Posted tagged ‘”Religionsfrihetens martyrer”’

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Annonser

Debattkväll om religion och integration i Hebbevillan

9 april, 2015

012 Bloggaren med Christer Sturmark efter debatten i Wendela Hebbes hus. På min slips med motiv från filmen ”Blues Brothers” finns texten: ”On a mission from God”. Foto: Joakim Ströberg

I går kväll, onsdagen den 8 april 2015, deltog jag i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna i Södertälje i en debatt i ämnet ”Religion och integration” med Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark. Debatten ägde rum i Wendela Hebbes hus, vackert belägen intill Södertälje kanal, och arrangerades av Humanisternas avdelning i Södermanland.

Jag måste erkänna att jag tvekade en smula innan jag accepterade inbjudan. Christer Sturmark är trots allt en rikskänd och slipad debattör och författare och jag en enkel kommunpolitiker, skribent och bloggare utan tidigare erfarenhet av just det här debattformatet. Efter att ha fått litet uppmuntrande tillrop från partivänner med budskapet att jag nog skulle klara detta, beslutade jag ändå att ställa upp.

Runt 25 personer hade bänkat sig i restaurang Wendela Hebbe för att ta del av debatten. Vilket innebär att det var tämligen packat med folk. Joakim Ströberg, ordförande för Humanisterna i Södermanland, var moderator. Upplägget var enkelt och koncist – först inledningsanföranden om tre minuter (som utsträcktes till fem), därefter en serie replikskiften följt av frågor från publikum och allra sist avslutningsanföranden. /Fotnot/

004 Joakim Ströberg (till höger i bild) presenterar de båda debattörerna för publiken. Foto: Staffan Norberg

Jag återger här mitt inledningsanförande i sitt ursprungliga skick – det vill säga innan jag kortade ner det för att det inte skulle bli alltför långt:

Först ett tack till Humanisterna i Södermanland och Joakim Ströberg för inbjudan till detta samtal.

Allra först vill jag deklarera, att jag hyser en personlig övertygelse av kristet slag. Religionen betyder mycket för mig som individ och för samhället i stort.

Ser vi till människans utveckling historiskt, så har människorna alltid haft en tro eller förvissning om att högre makter eller personligheter påverkar oss människor, naturen omkring oss och det historiska skeendet.

Det är först under de senaste 200-300 åren som gudsförnekelsen och ateismen fått något inflytande, då framförallt i västerlandet. Det har skett via Franska revolutionen 1789 och genom tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin. Men ingenstans, inte ens i det extremt ateistiska Albanien under den kommunistiske diktatorn Enwer Hoxha på 1960- och 1970-talen, har man lyckats utplåna religionen.

För mig är religionen en positiv kraft i samhället så länge de troende tar avstånd från våld och aktivt tvång.

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som sluter upp bakom den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro eller övertygelse, vare sig denna är monoteistisk eller polyteistisk, förutsatt att Sveriges lagar följs. Vi motsätter oss dock positiv särbehandling utifrån en religiös uppfattning.

Däremot anser vi inte, att den svenska staten kan eller bör vara religiöst neutral. I SDs principprogram (2011) står: ”Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten…Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

untitled Salems kyrka i Rönninge – ett fint exempel på kristen kultur i Sverige.

När det gäller religionens betydelse för integrationen är situationen ganska komplex. Framförallt är SD skeptisk till mantrat ”Vi måste förbättra integrationen” som universallösning på alla problem som den svenska massinvandringspolitiken skapat. Invandringen till Sverige har helt enkelt blivit så stor att det inte finns några  förutsättningar att i någon högre grad förbättra integrationen.

Om den religiösa identiteten kan bidraga till att vissa individer, familjer och grupper känner sig mer hemma i det svenska samhället, så är detta givetvis bra. Dock vill jag understryka att vi sverigedemokrater avvisar den mångkulturalistiska ideologi som ligger bakom dagens integrationsbegrepp och som beslutats om i regeringspropositioner åren 1975, 1997/98 samt 2010.

