Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

När centerledaren Annie Lööf i en SVT-intervju den 10 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring på 30 miljoner så att Sverige fick en befolkning i höjd med 40 miljoner svarade hon att det var inget hon ville utesluta: ”Ser inga problem med det”, blev svaret till intervjuaren Anna Hedenmo. Se länken ovan.

Att Lööf talat sig varm för globalistprofeten George Soros, som vill avskaffa alla nationsgränser, införa en helt fri invandring och ingripit i nationella angelägenheter i en rad länder – i Sverige gav han den vänsterextrema stiftelsen Expo en dusör som ledde till att den SD-fientliga organisationen Tillsammansskapet bildades inför valet 2014 – är därför helt stilenligt. https://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Om George Soros, född György Schwartz i Budapest 1930, utlät sig Annie Lööf nyligen på följande sätt på sitt Instagram-konto: ”En stark, modig person som gjort mycket gott.” Tilläggas kan att Soros genom en omfattande valutaspekulation var en av de finansiella aktörer som starkt bidrog till den djupa ekonomiska krisen i Sverige 1992, vilken medförde 500 procents inflation. Ekonomin räddades genom att regeringen på Ny Demokratis inrådan lät kronan flyta fritt.

Henry Kissinger och framlidne David Rockefeller – två av Trilaterala kommissionens grundare.

Att Annie Lööf är sugen på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är ett understatement. Jag är inte den enda bedömare som menar att det är svårt att hitta en mer olämplig kandidat för denna post än just Lööf. I en debattartikel i Expressen den 27 september 2018 skrev miljöpartisterna Birger Schlaug, före detta språkrör, och MaLou Lindholm, tidigare EU-parlamentariker, följande om Lööf:

Sverige behöver inte en statsminister – eller ens ett statsråd – som är medlem i en privat global organisation som bakom stängda dörrar har som syfte att leda världen. https://www.expressen.se/debatt/elitorganisationen-som-annie-loof-talar-tyst-om/

Den organisation Schlaug och Lindholm åsyftar är Trilateral Commission (Trilaterala kommissionen), som bildades 1973 av bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brszezinski och som har i storleksordningen 300-350 deltagare från hela världen. Kommissionen delar George Soros gränslösa approach till politik och handel. Bland övriga svenska medlemmar märks Carl Bildt, Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilateral_Commission

Annie Lööf och faderskapet Hans-Göran Johansson.

Annie Lööf, som ogift Annie Johansson, föddes i byn Maramö utanför Värnamo i Småland den 16 juli 1983. Hon ingick 2011 äktenskap med ingenjören Carl-Johan Lööf. Paret är bosatt i Nacka. Hennes pappa, polisassistent  Hans-Göran Johansson (C), är kommunstyrelsens ordförande i Värnamo sedan 2008. Som ung var Lööf målvakt inom ramen för IFK Värnamos flickfotbollsverksamhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_L%C3%B6%C3%B6f

Omsider blev Annie Johansson aktiv inom Centerpartiet, jobbade på bank och skaffade sig juristutbildning vid Lunds universitet. Kuriosa: vid en vistelse som Dag Hammarskjöld-stipendiat i London 2003 arbetade hon en tid som barista. Johansson invaldes i Sveriges riksdag 2006, efterträdde i konkurrens med Anna-Karin Hatt 2011 Maud Olofsson som C-ledare och var näringsminister i regeringen Reinfeldt 2011-14.

Ideologiskt är Annie Lööf nyliberal ut i de ordspråksrelaterade fingerspetsarna, något som framgår av de tre verk inom litteraturen hon framhållit som sina favoritböcker: Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg, Anarki, stat och utopi av Robert Nozick samt Och världen skälvde av råkapitalismens stora förkunnare Ayn Rand. Lööfs favorit bland internationella politiker är Margaret Thatcher. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/06/24/annie-anna-karin-och-ayn/

Anna-Karin Hatt var Annie Lööfs medtävlare om partiledaruppdraget.

Av Annie Lööfs biografi framgår övermåttan väl att hon är en renlärig fanatiker när det gäller globalisering, öppna gränser och fri invandring. Pragmatism är ingenting som ligger för henne, vilket ju också demonstreras av hennes med L-ledaren Jan Björklund delade inställning i den utdragna regeringsfrågan. Det viktigaste för Lööf-Björklund är således inte att ge Sverige en alliansregering utan att  till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av tänkbart inflytande.

Att detta i förlängningen nästan oundvikligen kommer att leda till att SD växer och därmed får ett ännu större inflytande, samtidigt som väljarunderlagen för C och L riskerar att kraftigt reduceras, tycks varken hon eller parhästen Jan Björklund ha funderat över. För i alla fall Björklunds parti är risken överhängande att det åker ur riksdagen vid det troliga extraval som väntar runt hörnet.

