Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Jesus, Barabbas och påskasupen

 ”Sargad för våra överträdelsers skull.”

Så var långfredagen 2016 avklarad.

En så gott som helt händelselös dag för mig så när som på en sak. Jag somnade när jag löste korsord vid köksbordet, ramlade av stolen och slog huvudet i nedre delen av kylskåpet. Lyckligtvis utan men – berodde nog på att man är avslappnad i sovande tillstånd och landar mjukt.

Trista och händelselösa långfredagar har eljest vi litet äldre stor erfarenhet av, då nöjen och förlustelser  fordomdags var bannlysta på långfredagen. Det faktum att vår frälsare, herren Jesus Kristus, enligt påskevangeliet hade dött för våra synders skull just denna dag låg som ett tungt töcken över alla aktiviteter.

Affärer och restauranger var stängda och på radion spelades bara så kallad seriös musik. När TV kom var det typ gudstjänster, dokumentärer och långfilmer såsom ”Barabbas” eller möjligen den inte mycket muntrare ”Bödeln” byggda på nobelpristagaren (1951) Pär Lagerkvists (1891-1974) böcker med samma titlar som gällde.

Den förstnämnda filmen har för övrigt visats på SVT2 även denna långfredag. Jag avstod dock från att titta, jag måste bekänna att jag inte är mycket för Pär Lagerkvists filosoferande kring den frånvarande guden eller för den delen svartvita filmer där några av Bibelns huvudpersoner talar svenska. Hans självbiografiska ”Gäst hos verkligheten” läste jag dock med viss behållning som gymnasist. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10912

På tal om Barabbas så betyder namnet helt enkelt ”faderns son”. Jag misstänker därför starkt att händelsen, där det församlade folket får välja mellan att se Jesus eller ”Barabbas” frigivas på gården utanför Pilatus residens i Jerusalem, är påhittad i kraft av evangelieförfattarnas poetiska frihet.

 En av Pär Lagerkvists gladare dagar – han tar emot Nobelpriset i litteratur 1951 ur konung Gustaf VI Adolfs hand.

Jag kan inte påstå att jag saknar den här tiden, men minns den ändå med viss nostalgi. Ty trots allt är det väl inte helt fel att någon dag på året i allvarlig besinning tänka över det bibliska budskapet om passionsdramat och kanske även tillvarons gåtor i stort. Med avancerande ålder har jag även kommit till insikt om, att det inte är någon katastrof att vissa dagar är händelselösa för att inte säga tråkiga. Tråkighet är underskattat.

Så jag har nöjt mig med att ta det lugnt, laga lagom med mat till mig och min son som är på besök samt botanisera och debattera litet på ”nätet”. Litet god dryck har det också blivit fast i relativt sparsamma mängder. Måste också nämna att en uppskattad vän på förmiddagen hörde av sig med ett glad påsk-mejl, vilket givetvis gladde mig.

Påsken rullar vidare, och när jag skriver detta är vi inne i påksaftonen. Så att säga en påskens ”mellandag”. Jesus antas fortfarande vara död men vi vet att han uppstår på påskdagen. Sist får vi annandag påsk på köpet och går ut att möta nästa vecka först på tisdagen. Bistert för mig som skall till tandläkaren med mina arma och allt färre tänder och inte särskilt stinna plånbok…förmodligen väntar en ny utdragning.

Nu tänkte jag avsluta på seriös bog med att recitera första versen av psalmen”Du bar ditt kors, o Jesu mild”, med text av ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, som förstås hör långfredagens sinnesläge till: https://sv.wikisource.org/wiki/Du_bar_ditt_kors,_o_Jesu_mild:

Du bar ditt kors, o Jesu mild
då dödens väg du trädde.
Till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig begabba.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847).

Innan ni nu slänger er på luren eller tangenterna för att upplysa mig om, att sista ordet i den inledande versen rätteligen skall vara ”förfölja”, vill jag endast meddela er att jag är medveten därom. Tycker dock att Geijer gott kunde ha använt det av mig föreslagna ”begabba”, som har mer must och märg.

Nu återstår bara för denna bloggare att tacka er, kära läsare, för uppmärksamheten samt önska god natt och fortsatt glad påsk – det finns ju även litet glättigare ting som påskägg, påskharar och lilla påskasupen! Och så kommer min dotter hem från sin studieort i Tyskland och hälsar på, fast först efter påsk.

Svenska artister (IXXX): Carl Jularbo

 Dragspelskungen Carl Jularbo (1893-1966) i aktion.

Lika bra att erkänna på en gång att jag generellt sett inte är någon stor vän av dragspelsmusik. Annat än när handklaveret ingår som ett av flera instrument  i orkestrar av olika slag, då kan det vara riktigt njutbart. Icke desto mindre ämnar jag nu i min långkörarserie om svenska artister presentera dragspelskungen framför andra, nämligen Calle Jularbo (1893-1966), som jag minns som ett frekvent inslag i radion under min uppväxt på 1950-talet.

Oftast var det den egna kompositionen ”Livet i finnskogarna” som radierades:

https://www.youtube.com/watch?v=AESyqiP8sTI

Observera att det var de svenska så kallade finnskogarna som avsågs, skogsmarker dit invånare i den ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland, begav sig med början i slutet av 1600-talet för att på inbjudan av den svenska staten odla upp markerna i fråga medelst svedjebruk. Man brände ner skogen och sådde sedan direkt i den askbemängda myllan. Finnskogar eller finnmarker fanns det företrädesvis i Värmland, Dalarna, Hälsingland med flera områden och även i Norge.

