Posted tagged ‘Rembrandt’

Om den gudomliga förlåtelsen

25 augusti, 2013

445px-Rembrandt-The_return_of_the_prodigal_sonRembrandts ”Den förlorade sonen”.

 

Påven Franciskus skrev nyligen följande på Twitter:

Var inte rädda att be Gud om förlåtelse. Han tröttnar aldrig på att förlåta oss. Gud är ren nåd.

Förlåtelse är förvisso något centralt inom kristendomen.  I Herrens bön heter det ju också: ”Och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”

Därmed blir det också klart att Guds förlåtelse icke är ovillkorlig. Vi ber Honom förlåta oss precis i den utsträckning vi förlåter andra. Om vi vägrar förlåta andra kan vi således ej heller förvänta oss att Gud förlåter oss, hur mycket vi än må bedja Honom om detta.

Därför är påvens tweet om förlåtelse ovan ofullständigt. Vilket kanske är förståeligt, eftersom det är svårt att få med allt man skulle vilja inom 140 tecken. Jag tror nämligen visst att Gud kan tröttna på människor som hela tiden ber om förlåtelse, i stället för att försöka göra någonting åt ett beteende som leder till att de ständigt tvingas be om förlåtelse.

Franciskus har rätt så till vida som att Gud aldrig tröttnar på att förlåta oss om vi verkligen menar det och avser att bättra oss. När den förlorade sonen i Jesu liknelse återvände till fadershuset efter ett liv i sus och dus, då han även passade på att förslösa fadersarvet, ångrade han sig djupt i hjärtat och fick då också faderns förlåtelse.

Om vi däremot tror att vi kan bete oss hur oförlåtligt som helst, be Gud om förlåtelse för detta och därefter glatt upprepa samma beteendemönster misstar vi oss. Om vi faller in i den trallen kommer vi att märka att till slut finns Gud inte där för oss.

Gud kräver mer än så av oss och det hoppas jag även påven inser. Gud är inte den jolmige ”Socker-Gud” Han uppfattas som av somliga i dag. Gud accepterar inte vad som helst. Gud ställer krav på oss. Det är sant att vi inte alltid förmår uppfylla dessa krav och då kan vi vända oss till Gud och be om tillgift för detta.

Och om vi är uppriktiga kommer Gud förvisso att hjälpa oss.

Några ord om hämnd, revansch och välvilja

8 augusti, 2013

Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.” (Pauli brev till romarna 12:19)

6gudBäst att överlåta eventuell hämnd åt Herren…

Det händer att jag blir ledsen, för att inte säga förbannad, på människor som jag anser behandlat mig felaktigt och/eller orättvist. Jag brukar då alltid tänka på det inledande bibelcitatet ”Min är hämnden…säger Herren”. Jag har sett tillräckligt många avskräckande exempel där människor brunnit för personlig hämnd i syfte att ta revansch för lidna oförrätter. Bättre då att överlåta den saken i Guds händer.

Låt mig ta exemplet Gunnar (som vi kan kalla honom). Gunnar hade många goda sidor och var min gode vän tillika mentor för länge sedan. Han hade ingen brist på goda och konstruktiva idéer och kunde vara en trevlig sällskapsmänniska. Han hade dock en påtaglig tendens att reta upp sig på folk och se konspirationer mot honom i snart sagt varje buske. Han lade då ner praktiskt taget all energi i syfte att ge tillbaka med besked: att utkräva hämnd.

Den här tendensen gjorde att min vän Gunnar ofta gick omkring och kokade av ilska och bar sig obalanserat och stundom rätt bisarrt åt. I slutet av sitt liv råkade han ut för allehanda problem och dog slutligen i förtid, isolerad, sjuk och olycklig. Jag vill inte påstå att allt detta berodde på hans smak för hämnd, men säkerligen bidrog det något till hans öde.

Jag har, liksom väl alla människor, blivit orättvist och ibland rent ut sagt svinaktigt behandlad. Detta har exempelvis skett på flera arbetsplatser i det förflutna. Min inställning har dock varit att i görligaste mån försöka ta det hela med jämnmod och resonera just som så att är ”Min är hämnden, säger Herren.” Om någon eventuellt bör få plikta för sin behandling av mig så får Gud eller Försynen ordna det.

hmnd_58485862

Det är ett kanske aningen kusligt faktum att inte särskilt många av mina gamla vedersakare längre är i livet. De har gått bort i förtid på olika sätt. Jag kan gott erkänna att jag ibland känt tillstymmelse till skadeglädje över detta, men jag har alltid försökt hålla sådana tankar ifrån mig – skadeglädje är, lika litet som agg och hat, några hälsosamma sinnesstämningar och går givetvis stick i stäv med det kristna kärleksbudskapet.

När jag säger att man bör överlåta eventuella hämndbegär åt Gud och/eller Försynen menar jag nu ingalunda, att man inte vid behov skall försvara sig mot orättvis behandling och tala om för vederbörande vad man tycker och tänker om svinaktigt beteende. Det menar jag att man i lämpliga former både kan och bör göra.

