Svenska artister (XX): Sonya Hedenbratt

Hedenbratt och Cederhök i Jubel i busken.

Sonya Elisabet Hedenbratt Bolin föddes i Göteborg 1931 och avled i samma stad 2001. Under sina långa artistbana hann hon med att bli en av Sveriges mest älskade sångerskor och underhållare. Hennes karriär innehöll även seriösa filmroller.

Jazzintresset kom tidigt genom brodern Östen Hedenbratt, som var musiker. Denne tog med systern till dansstället Kungshall, där Sonya gjorde scendebut vid 17 års ålder. 1951 vann hon en sångtävling och utnämndes till ”Göteborgs Doris Day”. Det fortsatte med att hon enrollerades i Malte Johnsons orkester i hemstaden, innan Arne ”Dompan” Domnerus lockade henne till Stockholm och Nalen.

Här en inspelning med Hedenbratt i gospeln ”He´s Got the Whole World in His hand”:

http://www.youtube.com/watch?v=ZKYz6QMxdnM

Sonya Hedenbratt skulle återvända till Göteborg men gjorde ett flertal återbesök i Stockholm. 1962 medverkade hon i Hasse och Tages första revy Gröna hund som ersättare för Monica Zetterlund med en sång om stockholmsförorten Rågsved. När Svend Asmussen och Hoagy Carmichael besökte Sverige fick hon vara med och göra en TV-show med dessa jazzlegendarer.

Här syns och hörs Sonya och Svend i samvaro i ord och ton i anslutning till ”Old Rocking Chair:

http://www.youtube.com/watch?v=s_PLCgO2B_4

Och här Sonya i ”Cry Me a River”:

http://www.youtube.com/watch?v=WWJCH4O7zk8

Snart nog skulle Sonya Hedenbratt bli vad man kallar ”folkkär” tack vare dåtidens enkanaliga TV. Det kunde ske genom populära produktioner av typ Partaj, Jubel i busken och Låt hjärtat va me. I de båda senare serierna var göteborgskomikern Sten-Åke Cederhök bärande gestalt. Sonya och Sten-Åke åkte även runt och showade exempelvis på Valand och Lisebergshallen i Göteborg samt Berns i Stockholm.

Här den karaktäristiska ”Knö daj in” med Hedenbratt och Cederhök med inklippta filmbilder från TV-serien Albert och Herbert:

http://www.youtube.com/watch?v=h9aZeG1LpWY

När jag ställs inför fenomenet Sonya Hedenbratt minns jag henne i första hand som jazzsångerska med hennes varma, mjukt avrundade röst som passar perfekt till hennes personliga rondör. Det har talats betydligt mer om Monica Zetterlund, men personligen föredrar jag alla gånger Sonya Hedenbratt. Sonyas första riktiga jazzskiva kom först 1978.

Den här länken går till en lugn och fin jazzlåt med titeln ”Så nära som nu” med innerligt kärleksmotiv:

http://www.youtube.com/watch?v=1iFypCiVgHM

Att Hedenbratt hade gott om skådspelartalang visade hon i flera filmer och TV-serier, främst kanske i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander 1982, där hon spelade moster Emma.

Sonya Hedenbratt drog sig tillbaka från artistlivet 1999 och avtackades vederbörligen  genom en hyllningsshow på Lorensbergsteatern i Göteborg. Två år senare dog hon vid 70 års ålder efter att under flera år ha lidit av diabetes. Hon är begravd på Östra Kyrkogården i Göteborg. Hon var sedan 1957 gift med Ingemar Bolin och efterlämnade vid sitt frånfälle en dotter och två barnbarn.

En bild från avskeds- och hyllningsföreställningen 1999.

Aftonbladet publicerade följande artikel i anledning av Sonya Hedenbratts död:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10204876.ab

Medias talande tystnad

Nyligen har vi i riksmedia kunnat läsa om hur en ”34-årig man” från en ”Stockholms-förort”  ställs inför rätta för mycket svåra sexualbrott riktade mot 13 flickor i åldrarna åtta till elva år. Övergreppen har enligt uppgift skett mellan 2006 och 201o i Hökarängen, Spånga, Rågsved, Farsta samt i ett fall i Uppsala. Att det påvisade antalet offer är 13 innebär med stor sannolikhet att den verkliga siffran är avsevärt högre.

