Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.
Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm
Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.
Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.
Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918
I GAIS-tröjan.
Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.
Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.
Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.
Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”
I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.
I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.
Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.
Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:
På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.
Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.
Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren
Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966
I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.
Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.
Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.
Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson
Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.
1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.
I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.
Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969
Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.
Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.
Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.
Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.
Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.
Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.
Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg
Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/
Prawitz Öberg som samlarbild.
1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/
Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:
Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478
Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)
Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.
Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF
Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.
Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.
Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.
Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)
På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.
Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.
Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.
HP på omslaget till tidningen Rekord.
Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.
Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.
Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.
Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:
Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.
Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954
Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.
1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.
Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.
Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde
I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”
Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.
Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.
Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html
Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.
Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”
Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.
Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.
Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.
Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa
Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.
Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:
Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.
Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman
I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.
Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.
Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.
Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.
Lennart Wing i kamp med en sovjetspelare i en av sina 36 landskamper.
Lennart Wing, född 1935, gjorde 36 A- och tre B-landskamper 1961-65. Han bör enligt mitt förmenande, jämte Malmö FFs Erik Nilsson, räknas som den bäste vänsterback vi haft. Han inledde sin karriär i kvarterslaget BK René från Gamlestaden i Göteborg och värvades därifrån över till klassiska Örgryte IS (ÖIS) 1955. Han avverkade tre säsonger och 67 matcher som professionell i skotska Dundee United FC 1965-67. https://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Wing
BK René hade bildats runt 1947 av Rolf Olsson och fostrade, förutom Lennart Wing, en legendar som Agne Simonsson vilken som junior gjorde den jämnårige Wing sällskap till avsevärt mer etablerade ÖIS. https://sv.wikipedia.org/wiki/BK_Ren%C3%A9
1959 gick Örgryte upp i allsvenskan efter 18 års bortovaro med det hemvändande Italien-proffset Gunnar Gren – av många ansedd som Sveriges främste spelare genom tiderna – som spelande tränare. Den allsvenska come-backen blev en succé och ÖIS kunde knipa det så kallade lilla silvret efter att ha placerat sig som trea 1960.
Lennart Wing bildade i Örgryte backpar med Helge Börjesson; de båda utgjorde tillsammans med centerhalvbacken Vilgot Schwartz ett pålitligt försvarslås. I anfallet återfanns radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson, som båda vid denna tid var givna i landslaget. Ett omdöme om Lennart Wing lyder: ”Hårdför, bollsäker, resolut och disciplinerad.” http://handbollsakademin.se/lennart-wing-och-bjorn-nordquist/
Landslagsdebuten ägde rum mot Tjeckoslovakien i Prag den 20 mars 1961 i en landskamp som slöt 1-1. Eftersom premiärmatchen i blågult blev lyckosam uttogs Lennart Wing i Sveriges VM-kvallag som spelade i samma grupp som Schweiz och Belgien. Hemmamatchen mot Schweiz på Råsunda i maj blev minnesvärd på flera sätt.
Svenskarna Lennart Wing (i mitten) och Örjan Persson (längst till höger) i Dundee United-dress tillsammans med dansken Finn Dossing.
Dels för att blågult krossade alpsönerna med 4-0, dels för att Lennart fick hoppa in mellan stolparna och vikariera för ordinarie målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm, som fått näsbenet avslaget av en schweizisk armbåge. När ”Zamora” återkom efter 20 minuters omplåstring hade vänsterbacken hållit nollan. Vid denna tid var inga spelarbyten tillåtna i VM-matcher eller VM-kval. Framåt svarade Lennarts ÖIS-kamrater Agne Simonsson och Rune Börjesson för totalt tre mål.
När Lennart Wing vid 30 års ålder kom till Dundee United i Skottland var tidigare ÖIS-och landslagsspelaren Örjan Persson redan på plats. När en försvarsspelare i Dundee hade fått ett ben avsparkat hade Örjan rekommenderat klubben att värva Lennart Wing. Skottarna lär inte ha blivit besvikna. Wing flyttades upp som vänsterhalv och blev straffskytt i den nya klubben – han gjorde sammanlagt elva mål för klubben, de flesta på straff och ett par på nick. Tillsammans med Örjan och danskarna Mogens Berg och Finn Dossing utgjorde Lennart Viking Fab Four.
