Posted tagged ‘regeringen Bildt’

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.