Så hyllas islamistterrorn på svenskspråkiga hemsidor

IS-terrorister med sin flagga. Under 2016 genomförde IS enligt egna uppgifter 1112 självmordsmördardåd i Syrien och Irak.

Irak och Syrien befinner sig alltjämt i fokus för den våldsbejakande delen av islam trots att grupperingar som Islamiska staten (IS) och al-Qaida också verkar på andra håll. På Facebook och andra sociala medier  pågår sedan länge en aktiv propagandaverksamhet från svenskspråkiga grupper och profiler som hyllar den väpnade kampen för islamiskt herravälde.

Verksamheten har uppenbarligen givit resultat, då hundratals (kanske fler, mörkertalet är stort) personer från Sverige tagit sig ner till länderna i fråga i syfte att ställa sina liv till förfogande i den aktuella kampen.

Försvarshögskolans Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier (CATS) har, med Linus Gustafsson som författare, publicerat en rapport med titeln Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier (2015), vilken belyser svenskanknuten islamistpropaganda på Facebook under perioden 2012-2014. Rapporten innehåller dels en analytisk textdel  författad  av Linus Gustafsson, dels en bilagedel  innehållande en rik uppsättning exempel i ord och bild från jihadistpropagandan.

Rapporten har sammanställts på uppdrag av Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och kan läsas i sin helhet här: https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/centrumbildningar/CATS/publikationer/2015/V%C3%A5ldsbejakande%20islamistisk%20extremism%20och%20sociala%20medier.pdf

Studien visar att Facebook – och andra typer av sociala media – används som redskap av svenskspråkiga (även om den svenska som används ofta är helt undermålig) jihadist-aktörer i tre avseenden: 1.  För att sprida officiell propaganda för grupper som IS, al-Qaida och Jabhat al-Nusra. 2. För att sprida inofficiell propaganda för samma organisationer. 3.  För att rekrytera personer i Sverige för jihadismen, enkannerligen Islamiska staten (IS). (Denna organisation kan även förkortas ISIS, ISIL eller DAESH, men här används för enkelhetens skull  genomgående IS).

Al-Assads hårda diktatur I rapportens inledning (sidorna 10-11) får vi reda på att:

Den syriska staten, som varit en diktatur sedan 1963, har hållit ett hårt grepp om civilbefolkningen och begått grova övergrepp samt kränkt de mänskliga rättigheterna. Ett 100-tal väpnade grupper har efterhand uppstått och under sommaren 2011 bildades Fria syriska armén (FSA) av desertörer från den syriska armén. 2012 kom dock alltfler jihadistiska grupper att kapa en stor del av det väpnade upproret.

Linus Gustafsson får en eloge av denna bloggare för att han på detta sätt slår fast, att upphovet till kaoset och våldet i Syrien är den hänsynslöse diktatorn Bashar al-Assad och dennes krossande av all opposition i landet i samband med vad som kallades ”Den arabiska våren” (som tyvärr snart övergick i höst och vinter). Detta gav jihadisterna den grogrund de behövde för att kasta Syrien in i kaos.

Syrien har under Bashar al-Assad länge varit en av världens hårdaste diktaturer.

Om Assads skurkroll i det destruktiva skeendet har jag skrivit följande text på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/ Al-Assad tenderar ju eljest att tilldelas hjälterollen i den syriska tragedin, särskilt av de högröstade, ofta extremnationalistiska nätaktivister som avskyr USA och västvärlden ungefär lika mycket som de idealiserar Ryssland under al-Assads gode vän och allierade Vladimir Putin. Syrien har under en lång följd av år betraktats som en av världens hårdaste diktaturer och är veterligt, tillsammans med Nordkorea, den enda diktatur i världen som inte är en monarki som har en dynastisk successionsordning.

Al-Assad-styret i Syrien inleddes med den nuvarande diktatorns fader, Hafez al-Assad (1930-2000), som under det Kalla kriget var en trogen sovjetisk allierad och tillsammans med övriga arabstater i regionen upprepade gånger angrep Israel. När den äldre al-Assad avled år 2000 tog sonen Bashar, född 1965 och till yrket ögonläkare, över. Denne till synes blide man fortsatte på faderns inslagna väg och slog med hård hand ner alla försök till ens moderat opposition. Enligt Amnesty Internationals senaste rapport från Syrien (augusti 2016) råder fruktansvärda förhållanden i al-Assads diktatur.

Exempelvis har 17 723 människor avlidit i landets fängelser de senaste fem åren, det vill säga drygt 300 i månaden.  Övergrepp som tortyr och våldtäkter är vanligt förekommande. Mer om Amnestys rapport här: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/fruktansvarda-vittnesmal-om-tortyr-valdtakt-och-massdod-i-syriens-fangelser-2679/?gclid=CjwKEAiA17LDBRDElqOGq8vR7m8SJAA1AC0_lg5xG-YuVa7mtpJfq5faHeqjuDOK4jFjL9hsBj1pxxoCi2Dw_wcB

Muslimskt frälsningsbudskap Den föreliggande studien fokuserar på sju Facebook-grupper: Sanningen om Ash Sham; Ghuraba Syrien; Ummah Nyheter; Sollentunas Muslimer; Mujahedeen Fi Ash Sham; Nyheter ash-Shaam; samt Nyheter Bilad-Asham. Samtliga dessa grupper hyllar våldet som medel i den jihadistiska kampen i Syrien och Irak samt vidarebefordrar information/propaganda och kommenterar IS alternativt Jabhat al-Nusras idéer och handlingar.

