Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Tolv skäl till att Sverige är på väg bli en bananrepublik

För svenska etablissemangspolitiker är det viktigt att ”rätt bild” av Sverige förmedlas till utlandet. Problem skall man hålla käften om, och om man ändå måste kommentera dem skall man kalla dem ”utmaningar”.

När barnboksförfattarinnan och samlevnadsexperten Katerina Janouch i tjeckisk TV  påpekade att den vidlyftiga immigrationspolitiken i vårt land lett till svåra, kanske  olösliga, problem gjorde hon därför det allra mest förbjudna – hon gav fel ”bild” av Sverige: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Om Janouchs väl motiverade uttalanden ledde till en betydande uppmärksamhet i media blev det rena panikstormen när USAs nyvalde president Donald J. Trump i ett tal i förbigående nämnde Sverige som ett avskräckande exempel på hur det kan gå med en överdimensionerad och naiv immigrationspolitik. Etablissemangsföreträdarna, från Stefan Löfven till Carl Bildt, gick man ur huse för att tala om att Trump var en idiot som troligen rökt något olämpligt. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/19/trump-kritisk-mot-sverige-media-och-carl-bildt-far-spel/amp/

Bildt och Löfven – trovärdigare än Janouch och Trump?

Det är naturligtvis upp till var och en att bedöma vilka som har rätt – Katerina Janouch och Donald Trump eller Carl Bildt, Stefan Löfven och mainstream-media (MSM). Läs dock gärna nedanstående exempel på hur det står till i gamla Sverige innan du tar slutgiltig ställning!

Den galopperande invandringen, som fortsätter i stort ohejdat trots en officiellt skärpt asylpolitik, har lett till att resurser som hade behövts på annat håll i stället går till de sakrosankta ”ensamkommande” och andra asylanter. Sedan således BB i Sollefteå tvingats stänga till följd av resursbrist startade man en kurs i hur man föder barn i bil. Strax därpå kom det första fallet av nedkomst i en bild. ”Fan ta er politiker” skrev den födande kvinnan i en kommentar på nätet. http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/877276-blev-forsta-att-foda-i-bilen-fan-er-politiker

Den tilltagande kriminaliteten, som helt domineras av personer med utländsk bakgrund, har medfört ett allt råare våld där vaktmästare skjuts i huvudet och gäng tar lagen i egna händer. En våldsform som ökat i oroväckande grad är handgranatsattacker. Mellan 2015 och 2016 ökade dessa från tio till 27. https://www.svd.se/polisen-tagna-pa-sangen-av-okande-granatattacker/om/skjutningarna-i-sverige

Nu skall det väl ändå bli fart på integrationen?

När all annan form av integration misslyckats kan man alltid satsa på rena dårpippi-projekt – och få miljonbidrag för detta. Initiativtagaren Géza Nagy vid Angereds kamelcenter utanför Göteborg försäkrar att kameler är ett ”spännande integrationsprojekt” och har tydligen lyckats bli trodd av ansvariga(?) politiker. De ännu inte existerande kamelerna i Angered har blivit ännu världsnyhet som bekräftar bilden av Sverige som knäppgökarnas paradis.  http://www.svt.se/nyheter/inrikes/skattemiljon-gar-till-gigantiskt-kamel-projekt-i-goteborg

Vi får väl vara positivt öppna och se om kamelerna, om och när de anländer, kommer att leda till en nedtrappning av gängvåldet. Tills vidare tvingas vi dessvärre konstatera, att dödsskjutningarna i kriminella uppgörelser har ökat kraftigt under de senaste åren och att Sverige är värst i Norden på området. Detta trots att både kriminologen Jerzy Sarnecki och komikern Magnus Betnér försäkrat oss att vi kan känna oss trygga… http://www.expressen.se/nyheter/dodsskjutningarna-har-okat-sedan-2014/

Regeringen Löfven har i olika sammanhang klargjort att den inte särskilt uppskattar den nye residenten i Vita huset. Ändå har statsministern själv och statrådet Alice Bah Kuhnke tagit efter Donald Trump i det de offentligt kritiserat misshagliga media. I intervjuer i landsortsdraken Eskilstuna-Kuriren tar Löfven och Bah Kuhnke till storsläggan och påstår, att den lilla anspråkslösa podcasten Granskning Sverige är ”en attack mot Sverige” och ”ett hot mot hela vårt samhälle”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/21/lofven-och-bah-kuhnke-gor-en-trump-och-branmarker-media-man-inte-gillar/amp/

”Ett hot mot yttrandefriheten” – Alexandra Pascalidou är djupt kränkt.

