Brunråttor, nazism och Nya Tider: yttrandefriheten kan inte tas för given

Nya Tider – på högerkanten, dock inte nazistisk.

Flera exempel under senare tid visar att yttrandefriheten i Sverige inte kan tas för given, detta trots att den finns inskriven i grundlagen.

Ett våldsamt kackalorum utbröt då tidningen Nya Tider (NT) tilläts vara med vid den årliga Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Till och med Simon Wiesenthal Center i Los Angeles blandade sig i debatten och vände sig till statsminister Stefan Löfven med en begäran om att den svenska regeringen skulle stoppa NTs medverkan med motiveringen, att NT vore ”nynazistisk”.http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

Det skulle just se snyggt ut om Sveriges regering lade sig i vilka som får och inte får medverka i privata kulturevenemang. Lyckligtvis hade Löfven sinnesnärvaro nog att meddela Wiesenthal-centrets talesperson att så går det inte till i demokratin Sverige.

Därefter har frågan stötts och blötts i olika sammanhang. Exempelvis väckte NTs chefredaktör Vávra Suks medverkan i ett nyhetsprogram i SVT ett rabalder av den digniteten att SVT kände sig föranlåtet att understryka, att företaget inte delar Suks och NTs åsikter.

Vi har alltså kommit så långt – eller kanske rättare sagt inte kommit längre än – att det inte anses självklart att personer och företeelser som diskuteras och/eller angrips anses ha rätt att tala för sin sak utan att mediet som lät så ske känner sig tvunget att be om ursäkt efteråt.

Janne Josefsson: ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten.”

Måndagen den 10 oktober höll Publicistklubben, som jag är mångårig medlem av, en debatt på temat ”Om debatten om debatten om debatten om nazisterna på bokmässan”. Återigen alltså en rutinmässig naziststämpel på en tidning som med viss rätt kanske kan anses stå långt ut på högerkanten, men enligt min mening mycket långt ifrån varje form av nationalsocialism. Något som var och en som gör sig besväret att ens flyktigt bläddra i tidningen lätt kan förvissa sig om. Debatten visas på video här: https://www.youtube.com/watch?v=GeKezLRHL8M

I debatten deltog bland andra den tidigare programchefen Mikael Olsson Al Safandi. Denne ansåg att företrädare för NT, Sverigedemokraterna (SD) och andra som han menade inte bekände sig till ”alla människors lika värde” inte borde få delta i direktsändning i public service-TV. Ja, ni läser rätt: yttrandefriheten omfattar enligt vissa aktörer inte alla utan upphör vid Sverigedemokraterna och Nya Tider. Olsson Al Safandi fick år 2000 sparken från SVT på grund av ekonomiska oegentligheter .http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10189275.ab

Janne Josefsson, som gjort reportage om såväl höger- som vänsterextremt våld, blev inte svaret skyldigt. ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten”, ansåg Josefsson.

Josefsson har enligt mitt förmenande helt rätt. Det kan på goda grunder anses att yttrandefriheten i första hand faktiskt är till för att tillförsäkra dem med obekväma och kontroversiella åsikter en röst i samhällsdebatten, inte bara sådana vilkas åsikter ligger i den komfortabla mittfåran.

Ett annat uttryck för att yttrandefriheten sitter trångt är att personer med  icke politiskt korrekta åsikter – vilka exempelvis i likhet med SD kritiserar svensk immigrationspolitik – kan få veta att de är såväl ”nazister” som ”bruna råttor”, sistnämnda omdöme myntat av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och upprepat av Expressens krönikör Cecilia Hagen; den sistnämnda sade sig även vara beredd utrota brunråttorna medelst gift: ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?” http://www.expressen.se/kronikorer/cecilia-hagen/hur-ska-man-bli-av-med-manskliga-brunrattorna/

Cecilia Hagen ställer frågan hur man bäst skall kunna utrota ”de mänskliga brunråttorna” och lutar åt att ”gift” kunde vara bra – Zyklon B, kanske, det har ju visat sig ha effekt förr? https://sv.wikipedia.org/wiki/Zyklon_B

Ramberg å sin sida syftade på den för sin frispråkighet kände moderate riksdagsmannen Hanif Bali, som hon menade var en ”talltratt” åt de irriterande gnagarna i fråga. Advokatsamfundet tog efter råttuttalandet avstånd från sin generalsekreterare. http://nyheteridag.se/anne-ramberg-kallar-hanif-bali-for-taltratt-at-bruna-rattor/

Det vore kanske en god tanke att göra utbildning på högskolenivå i demokrati, yttrandefrihet och politiska ideologier till ett obligatorium för såväl höga samhällstjänsteman som medlemmar av skrivarkåren.

Fotnot: Texten ovan publicerades i något avkortat skick i Länstidningen, Södertälje den 14 oktober 2016.

Chock i medievärlden: Torekull kandiderar för MP

Bertil Torekull har blivit miljöpartist.

Sic transit gloria mundi (latin för ”Så förgår världslig ära”).