De profiler som behandlas är sådana som är eller har varit aktiva i grupperna. Författaren har valt att analysera de ”svenskspråkiga” profilerna och grupperna och inte arabisk- eller engelskspråkiga. Det bör tilläggas att islamiska extremistgrupper inte enbart använder sig av Facebook utan också andra typer av sociala medier som Instagram, YouTube, WhatsApp, Tumblr med flera.

”På svenskspråkiga Facebook-grupper och profiler”, skriver författaren (sidan 16), ”går att läsa såväl  officiell som inofficiell propaganda från IS och al-Qaida. Grupperna och profilerna fungerar som nyhetsförmedling och sprider budskap som ligger i linje med en våldsbejakande  islamistisk extremistideologi och tydliga sympatier finns för olika terroristgrupper.”

De individer som ligger bakom gruppernas profiler inspirerar och övertygar varandra om det rättfärdiga i den väpnade kampen för islam med utgångspunkt i en strikt bokstavlig tolkning av Koranens budskap. De studerade profilerna och grupperna menar att de besitter den rena och oförfalskade sanningen om den pågående utvecklingen i regionen och om hur islam bör tolkas och praktiseras. Det är helt enkelt ett muslimskt frälsningsbudskap som trumpetas ut.

En viktig del i gruppernas verksamhet är att, utifrån det egna perspektivet, förmedla vad som pågår på olika platser i regionen. Detta gäller exempelvis Sollentunas Muslimer. I en rapport daterad oktober 2013 skriver en av personerna bakom detta konto om en resa vederbörande gjort i Syrien. En idyllisk bild av förhållandena målas upp.

Islamistisk rättsutövning i den vackra staden Raqqa.

Om den IS-kontrollerade staden Raqqa heter det  att det är ”den vackraste staden i Syrien jag varit i”. Att lugn rådde garanterades av ”vår ISIS säkerhetsstyrka, vi patrollerade gatorna nattetid och såg till att alla var bra, det som slog mig var att barnfamiljer var ute långt efter midnatt och roade sig i Raqqas natteliv som erbjöd en stillsam, lugn atmosfär med bästa vädret…” I denna enligt beskrivningen smått paradisiska miljö fanns även ”restauranger, internetcafér och karuseller”. Dessbättre lyste enligt rapportören grupper som ”alkoholister och knarkare” med sin frånvaro.

Med sådana glättade beskrivningar hoppas IS-anhängarna få intet ont anande unga muslimer i Sverige att ge sig i väg och delta i den heliga uppgiften att sprida den ”rätta” tolkningen av islam.

Likheter mellan jidahism och kommunism Ovanstående skildring påminner starkt om de verklighetsfrämmande idealiserande skildringar från kommunistiska diktaturer som utkolporterades av västliga kommunistsympatisörer under hela Kalla kriget. Röda Kina, Stalins Sovjetunionen, Castros Kuba, Hoxhas Albanien eller Kim Il-sungs Nordkorea – där och i andra liknande ”folkens paradis” rådde lag, ordning och ordnade förhållanden.

Det finns ovedersägliga likheter mellan jihadistiskt och kommunistiskt revolutionärt tänkande och praktik. Mao Tse-tung, diktator i Folkrepubliken Kina 1949 till sin död 1976, skriver i ett av sina mest beryktade citat:

 

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera, den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.   

 

Mao Tse-tung: 1900-talets värste massmördare.

Ordförande Mao levde i sanning som han lärde. Genom en rad av Mao och hans kommunister bedrivna revolutionära kampanjer, artificiellt framkallade hungerkatastrofer och misslyckade försök till samhällsreformer dog enligt en beräkning – det verkliga antalet kan mycket väl ha varit väsentligt högre – 70 miljoner kineser. http://www.svd.se/mao-den-varste-av-1900-talets-diktatorer

Kalla krigets kommunister av olika schatteringar och i olika länder och dagens jihadister – antalet väpnade grupperingar i enbart Syrien har beräknats till cirka 1000 omfattande omkring 100 000 stridande – har det gemensamt att det väpnade och ofta ofattbart grymma våldet praktiseras såväl som hyllas. På de jihadistiska hemsidorna avspeglas detta våld genom fotografier, grafik, videor och texter vilka på skilda sätt återger den väpnade kampen mot de ”otrogna” (kafir, kufr) parallellt med att den bakomliggande religiösa och ideologiska motivationen kommer till uttryck.

Vi har väl alla sett och förfasats över IS och andra islamistgruppers fullständigt omänskliga metoder – kollektiv halshuggning, brännande till döds, nedkastande av homosexuella från hustak, korsfästelser, avrättningar av barn, massvåldtäkter etcetera. För oss västerlänningar med en kultur som bottnar i den kristna traditionen framstår det som helt obegripligt att sådan verksamhet kan te sig lockande för unga, idealistiska personer. Detta beror sannolikt på vår oförmåga att sätta oss in i den muslimskt-arabiska kontexten med den våldsförhärligande Koranen som grund.

