Kyrkovalet 2017: SD ökar – men fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern

Valaffisch från SD med fyndig text. Foto: SD

Det är intressant att när Svenska kyrkan skulle kommentera det preliminära resultatet av kyrkovalet den 17 september så skickade man fram Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift. Intressant på så sätt att Persenius vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2014 var den ende av de fem kandidaterna som klart deklarerade att Jesus Kristus gav en bättre bild av Gud än Muhammed. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Sådant gör man inte ostraffat i en så kallad kyrka som leds av en ärkebiskop vilken som sitt valspråk har ”Gud är större”, således en ordagrann översättning av det arabiska ”Allahu akbar” som är ett omtyckt stridsrop bland alla muslimska terrorister. Nu fick biskop Persenius en chans att rehabilitera sig för sin fadäs – att sätta Kristus före Muhammed – genom att ge sig på Sverigedemokraterna.

Uppsala-biskopen Ragnar Persenius skickades fram att ta avstånd från SD efter kyrkovalet. Foto: Tommy Hansson

Ty det råder ingen tvekan om att valet till kyrkomötet 2017 til syvende og sidst handlade om Sverigedemokraterna (SD). SDs partiledare Jimmie Åkesson hade gått i bräschen för en storsatsning på kyrkovalet, vilket i media presenterades som att SD skulle ”ta över” svenska kyrkan, och detta hade tydligtvis framkallat frossbrytningar hos kyrkoetablissemanget.https://www.metro.se/artikel/kyrkovalet-2017-d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-sd-ta-%C3%B6ver-svenska-kyrkan

Inte bara SD mobiliserade alltså valdagen den 17 september utan också övriga partier och så kallade nomineringsgrupper. Följden blev en ganska dramatisk ökning av valdeltagandet – från 12,57 procent 2013 till 18,21 procent av cirka 5,5 miljoner röstberättigade 2017. Det är det högsta valdeltagandet på mången god dag.Tacka Sverigedemokraterna för det!

Det svällande valdeltagandet kan dock ej undanskymma det beklagliga faktum, att det var cirka 3000 färre kandidater i årets kyrkoval än för fyra år sedan – det kommer att bli åtskilliga ”tomma stolar” och det är inte enbart SD som kommer att svara för dessa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/farre-kandidater-i-kyrkovalet

Preliminärt resultat i kyrkovalet 2017: S 30,5, POSK 17,3. C 13,8 och SD 9,2 procent. Foto: Tommy Hansson

Biskop Ragnar Persenius verkar påfallande glad och nöjd över att SD ”bara” ökade från 5,97 procent för fyra år sedan till nu aktuella 9,27 procent. Biskopen menar bland annat att det är fel att som SD tala om en svensk kyrka och citeras i en TT-intervju: ”Sedan handlar det om att göra svenska /sic!/ kyrkan till en ´svensk´kyrka. Någon sådan har aldrig funnits utan kyrkan är till sitt väsen en världsvid kyrka som även finns i vårt land.”

Någon borde kanske upplysa Ragnar Persenius om att namnet på den kyrka han faktiskt är biskop i är Svenska kyrkan. Vidare är knappast medlemskapet i den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråd (där den verkligt världsvida kyrkan, alltså den romersk-katolska, inte ingår) tillfyllest för att med fog kunna hävda Svenska kyrkans delaktighet i en världsomspännande kyrklig gemenskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

På många sätt bör tvärtom Svenska kyrkan betraktas som en provinsiell historia som mer är att likna vid en politisk organisation, eller kanske ett slags ”rättfärdighetsinstitut”. I denna organisation har sådant som att bojkotta den judiska staten Israel, uttrycka stöd för palestinaarabiska terrorrörelser av typ Fatah och Hamas, predika det klimatalarmistiska domedagsbudskapet, propagera för en homosexuell livsstil, undvika att stöta sig med islamska trosbekännare genom att avlägsna kors i kyrkor med mera blivit betydligt viktigare än det Jesus-centrerade frälsningsbudskapet.

