Djurprat

Foto av älgko taget genom mitt köksfönster. Foto: Tommy Hansson

Dagens behållning för min del har varit en påhälsning här utanför vårt hus av en stor älgko.

Kreaturet spankulerade omkring både länge och väl i det kuperade grönområdet mellan HSB-husen och mumsade i godan ro i sig av lövverken i ungträden, verkade klart hungrig. Det lät sig inte ens distraheras nämnvärt av en man som rastade sin ivrigt skällande hund bara några meter därifrån.

Det enda var att kon tog några behärskat majestätiska (eller kanske drottninglika) kliv i riktning mot det snabbt ivägilande paret, liksom för att markera att den var på alerten.

Unglöven verkade goda… Foto: Tommy Hansson

Mina bilder är tagna genom köksfönstret med maxat objektiv på min enkla Canon Ixus-kamera. Litet suddigt i konturerna (det var inte i går jag putsade fönstren), men jag tror man ser vad det är om man anstränger sig litet.

Även i går blev det tillfälle till litet djurskådning. En liten ullig vildkaninunge for omkring som ett skållat troll på bergknallarna i samma område där älgen höll till, otroligt gulligt. Senare under gårdagen skred ett par graciösa rådjur, sannolikt mor och kid, över vägen upp mot mitt bostadsområde.

Litet längre upp i backen, till vänster om trottoaren, finns sedan många år en myrstack som blivit rätt illa tilltygad. De tappra individer som finns kvar av den strävsamma myrbefolkningen kämpar på med sina arbetsuppgifter.

Kaja – intelligens eller instinkt?

I övrigt börjar områdets fåglar sina kvitterkonserter vid två-tre-tiden varje morgon. Kvitter och kvitter – en del låter ärligt talat mer som gnissel. Även hackspettars mekaniska hackande på varierande underlag gör sig stundom påmint. Här finns även ekorrar, harar samt en och annan igelkott. Också rävar har skådats utanför balkongfönstret.

Nere på stan blev jag, medan jag njöt några bloss på en bänk på Gågatan medan det ännu är tillåtet, åsyna vittne till hur en del fåglar är smartare än andra. En äldre dam matade fåglarna med brödsmulor. Duvor och gråsparvar tog för sig med god aptit men tappade ibland maten ur näbben och då var givetvis andra framme och tog för sig. Kajorna visste bättre råd: de säkrade brödbitarna under klorna samtidigt som de åt.

Korpar…litet skrämmande, litet olycksbådande. Foto: Erik Koffmar

Så påståendet om att kråkfåglar är smarta tycks stämma, även om det antagligen rör sig om instinkt mer än tankearbete. Min favorit är korpen, men den har jag inte sett sedan jag vistades vid mitt föräldrahem en bit ut på landet.

Det är en varelse med säregen och litet skrämmande karisma och läte. Inte långt från föräldrahemmet låg berget Korpberget.

 

 

 

En promenad i min skogsbacke

 Det här vackra, låga blomsterklädda kullen ligger inte i skogsbacken utan på gräsmattan utanför huset där jag bor.

Jag bor på en höjd. Dit kommer man via två backar, båda ganska krävande för den som inte längre är så ung eller har så spänstiga ben. Den större backen trafikeras dock av en mindre buss, den så kallade pensionärsexpressen som går fem gånger om dagen vardagar och ett par gånger lördagar. Ingen trafik söndagar.

    

Vegetationen är ställvis tät på ömse sidor om min skogsbacke.

Den mindre backen kan trafikeras endast via apostlahästarna eller tvåhjuliga fordon. Den är asfalterad och brantare än ”huvudbacken” och har sin sträckning i ett idylliskt och litet trolskt skogsområde. Jag tänkte här ta er, kära läsare, med på en vandring i ord och bild nedför denna skogsbacke!

Här kan man, om man har tur, se både rådjur och i mycket sällsynta fall älgar. Längs ena kanten finns vildväxande hallonbuskar. En bit in i skogen finns här avgränsningen till den del av den närbelägna kyrkogården som ligger i skogen.

   

Övre bilden: Den skrangliga bänken och en skymt av stigen. Undre bilden: Den nedre och öppnare delen av backen.

Ungefär i mitten av denna skogsbacke finns lyckligtvis en rätt illa medfaren träbänk, där den trötte vandraren kan vila sig en stund och eventuellt ta ett bloss innan färden uppför fortsätter (nedför är det ju inga problem).

Vid bänken mynnar en stig som på andra sidan vetter mot stadens arkitektoniskt omtalade krematorium, som numera ej används för sitt ursprungliga syfte men väl innehåller ett begravningskapell.

   

Övre bilden: Backens nedre, planare parti med ett elskåp till vänster. Undre bilden: Mest lövträd men en och annan gran.

Bland attraktionerna finns vidare en stenbumling med vacker mossväxt. Detta är den väg jag brukar ta när jag har ärenden till kiosken en bit nedanför.

 Den mossbelupna stenen – visst är den vacker!

Jag är jordbrukarson och således uppvuxen på landet, där jag som det enda och ganska bortskämda barnet framlevde mina första 22-23 år här i livet. Det var en tämligen skyddad och bra miljö att växa upp i. Därefter har jag bott i först Stockholm i sex år och sedan dess i min födelsestad Södertälje med min familj, bortsett från litet drygt ett år då jag bodde ensam.

Nu är jag ensam igen sedan min hustru gått bort och båda barnen flyttat ut. Trodde ett tag att jag skulle få sällskap, men Gud vill nog inte det.

Och ja, trots min lantliga uppväxt är det staden och dess frestelser jag känner mig mest hemma i.