Kulturpolitik: De Geer-pengarna borde kunna användas på bättre sätt

Carl Johan De Geers utställning ”Släkten och slavarna” kan beskådas i Södertälje konsthall. Foto: Tommy Hansson

Friherre Carl Johan De Geer, tillhörig den adliga ätten De Geer af Finspång, är en svensk konstnär och filmregissör som genom åren svarat för minnesvärda verk som TV-serien ”Tårtan” och dokumentären ”Mormor, Hitler och jag”.

Som en röd tråd genom De Geers hela produktion går en till synes djupt känd avsky och ett dåligt samvete gentemot sin egen överklassbakgrund – han är son till diplomaten Louis De Geer och ättling till Sveriges förste statsminister med samma namn.

Denna avsky samt dåliga samvete ledde till att Carl Johan De Geer på 1960-talet anslöt sig till vad som kan kallas den svenska underground-vänstern. Han var bland annat medarbetare i den skabrösa tidskriften Puss och producerade en omtalad målning av en brinnande svensk flagga, vilken man uppmanades skända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_De_Geer

Carl Johan De Geer, som är född i Montreal i Kanada 1938 (han fyllde 81 för några dagar sedan), är just nu aktuell i Södertälje konsthall med utställningen ”Släkten och slavarna”, som man kan se ända fram till den 8 september. Utställningen synes vara ännu ett uttryck för De Geers aversion visavi de egna anorna.

Konstnären och hans troligen mest kända verk: ”Skända flaggan”.

Över konsthallens spatiösa yta finns fyra-fem bilder utspridda jämte en trasig stol och några monitorer, där konstnären föreläser om hur hemska han anser att hans förfäder varit med kolonialism, slavhandel och rasism på sitt samvete.

Utställningens pièce de résistance är en gammal släktfåtölj med en liten gubbe placerad i sätet.

Med all respekt för den ärrade ”proggaren” Carl Johan De Geers mångfasetterade konstnärsskap kan jag inte undgå reflektionen, att det som nu ställs ut i Södertälje konsthall inte känns särskilt angeläget. Varken De Geers släkthat eller Sveriges så kallade kolonialism är ju precis några nyheter. De Geer borde, som jag ser det i alla fall, uppmanas begränsa sin släktfejd till den egna familjen.

Konsthallen med dess välavlönade chef Joanna Sandell borde i mitt tycke ha kunnat använda våra skattepengar till något avsevärt mer givande. Frågan är om kommunen i längden har råd med detta slöseri med ekonomiska resurser samtidigt som exempelvis skola, vård, omsorg och vägunderhåll är kraftigt eftersatta.

Fotnot: en variant av denna artikel publicerades i Länstidningen i Södertälje den 17 juli 2019. LTs Tobias Samuelsson ägnade en hel ledarsida åt mitt inlägg: https://www.lt.se/artikel/tobias-samuelsson-konstutstallningen-som-sd-inte-vill-se-pa-sodertalje-konsthall

Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

 En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

 Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.