Dundee Uniteds mest anmärkningsvärda bedrift under Lennarts tid i klubben var vinster mot FC Barcelona såväl hemma (2-0) som borta (2-1) i Mässcupen, som senare blev UEFA-cupen. De segrarna lär det fortfarande talas om bland den skotska klubbens fans. Efter tre säsonger i Skottland återvände Lennart Wing till Sverige och Göteborg. Orsaken var att han inte kunde få längre tids tjänstledigt från sitt jobb som brandman.
Örjan Persson, en vänsterytter av den gamla stammen, blev dock kvar och avslutade sin tid som Skottlands-proffs med spel i Glasgow Rangers 1967-70. Han återgick då till Örgryte IS och medverkade vid VM-turneringarna i Mexiko 1970 och Tyskland 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rjan_Persson
Om Skottlands-åren har Lennart Wing sagt följande: ”Det skotska spelet var som gjort för min stil. Jag har alltid gillat tuffa tag i högt tempo, och här gällde aldrig något annat från första till sista domarsignalen.”
Örgryte IS årgång 1963 som samlarbild i tidningen Rekord. Lennart Wing tvåa från höger i främre raden. Agne Simonsson är trea från vänster i bakre raden och Örjan Persson längst ut till höger i bakre raden.
Vid hemkomsten återvände Lennart Wing till ÖIS. Klubben åkte ur allsvenskan 1968 men var tillbaka igen året därpå. Därefter varvade Wing ner i Kungsbacka BI fast nu som anfallsspelare – han blev klubbens främste målgörare. Den aktiva karriären avslutades i Wohléns IF i Varberg och slutligen i Hönö IS. 1976 tog Lennart över som tränare i ÖIS då klubben var i kris. Han gjorde emellertid ingen större lycka utan slutade efter ett par månader. https://lirarnashistoria.wordpress.com/2018/04/01/lennart-wing/
Lennart Wing invaldes 2008 i Svensk fotbolls Hall of Fame och 2011 i Dundee Uniteds Hall of Fame. Han är på ålderns höst bosatt i Fiskebäck.
Bengt ”Zamora” Nyholm kastar sig och räddar en boll under träningen.
Mitt starkaste personliga minne av fotbollsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm härrör sig från en TV-sänd VM-kvalmatch mot Schweiz på Råsunda den 28 maj 1961. Nyholm gick upp i en luftduell med schweizaren Heinz Schneiter, som knäckte Nyholms näsben med en armbåge. Schneiter blev utvisad och ”Zamora” tvingades avbryta matchen för omplåstring.
Vid den här tiden fick i VM-sammanhang inga reserver sättas in ens vid skadetillbud, så ”Zamora” ersattes i målet av vänsterbacken Lennart Wing som hade tidigare målvaktserfarenhet; Wing höll nollan tills Nyholm återkom. Sverige vann matchen med komfortabla 4-0 men missade sedan att kvalificera sig till VM i Chile 1962 efter en avgörande drabbning mot Schweiz på Berlins olympiastadion. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm
Bengt Olov Nyholm föddes i Härnösand i Ångermanland den 30 januari 1930 och avled i Mantorp i Östergötland den 10 september 2015. I Härnösand representerade han IF Älgarna, först som forward och sedan som målvakt. Han värvades till IFK Norrköping som 18-åring 1948 och var först reserv för ordinarie nålvakten Torsten Lindberg. A-lagsdebuten inföll mot Degerfors IF 1949, då Lindberg var skadad.
”Zamora” med Guldbollen 1961.
Bengt Nyholm representerade IFK Norrköping i 532 matcher 1948-65, varav 294 i allsvenskan. 1951-61 avverkade han 203 allsvenska matcher på raken; nässkadan mot Schweiz gjorde att han missade en allsvensk match. Under hela denna tid var ”Zamora” med om att vinna sex SM-guld och fyra SM-silver för IFK Norrköping, som då var Sveriges särklassigt dominerande lag.
”Zamora” Nyholm borde egentligen ha varit given som andremålvakt efter Kalle Svensson i VM på hemmaplan 1958. Han sidsteppades emellertid av herrarna i Uttagningskommittén (UK), vilkas respektive klubbtillhörighet gjorde att Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg och Tore Nilsson, Malmö FF utnämndes till reserver för Kalle. Det skulle dröja till den 21 maj 1959 innan ”Zamora” fick göra debut i A-landslaget i 2-0-kampen mot Portugal på Nya Ullevi. Totalt gjorde ”Zamora” 30 A- och tre B-landskamper.