Bland de politiskt korrekta aktörerna finns en grundmurad övertygelse om rättfärdigheten i de egna synsätten. Oliktänkande är ”rasister”, ”nazister”, ”högerpopulister” eller simpla mobbare. En av de känsligare inom PK-eliten är rumänskfödda Alexandra Pascalidou, som känner sig djupt kränkt och ”mobbad” av frispråkige riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som jämfört hennes framträdande i TV som Greklands-expert med Fox News anlitande av den numera världsbekante säkerhetsanalytikern Nils Bildt: ”Detta är ett hot mot yttrandefriheten”, menar således Pascalidou vilken tidigare påkommits med att plagiera andras texter. http://nyheteridag.se/detta-ar-ett-hot-mot-yttrandefriheten-pascalidous-attack-mot-bali-efter-tweet-om-greklandsexpert/

Att Donald Trump kan användes som förklaring till det mesta bevisade skådespelaren Rolf Lassgård, då han i besvikelsen över att den film han spelar titelrollen i – En man som heter Ove – inte erhöll någon Oscar för bästa utländska film, ger Trump skulden. Förklaringen är något snårig: eftersom Oscars-juryn ville protestera mot Trumps immigrationsdirektiv belönade den i stället en film från Iran med den eftertraktade statyetten. Lassgård tycks inte ha reflekterat över, att juryn likaväl kunde ha protesterat mot Trump genom att ge just en svensk film priset. http://www.friatider.se/rolf-lassg-rd-skyller-f-rlusten-p-donald-trump

Den svenska feminismen är inte vad den har varit. Det visade de kvinnliga medlemmarna av den svenska regeringsdelegation som reste till Iran tillsammans med Löfven för att förhandla fram handelsavtal med mullorna. I stället för att göra som Tysklands försvarsminister Ursula von der Leye när denna besökte Saudiarabien – det vill säga vägra bära kroppstäckande muslimsk klädsel – spökade handelsminister Ann Linde med feminint entourage ut sig som fågelskrämmor. För det fick man hård kritik av människorättsorganisationen UN Watch. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/14/slojgate-avslojande-for-fortrycket-i-iran-och-svenska-feministers-feghet/

Handgranatsattackerna har ökat lavinartat i det lugna och fredliga Sverige.

Ibland blir det uppenbart att media famlar efter halmstrån i syfte att bevisa, att allt egentligen står ganska väl till i vår så kallade humanitära stormakt. Några av våra största MSM citerar triumferande Chiacago-journalisten Tim Pool, som vallats runt i Rosengård i Malmö, vår mest beryktade ”no-go-zon” (se nedan), av kommunalrådet Nils Karlsson (MP). Pools slutsats: ”Nej, Rosengård är ingen krigszon.” Halleluja – se, så fel Trump hade…det pågår inget krig i Rosengård. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bl8rq/nej-rosengard-ar-ingen-krigszon

PK-folket brukar bli mer upprört över att vissa områden i vårt land kallas no-go-zoner än vad som faktiskt försiggår i dessa områden – droghandel, trakasserier av kvinnor, brutala shariagäng, misshandel av representanter för media, stenkastning och andra attacker mot polis och räddningstjänst. Därför ges stort utrymme åt lugnande röster som polischefen Erik Åkerlund i Botkyrka, som med viss semantisk finess hävdar att det inte finns några no-g0-zoner utan endast ”go-go-zoner”. Han motsägs dock av Gordon Grattidge, ordförande i Alarm-Ambulansförbundet, som menar att uttrycket no-go-zoner visst har fog för sig:  https://petterssonsblogg.se/2017/02/27/video-ambulansforbundet-no-go-zoner-ar-verklighet/

Vare sig vår PK-elit inklusive dess feministiska beståndsdelar eller rättsväsendet ser särskilt allvarligt på våldtäkter eller andra former av antastande av kvinnor. Särskilt inte om dessa förövas av män med främmande kulturell-religiös bakgrund. I stället är det (de vita) männen i allmänhet som skall hatas, vilket eftertryckligt i flera sammanhang framförts av tonåriga sångerskan Zara Larsson. Om en kvinna av rätten inte anses ha gjort tillräckligt motstånd kan den/de tilltalade räkna med frikännande, som de fem män som förgrep sig på en rullstolsburen kvinna på Gotland. http://nyheteridag.se/misstankta-valdtaktsmannen-slapps-pa-grund-av-kvinnans-handikapp/

”Rättsstatens” utkommenderade polis bär bort misstänkta verk av Dan Park.

