Posted tagged ‘rashygien’

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

19 juli, 2017

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.


Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.


Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Annonser

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

9 juli, 2015

645Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

3544586_2048_1152 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

_2BE3296_MP Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

_2BE5172 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.