Islamiska staten informerar stolt om att rörelsen under 2016 genomförde 1112 självmordsmördaraktioner (så kallade martyrdom operations) i Syrien och Irak, således drygt tre om dagen; därtill tillkommer en rad terrordåd i väst, där personer som IS påstår är dess anhängare skjutit ihjäl, bombat till döds eller med lastbil mejat ner hundratals människor. https://worldisraelnews.com/isis-committed-1112-suicide-attacks-iraq-syria-2016/

Kalifatet och proletariatets diktatur I syfte att rekrytera unga människor i Sverige – de allra flesta med muslimsk bakgrund, konvertiterna från kristendom till islam är mycket få om de alls förekommer – framställer terroristanhängarna på sina hemsidor deltagandet i det så kallade heliga kriget (jihad) med alla dess bloddrypande detaljer som ett spännande äventyr med glad gemenskap med andra rättroende. Det perversa i sammanhanget är att den eftersträvade höjdpunkten i detta ”äventyr” är martyrdöden, som sägs ge martyren privilegiet att få umgås med 72 jungfrur i paradisisk miljö.

Den så kallade Rolex-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi (Al-Kalifa Ibrahim), galjonsfigur för Islamiska staten.

Det hägrande slutmålet här på jorden är utropandet av ett världsomspännande ”kalifat”. IS galjonsfigur, den så kallade Rolex-shejken Abu Bakr al-Baghdadi (som på ett foto avbildande honom när han håller tal bär en Rolex på ena handleden), utropade i juni 2014 ett kalifat och uppmanade andra jihadistgrupperingar att ansluta sig till detta. Al-Baghdadi kallas numera även Al-Kalifa Ibrahim. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abu_Bakr_al-Baghdadi

”Utropandet av ’kalifatet’ och det faktum att IS tagit terräng i Syrien och Irak uppmärksammades på de svenskspråkiga forumen”, framhåller Linus Gustafsson i rapporten (sidan 22). ”Det presenteras som ’glada nyheter’ och den globala aspirationen tog sig också uttryck hos flera profiler och konton. En profil skriver: ’Låt världen få veta att, en Islamisk Stat MÅSTE upprättas’. IS grafiska kreationer spreds som visade hur ’kalifatet’ inte är begränsat till Syrien och Irak.”

Också här går det att skönja påfallande ideologiska likheter mellan den doktrinära marxismen/kommunismen och fundamentalistisk islam. Kalifatet motsvaras i den marxistisk/kommunistiska kontexten av ”proletariatets diktatur” som kan nås först efter ett förintelsekrig på liv och död. Skillnaden mellan radikal islam och kommunismen är att den förra baserat på religion bekämpar alla som uppfattas som otrogna, muslimer som icke-muslimer, under det att kommunisterna utifrån en historisk-materialistisk åskådning  som på många sätt liknar en materialistisk (pseudo)religion slåss mot alla som tillhör ”fel” samhällsklass.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan På vissa av de nätfora som behandlas i rapporten förs en bredare diskussion utifrån de aktörer som är inblandade i den israelisk-palestinska konflikten i Mellanöstern. Flera av inläggen ansluter sig till al-Qaidas mål att förena muslimer i ett krig mot västvärlden – främst mot USA och Israel – med ett pan-islamiskt kalifat som slutmål.

En av de studerade profilerna, vars inlägg delats minst 76 gånger, skriver (sidorna 25-26):

 

Till alla dem som undrar varför mujahideen inte kan operera i Palestina som vi gör i syrien och andra länder. Palestinier har redan sin armé och det är officiellt hamas. När hamas börjar ta Allahs ord på allvar och lämnar den bitchiga beteendet dem har nu öppnar vägen för mujahireen att komma till dem med öppna armar! Då ska alla få se vad vi kommer att göra med den judiska delen av palestina.  Ingen massaker i historien kommer kunna vara i närheten  av vad vi kommer att göra med dem. Jag skulle få hanibal lecter att likna en kattunge i gemförelse.

 

Muslimskt betingad blodtörst av detta slag avfärdas ej sällan av den politiska korrekthetens talesmän som att ”det har ingenting med islam att göra”. Det är givetvis sant att det finns fredliga muslimer (vilka är värda all respekt) som tar avstånd från våld och terror i islams namn, men det gör de inte för att våldet skulle strida mot islam i sig utan sannolikt för att de tycker att det är dags för en reformering och modernisering av islam av samma slag som förekommit inom judendom och kristendom. I själva verket överflödar Koranen av uppmaningar till våld och mord: http://www.answering-islam.org/svenska/islam/hatrasism/islam-och-halshuggningar.html

Den framlidne brittiske terroristen Mohammed Emwasi, alias Jihadi John, med ett av sina offer.