Ett av kriterierna för att ett land är på väg utför är att dess rättsutövning mer liknar ett lotteri än ansvarsfull myndighetsutövning. Sverige har i det här sammanhanget blivit ett land där innehavare av obrukbara prydnadsvapen kan straffas, medan förhärdade våldsbrottslingar och våldtäktsmän tillåts gå fria. I ett sådant land är det mer eller mindre självklart att uppstudsiga konstnärer löper en överhängande risk att hamna i fängelse. Såsom fallet har varit med den geniale gatuartisten Dan Park, som flera gånger på mycket lösa boliner dömts till fängelse enligt den tvivelaktiga lagen hets mot folkgrupp: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/dom-mot-hetsatalad-gatukonstnar

Icke minst det svenska rättsväsendets behandling av Dan Park har fått mig att undra över om Sverige är en ”moralisk stormakt”, som den rödgröna regeringen vill få oss att tro, eller en sorglig bananrepublik. Ovanstående exempel, som bara är en skrapning på ytan när det gäller tillståndet i nationen, får mig att tro mest på det sistnämnda alternativet. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

 

Ensamkommande ”flyktingbarn”: Hur länge skall media försöka inbilla oss att 30-åringar är 15?

LT 29 augusti: ”15-årige” Ibrahim är det synd om. Foto: Tommy Hansson

Artiklar om problematiken kring de så kallade ensamkommande flyktingbarnen fortsätter att dyka upp i media. Ett av de senaste exemplen behandlades i Länstidningen i Södertälje den 29 augusti 2016. Det gällde den påstådde 15-åringen Ibrahim Rahimi från Afghanistan.

Enligt artikeln, skriven av reportern Karolina Önnebro, tvingas Rahimi nu flytta från en familj i Södertälje han trivs hos. Flyttningen uppges ha att göra med att Värmdö kommun, ”som är ansvariga för pojken”, av byråkratiska skäl önskar flytta honom till en annan familj bosatt i Akalla utanför Stockholm. Något som såväl ”pojken” som den familj han nu bor hos förklaras vara upprörda över.

Det är fullt möjligt att Ibrahim Rahimi har svåra erfarenheter från Afghanistan och att han, liksom alla andra ”ensamkommande” som härstammar från kulturer som är väsensskilda jämfört med vår svenska kultur, upplevt svårigheter i det nya landet. Frågan är dock hur länge Länstidningen och alla andra medier skall fortsätta söka inbilla oss att personer som ser ut att vara minst 30 år i själva verket är 15 eller däromkring.

Titta gärna närmare på bilden från LT-klippet med Ibrahim i mitten härovan. Den kraftiga kroppsbyggnaden. Lägg märke till rynkorna under ögonen och kring munnen, de skarpa fårorna i ansiktet. Titta på de dasslocksstora, knotiga och ådriga händerna. Kan någon enda människa med förnuftet någorlunda i behåll ens för ett flyktigt ögonblick tro att den här vuxne mannen på minst 30 är ett ”barn” på 15 år?

Vare sig reportern Önnebro eller fotografen Mats Andersson, och naturligtvis inte heller Ibrahims värdfamilj, kan rimligen tro på detta. Min gissning är att de ”håller masken” för vad de upplever vara den goda sakens skull. De liksom så många andra.

Flyktingbarn med klädsam skäggstubb leker glatt med gosedjur.

Det troligen mest upplysande och uttömmande jag läst i ämnet ”ensamkommande” – eller barn utan vårdnadshavare som den officiella beteckningen lyder – har framförts av Egor Putilov, en skribent och journalist som 2012-15 var handläggare vid Migrationsverket för nyanlända av beskrivet slag. Putilov framhåller bland annat:

Det är djupt tragiskt när ett helt samhälle uppfostras att se vuxna män som barn och förneka verkligheten. Det är tragiskt för alla inblandade – de lärare och elever som måste dela klassrum med vuxna män som leker barn, socialtjänstassistenter och annan personal som de kommer i kontakt mec, tv-tittare som ser vuxna män i reportage presenteras som barn, och inte minst – för de här personerna själva. https://putilov.org/2016/08/30/barn-och-barn/

Bengt Westerberg fick igenom den ”generösa flyktingpolitiken” genom utpressning mot regeringen Bildt.

Att envisas med att se och framställa vuxna män – en mycket liten del av de ensamkommande är av kvinnligt kön – som barn är en verklighetsflykt och ett slags moralisk korruption som byggts upp under åratal av massinvandring. Detta sedan Folkpartiet och dess ledare Bengt Westerberg med hot om avgång ur den dåvarande borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister i början av 1990-talet trumfat igenom sin ”generösa flyktingpolitik”. Det är en vämjelig form av politisk korrekthet som länge inte har fått ifrågasättas; de som har ställt sig tvivlande har rutinmässigt avfärdats som rasister och nazister.

På senare tid tycks en viss tillnyktring ha inställt sig. Alltfler politiker, och inte bara sverigedemokratiska sådana, har krävt att en mer omfattande åldersbedömning av ensamkommande görs av Migrationsverket och en del kommuner gör sådana bedömningar på egen hand.