Jag har själv också gjort det – lyckligtvis är jag tämligen verbalt begåvad – även om jag är en snäll och hygglig prick när jag blir anständigt behandlad.  Jesu lära om att ”vända andra kinden till” bör tillämpas med sunt förnuft och inte in absurdum. Rätten till nödvärn är en självklarhet i mina ögon. Därför tycker jag inte heller den gamla regeln ”Öga för öga, tand för tand” är så tokig i alla lägen. Behandlar man andra som skit får man nog också, och med all rätt, räkna med motsvarande behandling tillbaka. Svinhugg går som bekant igen.

När principen ”Öga för öga…” införlivades med den mosaiska lagen innebar den också ett stort rättsligt framsteg. Tidigare ägnade man sig ju åt blodshämnder i åtskilliga led, men med det nya budet begränsades rätten att utkräva hämnd mycket kraftigt och det mänskliga umgänget blev mindre våldsamt.

Att alltför mycket och alltför länge dröja vid gamla oförrätter och städse älta dem i sitt sinne och grubbla över hur hemsk den eller den personen är leder emellertid bara till elände och frustration. Jag vet av egen erfarenhet.  Det äter sig in i själen och gör en till en bitter och inskränkt människa.

250px-Rembrandt_Harmensz__van_Rijn_079Moses bud var hårda men rättvisa…målning av Rembrandt.

Om min motpart föredrar att hysa negativa känslor mot mig är det resandens ensak. Jag behöver inte svara med samma mynt, utan kan välja att tänka så positivt det går under rådande omständigheter. Mitt arma hjärta bär säkert på en hel del gammalt groll, men också på mycket välvilja och kärlek. Jag tillhör dem som har lätt att förlåta och stryka ett streck över det gamla, även om mitt minne förvisso är gott.

Purim: en judisk glädjehögtid

16 februari, 2013

1407629Drottning Ester övertygar vid en bankett kung Xerxes om att rädda judarna och straffa Haman enligt Rembrandts tolkning.

Purim firas den fjortonde dagen i den judiska månaden adar för att högtidlighålla minnet av hur den judiska nationen för omkring 2500 år sedan undkom att förintas i det mäktiga perserriket. Det är en glädjens högtid där judar i Israel och över hela världen dansar, sjunger, äter och dricker. I år firas Purim den 24 februari.

Berättelsen om hur det judiska folket i perserriket undkom förintelsen återberättas i Esters bok i det så kallade gamla testamentet, även kallat den judiska bibeln. Bakgrunden var att konung Xerxes (ibland benämnd Ahasverus) rådgivare Haman påbjöd att alla judar i de persiska provinserna skulle utplånas. Detta därför att en av kungens närmaste män, juden Mordokaj, vägrat knäböja inför honom.

Initialt såg allt ut att gå Hamans väg. Det kastades lott om vilken dag judarna skulle utplånas och lotten utföll så att massutrotningen skulle ske den trettonde dagen under årets tolfte månad som kallades adar. Lott heter pur på hebreiska, därav namnet på högtiden. Mordokaj vädjade nu till drottning Ester, som var av judisk börd, att övertala konung Xerxes att omintetgöra Hamans grymma påbud.

Detta gjorde Ester på ett så framgångsrikt sätt att Xerxes tillät judarna att försvara sig mot sina angripare i hela perserriket. Totalt skall judarna ha nedgjort 75 000 av sina motståndare inklusive Hamans tio söner, vilka hängdes upp på pålar. Detta öde drabbade även Haman själv.

ashkelon1_waPurimparad i Ashkelon i Israel.

I Esters bok 8:16-17 läser vi:

För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna; de höll fest och firade högtid. Många av de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

De skildrade händelserna skall ha ägt rum omkring år 480 före Kristi födelse. Judarna hade givits frihet att återvända till sin heliga stad Jerusalem och sina hemtrakter redan då den persiske konungen Cyrus (den store) erövrat det babyloniska riket ett halvsekel tidigare, vilket gjorde slut på den babyloniska fångenskapen. Ett betydande antal judar valde dock att stanna i det toleranta perserriket och det är således om dessa Esters bok handlar.

Esters bok, Megillah, är den enda i den judiska bibeln där Guds namn inte omnämns. Detta har tolkats som att Gud och hans försyn verkar i det fördolda, men de finns där likafullt fast gömda. Ester betyder också ”gömd” på hebreiska och under Purim-högtiden gömmer barnen sina ansikten bakom fantasifulla masker.

Händelserna som leder fram till det judiska folkets underbara förlossning enligt skildringen i Esters bok tycks vara slumpmässiga, men i själva verket skall de förstås som mirakler åstadkomna genom Gud som är fullt verksam bakom kulisserna för att rädda sitt utvalda folk och även på annat sätt, kan man förmoda.

Om Haman heter det i Ester 7:10:

Så hängdes han upp på den påle som han själv rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

Haman var en av historiens första kända antisemitiska förintelseivrare, och hans öde är en fingervisning om vad som sker med hans gelikar oberoende av tid och plats. De må sedan heta Hitler, Arafat eller Ahmadinejad. Judehatet är en irrationell cancersvulst i mänsklighetens historia som en dag skall skatta åt förgängelsen.

imagesIrans president Ahmadinejad är ingen Xerxes.