IS har som bekant utfört en rad groteska mordhandlingar – ibland oegentligt kallade ”avrättningar” – och filmat dessa varefter dessa omänskligheter lagts ut på nätet och spridits i sociala medier. En av de bödlar som figurerar är britten Mohammed Emwasi alias ”Jihadi john” och ”Jalman al-Britani”. Emwasi misstänks ha skurit halsen av den amerikanske fången Peter Kassig, USA-journalisterna James Foley och Steven Sotloff samt de brittiska biståndsarbetarna David Haines och Alan Henning.

Emwasi (1988-2015) var född i Kuwait men kom till London som barn med sina föräldrar. Vid 21 års ålder var han verksam som framgångsrik försäljare vid ett  IT-företag i Kuwait men anslöt sig därefter till IS. Rörelsen bekräftade i början av 2016 att han dödats i en drönarattack nära IS-kontrollerade Raqqa den 12 november 2015. Skälet till att han kallades Jihadi John var att han ingick i en terroristscell där samtliga medlemmar hade namn efter medlemmarna i The Beatles – förutom John (Lennon) alltså Paul (McCartney), George (Harrison) och Ringo (Starr). http://edition.cnn.com/2016/01/19/middleeast/jihadi-john-dead/

Islamiska staten har emellertid inte bara mördat personer hemmahörande i väst. I en IS-video halshöggs exempelvis tolv muslimer anklagade för samröre med de konkurrerande terroristgrupperna Jabhat al-Nusra och Jaish al-Islam. I en annan kuslig video kan vi se hur den nedskjutne och tillfångatagne stridspiloten Maaz al-Kassasbeh från Jordanien bränns till döds i en bur. Videon finns med i min bloggtext om jihadismen och den reellt existerande ondskan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/07/jihadismen-och-den-reellt-existerande-ondskan/

Dolda krigsförbrytare – en tickande bomb En mycket oroande aspekt – om man så vill en tickande bomb – av jihadproblematiken är att det finns uppskattningsvis hundratals (men mörkertalet är stort) islamistiska krigsförbrytare i Sverige. En del av dessa är ”svenska” jihadister” som efter en sejour i en terrororganisation i Syrien, Irak eller eventuellt Somalia återvänt till Sverige, medan andra är sådana som funnits med bland de ”flyktingar” som kommit till Sverige sedan flyktingkrisen inleddes 2013.

Syriska flyktingar har uppgivit att de bland de andra ”flyktingarna” igenkänt krigsförbrytare från hemlandet som nu paraderar som krigsflyktingar i Sverige.  De som kunnat vittna om denna oönskade import har dock upplevt att polisen inte tagit deras uppgifter på allvar. En anonym flykting från Syrien uppger i ett inslag i TV4s program Kalla fakta: ”De är farliga brottslingar som har begått mord, våldtäkt och andra förbrytelser.”   

Terrorister som gömmer sig bland flyktingar är en europeisk tickande bomb.

Terrorister och krigsförbrytare som döljer sig i immigrantströmmarna är ett gemensamt europeiskt problem. Det har, med all säkerhet i underkant, talats om hundratals sådana individer inom EU, och att särskilt många av dessa skulle uppehålla sig i Sverige som anses vara extremt lätt att ta sig in i. Problematiken med hitkommande krigsförbrytare behandlas här: http://www.epochtimes.se/krigsbrottslingar-lever-fritt-i-sverige/

Den som slutligen är intresserad av att ta del av en övergripande bild av islam och dess ideologi, presenterad av en person som själv varit troende muslim, kan göra det i ett blogginlägg av artikelförfattaren här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/23/mona-walter-hos-sd-i-stockholm-islam-strider-mot-allt-jag-tror

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

 Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

 Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Marx hade fel (som vanligt): spelandet är vår tids opium

 Karl Marx hade fel – som vanligt.

http://ickevald.net/perherngren/religionopiummarx.htm

Ett av Karl Marx mer kända citat – kanske det allra mest kända – är hans utsaga om religion som ”folkets opium” (Das Opium des Volks), hämtat från inledningen i uppsatsen ”Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie” i Deutsch-Französische Jahrbücher med utgivningsåret 1844, då den socialistiske ideologen var 26 år. Han har även beskrivit religionen som ”en suck från en varelse i trångmål”.

Under Marx-bilden ovan en länk där det framgår, att vad Marx menade var att människan intog religionen som ett läkemedel, vilket opium fungerade som vid denna tid. Hon gjorde enligt Marx detta i syfte att få en smula lindring från den bistra verkligheten. Lenin kom sedan med tolkningen att ”religion är opium för folket”, vilken innebär att överheten använder religionen för att pacificera massorna så att dessa inte skall göra uppror.

Det har konstaterats att Marx inte var den förste tänkare som var inne på detta spår. Liknande hade tidigare framförts av den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) och vår egen Erik Gustaf Geijer (1783-1847), som talade om religionen som ett ”opiat som ingives hopen såsom bedövningsmedel”: det skrevs 1839, således fem år innan Marx formulerade sin vitt spridda tes.

Mer i ämnet här:

http://fof.se/tidning/2013/1/artikel/marx-var-inte-forst-med-folkets-opium

 Erik Gustaf Geijer talade om religionen som folkets ”opiat” fem år innan Marx gjorde det.