Därtill har migrations- och justitieminister Morgan Johansson meddelat att han i höst kommer att presentera ett nytt förslag där Migrationsverket samt Rättsmedicinalverket tar ansvar för åldersbedömning av ensamkommande personer. http://www.dn.se/sthlm/aldersbestamning-av-ensamkommande-maste-ske-pa-rattssakert-satt/

Morgan Johansson: attackerad av asylant 2015.

Morgan Johansson har personligen mindre angenäma minnen från asylboenden. Vid ett besök på ett sådant boende förlagt till Brobysjukhuset i Kristianstad i mars 2015 utsattes han för en attack från en av de boende som sprutade skum från en brandsläckare mot ministern. Som trodde att det rörde sig om ”en enskild  händelse”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6123944

Stor skada har dock redan åstadkommits. Brittiska sajten Daily Mail har tagit upp skandalen med de överåriga ”flyktingbarnen” i Sverige och bland annat skildrat fallet med den påstått 15-årige Youssaf Khaliif Nuur från Somalia, som knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ensamkommande i Mölndal utanför Göteborg. https://petterssonsblogg.se/2016/08/08/youssaf-khaliif-nuur-domd-till-rattspykiatrisk-vard-och-utvisning/

Sajten konstaterar, att ”15-åringen” var 180 centimeter lång och därmed längre än sina rättsliga biträden och såg ut att vara i 25-årsåldern. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3422000/Just-old-think-migrant-children-Alarming-pictures-shed-light-growing-scandal-amid-asylum-crisis.html

Klart är att ett otal ensamkommande bedragare lurat brallorna av svenska myndigheter under en lång följd av år, men hur många av dessa som haft flyktingskäl har vi egentligen ingen aning om. Säkerligen har det funnits en och annan flykting bland de ensamkommande, men för merparten gäller med all säkerhet att de ryktesvis har hört att i Sverige väntar paradiset med livslång försörjning utan arbetskrav.

Mördaren Yousaf Khaliif Nuur under rättegången.

Därför har de i samråd med familj och släkt tagit chansen och begivit sig till det avlägsna landet i Norden. Eftersom de av allt att döma även fått höra att svenskarna är osedvanligt lättlurade har de dessutom stundom påstått, att de är ungefär hälften så gamla som deras verkliga ålder är. Men kanske skall vi inte döma dessa personer alltför hårt. De som bär ansvaret är ytterst svenska regeringar och svenska myndigheter, vilka så gärna vill kunna slå sig för bröstet och inför hela världen kungöra vilken moralisk stormakt Sverige är. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/

Man kan bara hoppas att den nuförtiden mer realistiska svenska hållningen håller i sig. Att hoppas på att våra svenska medier, inpyrda som de är av politisk korrekthet och multikulti-flum, skall göra bättring är dock förmodligen att vara överoptimistisk. De kommer med all sannolikhet att fortsätta sina snyftreportage om den eller den 14- eller 15-åringen – som i verkligheten kan vara uppemot 40 – som inte får som den vill.

Slutligen en sammanställning av brott vid flyktingförläggningar i Sverige under tiden 2011-14 signerad Jan Sjunnesson: https://www.facebook.com/notes/jan-sjunnesson/v%C3%A5ld-och-brott-vid-flyktingf%C3%B6rl%C3%A4ggningar-2011-2014/10152629132774185/

 

 

Tack så djävla mycket, etablissemang inom politik och media!

 Löfven vid den drabbade skolan.

Jag är normalt ingen vän av svordomar vare sig i tal eller skrift men gör den här gången ett undantag. Ovanstående rubrik är således medvetet kryddad. Tycker helt enkelt de ”normala” politiska fraserna inte räcker till som läget ter sig med företeelser som:

• IKEA-mordet då en 36-årig eritrean knivmördade två personer ”för att de såg svenska ut”.
• Treåringar våldtagna i Forshaga och Tingsryd.
• Ett antal tilltänkta asylboenden sätts i brand.
• Trollhätte-morden då 21-årig svensk löper amok med stickvapen på Kronan-skolan.
• Skjutningar i invandrartäta stadsdelar i städer som Malmö och Göteborg fortsätter oförminskat, liksom bilbränder och stenkastning mot polis och räddningstjänst.
• I Malmö skanderades det nyligen ”slakta judarna” i en palestinaarabisk manifestation med två svenska riksdagsledamöter – Hillevi Larsson (S) och Daniel Sestrajcic (V) – som talare.

