Svenska artister (XXX): Cacka Israelsson

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: elitmässig i såväl sång som friidrott.

Cacka Israelsson (1929-2013) var en mycket ofta spelad grammofonartist på radion när jag växte upp på 1950- och 1960-talen. Jag föreställer mig att hans sträva och melodiska basröst särskilt tilltalade det täcka könet. Han hade en förkärlek för country-genren och har kallats Sveriges svar på USA-legendarer som Merle Haggard och Johnny Cash. http://www.sunkit.com/cacka-israelsson/

Min mamma lyssnade till exempel gärna på Cacka, minns särskilt en låt som hette ”Sail along, silvery moon” som min morbror hade på skiva. Annars var Cacka mest känd för örhänget ”Gamle Svarten”, som först spelades in den 10 september 1954. Ett stycke häst- och Vilda västern-romantik som uppenbarligen tilltalade efterkrigstidens svenskar.

Att den fortfarande är uppskattad framgår av att den har över 661 000 spelningar på Youtube när detta skrivs. Avnjut den här:

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes i Engelbrekts församling i Stockholm den 23 augusti 1929. Till yrket var han reklamtecknare och ägnade sig även åt konstnärsskap. Han visade tidigt anlag för idrott och skulle bli svensk mästare i längdhopp 1951 och 110 meter häcklöpning 1952. Sistnämnda år deltog Cacka i de olympiska spelen i i Helsingfors och slutade på sjunde plats i längd med resultatet 7,10.

Han hann även avverka ett tiotal landskamper i friidrott innan han lade spikskorna på hyllan och satsade helhjärtat på sångkarriären. Bästa resultat i specialgrenarna blev 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken. På den tiden var underlaget kolstybb. Det är noteringar som ger en plats i Sverige-eliten än i dag, även om de inte ger någon OS-plats. Cackas meriter ger honom plats 158 bland friidrottens ”stora grabbar”. Han representerade först IF Ulvarna innan han var med och bildade Bromma IF 1952.

Cacka i längdhopp. Bilden hämtad från stadsmatchen Stockholm-London 1952, där Cacka vann grenen.

1952 gjorde Cacka Israelsson ett uppmärksammat framträdande i radioprogrammet ”Speldosan” som leddes av den folkkäre Sigge Fürst. Skivdebuten skedde på en 78-varvsskiva (”stenkaka”) med låten ”Cool Water”. Och så kom det stora genombrottet med ”Gamle Svarten” 1954. Därpå följde en obligatorisk turné i landets folkparker samt en egen show på Chinateatern i Stockholm.

En stilenlig uppföljare till ”Svarten” blev den gråtmilda ”En sliten grimma”:

Ännu en låt på western-tema är den humoristiska ”Jul i vilda västern”:

Cacka Israelsson uppträdde ofta på scenen ensam med sin akustiska gitarr men hade också en ackompanjerande trio som med tiden blev en sextett med namnet Western Pop Six. De hörs här i den dråpliga ”Cigarretter, whiskey och vilda kvinnor”:

I likhet med många andra sångartister medverkade Cacka i ett antal filmer av ofta rätt måttlig kvalitet. 1955 var han med i ”Kärlek på turné” där han fick spela mot storheter som Per Oscarsson och Georg Rydeberg, vilket dock inte hindrade att filmen blev ett dundrande ekonomiskt fiasko. Han gjorde även reklamfilmer för Statens järnvägar (SJ) och utformade ett stort antal skivomslag.

Under senare år var Cacka Israelsson bosatt i Grisslehamn och Östhammar. Han pensionerade sig officiellt från den framgångsrika sång- och musikkarriären 1979, då albumet ”Cacka Israelsson (50)” kom ut. Andra album var ”Gamle Joe” (1963), ”Cacka” Israelsson (1968), ”Cacka” (1972) och ”Cacka Lorum” med Ronny Jansson och Henry Hendrix (1976). Sista albumet blev”Cacka Israelsson live” (2006).

Bloggaren är lycklig ägare till CD-albumet ”Cacka Israelsson (59)”. Foto: Tommy Hansson

Trots pensioneringen 1979 fortsatte Cacka att framträda med sin sång och sitt gitarrspel när andan föll på. Han kallades ibland ”countryns stålfarfar”. Han höll sig i trim långt upp i åren, bland annat genom cykling och tennis, men rådde inte på cancersjukdomen lymfom och avled i Uppsala den 10 januari 2013 med hustrun Margit vid sin sida. http://www.expressen.se/nyheter/karl-erik-cacka-israelsson-har-avlidit/

Avslutningsvis klassikern ”Amerikabrevet” av ingen mindre än Ruben Nilsson:

Mina prylar (8): Släktfoto med världsmästare

 Bengt Berndtsson till vänster bredvid min mamma Inga. Lillkillen till höger är min kusin Arne Åström.