Bloggaren kampanjar för SD helgen före kyrkovalet. Foto: SD

Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de grupperingar som ökade mest i årets kyrkoval jämfört med hur det gick för fyra år sedan. Socialdemokraterna blev dock med 30,5 procent än en gång det överlägset största partiet, vilket garanterar en fortsatt socialistisk-politiskt korrekt slagsida i Svenska kyrkan och en fortsatt grundmurad ställning för 68-vänstern: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Om Ragnar Persenius vore en andligt inriktad kristen, en som på allvar vinnlade sig om svenska folkets frälsning, borde han faktiskt slita sitt hår i förtvivlan i stället för att välkomna valutgången!

Fotnot: De valresultat som hittills presenterats är preliminära. De slutliga resultaten presenteras enligt uppgift först om någon vecka.

SD värnar Svenska kyrkans kristna identitet!

I centrum för kristen tro står Jesus Kristus. Foto: Tommy Hansson

Kyrkovalet, som hålls vart femte år och i år den 17 september, har kallats ”det glömda valet”. Anledningen är att det av tradition tilldrar sig ringa intresse bland röstberättigade svenskar.

Vi sverigedemokrater menar dock att kyrkovalet 2017 på flera sätt innebär ett vägval av stor betydelse: en röst på Sverigedemokraterna är en röst för att kyrkan, ibland kallad folkkyrka eller fädernas kyrka, håller fast vid sina kristna traditioner i stället för att bli alltmer urvattnad och otydlig i sina konturer.

Kristendomen är en omistlig del av Sveriges historiska och kulturella arv sedan drygt 1000 år tillbaka. Det var enligt historisk tradition år 1008 som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid vid Husaby källa i Västergötland. Därmed blev han den förste svenske konung som döptes in i kristendomen och som även förblev i den kristna tron livet ut. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7749

Sverigedemokraterna håller fast vid den grundlagsfästa religionsfriheten men är inte religiöst neutrala. Kristendomen bör således enligt SDs principprogram, i kraft av dess historiska traditioner i vårt land, inta en viss särställning i det svenska samhället.

Svenska kyrkan har en naturlig plats i den svenska folksjälen och är därtill förvaltare av det rika historiska och kulturella arv som ryms i landets kyrkor, av vilka många räknar sina anor tillbaka till medeltiden.

Dessvärre tvingas vi konstatera att Svenska kyrkans identitet är i fara. Vår folkkyrka präglas sedan ungefär mitten av 1960-talet till betydande del av den så kallade 68-vänstern, för vilken det kristna budskapet mer är att betrakta som en inomvärldslig rättfärdighetslära än ett andligt ställningstagande med människans andliga välbefinnande och frälsning som viktigaste mål.

Bloggaren vid SD Södertäljes ”kyrkovalstält” den 9 september. Foto: Sven-Erik Jernberg

Den stora muslimska invandringen har vidare medfört att Svenska kyrkan enligt vår mening föredragit att gå på defensiven i stället för att våga stå för det kristna budskapet, enligt vilket Jesu offerdöd på korset intar en central ställning. Respekt för islam och dess troende får inte innebära att det egna budskapet sätts under skäppan!

Ett ovanligt tydligt exempel på hur långt det gått när det gäller anpassning till islam gavs vid utfrågningen av de kandidater som ställde upp i senaste ärkebiskopsvalet. Endast en av dessa – biskop Ragnar Persenius från Uppsala stift – menade att Jesus gav en sannare bild av Gud än profeten Muhammed! https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Ett påtagligt bevis för att Svenska kyrkan befinner sig i kris är det faktum, att 2016 föredrog omkring 90 000 svenskar att utträda ur kyrkan. Det är det högsta antal som någonsin gått ur kyrkan under ett och samma år.

