt modern tid kom att sätta sin prägel på Södertälje var handlanden, kommunal- och landstingspolitikern och riksdagsmannen Gustaf Adalrik Ekdahl (1835-1911). Gatstumpen Ekdalsgatan mellan varuhuset Kringlan och Nordea-huset har uppkallats efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Ekdahl

Det är ingen tillfällighet att Ekdalsgatan ligger just där den ligger. På den tomt där Nordea i dag huserar fanns nämligen det Ekdahlska huset, vilket uppfördes år 1800 och revs 1939 för att ge plats åt det då hypermoderna varuhuset Tempo.

Familjen Ekdahl flyttade in i huset på 1830-talet och bedrev här en lönsam grossist- och detaljhandel med spannmål och specerier som Gustaf Ekdahl tog över redan vid 18 års ålder 1853, då fadern med samma namn hade avlidit. Han fortsatte sin handelsverksamhet ändå till 1907, då han över 70 år gammal överlät firman till F. W. Hellström. Till 1937 fanns här Stenbergs färghandel som detta år flyttade till den närbelägna adressen Storgatan 2.

I anslutning till det Ekdahlska huset fanns en stor trädgård, vilken 1927 fick ge plats för det så kallade Castorhuset som, förutom biografen Castor, inrymde stadens postkontor. I dag håller Oktoberteatern sedan åtskilliga år tillbaka hus i den gamla biografen. Södertälje kommun har nyligen beslutat köpa Castorhuset. https://www.lt.se/artikel/allmant/ett-kopmannahus-fore-nordeatiden

Ekdahska huset före 1937 med Stenbergs färghandel. Bortanför huset skymtar den stora trädgården där Castorhuset finns i dag.

Dominerade det politiska livet. Den som vill veta hur grosshandlare Ekdahl såg ut kan lämpligen studera den oljemålning som finns av vederbörande i Södertälje stadshus där den hänger i korridoren mellan den öppna ytan på plan 1 och mötessalen Harmonin. Se ovan. Målningen avbildar, för att citera Jakob Pettersson i boken Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, ”en satt, axelbred man i femtioårsåldern, med stripigt svart hår och tunna svarta polisonger”.

Grosshandlaren Gustaf Adalrik Ekdahl dominerade det politiska livet i den goda staden Södertälje i ett 40-tal år från mitten av 1860-talet till 1900-talets början. Ingen vågade på allvar utmana hans ställning. Sedan stadsfullmäktige-institutionen inrättats i Sverige 1862 var Ekdahl en given medlem av denna i sin hemstad. Fullmäktiges ordförande var han i 23 år. Vidare var han under ett antal år ordförande i hälsovårdsnämnden samt i ett otal andra styrelser och nämnder av de mest skilda slag. Han var även en av sju initiativtagare till Sancta Ragnhilds gille, då detta bildades 1859.

Ekdahls politiska engagemang inskränkte sig nu inte till den lokala scenen. 1880-87 var han medlem i riksdagens andra kammare för Enköpings, Södertäljes, Norrtäljes, Vaxholms, Öregrunds, Östhammars och Sigtunas valkretsar. 1888-1905 satt han i första kammaren representerande den protektionistiska gruppen: politiska partier i vår mening fanns inte vid denna tid. Frihandelsförespråkare i och utanför Södertälje var inte glada åt Ekdahls protektionistiska inställning.

Det har sagts om Gustaf Ekdahl att han i sin politiska gärning agerade oegennyttigt och utifrån ett djupt känt engagemang för stadens och dess invånares bästa men att han höll hårt – kanske alltför hårt – i penningpungen. Kritiska röster har påtalat att han i stort sett körde sitt eget race och inte så gärna lyssnade på andra. Yngre och mer demokratiskt sinnade politiker hade han svårt för.

Gustaf Ekdahl satt i riksdagen i två omgångar – först i andra, därefter i första kammaren. Foto: Hvar 8 Dag

”Intimt bekant med stadens förhållanden”. Jag låter Jakob Pettersson sammanfatta Gustaf Ekdahls person och gärning inom kommunalpolitiken:

Såsom ordförande i stadsfullmäktige behärskade Ekdahl suveränt det arbetsmaterial, som förelåg. Ingen kunde uppta tävlan med honom i det avseendet. Han var intimt bekant med stadens förhållanden, och på grund av sitt goda minne hade han väl reda på vad som stod i stadsfullmäktiges protokoll. På den tiden trycktes inte protokollen såsom nu. Den som ville ta närmare reda på ett ärendes behandling måste därför gå till originalprotokollet, som förvarades hos ordföranden eller sekreteraren. Om någon av de övriga ledamöterna gjorde en ansats till opposition, blev han därför lätt av Ekdahl kastad ur sadeln.