Jag citerar ur ett avsnitt av SDs principprogram som handlar om mångkulturalismen: ”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

Vi kan ju ganska lätt konstatera att mångkultur- och integrationspolitiken, i förening med massinvandringspolitiken, lett till svårartade samhällsproblem: radikal islamism, gängkriminalitet, uppkomsten av laglösa områden där polis och räddningspersonal angrips, en ökad antisemitism samt jihadistisk turism till konflikthärdar i Mellanöstern där IS (DAESH) ägnar sig åt exempellösa grymheter mot kristna och andra religiösa grupper.

Den förda integrationspolitiken har med andra ord mest lett till elände. Helt klart är islam den religion som har haft svårast att interagera med andra religioner.

Sverigedemokraternas alternativ är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet före 1975. Eller enklare uttryckt: TA SEDEN DIT MAN KOMMER.

Jag lyckades alltså inte pressa in allt detta inom ramarna för mitt inledningsanförande, men det som inte hanns med där portionerade jag ut i replikskiftena samt avslutningsanförandet. Hur det gick i debatten med Christer Sturmark? Tja, denne är en skicklig och rutinerad debattör som gärna kör med tjuvknep. Han har en tendens att i motståndarens argumentation – i det här fallet denna bloggare – läsa in sådant som inte finns där utan endast i Sturmarks egen skruvade tolkning.

006 Bloggaren antecknar medan Sturmark lägger fram sina argument. Foto: Staffan Norberg

Så till exempel försökte han få det till, att det finns likheter mellan SD och IS (DAESH) så till vida att båda (påstod Sturmark) vill ha religiösa och monokulturella stater. Självfallet argumenterade jag emot denna uppenbara vantolkning: SD vill inte ha en religiös stat utan endast en stat som inte är religiöst neutral och där kristendomen, inom ramen för gällande religionsfrihetslagstiftning, ges en viss särställning. IS-terrorister torde däremot inte ens kunna stava till religionsfrihet. Alldeles bortsett från att SD inte ägnar sig åt att hugga huvudena av folk…

För min del är jag rätt övertygad om att de flesta i auditoriet genomskådade Christer Sturmarks skruvade och ibland rent lögnaktiga argumentation. Det förtjänar påpekas att Sturmark på sina håll anses vara en dogmatisk på gränsen till fanatisk sekularist/ateist som gör den sanna humanismen en otjänst, vilket framgår av en artikel av Anders Björnsson hämtad från Expressen 2007:

http://www.expressen.se/debatt/radda-humanismen-fran-humanisterna/

Det var också min debattmotståndare som fick de knepigaste publikfrågorna. Jag gladde mig i övrigt åt att några åhörare, också sådana som tillhör motståndarpartier, kom fram till mig och tyckte att jag skött mig bra.

Glad blev jag också för Per Eric Mattssons, ordförande i föreningen Wendelas Vänner som var värd för debatten, uppskattande ord om min bok Religionsfrihetens martyrer, vilken till större delen handlar om Södertäljes förste litterate borgmästare Zacharias Anthelius som blev halshuggen år 1624 för sin katolska tro. Jag har även genom en motion till kommunfullmäktige lyckats få kommunen att uppkalla en park utanför Katolska kyrkan (tidigare Kanalparken) efter Anthelius. Sålunda heter parken numera Zacharias Anthelius park.

001 Humanisternas flyer utanför den vackert belägna Hebbevillan/Wendela Hebbes hus. Foto: Tommy Hansson

Trots ovanstående kritik riktad mot Christer Sturmark, vars till synes kompletta oförmåga att se något som helst positivt i någon som helst form av religion i mitt tycke är ganska uppseendeväckande, är jag glad över att han hade kuraget att ta sig an en sverigedemokrat i en seriös debatt av detta slag. Han var säkert medveten om att somliga kan tolka detta som att han bidrar till att ”normalisera” SD.

Hur som haver – den tiden då man kunde strunta i SDs argument är definitivt förbi!

Fotnot: Debatten spelades in på video och kan avnjutas via en video som återfinns här:http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/04/debatt-om-religion-stat-och-integration.html

Min debut som Radio SD-pratare

24 november, 2014

http://radiosd.se/

Den 22 november gjorde jag, vilket jag tidigare informerat mina läsare om, min debut som medverkande i Radio SD, det vill säga Sverigedemokratenas röst i etern i Stockholms närradio på 88,0 MHZ.