Marx och Lenins religionsfientlighet har legat till grund för all den religionsförföljelse som tillämpats i den kommunistiska världen och säkert även fungerat som argument för ateismen i allmänhet. Jag menar att såväl Kant och Geijer som Marx och Lenin hade i grunden fel. Människan är en religiös varelse helt enkelt därför att Gud existerar, och religionen är människans strävan att återknyta (det latinska verbet religio betyder just ”återknyta” eller ”återförknippa”) det ursprungliga band till Gud som gick förlorat med det Bibeln kallar syndafallet.

Detta är min övertygelse, ni behöver inte hålla med. Men alldeles oavsett vad man än anser om Marx sentens om religionen som ett folkets opium så menar jag under alla omständigheter, att det inte alls stämmer in på vår egen tid. Nutidens folkliga opium är spel, inte religion!

Ni behöver bara titta på all den reklam för olika typer av spelande och spelbolag som förekommer i olika TV-kanaler och som driver åtminstone denna bloggare till vansinnets rand: Unibet, bet365, Betsson, Expekt, Maria bingo, Casinostugan, Postkodlotteriet, ATG, Svenska spel,  Trisslotter – you name it. Det är reklam för casinon, poker, lotterier, bingo, tips med mera.

Kända reklampelare för spelandet är kändisar som Mats Wilander, Glenn Hysén och till och med världsskådisen Samuel L. Jackson, som påstår sig vara medlem i bet365.

 Förra tennisstjärnan Mats Wilander: reklampelare för spelbolaget Expekt.

TV-reklamen för spel i alla dess former och särskilt internetcasinon ökade kraftigt under 2014:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6051780

Jag erkänner, jag spelade själv en smula i ungdomens vår genom att tippa det fotbollsrelaterade stryktipset och någon gång den dåtida tipsvariant som kallades siffertipset, som gick ut på att man skulle gissa resultatet i ett antal fotbollsmatcher: 3-1, 0-2, 1-1, 4-2 och så vidare. Även poängtipset fanns, liksom ishockeytipset.

Det mesta jag vunnit är (såvitt jag minns) 495 kronor, vilket var en rätt rejäl summa 1964 för en tolvåring. Jag hade en stående rad med några halvgarderingar och prickade in elva av de tolv rätt man då kunde få som mest. Typiskt nog kom ”elvan” i en tipsomgång då ovanligt många hade elva eller tolv rätt och då det inte blev någon utdelning alls på tio rätt.

Orsaken till att jag tippade då och då var att mina föräldrar och släktingar gjorde det och jag hakade på av bara farten. Ingen i min omgivning var besatt av den så kallade speldjävulen och tippade som ett regelbundet men ändå oskyldigt nöje. Till bilden hörde också att de köpte en penninglott varje månad. Vann de något var det frågan om några hundralappar och i något enstaka fall kanske typ 5000 kronor. Penninglotter var dock inget för mig.

Jag är numera totalt ointresserad av varje form av spel, även om jag för något år sedan tänkte att jag skulle testa Postkodlotteriet bara på kul. Vinst typ 80 kronor som mest någon enstaka gång. Jag höll inte på så länge, det blev för tråkigt i längden. Trisslotter har jag fått i present någon gång men aldrig köpt själv. Har jag vunnit någon gång har det rört sig om typ 4o kronor. Jag förstår helt enkelt inte grejen med spel, har aldrig fått det ”i blodet”.

 En kolugn norrlandsälg propagerar för Casinostugan.

Vilket inte innebär att jag inte inser att spelandet är en lockelse och frestelse för otaliga människor i dag, vare sig det är fråga om oskyldigt tidsfördriv eller ett rent patologiskt agerande som kräver professionell behandling och rehabilitering. Personer som ”trillat dit” är långt ifrån alltid dem man hade förväntat sig skulle göra det – SDs partiledare Jimmie Åkesson, till exempel. Och jag dömer ingen.

Jag är vare sig läkare eller psykolog eller expert på annat sätt men har däremot ett levande intresse för mänskligt beteende. Min gissning är att människor spelar – oavsett om de tippar, spelar på oddset, ägnar sig åt nätpoker eller -kasino, spelar på hästar, köper lotter, spelar bingo eller något annat – därför att det ger en extra kittling alternativt avkoppling och hjälper dem komma bort från den grå vardagen med alla dess bekymmer för en stund.

Det behöver absolut inte vara något fel i det, men det bör inte få oss att glömma att det finns ett litet antal människor som inte klarar av att spela med måtta. De utvecklar ett beroendebeteende som gör att de riskerar ödelägga sina egna och i värsta fall sina familjers liv. Det excessiva spelandet är, som jag ser det, ett symptom på ett samhälle vars andefattighet skapat ett tomrum som måste fyllas på något sätt. Vissa härför disponerade människor fyller detta vacuum med spelande.

Spelandet blir ett folkets opium för att tala med Karl Marx.

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Formgren slaktade värdegrundsdemokratin – och slog ett slag för konservatismen

 Marika Formgren – ”liten, arg och höger” – presenteras av Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

Efter att enligt egen utsago fått ”yrkesförbud” som ledarskribent på Östgöta Correspondenten är Marika Formgren numera sysselsatt med att utbilda sig till ingenjör. Det är en illustration så god som någon till den ”värdegrundsdemokrati” som är på väg att förvandla Sverige till en halvdiktatur, där avvikande röster obarmhärtigt exkluderas från den så kallade åsiktskorridoren.