Den landskamp Bengt Nyholm själv rankade som sin bästa ägde rum mot England på Wembley den 28 oktober 1959. Bara Ungern hade tidigare lyckats besegra de engelska lejonen i deras egen kula. Sverige, för dagen i blå tröjor och vita byxor, svarade för en sannskyldig bragd och betvingade engelsmännen med 3-2. Stor segerorganisatör var centerforwarden och tvåmålsskytten Agne Simonsson, som belönades med Svenska Dagbladets bragdguld efter sin insats trots att det endast gällde en vänskapsmatch.
Ricardo Zamora – bäst i världen på 1920- och 1930-talen.
Berömd är dragkampen om bollen på mållinjen mellan ”Zamora” och den engelske centern Brian Clough (senare berömd som tränare för Nottingham Forest under 18 år) vilken svensken vann. ”Zamora” hade fått händerna på bollen men Clough försökte liggande inne i målet dra den ur hans händer men misslyckades alltså med det. Clough ansågs ha gjort en usel match mot Sverige och återkom aldrig i landslaget.
Bengt ”Zamora” Nyholm var förhållandevis kortvuxen för att vara målvakt med sina 1,78 meter över havet. Han kompenserade detta med förstklassig vristspänst, reaktionssnabbhet, god placeringsförmåga och ett par händer modell dasslock. Han anses ha revolutionerat målvaktsspelet genom att utveckla samspelet med uteförsvaret. I både IFK Norrköping och landslaget betraktades Nyholm och centerhalven Åke ”Bajdoff” Johansson som något av ett ”radarpar”. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/qnVEa1/zamora-var-den-forste-moderna-malvakten
Smek- och hedersnamnet ”Zamora” kommer av att Bengt som liten grabb agerade ”kalle bakom” och då enligt kringstående åskådare ”kastade sig som Zamora”. Zamora, det var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora, ”den gudomlige”, som under sin karriär spelade för Espanol, FC Barcelona, Real Madrid och OGC Nice. Han rankades som världens bäste målvakt under 1920- och 1930-talen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Zamora
”Zamora” på omslaget till Fotbollboken 1962.
Höjdpunkten i Bengt ”Zamora” Nyholms spelarbana kom med att han 1961 tilldelades det årets Guldbollen, utdelad av Aftonbladet, som årets bäste svenske fotbollsspelare. Därmed fick han också äran att pryda omslaget till Fotbollboken 1962. Nyholm var först yrkesverksam som polisman och därefter som sporthandlare och försäljningschef på IBM.
Bengt Nyholm prövade också på spjutkastning, där han blev distriktsmästare, bordtennis, handboll, bandy och ishockey. I hockey representerade han IFK Norrköping i dåtidens högsta serie säsongen 1955-56. Efter den aktiva banan flyttade Bengt Nyholm till Mantorp och blev travtränare. Som 78-åring utsågs han även till ordförande i Mjölby golfklubb. http://tomasjunglander.se/idrottsman/bengt-zamora-nyholm/
Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.
Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson
Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.
Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019
Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.
Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.
Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen
Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/
Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.
Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.
Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.
Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.
Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.
Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html
Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.
Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia
Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.
Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.
Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.
En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.
Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/
Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.
Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949
Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.
Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.
Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua” Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.
Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.
Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.
Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.
Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.
Sven Jonasson, IF Elfsborg på väg in på plan för match mot AIK.
Ingen allsvensk fotbollsspelare har gjort fler mål än IF Elfsborgs Sven Jonasson. På 409 matcher åren 1927-46 svarade han för 252 fullträffar i den högsta serien. Ingen har heller avverkat fler allsvenska matcher i följd: 1927-42 spelade han utan avbrott 334 matcher. Sviten bröts när han vid ett tillfälle nekades permission från sin tjänst som kusk i armén under krigsårens militära beredskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Jonasson
Sven Jonasson (1909-84) föddes i Borås den 9 juli 1909. Han inledde sin fotbollskarriär i IK Ymer men värvades i unga år till storklubben IF Elfsborg under en danskväll i Folkets park. Den allsvenska debuten inföll med en match mot AIK på Råsunda den 11 september 1927. Det blev AIK-seger med 2-0 och den 18-årige Sven Jonasson gjorde ingen större succé.