Den som vill avnjuta det aktuella programmet med mig och SD Huddinges Arnold Boström, från valet 2014 oppositionsråd i Huddinge kommun, kan göra det via länken överst. Klicka på länken för programmet den 22 november när Radio SDs hemsida kommer upp!

Först några inledande ord av Arnold Boström med redovisning av SDs valresultat i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn  i synnerhet – Södertälje var här enda kommunen bland 25 i Stockholms län, där kommunalvalet gick bättre än riksdagsvalet för SDs del. I Nykvarn fick vårt parti därtill flest röster i riksdagsvalet i hela länet.

21 november 001 Eder förtrogne i inspelningsstudion. Foto: Arnold Boström

Därefter ankom det på mig att under några minuter presentera min person för de lyssnare som inte är så bekanta med denna, och sedan följde det första musikinslaget med Ensemble Pechlin, ”Alla mänskors lika värde” (tyvärr är musiken inte med i programuppspelningarna på nätet).

Min nästa insats gällde en motion jag fått antagen i kommunfullmäktige om att uppkalla en offentlig plats till minne av Södertäljes förste litterate borgmästare, Zacharias Anthelius, vilken blev halshuggen som ”arg papist” (det vill säga katolik) anno 1624.

Jag citerade en artikel i ämnet ur SD Södertäljes eminenta tidning Telgekuriren samt läste upp ett saftigt avsnitt ur min bok Religionsfrihetens martyrer om hur det kunde gå till, när katoliker torterades och avrättades i den protestantiska militärdiktaturens Sverige. Inget för er med svaga nerver, precis!

Efter en ny låt med Ensemble Pechlin, ”Micke bolsjevik” om vänstertrubaduren Mikael Wiehe, pratar jag och Arnold organiserat tiggeri där jag citerar ett debattinlägg jag skrivit i Länstidningen.

Så småningom blev det dags att avsluta denna Radio SD-debut för min del, och jag kan bara konstatera att den gav mersmak. Arnold och jag hade riktigt kul under inspelningen. Avslutande musik blev ”Huttan sjuttan” med Ensemble Pechlin.

Radio SD sänds lördagar klockan 14.00-15.00 samt repriseras söndagar 09.00-10.00 samt torsdagar 20.30-21.30.

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

7 oktober, 2014

Södertälje 10 juli 010 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

untitled Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

anthelius230

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

IMG_1335 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

006 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

Valstuga lördag 005 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

3416324_2048_1152 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Om Contra, rökning och tillvarons glädjeämnen

3 december, 2013

images Ett av Contras senaste nummer.

I går bestämde jag mig för att trotsa den begynnande vinterkylan och, via buss, pendeltåg och tunnelbana, bege mig på en exkursion djupt in i den södra stockholmsförorten. Målet var stiftelsen/tidskriften Contras nya, ändamålsenliga lokal. Jag blev inte besviken.

Många av mina läsare vet att jag är medarbetare i tidskriften Contra efter att tidigare under ett antal år ha varit ansvarig utgivare. Contra är en partipolitiskt obunden, borgerlig tidskrift (och stiftelse) som arbetar aktivt mot totalitära ideologier såsom kommunism, nationalsocialism och islamism samt politiskt korrekthet och för västerländsk demokrati. Contra grundades 1974 som en avknoppning av Demokratisk Allians och kan följaktligen fira 40-årsjubileum 2014.

Förutom utgivandet av tidskriften har Contra även drivit ett bokförlag med en mängd värdefulla, och i många fall även unika, titlar genom åren. Jag har själv publicerat mig ett antal gånger på förlaget, senast 2011 med en exposé över förföljda katoliker i Sverige på 1600-talet: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (216 sidor). Jag har även givit ut några böcker på andra förlag, men utan Contra hade jag inte kunnat ge ut de böcker jag känt att jag måste ge ut med början 1989. För detta är jag evigt tacksam.

images4LGRX3EH Min första bok heter Slaveri i vår tid (1989) och är en kritisk analys av marxismen.