I ovannämnda inspelning medverkar Carl Jularbo, dennes son Eberhardt (Ebbe) Jularbo samt den på sin tid oerhört populära William Linds orkester.

 Unge Kalle Karlsson från Jularbo med sin far, gårdfarihandlaren Alfred Karlsson.

Jularbo-Calle, som han ofta kallades, föddes som Karl Oskar Karlsson i Folkärna socken i Dalarna den 6 juni 1893 som äldste son till gårdfarihandlaren Alfred Karlsson (1865-1952) och dennes hustru Selma Axelina Meijer (1871-1928). Jularbo fick med tiden åtta syskon. Han härstammade på såväl fädernet som mödernet från resandefolket, eller tattarna som de också mera respektlöst kallades. Det kan nämnas att en stamfader på moderns sida, Gabriel Alexandersson Meijer, varit skarprättare i Uppsala i slutet av 1600-talet.

Unge Karl började spela dragspel redan vid fem års ålder och följde i barndomen ofta med sin pappa på dennes resor, främst i de västmanländska bygderna. Dragspelet fanns alltid med. I åldern 16-23 år vann Kalle Karlsson inte färre än 158 dragspelstävlingar och gjorde sig känd som en veritabel virtuos på handklaveret. Han hade ett utomordentligt tonminne och spelade på gehör, inte efter noter. Hans personliga sätt att spela anses ha varit mycket inflytelserikt.

Jularbo – det tagna efternamnet är hämtat från den lilla orten i Avesta kommun med samma namn där familjen Karlsson bodde – var också produktiv som ingen annan. Enligt officiell statistik svarade han för 1577 grammofoninspelningar, men i sina 1945 utkomna memoarer anger han antalet till omkring 3000. De egna kompositionerna är noga taget 108 till antalet.

Jämte ”Livet i finnskogarna” torde ”Drömmen om Elin”, som bland andra Tommy Körberg sjungit in, vara Calle Jularbos mest kända låt. Länken nedan går till en rolig inspelning från ett framträdande med Carl Jularbos orkester, vari sonen Ebbe ingick, på Klockarnäs festplats 1964. Filmen börjar med kommentarer av Jularbo i dennes bil modell Cadillac:

https://www.youtube.com/watch?v=EfE6PJ0NnbM

Bekant bland Jularbos egna stycken är också ”Lyckobringaren”, nedan i en charmig inspelning från ungefär samma tid som ovanstående nummer där Jularbo ses både spela och skriva autografer:

https://www.youtube.com/watch?v=ZdteELIq_WI

Här följer så ett potpurri på Jularbo-låtar exekverade av Carl och Ebbe Jularbo samt Lill-Acke Jacobson kallat ”Fröjd i Jularboskogen”:

https://www.youtube.com/watch?v=ZIWxxmLWNc4

 Carls son, Ebbe Jularbo (1915-96), var också en framstående dragspelare och kompositör.

Till Stockholms-området kom Jularbo redan 1910. Han var bosatt i Storängen i Nacka i Stockholms län, där han också avled den 13 februari 1966 vid 72 års ålder. En ofta sedd gäst i Jularbovillan var mästerboxaren Harry Persson. Sonen Ebbes (1915-96) mamma hette Gerda, med vilken Carl var trolovad 1913-22. 1922 gifte han sig med Alma Olbers (1888-1946) som han inte fick några barn med. Äktenskapet med Sally Jularbo (1912-96), som bara var tre år äldre än sonen Ebbe, resulterade i barnen Elvy Maria (född 1948) och Carl (Gustav) Jularbo, Jr. (född 1950)

I anslutning till 100-årsjubileet av Calle Jularbos födelse 1993 invigdes Carl Jularbo-museet i Avesta. Även i Rasten utanför Alunda i Uppland finns ett Jularbo-museum. 1993 gjorde även filmaren Jonas Sima en dokumentärfilm om Calle Jularbo med titeln ”Dragspelskungen”.

 Interiör från Jularbomuséet i Rasten utanför Alunda.

Nämnas skall att Jularbo medverkade i tre filmer: ”Livet i Finnskogarna” (1947), ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952) samt ”Janne Vängman i farten” (1952). Han spelade in tre skivalbum.

Slutligen har jag en, låt vara högst avlägsen, personlig koppling till Jularbo. Min fars mormor hade en bekant, jag tror han hette Emil om jag inte är alldeles fel ute, som enligt uppgift av min framlidne far spelade med Calle Jularbo i olika sammanhang. Det är inte otroligt att den personen är mannen på bilden nedan och att kvinnan till vänster bakom honom är min fars mormor.

 Mannen med dragspel i mitten, en bekant till min fars mormor, spelade möjligen med Carl Jularbo.

Och för er som absolut inte kan få nog av Calle Jularbos musik, som jag menar vara ett stycke Sverige när det är som bäst, följer här avslutningsvis en länk till ett radioprogram om en dryg halvtimme med den på sin tid ytterst populäre sångaren Harry Brandelius (1910-94), ofta sedd i TV och hörd i radio, som programledare:

https://www.youtube.com/watch?v=TcFpeCcz8zY