Tycker detta uttryck passar bra in på Bertil Torekull. Denne pressveteran kandiderar nu på 14e plats för Miljöpartiet (MP) i valet till Europaparlamentet 2014. Torekull är nyss fyllda 82 år bosatt på Österlen i Skåne samt krönikör i, ursäkta uttrycket, bonnblaskan Ystads Allehanda.

Torekull var chefredaktör på Vecko-Revyn, då denna var en seriös publikation, 1962-64. Därefter chefredaktör på Veckans Affärer 1970-73, grundare av och ansvarig utgivare för Dagens Industri 1976-80, chefredaktör Östgöta Correspondenten 1981-89 och chefredaktör Svenska Dagbladet 1989-91. 1965-89 var Torekull som ”Mr. Trend” krönikör vid Veckans Affärer samt 1985-88 ordförande i Publicistklubben.

Torekull har även hunnit med att göra fiasko med Bonnier-projektet Reportage ävensom vara utlandskorrespondent för Bonniers.

Jag har städse uppfattat Bertil Torekull som en frisk fläkt i svenskt medieliv samt kunnig, kompetent och utrustad med en god portion integritet. Desto större är chocken nu, då Torekull valt att enrollera sig i svensk politiks mest magnifika knäppskalleparti bestående av bland andra sörgårdsnostalgiker, andeskådande antroposofer, massinvandringsförespråkare och fanatiska klimatalarmister.

Torekulls argument för att ställa upp för MP är att ”miljön är en existentiell fråga”. Vilket man väl kan hålla med om. Just därför ter sig valet av MP så märkligt i mina ögon. Ett parti som är motståndare till vår renaste energiform, kärnkraften. Vars omhuldande av så kallade alternativa energikällor, om dessa skulle tillämpas i full skala, skulle garantera samhällsfarlig energibrist och nedsmutsning av miljön med utsläpp från kolkraftverk.

Man undrar i sitt stilla sinne om Bertil Torekull gått och blivit höggradigt senil eller om han andligen snöat in på Österlen, som vimlar av före detta storstadsbor som sitter i sina kök och äter ekologisk klappgröt och vill känna sig som ett med de skånska slätterna och det brusande havet utanför kusten.

En 14e plats på valsedeln ger garanterat ingen plats i Europaparlamentet. Det är dock illa nog för att inte säga tragiskt att en gammal medieprofil som Torekull med sitt respekterade namn ger draghjälp åt ett samhällsvådligt extremistparti som Miljöpartiet.

Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

Fler scener jag skulle vilja se…

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Netanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

Reinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar – numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

Ny energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

– Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.

Vad som får Reinfeldt att gå igång

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) anses vanligen vara ungefär lika karismatisk som en avslagen julmust. Inte många ämnen förmår honom att låta som något annat än en knastertorr kamrer. Det är uppenbarligen en apparition som går hem i stugorna att döma av statsministerns höga förtroendesiffror  i återkommande mätningar.

Alla som såg SVT-dokumentären ”De första hundra dagarna” den 12 januari insåg dock att det existerar åtminstone ett ämne som får Reinfeldt att gå igång på de flesta cylindrar: Sverigedemokraterna (SD). Närmare bestämt SDs påstådda benägenhet att känna sig förföljda.

Reinfeldt gick ordentligt igång under Publicistklubbens traditionella eftervalsdebatt, där han hade ett meningsutbyte med SDs nyutnämnde riksdagsledamot Mattias Karlsson. Nåja. ”Meningsutbytet” bestod noga taget i att statsminisern högljutt och exalterat ondgjorde sig över hur SD plockar politiska poäng på att ”känna sig förföljda”: detta var, trumpetade Reinfeldt ut, ”deras livsluft.”

SD får skylla sig själva, tycker Reinfeldt.

Reinfeldt kunde knappast ha valt ett bättre sätt att demonstrera att Sverigedemokraterna faktiskt, i alla fall i viss utsträckning, ÄR förföljda och misshandlade.

Landets statsminister uppträdde nämligen som en första klassens mobbare mot Mattias Karlsson, som knappt fick en syl i vädret – så fort han skulle säga något bröt Reinfeldt in och tog över ordet på det mest burdusa sätt. Vad sysslade egentligen debattens moderator med? Hon borde ha hutat åt Reinfeldt å det bestämdaste!

Nåväl, tack vare Reinfeldts obehärskade insats vet alla vid det här laget att påståendena om att SD behandlas orättvist i de mest skiftande sammanhang faktiskt stämmer.

Om någon hade tvivlat på det tidigare, vill säga. Om någon fortfarande gör det vill jag råda vederbörande, och kanske framförallt Fredrik Reinfeldt, att ställa sig i ägg- och tomatregnet vid SDs valstuga i Stockholm vid nästa val och avnjuta oväsendet, glåporden och dödshoten från några hundra styrsellösa vänsterextremister.

Om Reinfeldt hade gjort det redan under den gångna valrörelsen hade han kanske tänkt efter innan han bestämt sig för att agera väckelsepredikant vid PKs eftervalsdebatt.