Värdegrundsdemokrati var också temat när Marika Formgren framträdde vid ett mycket välbesökt offentligt möte i regi av den av Jan Sjunnesson skapade Föreningen för Fri Folkbildning i Stockholm den 20 augusti. I den svenska värdegrundsdemokratin, förklarade Formgren, får bara ”godkända” åsikter – sådana som inryms i åsiktskorridoren – framföras.

– Värdegrundsdemokratin är beroende av åsiktskorridoren, menade Formgren. Denna typ av demokrati kan bara fungera genom censur och giftskåpsstämpel. Inom åsiktskorridoren hittar vi politiskt korrekta nyckelord som ”anständighet”, ”människosyn”, ”mörka krafter”, ”rumsrenhet” och ”tolerans”.   

Värdegrundsdemokratin förklarades vidare vara flexibel och, till skillnad från hur det varpå 1970-talet då Karl Marx ekonomiska teorier styrde, renons på ekonomiska åsikter. Den har enligt Marika Formgren tre aspekter: postmarxistisk maktordningsanalys; modernitetens framstegstanke; den postmodernistiska relativismen.

 – Människan behöver rötter och traditioner. framhöll Marika Formgren bland annat i bästa konservativa anda. Foto: Tommy Hansson

Då ekonomiska överväganden och teorier inte längre är utmärkande för vänsterns argumentation, menade Marika Formgren, är det andra grunder som gäller. Enligt den postmarxistiska maktordningsanalysen bör den som är att betrakta som överordnad kräla i stoftet medan den underordnade städse skall kräva upprättelse.

Som exempel anförde Formgren den 17-åriga radikalfeministiska sångerskan Zara Larssons angrepp på Svenska Dagbladets Per Gudmundson: som vit heterosexuell man skulle Gudmundson enligt unga Zara enbart hålla käften. Även personer med invandrarbakgrund, vilka vägrar följa den postmoderna maktordningsanalysens normer för hur de borde yttra sig och bete sig, skall knipa käft:

– Ta till exempel Alice Teodorescu, numera ledarskribent på Göteborgsposten, som yttrat många beska sanningar om vänstern och därmed inte beter sig som hon ”borde”. Hon har bland annat kallats ”Onkel Tom” och Alexandra Pascalidou har angripit henne för att vara ”vacker och vit” – trots att Pascalidou själv är vacker och vit.   

När det gäller modernitetens framstegstanke, den andra av värdegrundsteoriens tre kungstankar, menade Formgren att frågan var mer komplicerad. Allt var ju inte bättre förr.

– Jag bröt benet när jag var sex år, och om jag inte fått benet röntgat och gipsat inom ramen för den moderna sjukvården hade jag blivit handikappad för livet. Idén om folkhemmet bygger på moderniteten. Vi får inte fastna i det förgångna, det modernas framsteg är oundgängliga.

Människan behöver emellertid även rötter och traditioner, framhöll Marika Formgren, liksom religion. Även om hon själv inte är religiös ansåg hon att religionen kan spela en positiv roll i den mänskliga tillvaron.  

 Sociologen Max Weber (1864-1920) talade om ”avförtrollning”.

– Max Weber talade om ”avförtrollning”, men jag tror vi behöver ”det heliga” och andliga upplevelser. Ta till exempel det sexuella, som kan vara ”heligt” om det byggs på kärlek och trohet men också ”djuriskt” om det bara är till för att tillfredsställa omedelbara drifter. Inom sexualundervisningen i våra skolor behövs mer av det förra och mindre av det senare, som helt dominerar nu – blame it on the värdegrund.

I skolorna, menade Formgren, har det gått så långt att ”framstegsvänliga” pedagoger vill avskaffa begreppen lärare och elever – därför är vi också värdelösa i internationella jämförelser men är bäst i sexualundervisning.

Som den tredje och sista aspekten av den svenska värdegrundsdemokratin anförde Marika Formgren den postmodernistiska relativismen, ett stödjeben för de båda tidigare nämnda aspekterna och för vilken det inte finns några fakta, inte något rätt och fel, gott och ont utan enbart ”berättelser” eller med ett finare ord narrativ. Med andra ord: allting flyter.

-Därför, påpekade Formgren, ser vi i dag många svenska vänsteranhängare och nyliberaler som vill krossa alla befintliga normer, traditioner och institutioner och är för månggifte och könsrollernas upplösning. Ibland bekänner man sig till den så kallade kreativa förstörelse som har sitt ursprung inom den österrikiska ekonomiska skolan. /Fotnot 1/

Marika Formgren klargjorde dock att inte alla österrikiska nationalekonomer och långt ifrån alla liberaler anknöt respektive anknyter till sådana extrema idéer. Det pågår vad man kan kalla ett inbördeskrig mellan värdegrundsliberaler och demokratiska liberaler. Formgren menade att alla liberaler borde hålla sig för goda för att försöka tysta andra liberaler med argumentet om ”anständighet”.

