Psalm 42: ”Såsom hjorten trängtar”

https://www.youtube.com/watch?v=iTes1bLwvNs

Ovan en länk som förmedlar en engelskspråkig version av psaltarpsalm 42, framförd av Dan Fefferman. Eftersom det här är en av mina absoluta favoriter i Psaltaren, med ett tema som jag har ständigt för ögonen, återger jag den här i svensk språkdräkt (givetvis 1917 års översättning). Den antas enligt traditionen ha skrivits av konung David.

Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus. För sångmästaren; en sång av Koras söner.

 ”Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”

Såsom hjorten trängtar
till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När skall jag få träda fram
inför Guds ansikte?
Mina tårar äro min spis
både dag och natt,
ty ständigt säger man till mig;
”Var är nu din Gud?”
Men jag vill utgjuta inom mig
min själ
och hava i minne
huru jag gick med hopen
upp till Guds hus,
under fröjderop och tacksägelse,
i högtidsskaran.

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka
honom
för frälsning genom
honom.

Min Gud, bedrövad är min
själ i mig;
därför tänker jag på dig
i Jordans land och på
Hermons höjder,
på Misars berg.

”…därför tänker jag på dig i Jordans land…”

Djup ropar till djup,
vid dånet av dina
vattenfall;
alla dina svallande böljor
gå fram över mig.
Om dagen må HERREN
beskära sin nåd,
och om natten vill jag sjunga
till hans ära
och bedja till mitt livs Gud.
Jag vill säga till Gud,
min klippa:
”Varför har du förgätit
mig,
varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?”
Det är såsom krossade man
benen  i min kropp,
när mina ovänner smäda
mig,
när de beständigt säga till mig:
”Var är nu din Gud?”

 ”Var är nu din Gud?”

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.

Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

Om krig och religion

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-35-rise-up-and-fight

Psaltarpsalmen 35, traditionellt tillskriven konung David, inleds på följande sätt:

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
strid mot dem som strida mot mig.
Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp:
drag fram spjutet, och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
”Jag är din frälsning.”

Denna psalm har min ”nätvän” Dan Fefferman omvandlat till en bluesliknande sång med titeln Rise Up And Fight. Klicka på länken överst!

 David och Goliat enligt en målning på Dannemora kyrkas södra korvägg.

Jag är, i likhet med de flesta andra, en varm anhängare av fred på jorden och till människorna ett gott behag och allt det där som vi kan läsa om i Bibeln. Dock tror jag tiden ännu inte är inne att på bred front förvandla ”svärd till blogbillar”.

Så länge det finns ondska och illvilja i världen måste vi som menar oss stå på den goda sidan  kunna försvara oss med lämpliga medel. Därför är jag övertygad om att vi i hög grad, åtminstone ibland, är betjänta av den kampanda som besjälar kung Davis 35e psalm och ytterligare ett antal psalmer ur Psaltaren. Om den lede fienden är ute efter mig, eller mitt fosterland, skall han få veta att han lever – det duger inte att i alla lägen vända andra kinden till!

För konung David och hans judiska folk var det – och är fortfarande – nödvändigt att gå fienden till mötes med svärd i hand. Religionen handlade före Kristi födelse inte sällan om att försvara gjorda landvinningar på ett handfast sätt.

 ”Lejonet från Norden”, Gustaf II Adolf, tackar i spetsen för sina trupper Gud för segern efter ett fältslag i Trettioåriga kriget enligt en historiemålning.

Även senare finns det ett antal exempel på religionsrelaterade krig. Ett sådant var Trettioåriga kriget, som var en uppgörelse mellan katolicism och protestantism och som slutade oavgjort. Här spelade vår hjältekung Gustaf II Adolf en viktig roll på den protestantiska sidan. Tidigare har vi islams krigiska erövringar och de kristna korstågen som exempel på religionskrig.

Ser vi saken i ett vidare historiskt perspektiv är emellertid renodlade religionskrig – tväremot vad ateisterna ibland stundom hävdar – ytterst sällsynta.

Ett studium av det stora verket Encyclopedia of Wars, som tar upp 1793 krig i den mänskliga historien, visar således att blott 123, motsvarande 7 procent av alla krig, kan anses vara religiöst motiverade. Av dessa har drygt hälften – till antalet 66 – muslimer på minst ena sidan. Värt att fundera över i sammanhanget är att islam existerat i endast omkring 1400 år; sammanställningen omfattar krig som utkämpats flera tusen år tidigare.

 Första världskriget var en uppgörelse mellan auktoritär, vilhemistisk ideologi och modernt demokratiskt tänkande.

Slutligen bör nämnas att inget av 1900-talets förödande krig kan betecknas som religiösa. De tre stora konflikterna – Första och Andra världskrigen liksom Kalla kriget – hade alla sin utgångspunkt i sekulära och/eller ateistiska ideologier.