Jag har faktiskt en världsmästare i min släkt på min mammas sida.

Han hette Bengt Berndtsson (1920-44) och vann VM i tvåmanskajak (K2) 10 000 meter tillsammans med Gunnar Johansson, båda från Kanotklubben Glid i Upplands Väsby, i Vaxholm 1938. Det var kanotsportens första officiella VM-tävling och Bengt var bara 18 år gammal.

Ni ser honom till vänster på bilden ovan, en del av ett släktfoto från början av 1940-talet, eventuellt är det taget Bengts dödsår 1944. Bredvid honom sitter hans något äldre kusin, min mamma Inga (1916-96), som var 25-30 år vid fototillfället. Ett antal år senare föddes jag. Det var beredskapstider varför Bengt bär uniform, och tittar man litet närmare på originalfotot ser man att nedertill på vapenrockens högra ärm finns Flygvapnets emblem.

Bengt Berndtssons och Gunnar Johanssons bragd omnämns i korthet här på en sajt som tillhör KK Glid: http://www.glid.net/page/Klubbens-historia.aspx

Jag har botaniserat en del på nätet efter bilder från VM i Vaxholm och hittat förhållandevis många av god kvalitet. De är tagna av fotografen Gunnar Lundh och är i Nordiska museets ägo. Bilden närmast nedan visar två killar vid prisutdelningen, och jag har anledning tro att han till höger är min mammas kusin Bengt och att den andre följaktligen är hans kajakpartner Gunnar Johansson.

 Två svenska världsmästare i Vaxholm 1938 tar emot sina välförtjänta priser.

Två par svenska tvåmanskanotister tog hem VM-guld i Vaxholm 1938: Bengt och Gunnar i K2 10 000 meter och så Erik Helsvik och Karl Hellstrand i F2 samma distans (F är en förkortning för faltbåt, ett slags hopfällbar kajak). När jag jämför bilden på den högra kanotisten på bilden med den några år äldre mannen i uniform på mitt släktfoto tycker jag mig emellertid skönja klara likheter, varför jag alltså tror att det är K2-paret som avbildas.

För kalenderbitarna följer här en länk till tidskriften Paddling, där man kan ta del av alla Sveriges placeringar i OS och VM i kanot till och med 2011:http://paddling.nu/mer-paddling/vmos-resultat-1936/

Bengt Berndtssons liv slutade tyvärr hastigt i en sparkstöttingsolycka (!) året 1944. Även hans yngre bror Anders omkom tragiskt, endast 15 år gammal, i en drunkningsolycka med kanot. Jag träffade deras föräldrar, Oskar och Lisa Berndtsson (Lisa var syster till min morfar) vid ett par tillfällen. Oskar var född i Blekinge, till yrket snickare och hade i yrket råkat såga av sig båda tummarna!

 Vaxholms-VM 1938 var rena folkfesten. I bildens nedre vänsterdel syns radions sportreporter Sven Jerring.

Första gången 1964 tillsammans med mina föräldrar i deras villa i Upplands Väsby, där jag som 12-åring fick tillfälle att imponeras av Bengts omfattande prissamling inklusive VM-pokalen från 1938, bronsmedaljen i K4 vid samma mästerskap, SM-tecken med mera. Dessutom massor av intressanta tidningsklipp; jag var extremt idrottsintresserad i yngre år.

Bengt lär slutligen ha haft en flickvän som bodde i Märsta någon mil från Upplands Väsby (liksom jag hade en kort tid många år senare). Man kan undra vad Bengt Berndtsson kunde ha uppnått om han fått leva. Mästerskapen var inställda under krigsåren på 1940-talet, men vid OS i London 1948 skulle han inte ha varit äldre än 28 år och av allt att döma i hög grad konkurrenskraftig.

Sveriges kanotkung genom alla tider, brandmannen Gert Fredriksson från Nyköping, inledde sin lysande karriär genom att ta guld just i London-OS. Han var ändå tre år äldre än min släkting.

Svenska artister (XXVIII): Ann-Louise Hanson

 Ann-Louise Hanson, nu 70 år.

Den låt med Ann-Louise Hansson som  starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:

Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:

Var finns han
min greve utav Luxemburg
var finns han
han som är manlig, stark och grann
var finns han
han som är ridderlig och sann
var finns han
var kan jag finna denne man?

Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.

Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.

Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.

 Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.

Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.

Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:

http://www.expressen.se/kvp/ann-louise-hanson-avslojar-hemligheter/

1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.

Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:

Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.

Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.

Glenmarks låt här:

1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.

Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:

http://www.expressen.se/kvp/noje/ann-louise-hanson-vi-njuter-av-varje-dag/

 Ett strävsamt par: Bruno och Ann-Louise.

2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.

Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig  åt imitationer av personligheter såsom  Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.

Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.

Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:

 

 

När Sverige hade riktiga komiker

http://www.youtube.com/watch?v=-3KAXWjZ-q8

Efter att ha avhandlat ämnet Jonas Gardell i mitt förra blogginlägg övergår jag nu till att skriva några rader om den tid, då Sverige hade riktiga komiker. Jag tänker här i första hand på 1960-talet och namn som Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Lars Ekborg, Sten Ardenstam, Roffe Bengtsson och Birgitta Andersson.

Lars Ekborg.

Länken överst går till en monolog av den alltför tidigt bortgångne Lars Ekborg (1926-69) med titeln ”Bunta ihop och slå ihjäl dom”. För 50 år sedan skrattade svenskarna åt skämt som ingen så kallad komiker som inte vill bli anmäld för hets mot folkgrupp skulle våga sig på i dag. Folk var inte så lättkränkta på den tiden jämfört med dessa yttersta av tider, då man knappt kan säga ”negerboll” utan att bli kallad nazist.

En annan på sin tid populär komiker – Ekborg var i grund och botten en seriös skådespelare – var Roffe Bengtsson (1931-76), kanske mest känd som den svenska rösten bakom björnen Baloo i den tecknade versionen av Kiplings Djungelboken. Följande monolog kallas ”Ytlänningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=8DNUw6IetWI

Liksom i fallet med de grupperingar – stockholmare, zigenare, finnar, lappar, kvinnor över fyrtio med flera – Ekborg ville ”bunta ihop och slå ihjäl” är det inte ”ytlänningarna” Roffe Bengtsson vill åt. Medan Ekborg drev med den norrländska macho-mentaliteten, driver Bengtsson med den något grötmyndige och inte alltför smarte svenske mannen.

 Roffe Bengtsson (till vänster) och Sten Ardenstan under ”Ormet kruper”.

Här ett annat nummer involverande Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam (1921-93): ”Ormet kruper”, som man nog får tolka hur man vill – roligt är det i alla fall!

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

En uppskattad kvinnlig komiker/artist var Birgitta Andersson (född 1933), som i något sammanhang ansågs ha ”Sveriges vackraste röst”. Hon blev känd som Teskedsgumman i en av TVs tidiga julkalendrar och gjorde stor lycka med sången ”Fötter”. Mest känd för svenska folket är hon nog som ”Doris” i filmerna om Jönssonligan.

http://www.youtube.com/watch?v=K1HX2_uYZxg

 Birgitta Andersson.

Mitt sista exempel på obetalbara svenska komiker rör Carl-Gustaf  Lindstedt (1921-92), som ofta uppträdde med mångårige kumpanen Arne Källerud. Han fick mycket beröm då han spelade kommissarie Beck i filmen Mannen på taket i regi av Bo Widerberg 1976. Carl-Gustaf – med betoningen på första delen av namnet – har fått en gata uppkallad efter sig på Kungsholmen i Stockholm.

När jag var pojke hände det att jag skrattade så jag grät och/eller kiknade åt Carl-Gustaf när denne framträdde i TV. Följande monolog – ”Bilskolläraren” – sändes ofta i radion. Den är troligen varit otänkbar i det politiskt korrekta Sverige av i dag på grund av sin drift med kvinnliga bilförare.

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

Dagens ”ståuppare” kommer enligt min ringa mening knappast i närheten av dessa exempel på klassisk humor. 1960-talets rolighetsmakare kunde säkert ha sina sidor och de spottade inte i glaset, men roliga var de. Inte heller behövde de ta till groteska grimaser och andra pajaserier för att bli skrattade åt.

 Carl-Gustaf Lindstedt.

Till skillnad från Gardell, Özz Nujjen, Magnus Betnér med flera hade de heller  inga  Messias-ambitioner som gjorde att de blev djupt kränkta då någon ifrågasatte dem eller drog ett skämt på deras bekostnad, ej heller förföll de till politisk agitation eller tog till knepet att svära och säga ”knulla” maximalt antal gånger per nummer.