– Själv har jag blivit kallad antiliberal och konservativ därför att jag riktat mild kritik mot värdegrundsdemokratins framstegstanke och relativism. Jag är visserligen konservativ men liberal i den meningen, att jag vill ha friast möjliga debatt.

Enligt Marika Formgren kan värdegrundsdemokratin med dess obevekliga åsiktskorridor med rätta uppfattas som tyckarelitens förakt för massorna. Den kan också, paradoxalt nog kan tyckas, försvåra för ekonomiskt engagerade vänstergrupper att verka. Hon exemplifierade med den vänsterradikala rörelsen Attac med ursprung i Frankrike, som var ordentligt i ropet under några år efter millennieskiftet och icke minst i samband med Göteborgs-kravallerna 2001. /Fotnot 2-3/

Attac för i dag dock en tynande tillvaro, då värdegrundstänkandet i såväl Sverige som utlandet i stort sett struntar i ekonomisk politik men ägnar sig desto mer åt så kallade patriarkala maktstrukturer, radikalfeminism och rasifieringstänkande.

 Attacrörelsen för i dag en tynande tillvaro.

Mathias Wåg från den vänsterextremistiska Researchgruppen, som på uppdrag av såväl Expressen som Aftonbladet ägnat sig åt att kartlägga och hänga ut meningsmotståndare till vänstern, brukar enligt Formgren exempelvis skälla på miljöpartister som kritiserar bankerna. Detta därför att Wåg anser att detta kan leda till antisemitism – den våldsamma arabiska antisemitismen bryr han sig dock inte ett dyft om.

Marika Formgren, en trebarnsmor som är född 1974, har i något sammanhang beskrivit sig själv som ”liten, arg och höger”. Hon ägnade sig under sitt föredrag inte endast åt att kritisera värdegrundstänkandet utan ställde också upp tre punkter vilka hon menade var väsentliga för ett bättre samhälle, samtliga väl i överensstämmelse med konservatismens ideal:

– Återge familjerna deras självbestämmande och rätt till barnens fostran.   
– Återupprätta lagarnas status på bekostnad av alla värdegrundsideal, som riskerar att sätta lagarna ur spel.   
– Alla politiker borde besinna regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” /Fotnot 4/  

– Folket är ingen valboskap som skall uppfostras, underströk Marika Formgren, utan politikerna skall lyssna på folket, inte minst i invandringsfrågan. Ändå fryser man ut det parti vars politik bäst motsvarar folkets åsikt i denna fråga. Politikerna skall vara folkets tjänare, inte tvärtom!

– Många politiker ser värdegrundsdemokratin som den riktiga demokratin, menade Formgren, men en sådan uppfattning är i själva verket uttryck för en snobbelitism som ser den verkliga demokratin som pöbelvälde.

Jag önskar slutligen Marika all lycka i hennes ingenjörsstudier men hoppas givetvis på att hon inte ger den viktiga opinionsbildningen på båten. Här utgör hon en av landets viktigaste röster som inte får tystna!

Fotnoter:

1. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) 1942: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kreativ_f%C3%B6rst%C3%B6relse
2. Attac är ett internationellt, globaliseringskritiskt nätverk som bland annat vill införa skatt på internationella valutatransaktioner. https://sv.wikipedia.org/wiki/Attac
3. De så kallade Göteborgskravallerna varade 14-16 juni 2001 och utbröt som en protestaktion mot EU-toppmötet i Göteborg, där USAs president George W. Bush var närvarande. Polismakten grep eller omhändertog omkring 1000 demonsranter varav ett antal senare dömdes för våldsamt upplopp. Här följer en dryg halvtimme lång videofilm från kravallerna, som var de värsta i Sverige på många år. https://www.youtube.com/watch?v=vNLmn3Qe1z0
4. Det vill säga all offentlig makt utgår från folket och dess valda representanter i riksdagen. Om den svenska regeringsformen – grundlagen eller konstitutionen – finns mer information här: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Grundlagarna/Regeringsformen/

 

Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

 Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

 Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

 Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

 Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

Shane McGowan/”The Parting Glass”. Och något om tråkighet

https://www.youtube.com/watch?v=NhoKzBm80ZA

Tänkte säga god natt nu, och jag gör det med den gamla fina sången ”The Parting Glass” som här framförs av ingen mindre än Shane McGowan från The Pogues i sällskap med Liam Clancy. Länken överst.

Denna sång var innan Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne” år 1788 den populäraste avskedssången på engelska språket och är vanlig än i dag i den irländsk-gaeliska repertoaren. Jag har tidigare här länkat till den kanadensiska gruppen Masterless Mens mycket fina version av sången.

Mitt avsked från er, kära läsare, blir dock inte så långt. Jag hoppas vara tillbaka redan i morgon på denna blogg efter en stärkande natts sömn.

Den här veckan har annars varit lugn och skön, kanske rentav litet tråkig. Tråkigheten är enligt min mening underskattad, den kan behövas som motvikt mot all jäkt och all stress vi utsätter oss för under arbetsveckorna. Vi behöver inte göra en massa saker och träffa en massa människor när vi är lediga.