Det är inte klokt som Sverige har blivit. Jag kan inte uttrycka det på annat vis. Den borgerlige bloggaren Dick Erixon har på sin blogg I hjärtat rebell gjort följande på kornet tagna analys av den rådande situationen:

http://erixon.com/blogg/2015/10/etablissemangens-polarisering-skapar-hat/

Erixon skriver bland annat:

Men så länge makthavarna fortsätter att med full fart genomföra en politik som har stöd av endast 22 procent av väljarna kommer dessa motsättningar att öka. Dödligt våld kommer att bli vardag. Regering, riksdag och media är ansvariga för det klimat som nu skapas i landet.

 Dick Erixon – insiktsfull bloggare.

Erixon klargör att huvudansvaret för situationen måste axlas av etablissemanget – S-MP-regeringen och medierna – med dessas katastrofala politik. Jag skulle vilja komplettera med att allianspartierna har väl så stort ansvar med deras brist på någon som helst oppositionspolitik. Vi får inte heller glömma förre statsministern Fredrik Reinfeldts tunga ansvar med sin ”Sverige tillhör invandrarna”-politik.

M och KD påstår sig inte längre bekänna sig till Decemberöverenskommelsen (DÖ) men fortsätter traska patrullo efter Löfven och hans anhang. Den nyligen presenterade migrationsöverenskommelsen är bara ett slag i luften som gör att den hittills förda politiken kan fortsätta precis som förut.

Att permanenta uppehållstillstånd (PUT) skall omvandlas till tillfälliga sådana (TUT) är i och för sig inte fel men blir meningslöst, så länge inte den pågående massinvasionen stoppas genom stängda gränser och utvisning av alla som nekas asyl. Ju fler som väller in – och försök inte inbilla mig eller någon annan att det bara eller ens huvudsakligen är flyktingar som kommer – desto mer ökar motsättningarna i samhället.

Bostäder och jobb saknas liksom en kraftfull vilja att göra något konkret åt situationen. Och mitt i eländet fortsätter godhetspolitrukerna att mekaniskt upprepa sina fraser om empati, öppna hjärtan och att alla som inte håller med är rasister och nazister. Det är bäddat för katastrof, mina damer och herrar!

 22 procent tycker att det ökande antalet ”flyktingar” är positivt för Sverige.

Den svenska så kallade regeringens handlande är ofta rent stötande. När en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son brutalt knivmördades av den 36-årige eritreanen Abraham Ukbagabir på IKEA i Västerås den 10 augusti gjorde sig statsminister Stefan Löfven oanträffbar, vilket gjorde att jag skrev följande ”efterlysning”:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/14/efterlysning/

Denna bloggtext blev faktiskt min framgångsrikaste sedan bloggstarten i december 2008 med 7140 besök. Tilläggas kan att det enda inrikesminister Anders Ygeman syntes oroa sig för efter morden var möjligheten av att det boende där Ukbagabir vistades skulle drabbas.

Efter det fruktansvärda som hände i Trollhättan den 21 oktober, då 21-åringen Anton Lundin Pettersson högg en hjälplärare och en elev till döds och skadade flera andra innan han själv oskadliggjordes av polis, åkte Löfven däremot brådstörtat ner till västgötametropolen och talade om ”en svart dag” för Sverige och så vidare. Vilket det naturligtvis också var.

Men på vilket sätt, Stefan Löfven, var IKEA-morden mindre tragiska? Var den 10 augusti inte en lika svart dag för vårt arma land som den 21 oktober?

Det har framkommit att 21-åringen i Trollhättan drevs av rasistiska motiv. Frågan är dock om hans agerande, där han gick från klassrum till klassrum och knivskar de som var olyckliga nog att öppna dörren när han knackade på, inte var minst lika motiverat av inspirationen från skolskjutningar i USA där gärningsmännen brukar göra just så, bortsett från att de alltså använder sig av skjutvapen.

Även den 36-årige Västerås-mördaren hade uppenbart rasistiska motiv. ”De såg svenska ut”, har han således förklarat från sin sjukbädd. Orsaken till 36-åringens vansinnesdåd var att han ville protestera mot att han nekats uppehållstillstånd och ville försäkra sig om att få stanna i det paradisiska Sverige. ”Jag ville få frid”, som han uttryckt det. Italien, där han verkligen uppges ha beviljats asyl, dög inte alls.

Mer om 36-åringen här:

http://vlt.se/ikeamorden/1.3213362-mordarens-val-av-offer-de-sag-svenska-ut-

För ett par dagar sedan spreds vidare den chockerande nyheten att en treårig flicka våldtagits av en 40-årig man i Tingsryd. Vad mainstreammedia avstod från att rapportera var att gärningsmannen var en asylsökare. Tidigare hade en 20-åring våldtagit en flicka i samma ålder i Forshaga.