Också som landstingsman hade Ekdahl Södertäljes bästa för ögonen. Han var under många år vice ordförande i landstinget och hade som huvuduppgift att genom sitt politiska arbete främja Stockholms läns intressen. Genom sin befattning hade han dock goda möjligheter att göra insatser för Södertälje – exempelvis genom att påverka landstinget att bygga ett nytt lasarett i staden. Det var ett arbete som bar frukt, och 1907 blev den första etappen av det nya sjukhuset öster om Kanalen färdig.

Under en del av Gustaf Ekdahls tid som kommunalpolitiker i Södertälje kompletterades han som makthavare i staden av borgmästaren Anton Martin (1838-95). Denne var ordförande i stadens styrelse, av tradition kallad magistraten, och alltså sin tids motsvarighet till kommunstyrelsens ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Martin

I dag återfinner vi Nordea-huset på den ekdahlska tomten längs Ekdalsgatan. Foto: Tommy Hansson

Ekdahl och borgmästare Martin. Martin efterträdde Ekdahl som ledamot i riksdagens andra kammare där han huserade 1888-90. Han hade en bror som också var riksdagsman (1894) som hette Otto Martin (1827-95). Denne var 1856-76 läkare vid Södertälje vattenkuranstalt och stadens förste stadsläkare 1885-93. Den lilla gatan Doktor Martinsgatan vid Gula gården är namngiven efter doktor Martin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Martin

Enligt Jakob Pettersson var Anton Martin ”en kunnig och skicklig ämbetsman samt angenäm och humoristisk sällskapsmänniska, men tämligen indolent till sitt väsen”. Indolent är ett litet finare ord för lat. Martin och Ekdahl hade enligt uppgift svårt att komma överens med varandra, vilket enligt Martin berodde på Ekdahls personliga motvilja mot honom.

Det kan nämnas att liberalen och helnykteristen Jakob Petterson, som själv var legendarisk borgmästare i Södertälje 1896-1946 – alltså i hela 50 (!) år – , bör veta vad han skriver om eftersom han tjänstgjorde som Gustaf Ekdahls sekreterare. Pettersson lyckades som borgmästare dra någorlunda jämnt med Ekdahl men framhåller också, att den senare ”med all makt” motarbetade Petterssons riksdagskandidatur (vilket inte lyckades). Ekdahl tyckte därtill att Petterson gick för långt i sitt nykterhetsivrande. Jakob Pettersons gärning kommer att behandlas i en kommande artikel i serien ”Södertälje-profiler”.

Petterson har givit följande karaktäristik av Gustaf Ekdahls person: ”Ekdahls uppträdande i vänners krets präglades av ett gott och glatt humör och en burschikos /studentikos, gladlynt/ välvilja, som verkade sympatiskt. Vältalare var han icke. Hans naturliga uttrycksmedel var en vardagsprosa, som vid högtidliga tillfällen fiffades upp med svensk riksdagsretorik, och den är som bekant inte särdeles tjusande. Men hans konstlösa språk kunde ibland förse honom med träffande uttryck både för bitande skämt och varma känslor.”

H:et i namnet Ekdahl har av okänd anledning fallit bort i gatunamnet. Foto: Tommy Hansson

Förblev ogift. Som berördes inledningsvis tog Gustaf Adalrik Ekdahl redan vid unga år över rodret för familjeföretaget vid faderns frånfälle. Han hade redan från 13 års ålder varit medlem i Södertälje handelsförening och visade sig, föga oväntat, mycket väl skickad att axla ansvaret som företagsledare.

”En specerihandel i Södertälje hade på den tiden en helt annan betydelse och karaktär än våra dagars speceriaffärer”, framhåller Petterson i sin bok. ”Södertälje var då innan järnvägen blivit anlagd, centrum för en större landsbygd än nu. Och inte nog med att lantmännen från Södertörn, Enhörna-socknarna, Turinge och Järna sökte sig hit för att köpa och sälja. Massor av foror från södra Sverige gjorde på sina färder till och från Stockholm uppehåll här.”

Det var genom sitt framgångsrika värv som handelsman som Gustaf Adalrik Ekdahl lade grunden till, med Pettersson ord, ”det goda anseende för redbarhet och soliditet som sedan under hela hans levnad häftade vid hans namn.” Ekdahl förblev ogift livet igenom.