I måndags var jag med och kuverterade senaste numret av tidskriften Contra, som jag har förmånen att få medarbeta i. Den når upplysningsvis prenumeranterna veckan före nyår (och jag vet att några av mina läsare är prenumeranter).

När jag klev in i tunnelbanevagnen som skulle ta mig till den förort där Contra-lokalen numera finns, såg jag en duva som haltade omkring inne i vagnen. Naturligtvis släppte jag ut den genom dörrarna och kände mig som en riktig djurens välgörare efteråt.

Därefter har det blivit litet julinköp och julaftonsfirande i sällskap av barn och släktingar, men annars har det inte varit mycket aktiviteter mer än mathandlande, ätande och drickande, läsning samt, som ni märker, bloggskrivande. Mina tankar om kärlek, politik, religion och diverse annat skall jag bespara er den här gången.

Kan förstås nämna att jag lyckades dra igång en låååång diskussionstråd om Gud och skapelsen på Facebook genom att lägga upp den här ganska geniala teckningen av två snögubbar som samtalar med varandra på engelska (tolka den hur ni vill!):

 

USA: Fängelse hotar pastorspar som vägrar viga homosexuella par

http://www.catholicnewsagency.com/news/christian-ministers-told-to-perform-gay-weddings-or-face-jail-time-74865/

USA – frihetens stamort på jorden?

Ja, det är vad vi USA-vänner gärna vill tro, trots att den nuvarande Obama-administrationen gjort och gör oss besvikna så gott som dagligen. Vissa tecken tyder dock på att det går snabbt utför med den amerikanska friheten, inte minst på religionens och den kristna moralens område.

 Donald och Evelyn Knapp kan inte mot sitt samvete tänka sig viga samkönade par – riskerar fängelse.

Ett aktuellt exempel härpå är hämtat från staden Coeur d´Alene, huvudort i grevskapet Kootenai i den glest befolkade delstaten Idaho i nordvästra USA. Här riskerar det äkta pastorsparet Evelyn och Donald Knapp straff i form av fängelse eller böter om de framhärdar i sin vägran att, i strid mot sin övertygelse, viga så kallade samkönade par.

Makarna Knapps juridiska ombud, Jeremy Tedesco från den juridiska gruppen the Alliance Defending Freedom, citeras sålunda enligt Catholic News Agency den 20 oktober:

Många har förnekat att pastorer någonsin skulle tvingas utföra ceremonier som är helt emot deras tro, men det är vad som sker här – och det sker snabbt. Regeringen skall inte tvinga utnämnda pastorer att handla i motsättning till sin tro under hot om fängelse eller böter.

Hela artikeln via länken överst.

Tedesco är starkt kritisk gentemot det förändrade legala klimatet i Idaho, vilket nu hotar makarna Knapps kristna livsverk. De är pastorer i församlingen International Church of the Foursquare Gospel. De har varit gifta i 47 år och driver det 95 år gamla bröllopskapellet Hitching Post Lakeside Chapel sedan 1989.

Stadstjänstemän i Coeur d´Alene med dess cirka 46 000 invånare har informerat Knapps om, att deras vägran att utföra samkönade ceremonier i sitt kapell strider mot stadens nya så kallade anti-diskriminerings-lagar.

För varje dag de vägrar utföra ceremonin i fråga riskerar de 180 dagar i fängelse och upp till 1000 US dollar i böter. Skulle de vägra i en vecka motsvarar detta mer än tre års fängelse och 7000 dollar. För ett års vägran riskerar de dömas till fängelse i 180 år och 365 000 dollar i böter.

 Vy över Lake Coeur d´Alene, invid vilken makarna Knapps bröllopskapell är beläget.

Staden Coeur d´Alenes anti-diskriminerings-lag är ett resultat av att en federal domstol underkänt delstaten Idahos konstitutionella tillägg, som definierar äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. The Alliance Defending Freedom har å paret Knappas vägnar lämnat in en stämningsansökan med syftet att tillfälligt upphäva stadens drakoniska anti-diskriminatoriska dekret.

Evelyn och Donald Knapp är anställda av Hitching Post Weddings, som grundar sig på en vilja att främja det bibliska äktenskapet. De tar en liten summa i betalt som ersättning för en vigselceremoni.

Stämningsansökan mot Coeur d´Alene gör gällande att den nya lagen strider mot Idahos Religious Freedom Restoration Act. Donald Knapp har tidigare deklarerat att han ”inte kan viga människor på ett sätt som jag är övertygad om skulle strida mot vad Bibeln lär ut. Jag hatar inte dessa människor…men jag kan inte mot mitt samvete förena ett sådant par.”

Om den nya lagen skulle tvinga dem viga homosexuella par säger sig paret Knapp överväga sälja sitt bröllopskapell.

Så långt har det alltså gått i det förment ”kristna” USA, där den vittförgrenade homosexlobbyn har en oerhört stor makt över media och samhällsliv. Det krävs nog ingen större fantasi för att föreställa sig en liknande utveckling i Sverige i en snar framtid – att vigselförrättare som nekar viga samkönade par riskerar fängelse eller kännbara böter: farväl till religionsfriheten  som vi känner den.

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

 Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

 Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

 Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

 Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

 Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

 En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

 Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

 Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

 Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M