SVT skriver så utan att nämna att 40-åringen var asylsökare:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/man-misstanks-ha-valdtagit-ett-barn

Jag ursäktar på intet sätt företeelser som uppeldande av asylförläggningar eller, givetvis än värre, knivmördande i skolor. Det är oerhört tragiskt och traumatiskt på alla sätt och vis. Det säger sig dock självt att det byggs upp en frustration mot de sakernas tillstånd som skapats av i bästa fall aningslösa och i värsta fall medvetna agendapolitiker med den självpåtagna uppgiften att skapa ett mångkulturalistiskt Sverige utan gränser.

En frustration som kan leda till desperata handlingar.

Från S till SD: Nina berättar om floskelsekten S

http://avpixlat.info/2015/10/12/nina-bytte-fran-s-till-sd/

Länken ovan går till en intervju som podradion Granskning Sverige gjort med Nina Drakfors och som alternativsajten Avpixlat återger. Nina är en socialsekreterare i Skövde kommun som tidigare tillhörde socialdemokratin men fick nog och gick över till Sverigedemokraterna.

 Nina Drakfors, numera SD.

Det Nina berättar ger en utomordentligt illustrativ bild av det politiska klimatet i Sverige, där känslomässiga floskler betyder mer än sakargument. Efter ett socialdemokratiskt möte, där en S-profil uppmanade de närvarande att inte försöka bemöta SD i sak utan i stället ständigt upprepa emotionella propagandafloskler, fick Nina Drakfors nog.

– Jag lämnade inte Socialdemokraterna direkt efter mötet, men detta var en så pass skakande upplevelse att jag kände att jag inte kunde vara kvar, säger hon till Granskning Sveriges reporter Johan. Nina kände att S-partiet var mer en sektbildning än ett politiskt parti.

Kontentan av mötet, som snarast hade frälsningsstämning över sig, var att socialdemokrater aldrig skall försöka bemöta sverigedemokrater med sakargument.

-Den debatten kan vi aldrig vinna, fastslog den deltagande S-profilen. I stället skall man köra med följande argument:

• Alla människor har lika värde.
• Socialdemokraterna har en annan och mer högstående människosyn än Sverigedemokraterna.
• Sverigedemokraterna vill ha ett ”vi-och-dom”-samhälle som inte kan accepteras.

Alla som deltagit i debatter med S-företrädare, i kommunfullmäktige eller i andra fora, känner igen sig i Nina Drakfors berättelse. Det är precis dessa argument som upprepas in absurdum. Men det är bara meningslösa floskler utan verklighetsbakgrund. Alla som har någon djupare kunskap om SD vet nämligen, att partiet inte har någon annan uppfattning om det grundläggande människovärdet än övriga demokratiska partier.

Och ”vi-och-dom” är något som möjliggjorts genom den extrema splittringspolitik som sjuklöverpartierna skapat genom sin vettlösa mångkultur- och massimmigrationspolitik, som skapat skarpa skillnader mellan personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar, som givit upphov till ghettoliknande områden runt om i landet där de infödda svenskarna praktiskt taget kan räknas på ena handens fingrar.

Vad SD gjort och gör är att påtala detta och argumentera för att det måste bli en ändring. SD är emot sjuklöverns politik vilken skapar förutsättningar för en splittrande ”vi-och-dom”-politik. Även om vi skulle vilja har vi inga praktiska möjligheter att ta emot all världens behövande här i vårt land. Jobben, bostäderna och pengarna räcker helt enkelt inte till.

Att inse detta är naturligtvis inte att förneka alla människors grundläggande lika värde eller att hänge sig åt en annan människosyn än den allmänt rådande. Detta vet S och de andra partierna mycket väl. Vad man vill är att genom en tårdrypande floskeloffensiv blanda bort korten. Eller som Nina Drakfors säger:

-Socialdemokraterna pratar på som om de vore godhetsapostlar, men det händer väldigt litet praktiskt i den riktning de pratar om.

Som påbröd sker smutsiga försök att brännmärka SDare och SD-sympatisörer som ”rasister”, ”nazister” och ”fascister”. Det kan ske öppet från talarstolar – självaste Stefan Löfven brukar stundom ägna sig åt sådan retorik i riksdagen – men också i det fördolda genom anonyma samtal till arbetsgivare, något som Nina Drakfors säger sig ha smärtsam erfarenhet av.

-De tvekar inte att försöka få dig att förlora arbetet, kommenterar Nina.

Att påståendena om SD som ”fascister” saknar all grund slår ett antal forskare fast enligt denna artikel i tidskriften Forskning & Framsteg:

http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister

Socialdemokraternas och andra partiers oförtrutet malande förtalskampanj mot SD backas upp av mainstreammedia, där en majoritet av redaktörer och journalister sympatiserar med MP, V och S. Vad kan då göras?

-Ring media och andra och ställ frågor, menar Nina Drakfors för sin del. Ställ journalister och politiker mot väggen och fråga vad de menar. På så sätt kan de tvingas ta ansvar för sin osakliga propaganda.