Annie Lööf är en politisk utopist och som sådan en logisk partiledare för Centern, som har en grundmurad tradition av utopism att falla tillbaka på åtminstone sedan Thorbjörn Fälldin med närmast religiös övertygelse lyfte kärnkraftsfrågan på 1970-talet. För några år sedan presenterade vidare partiet ett politiskt programprojekt som innefattade fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och ett federalt Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Nej, någon skomåltid blir det nog inte för Annie Lööf.

Tanken på att talman Andreas Norlén skall ge Lööf i uppdrag att sondera för ett regeringsalternativ lär stupa på att moderatledaren Ulf Kristersson i ett anfall av akut klarsyn sagt sig neka detta. Förhoppningsvis slipper vi därmed fru Lööf som statsminister. Att hon är en fara för Sverige står klart för denna bloggare. Däremot utesluter Lööf inte att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vilket vore ett förräderi i den högra skolan mot alliansväljare och alla andra som vill se ett regeringsskifte.

Detta borde innebära att Annie Lööf redan nu rimligen hade fått börja tänka på hur hon skall anrätta den sko hon har sagt sig vilja inmundiga hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Stefan Löfven. Dock har hon tydligen på sistone försiktigtvis tänkt om i den frågan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-skickar-folk-gamla-skor-till-centerpartiet

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

Malmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

Reepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

Statlig rapport: autonom vänster står för demokrati

Statens Medieråd har kommit ut med en rapport enligt vilken den våldsbejakande autonoma vänstern i själva verket står för demokrati. Detta illustreras av ovanstående figur från rapporten, där den autonoma vänstern placerats tillsammans med ”parlamentarisk demokrati”.

Demokrati i sin prydno?

Rapporten har fått titeln Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på Internet och lagts ut på regeringens hemsida. Den våldsbenägna extremvänstern anses stå för demokrati och parlamentarism under det att fascism, nazism och jihadism, naturligtvis med all rätt, betecknas som antidemokratiska ideologier.

Hur kommer det sig då att rapporten kommit fram till en så pass uppseendeväckande slutsats? Jo, för trots att de autonoma vänsterextremisterna använder metoder såsom misshandel, hot och trakasserier mot meningsmotståndare anses dessa vara blott ”medel” i den behjärtansvärda politiska kampen för demokrati. De stackars ligisterna, som nästan alltid emanerar ur den övre medelklassen, menar ju ändå så väl…

Alltså: ändamålet helgar medlen enligt det gamla jesuitiska talesättet.

Rapporten ser vidare med visst överseende på den åskådning som omfattas av vad som kallas ”puritansk salafism”. Denna anges visserligen vara antidemokratisk men däremot ej våldsbejakande. Salafismen är statsbärande ideologi i Saudiarabien.

Jag har själv råkat ut för den autonoma vänsterns metoder och kan försäkra läsarna om att det inte var någon angenäm upplevelse. Ändå är det tydligen så att staten anser att jag bör stå ut med hot och trakasserier därför att extremisterna ju ändå menar så väl.  Kanske borde man bli förvånad, men Statens Medieråd faller faktiskt bara tillbaka på ett synsätt som, speciellt i akademiska, intellektuella, politiska, biståndsrelaterade och mediala kretsar, varit rådande i vårt land sedan länge.

Robert Mugabe hjälptes till makten av svensk biståndsindustri.

Politiskt våld är nämligen inte alltid något ont sett med nämnda kretsars ögon. Inte om våldet exekveras av ”goda” härskare såsom V. I. Lenin, Mao Tse-tung, Fidél Castro, Kim Il-sung, Enwer Hoxha, Pol Pot, Robert Mugabe eller någon annan vänsterinriktad favoritdiktator på betryggande avstånd från den svenska fosterjorden. Vad betyder väl några miljoner dödsfall hit eller dit när det gäller att bygga ett klasslöst, socialistiskt samhälle?

När det gäller Zimbabwes mångårige diktator och massmördare Mugabe så lyckades han utmanövrera sina konkurrenter och komma till makten 1980 till betydande del genom den frikostiga svenska biståndsbyråkratins och palmeismens försorg.

Hur var det nu den franske revolutionären Maximilien Robespierre, och andra efter honom, uttryckte sig: Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg…

Statens Medieråds rapport, och de värderingar den ger uttryck för, visar att den svenska 68-vänsterns synsätt har fallit i god jord. Den totalt hållnings- och uppenbart historielösa regeringen Reinfeldt har, föga oväntat, ingenting alls att erinra mot detta. Kanske ser man på det hållet den autonoma vänstern som en spjutspets mot det förhatliga SD.

Här slutligen en länk till extremistexperten Magnus Sandelins blogg där han skriver om ovannämnda rapport:

http://www.magnussandelin.se/antidemokratisk-vansterblev-demokratisk-i-statlig-rapport