Expressen skriver följande om ”Söderortspedofilen”:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2320554/34-aring-atalas-for-grova-sexbrott-mot-13-smaflickor

Brottsligheten i fråga rör sig om flera fall av fullbordade våldtäkter samt även oralsex, där offren tvingats bära ögonbindel. I den misstänkte förövarens bostad uppges polisen ha hittat graverande material i form av videoband på vilka många av övergreppen spelats in. Den ”34-årige mannen” skall av naturliga skäl genomgå en rättspsykiatrisk undersökning.

Ett målsägarbiträde till två av flickorna, Elisabeth Massi-Fritz, har i media citerats på följande sätt:

– Det är mycket grova brott som sätter djupa sår hos barn som vi vet tar lång tid att bearbeta. Flera av de målsägande har varit utsatta vid upprepade tillfällen och under lång tid.

Svenske barnamördaren Anders Eklund.

Vad etablerade media föredragit att hålla inne med är att den misstänkte ”34-årige mannen” är en irakisk flykting. Jag är tämligen säker på att om den misstänkte varit av svensk börd så hade detta framhållits särskilt i media, sannolikt även med foto och namns nämnande såsom skett vid ett flertal tillfällen när det gällt notoriska våktäktsmän.

 Jag kommer här att tänka på våldtäktsmännen som förgrep sig på kvinnor i Umeå och Örebro och även Englas mördare Anders Eklund. Dessa galningars svenska härkomst trumpetades ut med närmast övertydlig ihärdighet. Vilket för övrigt också gällde den misstänkte krypskytten i Malmö.

Men när det kommer till invandrares brottslighet är det i regel, om än inte alltid, locket på. Ett undantag är av någon anledning de förbrytargallerier i form av maffialedare som pressen regelbundet brukar förse oss med och där det bara i undantagsfall går att hitta en person med svenskklingande namn.

När det dock gäller sexualbrottslighet bör den misstänktes invandrarbakgrund inte påtalas. Jag kan egentligen bara se två möjliga skäl till detta: 1. Invandrare får inte misstänkliggöras eftersom detta kan riskera äventyra mångkulturalismens evangelium. 2. Ett offentliggörande av den misstänktes härkomst skulle kunna gynna Sverigedemokraterna.

Media har emellertid genom sin talande tystnad satt sig själva i en rävsax. Ty även om de inte sätter ut den misstänkte brottslingens namn och/eller ursprungsland så kommer detta ändå alltid fram förr eller senare och publiceras på någon av de otaliga nätsajter som finns. Politiskt Inkorrekt (PI) hade exempelvis följande att säga om den misstänkte Söderorts – eller Farsta-pedofilen redan i samband med hans gripande sistlidna sommar:

http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:N4ZmTTWdgKMJ:politisktinkorrekt.info/2010/07/19/pedofilen-i-farsta-gripen/+Salar+Mahmoud+Hassan&cd=5&hl=sv&ct=clnk&gl=se&source=www.google.se

När det sedan uppdagas att en brottsmisstänkt härstammar från ett främmande land blir många förbannade och anklagar, onekligen med viss rätt, gammelmedia för att mörka sanningen. Vilket kan tänkas gynna ett invandrarskeptiskt parti som Sverigedemokraterna. Medias rutinmässiga döljande av sanningen om grova brottslingars proveniens har även lett till att så fort en brottslings härkomst inte redovisas, så drar många slutsatsen att vederbörande måste vara utlänning. Vilket knappast alltid behöver vara fallet.

Mångkulturell pedofili.

När det gäller straffpåföljden för nämnd 34-åring är det svårt att sia. Det kan bli ett långt och välförtjänt fängelsestraff, men det kan också mycket väl bli rättspsykiatrisk vård för sjukdomen pedofili. Om ansvarig läkare i sistnämnda fall anser att vederbörande är frisk kan han vara ute igen om något år.

En straffpåföljd som inte diskuteras med någon större iver i vårt land är kemisk kastrering, som visserligen inte är hundraprocentigt effektiv men som jag menar borde övervägas av svenska lagstiftare. Något jag faktiskt tog upp i en replik i en fullmäktigedebatt i Södertälje i slutet av förra året. Läs mer här:

http://www.facebook.com/group.php?gid=130144723680531

I Polen infördes en lag om obligatorisk kemisk kastrering för pedofiler samt i fall av incest hösten 2009. Den så kallade kastreringen, som leder till att mängden av det manliga könshormonet testosteron minskar varvid könsdriften avtar, sker genom intagande av en viss sorts läkemedel.

Metoden används inom den rättspsykatriska vården i Sverige men, till skillnad från i Polen, inte vid straffutmätande i domstol.