Avslutningsvis vill jag inte undanhålla mina läsare följande citat hämtat från ett blogginlägg från den skärpta debattören Nina Drakfors den 3 oktober 2015:

När du lider av godhetsapostel-syndromet så påbörjas en degenerativ nedbrytning av hjärnan i tre steg. Vilket innebär att man först kopplar bort vissa delar av hjärnan, därefter dör cellerna och organet hjärnan upphör helt att fungera.

Läs gärna hela bloggtexten här:

http://www.ninadrakfors.com/

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

När man beter sig som svin i godhetens namn

 Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

 Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!

 

Innehållslösa kodord präglar ”debatten” om invandring och SD

 Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard: i kamp för det fria ordet.

http://avpixlat.info/2014/04/03/amerikansk-media-malar-upp-sverige-som-kommunistiskt-tredjevarldsland/

Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).

I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.

Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.

Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.

Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.

Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.

Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.

Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.

Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.

Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).

Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).

En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.

Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.

För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.

Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.

Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.

Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…

Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.

Och, vare sig nu  Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.

Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.

 

Politiskt tondöva Birgitta Ohlsson skrämmer mig

 Med politisk tondövhet som skrämmer.

Dåvarande ordföranden i Liberala ungdomsförbundet (LUF), Birgitta Ohlsson, skrev den 6 juni 2001 – alltså på Sveriges nationaldag – en debattartikel i Expressen med rubriken ”Avskaffa Sverige!” Jag har inte lyckats hitta originalartikeln någonstädes, men texten återfinns här:

http://1766tf.wordpress.com/dokument/avskaffa-sverige/

Artikeln är ett angrepp på monarkin och nationalismen och samtidigt en plädering för världsfederalism. Det är möjligt att debattredaktionen på Expressen spetsat till rubriken en aning, ty i själva artikeln kräver inte Ohlsson att Sverige skall avskaffas. Delar av vår nationella självständighet skulle vi dock tvingas ge upp om hennes förslag realiserades. En rätt anmärkningsvärd artikel är det ändå av en person som i tidernas fullbordan skulle bli svensk EU-, demokrati- och valminister.

Jag har ingenting emot att erkänna att jag uppskattar några av folkpartisten Birgitta Ohlssons åsikter. Till exempel att hon vill att Sverige skall gå med i NATO och att vi bör bygga ut kärnkraften. Även att hon är övertygad antikommunist respektive Israel-vän. Där blir det dock ett abrupt slut på applåderna från Hansson.

Birgitta Ohlsson Klamberg, som hon ibland kallas då hon är gift med FP-kollegan och folkrättsdoktorn Mark Klamberg, viks i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle (1/2014) ut över tre helsidor. Rubriken till intervjuartikeln lyder: ”Kostymrasisterna breder ut sig”. Ohlsson är oroad över framväxten av vad hon kallar ”rasister” i Europa. I artikeln står:

Hon ser ett mönster. Samma tendenser finns i hela Europa. I Grekland sitter nynazister i parlamentet, i Ungern har högerextrema Jobbik stadigt vuxit, i Norge har Fremskrittspartiet fått plats i regeringen.

Om Birgitta Ohlsson ser ett ”mönster” här tyder det på att hon är politiskt tondöv. Det  är ju groteskt att jämföra nazistiska Gyllene Gryning och fascistiska Jobbik med det nyliberalt betonade Fremskrittspartiet, som är för en restriktivare invandringspolitik i Norge enbart av ekonomiska skäl. Dessutom en fräckhet mot vårt västliga broderland som trotsar det mesta. Av någon märklig anledning nämner hon dock inte SD i intervjun.

Ohlsson säger sig vidare vara skrämd över det ömsesidiga påpucklandet av nazister och kommunister i Kärrtorp strax före jul, vilket hon liksom de flesta övriga medlemmar i politikeretablissemanget fick till en fruktansvärd naziattack mot demokratin. Det gjorde att det blev en omfattande uppslutning bakom en kommunistledd manifestation den 22 december som ackompanjerades av uppmaningar från scenen om att ”slipa kniven” och ”slakta” Jimmie Åkesson.

 Polisinsats mot extremisterna i Kärrtorp.

Om det finns något i detta sammanhang som är ägnat inge oro, så är det i mitt tycke att påstådda demokrater som talman Per Westerberg, oppositionsledare Stefan Löfven samt ett antal statsråd och riksdagsledamöter inte hade något emot att gå i bästa sämja bredvid våldsbejakande och hatande vänsterextremister från AFA, Revolutionära Fronten och arrangerande Rättvisepartiet Socialisterna som står bakom officiella Kärrtorps-arrangören Linje 17.