Contra har alltid jobbat med små medel på ideell basis och varit beroende av läsekretsens välvilja. Dessbättre har stiftelsen/tidskriften genom åren även åtnjutit stöd från ett fåtal välvilliga mecenater som gjort att verksamheten, trots kärva odds (statligt tidskriftsstöd har lyst med sin frånvaro bortsett från något år i mitten av 1980-talet), kunnat gå runt.

Den nya, ekonomiskt förmånliga lokalen med plats för Sveriges troligen förnämsta antikommunistiska bibliotek, och varifrån tidskriften skickas ut varannan månad, gör att vi entusiastiska contraiter troligen kommer att kunna hålla igång bortom pensionen ytterligare några år. Jag blev därför oförställt glad och nöjd över mitt besök i förorten i går kväll. Den efterhängsna förkylningen blev inte precis bättre – eller kanske var det precis det den blev – men det fick det vara värt.

För er som eventuellt i någon mån intresserar er för min tillvaro i stort, kan jag vidare berätta att jag nu är inne på fjärde dygnet av rökfrihet. Jag har ägnat mig åt njutningsmedlet tobaksrökning från och till genom åren ända från tidig ungdom. Den senaste rökperioden har varat från hösten 2004, då jag bröt en rökfrihet omfattande omkring 17-18 år. Jag skall vara ärlig nog och tillstå att jag funnit mycket nöje genom rökningen – det är ju faktiskt den perfekta avkopplingen, dessutom en synnerligen politiskt inkorrekt sysselsättning!

images787O0F37 Cigarrettrökning är den perfekta avkopplingen. Men inte bra för hälsa och ekonomi.

Eftersom jag i grunden är en smärtsamt uppriktig person person måste jag också erkänna, att rökningen har ett flertal nackdelar. Den tär hårt på kassan – jag har räknat ut att jag gjort av med omkring 30 000 kronor om året på cigaretter och snus. Hälsan blir, som alla vet, heller inte bättre. Flåset blir hela tiden sämre. Ibland har det därtill huggit till i hjärttrakten, en varningssignal man vore en idiot att inte ta ad notam.

Jag tycker, trots allt, att jag har så pass mycket att leva för att jag inte har någon lust att kasta in handduken för tidigt om detta kan undvikas. Måste i sammanhanget tillägga att jag är klart överviktig samt tar medicin mot högt blodtryck. Dessutom slipper jag genom min nya rökfrihet irritera känsliga personer i omgivningen. Slutligen är det alltid skönt att vara fri från ett beroende, av vilket slag detta än vara månde.

Så jag gör nu ett allvarligt försök att sluta röka. Jag har tidigare blivit rekommenderad att trappa ner gradvis, men det ligger inte riktigt för mig. För mig funkar det bäst att lägga av direkt. Be gärna en liten bön för mig, alla snälla läsare… Jag garanterar inte att jag inte trillar dit igen. Lovar dock att jag kommer att kämpa den goda kampen mot tobaksdemonen. Bortsett då från det avsevärt mindre vådliga snuset, som jag måste ha som substitut i alla fall tills vidare.

untitled Jag håller föredrag om amerikansk konservatism i Konservativt Forum på Föreningen Heimdal, Uppsala 2005.

Tycker redan jag har fått ett extra tillskott av energi och livsgnista, något som väl i och för sig även kan ha delvis andra orsaker. I privatlivet har det på flera sätt börjat ”klarna”, om jag säger så. Mitt ibland turbulenta känsloliv har, till fromma för mig själv och andra, blivit stabilare och min kontakt med Gud närmare. Familjen och de trogna vännerna förblir ock ett starkt stöd mitt i tillvarons beklagliga obeständighet.

Nu är vi inne i december och julen i annalkande. En tid av förväntan och glädje står för dörren, vilket gör att jag lätt bortser från de smärre krämpor jag som sextioplussare får dras med. Det finns verkligen massor att leva för!

Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

6 november, 2013

gustav-683

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

KVARNE~1Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

377092693Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!