Att vända på den negativa utvecklingen och återge Svenska kyrkan dess identitet, kraft och relevans är en stor och komplicerad uppgift som inte sker över en natt eller på grund av resultatet i ett enda kyrkoval.

Från vänster Alex Nilsson, Magnus Jonsson och Sven-Erik Jernberg sprider det sverigedemokratiska budskapet inför kyrkovalet den 17 september. Foto: Tommy Hansson

En röst på Sverigedemokraterna den 17 september är emellertid en god början!

Fotnot: Texten ovan är en marginellt utökad version av ett debattinlägg, publicerat i Länstidningen Södertälje den 9 september 2017 och undertecknat av bloggaren och SD Södertäljes kandidater i kyrkovalet. http://www.lt.se/opinion/debatt/varna-svenska-kyrkans-kristna-identitet

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Präst lämnar Svenska kyrkan på grund av ”inre sekularisering”

 Hans popularitet inom Svenska kyrkan har avtagit.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/prast-i-laronamnden-lamnar-svenska-kyrkan-i-protest

Eva Hamberg, professor emeritus, filosofie doktor i ekonomisk historia samt präst i Svenska kyrkan och ledamot i kyrkans läronämnd, har beslutat sig för att lämna sina uppdrag och begära utträde ur Svenska kyrkan. Samtidigt avsäger hon sig sitt prästämbete. Så här citeras hon i Kyrkans Tidning (se länk till hela artikeln överst):

Jag har försökt varna för det som jag har sett. Nu måste jag för mitt samvetes skull ta steget.

Det som hon har sett beskriver Hamberg som den ”inre sekulariseringen” och ”politiseringen” av Svenska kyrkan. Eva Hamberg menar att det är ”anmärkningsvärt” att de apostoliska och nicenska trosbekännelserna ej längre betraktas som viktiga i vår forna folkkyrka. Vidare säger hon: ”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Professor emeritus och prästen Eva Hamberg lämnar Svenska kyrkan.

Eva Hamberg, som har en diger akademisk meritlista inom teologi och samhällsvetenskap och är filosofie doktor i ekonomisk historia, säger sig i intervjun ha funderat länge på att lämna Svenska kyrkan. Det är alltså inget förhastat över beslutet att hoppa av, vilket hon beskriver som en ”samvetsfråga”. En tankeställare kom genom den senaste kyrkovalskampanjen, som för Hamberg befäste bilden av en allt mer politiserad kyrka där partipolitik blivit viktigare än den teologiska grunden.

Det som närmast kom droppen att rinna över professor Hambergs bägare var utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i höstas. Den som skiljde ut sig positivt från de övriga fyra kandidaterna var enligt henne biskop Ragnar Persenius i Uppsala stift. De övriga ”svävade på målet”, särskilt när det gällde frågan om Jesus contra Muhammed:

Bara att de fick frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.

Ragnar Persenius: den ende av ärkebiskopskandidaterna som föredrog Jesus framför Muhammed.

För en lekman förefaller det otroligt att höga kristna företrädare i Sverige inte kan slå fast att fridsfursten Jesus Kristus, som uppmanar oss att älska vår nästa såsom oss själva och även älska våra fiender, ger en sannare och framförallt mer intim bild av Gud än vad profeten Muhammed, som spred islam genom blod och svärd, gör. Många kyrkomedlemmar är, förklarar Hamberg, ”allvarligt oroade” över nedgången inom Svenska kyrkan.

På frågan om det inte kan anses vara bättre att ”stanna och påverka” svarar Eva Hamberg: ”Efter 25 år börjar det kännas som att jag gjort vad jag kan för att påverka.” Tyvärr, förklarar hon för Kyrkans Tidning, har dessa försök inte givit några som helst resultat. Nu söker hon efter en annan församling som bättre förmår tillvarata hennes kristna tro, kanske Evangeliska frikyrkan eller Pingstkyrkan.