”Vi har i dag lika många folkvalda rasister i nationella parlament i Europa som kring andra världskriget”, påstår Ohlsson vidare. ”Och bakom de obehagliga kostymrasisterna finns en svans av aktiva våldsbejakande extremister. Vi har, menar Ohlsson, fått en ”värderingskris” i Europa där ”Mänskliga rättigheter ifrågasätts, rätsstaten utmanas och folk ställs mot folk”.

Ohlsson visar hur aningslös hon är – eller spelar – när hon inte med ett ord antyder att det kanske kan vara något fel på den EU-politik, som givit upphov till ökad nationalism och utbredd kritik mot hela det överstatliga EU-projektet med dess ”fria rörlighet”. En politik och ett projekt som gör att vissa länder och städer – jag har själv det tvivelaktiga nöjet att bo i en sådan stad – översvämmas av flyktingar från andra kulturer, traditioner och religioner. Samhällets institutioner frestas på till bristningsgränsen: det blir helt enkelt för många på en gång.

 Det blir för många på en gång…Foto: Photo2be

Detta är bakgrunden till att det i England, som Ohlsson i intervjun nämner som ett skräckexempel, pågår ”en fasansfull och jättepopulistisk debatt där alla hetsar mot dessa människor, det är hemskt!” Inser då inte vår EU-minister att många hederliga och laglydiga britter upplever det som hemskt, när deras älskade land är på väg att tas över av östeuropeiska zigenare som kommit dit för att leva på bidrag och vildsinta islamister varav en del hugger huvudet av brittiska militärer? Vissa delar av de större städerna har blivit ”no go”-områden för vita britter där polisen står maktlös.

En hjärtefråga för Birgitta Ohlsson är HBTQ-frågor. Det finns väl knappt någon gayparad i Europa hon inte deltagit i, och det överraskar föga när hon tillstår: ”Jag ser Prideparader som ett lackmustest för frihet.” Ve Italien och Östeuropa som, menar Ohlsson, är ”skamfläckar”. Varför? Jo, där och på andra ställen som i exempelvis Ryssland hänger traditionellt kristna värderingar kvar längre än i det supersekulariserade väst, vilket gör att många fler där än här tar Bibelns utsagor om homosexuellt leverne på allvar. Avvikarna, anser Ohlsson, skall kunna straffas, exempelvis genom indraget EU-stöd.

Birgitta Ohlsson har dock alldeles rätt i att judehatet i Malmö utgör ett stort problem för Sverige. ”Beklagligt nog råder starka antisemitiska stämningar i Malmö”, citeras Ohlsson som påpekar att kommunen ”sticker ut i hatbrottsstatistiken” och att förre kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S) påverkat debatten ”på ett mycket negativt sätt”.

En sak råkar dock Birgitta Ohlsson ”glömma”: att det är invandrade muslimer, som av tradition röster på Reepalus parti, som svarar för nästan alla de hatbrott som fått talrika malmöjudar att lämna staden. Att påpeka detta skulle sannolikt, enligt Birgitta Ohlssons folkpartistiska måttstock, vara sak samma som att hänge sig åt ”islamofobi” vilket som bekant är ett hemskt brott mot den heliga Toleransen.

Läs gärna följande bloggtext jag skrivit om den ”svenska” antisemitismen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

 Statsrådet Ohlsson under en så kallad kippavandring i Malmö till stöd för stadens förföljda judar.

Intervjuaren Magnus Wrede påtalar för Ohlsson att hennes parti ligger aningen pyrt till i opinionsmätningarna för ögonblicket, något som inte verkar oroa Ohlsson särdeles mycket:

Vår mjuka socialliberala profil måste bli ännu tydligare. Miljö, jämställdhet, feminism, Europafrågor…och skolan är vår viktigaste fråga, vi är ett klassiskt skolparti och Jan Björklund har jobbat upp varumärket…

Politiskt tondöv, som sagt. Kanske är det vad som skrämmer mig allra mest med Birgitta Ohlssons politiska utsyn. Hon saknar förmåga att skilja hårdföra nazister från demokratiska nyliberaler. Hon inser inte att folk i England och i andra länder har mycket goda skäl att gå emot det EU-dyrkande etablissemanget, utan kallar alla ”rasister” rakt av. Hon ser inga problem med att gå armkrok med vänsterextrema ligister i Kärrtorp. Hon tror att det går hur lätt som helst att påtvinga länder med djupt kristen tradition de senaste HBTQ-flosklerna. Och hon anser uppenbarligen att den katastrofala, FP-ledda skolpolitiken talar för det egna partiet.

Birgitta Ohlsson pekas i Dagens Samhälle ut som näste ledare för Folkpartiet. Det är mycket möjligt att tidningen har rätt. Det enda jag i så fall kan säga är: Gud bevare Folkpartiet.