Dylan och Ibrahimovic hyllar sina länder

http://www.youtube.com/watch?v=KlSn8Isv-3M&feature=youtu.be

Från politiskt korrekta kommentatorer har, för den som har spetsat öronen, kunnat höras ett nervöst sorl under senare tid. Populärmusik-ikonen Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman), född  i Duluth, Minnesota 1941, framträder nämligen på en reklamvideo som hade premiär i samband med sportfesten Superbowl nyligen som en förespråkare för amerikansk bilproduktion i allmänhet och för Chrysler i synnerhet.

 Världsartisten Dylan hyllar USA.

Efter den retoriska frågan i videons inledning ”Is there anythíng more American than America?”  (det är det självfallet inte) går Dylan vidare med budskapet, att biltillverkning är det mest amerikanska som finns: Tyskland må fortsätta brygga sitt öl, Schweiz tillverka sina klockor och Japan sätta ihop sina telefoner – men du bör låta den USA-baserade bilindustrin tillverka din bil.

Se länken överst!

Ungefär samtidigt har vår världsartist inom fotbollen, Zlatan Ibrahimovic, född i Malmö 1981,medverkat i en reklamfilm för Volvo som är minst lika patriotisk som Dylans amerikanska bilreklam. Länk här:

http://www.expressen.se/sport/fotboll/ligue-1/har-ar-zlatans-hypade-reklamfilm-med-volvo/

Tomas Karlsson, politisk redaktör på mitt husorgan Länstidningen i Södertälje, skriver i en ledartext dagens datum (4 februari 2014) att vi bör ”ratta bort från nationalismen” och förkasta Dylans och Ibrahimovics påstått nationalistiska budskap:

För så är det. Risken finns att fler gör som bilindustrin och slår an nationalistiska strängar enkom för att kunna sälja bättre och tjäna mer. Gå inte på det. Ökad nationalism och protektionism är inte vad världsekonomin behöver.

Det är till att vara hyperkänslig inför allt som ens avlägset kan förknippas med det vederstyggliga ordet ”nationalism”. Personligen känner jag mig dock rätt övertygad om att den globala ekonomin inte kommer att braka ihop för att Dylan och Ibrahimovic tycker det finns anledning att hylla sina respektive länder och deras bilar.

Det båda dessa personligheter har gemensamt är individualism och integritet. De följer inte nödvändigtvis de senaste trenderna vare sig i politiskt eller annat avseende. Dylan har alltid varit noga med att understryka, att han inte går att placera in i något fack. På 1960-talet hyllades han av vänstern på grund av att han skrev och framförde samhällsengagerade låtar till eget akustiskt ackompanjemang.

Hans texter är således mer att se som samtidskommentarer än politiska pamfletter. Upprördheten inom den doktrinära vänstern blev stor när Dylan först övergick till elektriskt komp och därefter började skriva religiöst färgade texter.

I Zlatans fall har hans ”svenskhet” stundom berörts i politiska kretsar och inte alltid på ett särskilt begåvat sätt. För mig räcker det gott med att han är född i Sverige och spelar i svenska landslaget. Jag anser därtill att han är en lysande representant för det moderna Sverige.

I anslutning till Volvo-videon har han sagt att han har gått med på att medverka som en hyllning till Sverige. Han reciterar även vår nationalsång ”Du gamla, du fria” med den lilla förändringen, att det är i Sverige han vill leva och dö, således ej i Norden som det heter i den officiella sångtexten. Det skall bli intressant att se om Zlatans variant får efterföljd!

 Världsartisten Ibrahimovic hyllar Sverige.

För att runda av så tycker jag det är anmärkningsvärt att som LTs Tomas Karlsson, som nog måste räknas som en av våra mer ängsligt politiskt korrekta ledarskribenter, dra slutsatsen att nationalismen är på frammarsch endast därför att ett par samtidsikoner visar sin fosterlandskärlek genom att medverka i bilreklam. Det är rentav rätt patetiskt och tyder på en närmast patologisk rädsla för allt som har att göra med kärleken till det egna landet.

I mina ögon är det uteslutande sunt och fullständigt normalt att älska och vörda sitt fosterland. Sedan kan det kanske anses pikant att Dylan är jude och Ibrahimovic av bosnisk-kroatisk börd. Jag är för övrigt en stor beundrare av båda dessa gudabenådade artister