Någon vecka senare kunde ”Jonas” dock revanschera sig genom att göra två mål i hemmasegern med 4-1 mot Helsingborgs-laget Stattena IF. Därefter rullade det på i match efter match i ytterligare 15 år utan skada, sjukdom eller annat förfall. Sammanlagt blev det alltså 334 matcher, eller 332 om man räknar bort två matcher mot Malmö FF hösten 1933 vilka ströks ur den officiella statistiken därför att MFF diskades på grund av brott mot de rigida amatörbestämmelserna. http://www.mff.se/sv-SE/ditt-mff/om-klubben/historik
Sin sista allsvenska fotbollsmatch genomförde den då 37-årige Sven Jonasson mot Billingsfors IK den 8 september 1946. Matchen slutade 2-2 och var en av endast tre matcher där brukslaget från Dalsland tog poäng (det blev tre sammanlagt varav ingen seger). Den första matchen hade Elfsborg vunnit med 5-1. http://www.bolletinen.se/sfs/allsvenskan/billingsfors.pdf
IF Elfsborg upplaga 1942 som samlarbild i Rekord-magasinet. Sven Jonasson syns som nummer fyra i bakre raden.
Sven Jonasson blev svensk mästare med det gul-svarta Borås-laget tre gånger, nämligen säsongerna 1935-36, 1938-39 och 1939-40. På den tiden spelade man höst-vår istället för som nu vår-höst. Sven vann även den allsvenska skytteligan 1933-34 (20 mål) och 1935-36 (24 mål). Han svarade vid två tillfällen för hela fem mål – mot Stattena 1928 och Eskilstuna 1936. Han skall dock som spelare ha varit av den osjälviska sorten och lika gärna spelat fram till mål som att själv näta .https://www.svenskafans.com/fotboll/14575.aspx
I landslaget blev det 42 matcher och 20 mål åren 1932-40. Sven Jonasson var med i de svenska representationslagen i de tre stora turneringarna VM i Italien 1934, OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Han gjorde de båda inledande målen i den överraskande segermatchen (3-2) mot Argentina 1934. Därefter blev det stryk mot blivande bronslaget Tyskland med 2-1 och respass ur turneringen. Italien slog Tjeckoslovakien i finalen.
I OS i Berlin åkte Sverige ut direkt efter den nesliga 3-2-förlusten mot Japan. I VM-turneringen i Frankrike 1938 vann blågult inledningsvis mot Österrike på walk-over; Österrike drog sig ur VM efter den nazityska annekteringen av landet. Efter 8-0 mot Kuba ställdes Sverige mot Brasilien, som vann med 4-2 – Jonasson gjorde ett av de svenska målen och kom alltså sammanlagt upp i tre VM-mål. Sverige slutade fyra i turneringen efter Italien, Ungern och Brasilien.
Sven Jonasson blev Stor grabb 1935 och invaldes 2003 i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 5 i första urvalet.
Efter den aktiva spelarbanan blev Sven Jonasson tränare i IFK Ulricehamn och senare i IF Elfsborg. Han avled 75 år gammal i Varberg den 18 september 1984. Föreningen Gamla Elfsborgare delar varje ut ett stipendium till ”Jonas” minne.
Sven Jonasson står staty i Borås Arena. Foto: Tomas Junglander
Det har sagts att Sven Jonasson förnyade forwardsspelet i svensk fotboll. Han rörde sig över stora ytor på planen på ett sätt som inte var vanligt vid denna tid. Han spelade mestadels center men alternerade även som inner. Han var en skicklig huvudspelare och nickade in många av sina mål.
Fotnot: Näst flest mål i fotbollsallsvenskan har gjorts av Carl-Erik Holmberg, Örgryte IS (1906-91) med 194 nätkänningar. Holmberg, kallad ”Kalle Nick” eller ”Slana”, spelade även in åtta mål på 14 landskamper och var reserv på hemmaplan till VM 1934. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Erik_Holmberg
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 