Södertäljeprofiler (VI): skyddshelgonet Sankta Ragnhild

 

Tavla med Sankta Ragnhild som motiv i Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Det kan knappast ha undgått någon som bor i Södertälje att stadens skyddshelgon är Sankta (den heliga) Ragnhild. Förutom att den stora kyrkan vid Stortorget är uppkallad efter henne har hon även lånat ut sitt namn till en gata, ett apotek, ett gymnasium och en stadsdel. Men vem var hon?

Ragnhild avbildas sedvanligt med krona på huvudet och kallas i hävderna ibland drottning av såväl Sverige som Norge, men ser vi till historien – det vill säga den vi känner till – är det osäkert om hon verkligen var drottning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Troligen gift med Inge den yngre. Ragnhild anses vara född år 1075 och skall ha avlidit under första delen av 1100-talet, möjligen 1117. I källorna anges hon vara hustru till konung Inge den äldre men också till Inge den yngre.

Eftersom den förstnämnde skall ha blivit kung redan 1080 verkar det troligast att Ragnhild var gift med den senare. Inge den yngre blev emellertid konung 1118, således ett år efter Ragnhilds angivna dödsår.

Det kan därför antas – om nu årtalen stämmer – att hon var gift med Inge den yngre innan denne utsågs till konung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_den_yngre

I Lilla rimkrönikan finns också följande citat som tillskrivs kung Inge den yngre: ”I telghe ragnhild min hustru ligger, jag tror hon mik nad aff gudi tigger.”

Sankta Ragnhilds kyrka med anor från 1100-talet vid Stortorget i Södertälje. Foto: Svenska kyrkan.

Grundade sockenkyrkan. Sankta Ragnhild utnämndes således till helgon i den Romersk-katolska kyrkan, vilken ju var den enda kristna kyrkan vid denna tid. Protestantismen kom med Luther först 400 år senare. Det kan därför antas att hon skall ha utfört någon form av under, en förutsättning för helgonskapet – vilket eller vilka dessa under varit har jag dock inte sett några uppgifter om.

Ragnhild har åtminstone ända sedan 1400-talet varit knuten till Tälje. Enligt de historieuppgifter som finns skall hon ha grundat sockenkyrkan i staden, den som i dag är känd som Sankta Ragnhilds kyrka, på 1100-talet. Hon skall även ha begravts där. Det kan dock nämnas att Ragnhild är skyddshelgon även för staden Söderköping i Östergötland, där en fontän uppkallats efter henne. https://www.svenskakyrkan.se/sodertalje/sta-ragnhilds-kyrka

Under medeltiden användes dock inte Ragnhild utan den populäre Sankt Olof som skyddshelgon för Tälje, som Södertälje kallades till 1622 då Norrtälje i Roslagen såg dagens ljus. På 1500-talet och så sent som 1623 användes en Maria-bild som Södertäljes officiella sigill. Därefter blev Sankta Ragnhild stadens skyddshelgon.

Skyddshelgonet (patrona på latin) Sankta Ragnhild är ett levande begrepp i Södertälje till dags dato med namn som Sankta Ragnhilds kyrka, Sankta Ragnhildsgatan, Ragnhildsborg, Apoteket Sankta Ragnhild och Ragnhildsgymnasiet. Utanför Södertälje stadshus vajar alla vardagar därtill blå flaggor prydda av helgonet i vitt.

Varje vardag flaggor Södertälje kommun  med Sankta Ragnhild-flaggor utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Mor till Erik den heliges drottning?  I och med att de flesta historiker menar att Ragnhilds rätte make varit konung Inge den yngre hålls det även för troligt att hon var mor till Erik den heliges (Erik IX) drottning Kristina; Erik den helige var kung 1156-1160.

Det finns även andra teorier om vem Ragnhild kan tänkas ha varit maka åt, men jag lämnar dessa därhän. Enligt en inskrift på Ragnhilds grav i Södertälje-kyrkan skall hon även ha varit drottning över Norge. Inskriften citerades av historikern Elias Palmskiöld (1667-1719) enligt avskrifter, eftersom inskriptionen inte var kvar på Palmskiölds tid. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8013

Det är så gott som klarlagt att Ragnhild, drottning eller ej, var en historisk person. Och man kan verkligen inte anklaga Södertälje-borna för att inte ha uppmärksammat hennes minne!

Om krig och religion

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-35-rise-up-and-fight

Psaltarpsalmen 35, traditionellt tillskriven konung David, inleds på följande sätt:

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
strid mot dem som strida mot mig.
Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp:
drag fram spjutet, och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
”Jag är din frälsning.”

Denna psalm har min ”nätvän” Dan Fefferman omvandlat till en bluesliknande sång med titeln Rise Up And Fight. Klicka på länken överst!

 David och Goliat enligt en målning på Dannemora kyrkas södra korvägg.

Jag är, i likhet med de flesta andra, en varm anhängare av fred på jorden och till människorna ett gott behag och allt det där som vi kan läsa om i Bibeln. Dock tror jag tiden ännu inte är inne att på bred front förvandla ”svärd till blogbillar”.

Så länge det finns ondska och illvilja i världen måste vi som menar oss stå på den goda sidan  kunna försvara oss med lämpliga medel. Därför är jag övertygad om att vi i hög grad, åtminstone ibland, är betjänta av den kampanda som besjälar kung Davis 35e psalm och ytterligare ett antal psalmer ur Psaltaren. Om den lede fienden är ute efter mig, eller mitt fosterland, skall han få veta att han lever – det duger inte att i alla lägen vända andra kinden till!

För konung David och hans judiska folk var det – och är fortfarande – nödvändigt att gå fienden till mötes med svärd i hand. Religionen handlade före Kristi födelse inte sällan om att försvara gjorda landvinningar på ett handfast sätt.

 ”Lejonet från Norden”, Gustaf II Adolf, tackar i spetsen för sina trupper Gud för segern efter ett fältslag i Trettioåriga kriget enligt en historiemålning.

Även senare finns det ett antal exempel på religionsrelaterade krig. Ett sådant var Trettioåriga kriget, som var en uppgörelse mellan katolicism och protestantism och som slutade oavgjort. Här spelade vår hjältekung Gustaf II Adolf en viktig roll på den protestantiska sidan. Tidigare har vi islams krigiska erövringar och de kristna korstågen som exempel på religionskrig.

Ser vi saken i ett vidare historiskt perspektiv är emellertid renodlade religionskrig – tväremot vad ateisterna ibland stundom hävdar – ytterst sällsynta.

Ett studium av det stora verket Encyclopedia of Wars, som tar upp 1793 krig i den mänskliga historien, visar således att blott 123, motsvarande 7 procent av alla krig, kan anses vara religiöst motiverade. Av dessa har drygt hälften – till antalet 66 – muslimer på minst ena sidan. Värt att fundera över i sammanhanget är att islam existerat i endast omkring 1400 år; sammanställningen omfattar krig som utkämpats flera tusen år tidigare.

 Första världskriget var en uppgörelse mellan auktoritär, vilhemistisk ideologi och modernt demokratiskt tänkande.

Slutligen bör nämnas att inget av 1900-talets förödande krig kan betecknas som religiösa. De tre stora konflikterna – Första och Andra världskrigen liksom Kalla kriget – hade alla sin utgångspunkt i sekulära och/eller ateistiska ideologier.